Valle

Åjo, strunt har han skrivit... Som till exempel att K240 är bumliga i basen.

Jag tycker fan i mig att vi ska föreviga den stund då allas vår Claes smäller in sitt 20 000:e inlägg här på Studio Forum. Just nu närmar sig inläggsmästarens count galna 19 300, men om man räknar med avdelningar som inte inbegrips i räkningen så ligger den faktiskt redan på 19 978. Jävlar i hoppet! Så, jag tycker att vi alla försöker lura in Claes hit när det börja närma sig Inlägget med stort I, så att vi kan ta del av underverket. Undrar vad inlägget kommer att handla om… Något banalt om Wavelab, förmodligen.

I mitt arbets-/rutinschema existerar egentligen inte mastring. Jag kör igång projektet från scratch – med EQ och limiter (samt eventuellt en kompressor emellan de två) på masterbussen – och mixar på tills det är dax att göra mixdowns. Senedeklatt! Jag kör, precis som Mr Jetblack ovan, hela skiten i REAPER. Och ja, REAPER fixar "PQ"-kodning. "Mastring", hursomhelst, är en vetenskap som bara är förunnad några få utvalda i världen att befatta sig med; vi talar om supergenier med specialutvecklade öron. Det är jättesvårt, och man ska aldrig mastra själv.

Helt otroligt!

Var finns du på listan? Eller är du också en av dem det "inte stämmer in på"?

Ja, och det gäller fortfarande. Datumet jag nämnde har ännu inte inträffat. Men hav tålamod, SadamJR, hav tålamod... 😄

Jag är extremt kreativ. Men jag har inte ADHD (om man räknar bort kvasipsykoanalyser som jag brukar få slängda efter mig), och jag fungerar precis lika normalt nu som under en tidsperiod då jag inte tackade nej till en och annan buzz. Så jag är nog en av dem som inte riktigt greppar sambandet.

Vem tror du att du är? Komma dragandes med hur jobbigt det är med off topic, men tillåter dig kräka ur dig ovidkommande, och sedan betackar du dig för kommentarer... Glöm det! Hur vet du det?

Vänta du bara – snorunge!

😄

OK, lite off topic då, fåfäng som jag är: Jag är en alldeles för hård kritiker gentemot mig själv (som låtskrivare/producent). Och ju äldre jag blir desto sämre skit tycker jag (kritikern) kommer från min penna. Så jag börjar gnaga på mitt eget förtroende, kan man säga. Dessutom har jag helt tappat greppet om vad som är "bra"; jag har alltid tyckt att jag skriver låtar som inte alls är så illa pinkade när man jämför med vad som "bra musik", men så kommer det en halvt ointresserad, femtonårig sovrumsproducent, och blåser skallen av en med "musik" som i stort sett endast består av evighetsslingor... och får en respons som jag inte ens sammanlagt har fått under hela mitt 38 år långa sorry ass musikliv. Sådant skapar bara förvirring i min reptilhjärna. Så jo, man kan sluta med musik. Men jag kommer inte sluta gilla musik – alltså, musik så som jag känner till den. Inget att bry sig om. Jag har bara blivit en avundsjuk gubbe, helt enkelt. Vad var det nu vi egentligen snackade om? Javisst ja, någon gjorde sig lustig över mitt rubrikval...

Pratar vi nu? Får vi det? Eller har förbudet hävts?

Nej, inte alltid, och definitivt inte allt. Men jag är inte bitter för det.

Nej! Det hör inte ihop! Att (som artist) blanda blanda politik och underhållning (musik) är svinaktigt mot musikkonsumenterna och destruktivt för branschen.

Najs, nu ska jag gräva fram alla mina aktieförluster och skylla på allt annat än mig själv. Jag ska skylla på börsens vårdslöshet samt dålig rådgivning. Det är skandal att börsen tillåts introducera aktier som leder till ekonomisk förlust.

VA!?

Det är nog med lyrik som med all form av författande. Ju fler sätt du kan uttrycka samma sak på, desto "bättre" författare. Vidare förutsätter detta regelbunden träning – det vill säga, skriva mycket och läsa mycket. Dessutom bör man ha fantasi åt det vildare hållet. En gnutta egotrippad måste man också vara. Se, läs, lär och framför allt sno uttryck som andra författare svänger sig med och använd själv. Det är inte bara helt i sin ordning att göra så, det är nästan till och med nödvändigt. Mitt allra viktigaste tips dock: Om du är en person som kan säga något i stil med: "Nä fan, jag har inte skrivit något idag heller. Jag har ingen inspiration.", då kan du lägga av direkt och börja se dig om efter andra sysselsättningar istället. Frimärkssamling, till exempel. Inspiration är nämligen något du bär med dig vart du än går, i vilket tillstånd du än befinner dig. Inspiration är det du tänker på just nu. Inspiration finns i form av alla sinnesintryck som har lagrats i din hjärna sedan du lärde dig memorera. Inspiration tar inte slut; föränn du trillar av pinnen. Och kanske inte ens då. Har du förståååt?

Endast en gång i mitt liv har en låt som jag har gillat bäst vunnit – men jag tänker fan inte tala om vilken, för då blir det garv. Men jag kan säga såhär: Sverige har i helt vanlig ordning en riktig skitlåt med sig till ESC. Goda chanser till vinst alltså.

Hehe... denna var rolig (min fetstil):

Låt mig se: Jo. Men jag har många gånger fått vad jag har önskat.

Du menar om jag har "lösningen"? Ja, det hade ju varit delikat. Men tyvärr. En kombination kanske. Dels att etablerade artister blir lite mer medvetna om att de faktiskt är "stora" nog för att förhandla tuffare. Dels att vill-vara-artister tar sig lite tid att sätta sig in i branschen/bransch-juridiken istället för att bara stå där med arslet i vädret och vänta på att bli bestigna av en frustande dinosaurie. Kanske.

Det skulle bli Spotifys död omedelbums, vilket ju är synd. I övrigt: Producenter (bolagen, snarare) ska självklart ha möjlighet att göra bra affärer (kommunist-tänk göre sig icke besvär). Men för att säkra såväl musikens (läs: konstens) som artisternas fortlevnad, så bör branschen göra sig av med alla dinosaurier som släpar efter med en sisådär trettio år i tänket. Vad jag egentligen önskar är att de lite mer etablerade, namnkunniga artisterna sätter när hälarna, inte konsumenterna. Jag har nämligen en känsla av att varken producenterna/bolagen eller konsumenterna, särskilt den senare, längre förstår artisternas betydelse för en fungerande marknad. Artisterna tas helt enkelt för givet. Jag tror på fullaste allvar att artisterna har makt nog att "bromsa" den rent ut sagt skenande musikmarknaden.

Ja, lite missvisande var det förstås – han har ännu inte dömts, och det verkar vara en bit kvar till den feta damen sjunger på allvar (jag tror inte ens det är över i Jammie Thomas-Rasset-fallet heller). Men det senaste budet, vilket Supreme Court avböjde att ifrågasätta, är att Tenenbaum bör dömas till $675 000. Det är de höga beloppen jag spyr galla över. OBS! DN-länken är från 2009 och endast där för att ge en bakgrund. De senaste uppgifterna kan hämtas bl.a. här: The New York Times eller här The Boston Globe.

Ja, jag ger mig. Du har rätt. Jag har fel.