Valle

Det vet jag inte.

Håller med. Nej.

Du tror det är så lätt, alltså?

Om jag får en varning för det där, så blir det en varning jag kommer vara stolt över. Även om det innebar livstids avstängning att deklarera sin avsmak för musiker som inte bryr sig huruvida Breivik hade använt deras musik som sin "anthem", så skulle jag säga samma sak igen.

Ja, jag kan inte se det "OK":a med att utnyttja sina fans för att finansiera sina fix idéer som inte har ett skit med musik att göra. T.ex. när Bono skrev som en "förlåt mig"-låt till sin fru, för att han hade missat hennes födelsedag (eller vilken trivialitet det nu handlade om). På fruns begäran skulle låtens intäkter gå till hennes favorit-välgörenhetsprojekt (CCPI). Välgörenhetsgesten i sig är ju helt OK. Men att ta sina betalande fans så förgivet som i detta fallet är skitäckligt. Han gjorde det för frun, inte fansen, men fansen betalade det. Nu var det ju som sagt för en god sak. Men imorgon kan det (givetvis inte av U2 eller Bono) bli för att finansiera förverkligandet av Anders Behring Breiviks manifest. Och vad tycker vi om det?

Därför är det viktigt att, om man vill vara både artist OCH politiker, hålla isär arenorna. Använd pengarna du får in via politiska kampanjer till politik och låt the fuck bli de pengarna som kidsen betalar för att se/höra ditt artistiska jag.

http://www.youtube.com/watch?v=AAt7YbX0T9k

Men det är ju just därför jag tycker att han är överskattad – att han har lyckats bli så accepterad av musikkonsumenterna, trots att han tenderar att sjunga falskt. Kolla annars vilka krav som ställs på de stackars ungdomar som söker till Idol och liknande... Din idol hade aldrig blivit så stor som han är idag om dagen krav gällde när han drog igång.

Och det är lite det jag finner märkligt. Hur försvarbart är det att sjunga om att "dom rika är svin" när chanserna är ganska "stora" att den beklagande artisten själv blir rik på sitt gaperi? Hyckleri så det stinker!

😆😄

Nej, det var du som missförstod. Jag provar igen: Jag syftar inte så mycket på texterna i sig eller det som är tänkt att förmedla. I de flesta fall kan man läsa in precis vad fan man vill i en text – ungefär så som du läste mitt inlägg i den andra tråden. Och även om jag inte direkt gillar det, så finns det ju inte särskilt mycket att göra åt artister som i klartext spyr ut sin samhällskritik i sina texter, typ Ebba Grön, Wiehe, och i stort sett vilket punkband som helst. Jag tycker bara det är synd att man utnyttjar HELA sin fanbase för att genom media kunna gnälla på det man inte tycker om. Fast de som jag anser sabbar mest är sådana artister som utnyttjar sina stjärnstatusar till att exempelvis finansiera projekt som rimmar rätt med artistens egna ideologi eller fix idé. Detta med pengar från kids och fans som betalar för att få se/höra artisten (och alltså inte för att stötta en ideologisk inställning de inte delar). När jag säger att jag tycker en artist är "för politisk för att vara kommersiell", så menar jag att artisten hellre borde ägna sig åt politik, med de medel och resurser som gäller för just politik. Artister sysslar med underhållning/business. Om du (SadamJR) fortfarande inte fattar vad jag menar, och fortfarande anser att jag har fel, så finns det inte mycket mer jag kan göra än att låta dig få fortsätta med den uppfattningen. Och till hwasser kan jag bara upprepa vad jag sa i förra tråden: Fy fan, vilken äcklig inställning du har till musik (och de människor som miste livet på Utøya)!

Du kommer inte att få särskilt många uppdrag i framtiden, inte inom musik i alla fall; inte så länge du stoltserar med den inställningen. Om Breivik med ditt godkännande använde din låt som sin "anthem" så skulle du alltid bli sammankopplad med honom. Det spelar ingen roll hur mycket du än hade hävdat att du inte delade hans åsikter. Sorry, men fy fan, vilken äcklig inställning du har till musik (och de människor som miste livet på Utøya).

Mmmm... Om något politiskt ultraflanksparti (det av dem du minst sympatiserar med) hade hört av sig till dig och bett om att få använda en av dina låtar som sin "anthem", vad hade du svarat? Nä, just det. Och för att citera mig själv från den här tråden: Det finns en historia – och om denna på något sätt inte är riktig får jag be om ursäkt – om en låt som Bono skrev som en personlig "ursäkt" till sin fru. På fruns begäran skulle låtens intäkter gå till hennes favorit-välgörenhetsprojekt (CCPI). Nå, själva välgörenhetsgesten i sig är ju helt OK. Men är det inte lite väl förgivettaget att sätta sig ner och skriva en "förlåt mig älskling"-låt vars mål med intäkterna man kallt utgår ifrån kommer att finansieras av fansen? Visste fansen att de betalade till fruns intressen? Nu var det ju som sagt för en god sak. Men imorgon kan det (givetvis inte av U2 eller Bono) bli för att finansiera förverkligandet av Anders Behring Breiviks manifest. Tänk nu på principen, inte så mycket på den enskilda artisten.

Det var som fan... Har alltid undrat vad det betydde. (Ärligt talat, jag tror inte vi talar om samma sak. Jag har ältat detta förr och förklarat i detalj; om jag pallar ska jag ta fram trådlänkarna...)

Han, likt U2-Bono, utnyttjar sina stjärnstatusar till att driva sina politiska skitkampanjer; detta med pengar från kids och fans som betalar för att få se/höra artisten (och inte för att stötta en politisk åsikt de inte delar). Det kan aldrig sägas för sällan: Underhållning och politik går INTE ihop. Fast nu blev det riktigt Off Topic...

Mest överskattade var det, för det tycker jag att sopan är. Han sjunger falskt och är dessutom på tok för politisk för att vara kommersiell artist.

Jag vet inte om du är medveten om det, men du bekräftade nyss att musikteorin hämmar förmågan att skapa något originellt.

Först och främst: Min erfarenhet av musicerande och dess bransch sträcker sig över en period som är en bra bit längre än du är gammal. Så jag har mer vett i huvudet än att "fabricera sådana påståenden i mitt huvud". Jag vet när man kan och inte kan dra rövarhistorier, förstår du. Sedan så: I tråden som jag länkar till ovan grundar sig just på en sådan händelse där noterna kan bli till "beroende". Läs tråden (igen), eller så tar du och läser Claes poängfyllda skämt om pianisten ovan... Det är inte säkert att du fattar just idag. Men det kommer 🙂

Njae... omedvetet undermedvetet, i så fall kanske, om man nu kan säga så. Det finns ju som sagt (majoritet, säkert) som skapar låtar långt innan de begriper punkt 1A i musikteori. Jag menar, du svänger dig dagligen med pronominella adverbgrupper och koncessiva subjunktioner utan att nödvändigtvis veta vad pronominella adverbgrupper och koncessiva subjunktioner betyder, ändå gör du det hur bra som helst.

Fast det tror jag ingen påstår heller. Man "dör" inte av att lära sig teori, och man "dör" inte av att kunna teori, och man "dör" inte av att använda sina teoretiska kunskaper. Däremot, som jag nämnde ovan, så kan för mycket fokus på teori snarare stjälpa än hjälpa kreativiteten. I värsta fall uppstår ett sorts beroende, där man exempelvis helt saknar förmåg att spela en låt utan sina noter – trots att man har spelat låten hundratals gånger och trots att man i övrigt är en skicklig instrumentalist. De som jag tror kan ha mer nytta av sin teori än andra är de som tar fram musikunderlag i någon form, t.ex. noter och arrangemang. Men för musikskapande behövs bara kunskaper om hur man spelar på instrumentet man eventuellt använder sig av vid skapandet. (Kommentarer om att instrumentanvändandet i sig förutsättter muikteoretiska kunskaper gör sig icke besvär!) Många tar det här med musikteori lite på för stort allvar. Jag gjorde det också en gång i tiden. Idag säger jag hellre "skulle det inte vara läckert om basen lirar ett A där". Men det skulle inte förvåna mig om det till och med här på forumet finns folk som hellre säger: "Skulle det inte vara läckert om basen lirar subdominantparallellens subdominant där" Bara för att det är häftigare. Edit: Gissa gärna tonarten ovan... Edit 2: Tog bort provocerande mening. Inte likt mig att provocera.

+1 @ Claes

Här ska du få ett tips som jag använde mig av på Hellvalla Burn III, och som i alla fall jag tyckte fungerade för mitt syfte. Jag letade bland min musiksamling efter ett "rätt" gitarrsound, där jag efter ett dussintal lyssningar fastnade Avril Lavigne-låten "He Wasn't" (Spotifylänk). Introt i den låten har en torr gitarr med ett skönt sound. (Jag tror att vill man rippa ett sound så lyckas man bäst om originalljudet är torrt, dvs närmickat och inga rymd-/rumseffekter.) Jag lyssnade igenom introt några gånger tills jag hittade ett parti (två, tre sekunder långt) som jag tyckte rimligen höll samma "intensitet". Därefter tog jag en "snapshot" av kurvan i Voxengo GlissEQ (men man kan även använda gratisprogrammet SPAN - i sådant fall får du lägga originalgitarr och "din" gitarr på två skilda spår och fullpanorera ut dem vänster respektive höger). Se till så att dB-skalan går ner till åtminstone -60 dB (gärna lägre, men här är det viktigt att poängtera att ju lägre skalan går desto svårare blir det att efterapa soundet). Sedan blir det lite knepigare: INNAN du börjar pilla med track-EQ: Du måste lyssna på gitarren som du vill "rippa" och försöka skapa dig en rimlig uppfattning om helhetsljudets olika ingredienser. Hur mycket dist har man dragit på? Vilka av gitarrens mickar är (in)aktiverade? Hur "hårt" slår gitarristen an strängarna? Etc. Spela med, ratta och testa. Ju närmre målljudet du kommer i det här stadiet, desto bättre slutresultat. Nu är det dags för EQ:n att ta över och göra resten av jobbet. Börja med HP och LP (alternativt HS i senare fallet, eller kanske rentutav en kombination) och skär tills du tangerar originalljudets lägsta respektive högsta frekvensnivå. Därefter kör du parametriskt ("peak filter") – och här gäller det att testa fram och tillbaka med bandbredd ("Q"), boost och cut; ibland får man dra på riktigt jävla mycket... men måste man, så måste man. Och så nu till den småtråkiga sanningen: Du kan aldrig få exakt samma sound. Men med ovan simpla steg kan du få ett mycket nära sound. Det positiva är dock att när du kör gitarren tillsammans med allt det andra (i mixen) så "låter" den fan nästan som "den där gitarren"... Mina 2 cents. Disclaimer: Det skarphörde kommer att säga att gitarrerna inte låter ett skit som Avrils gitarrer. Korrekt, men det var för att jag sänkte "min" distnivå samt lät lite mer botten komma igenom. Det jag mest var ute efter var gitarrens frekvenskurva. Oj, det här blev långt. Jag har annat att göra...

Varför inte det? Edit: La till "inte" för att undvika syftningsfel.

Om du hittar någon annan förutom mig i den här tråden, eller för all del på forumet, som har påstått något i stil med att "musikteori hämmar kreativiteten", så ska jag offentligt be dig å det hövligaste om ursäkt. I annat fall står jag fast vid att du har en liten elegant touch av besserwissm. Du tar inte ut låtar på gehör längre?

För min del kom musikteorin in i mitt liv långt senare efter att jag kunde lyssna på en låt och snappa upp hur de använt ackorden utan att behöva sitta med en gitarr och gissa mej fram. Det kunde jag tack vare det enda jag hade: mitt gehör. Jag säger vad jag menar och menar vad jag säger. Sedan får du leka besserwisser hur mycket du vill i det avseendet. DESSUTOM sa jag "att en alldeles för stor fokus på teori och teknik hämmar kreativiteten". Jag säger inte det för att jag inbillar mig det, utan för att jag vet det.