Jump to content
Annons

Mike Portnoy lämnar Dream Theater


AnthonyS

Recommended Posts

Annons

Läste att Portnoy helst ville ha ett brejk och att DT skulle pausa på tempot och ta en Time Out.

Sunt tycker jag då gänget tillsammans tappat en kasse innovation och nyskapande dom senaste åren.

Många band mår bra av brejk och andrum.

Men resten av nissarna ville inte det.

Utan Dream Theater är dom nämligen nada.

Klart som fan dom lackade ur,,"no hard feelings,,my ass "

Tror det var ett ordentligt feltänk från deras sida.

Mike ÄR Dream Theater, mannen bakom rubbet, arbetet, maskinen under 25 år.

Resten av nissarna har varit med och lekt i tomteverkstan, petat, plinkat och hade inte varit ett skit utan Mike vid rodret.

På sin höjd DUKTIGA sessionmusiker, båååring, no rockstar där inte.

Mike har nämligen elementen som kraft, karisma, humor och en grym personlighet som äger.

Tror fan han inte pallade med Osten längre.

Dom byggde för mycket på att Osten skulle in och skrika var tionde minut i tråkiga tusengångerhörda tonskalor.

Plockade dom bort honom så skulle nya dörrar öppnas automatiskt.

Det enda som kan rädda detta "nya" Dream Theater är att John Petrucci pinkar revir, släpper ut rockaren och hänger en Les Paul vid knäna.

Det skulle va grymt..:-)

Min åsikt.

/Cribb

Jag gillar Labries röst. Han har ju en röst man känner igen och eventuellt tröttnat på.

Men i ärlighetens namn så undrar jag om det finns någon sångare som skulle kunna tonsätta de senaste DT plattorna med bra sånginsatser. Oerhört oinspirerande musik.

Under glansdagarna så tror jag sångstämmorna mer eller mindre skrev sig själva tack vare att musiken var så komplett.

Under sista tiden kändes det typ som: -

"ja just det, du kan väl gå in och skrika lite till den här musiken vi skrivit."

Tycker det fanns vibbar av detta redan på awake. Även om den skivan är fantastisk så finns det en känsla på vissa av låtarna att sången är med "bara för att".

På Falling into infinity så gjorde dom ju o andra sidan tvärtom och det blev ju inte så jäkla bra det heller.

Men hoppas DT gör en ordenlig nystart och att musiken börjar bli melodisk och grym igen.

Redigerat av MattiasA
Link to comment
Dela på andra sajter

Ja jag har inte alls gillat det här tramsiga metal-tugget de senaste åren. Det känns påklistrat på något sätt.

Jordan känns ju jävligt o-metal och egentligen likaså de andra. Alltså missförstå mig inte, DT har väl alltid varit metal - men inte så extremt som de senaste två plattorna.

Plötsligt biffade petrucci upp sig och började likna en mc-knutte, Jordan skaffade ett dimebag-skägg och plötsligt var gitarrerna nedstämda till B och låtarna handlade om monster, fyfan vad tramsigt det blev.

Alltså när jag såg dem på hovet under systematic chaos satt jag med huvet i händerna, uttråkad och ville bara typ hem. Kändes trist när det är ett band vars logga man har tatuerat på armen, så mycket betyder de för mig egentligen

Link to comment
Dela på andra sajter

Ja jag har inte alls gillat det här tramsiga metal-tugget de senaste åren. Det känns påklistrat på något sätt.

Jordan känns ju jävligt o-metal och egentligen likaså de andra. Alltså missförstå mig inte, DT har väl alltid varit metal - men inte så extremt som de senaste två plattorna.

Plötsligt biffade petrucci upp sig och började likna en mc-knutte, Jordan skaffade ett dimebag-skägg och plötsligt var gitarrerna nedstämda till B och låtarna handlade om monster, fyfan vad tramsigt det blev.

Alltså när jag såg dem på hovet under systematic chaos satt jag med huvet i händerna, uttråkad och ville bara typ hem. Kändes trist när det är ett band vars logga man har tatuerat på armen, så mycket betyder de för mig egentligen

Jag tror att Petrucci gjort lite som Yngwie med åren - vuxit in i den underbara klyscha han egentligen är ☺️ Jag menar, bockskägg och muskler är ju betydligt coolare än hans 2005-look, med färgad gelefrilla och säckiga skjortor. Sen är det ju så - på gott och ont - att musiker utvecklas. Kanske hade också Dream Theater, som så många andra band före dem, ett bäst-före-datum...

För övrigt håller jag med helt med. Jag gillar de sista plattornas produktion och sound, det är snyggt och det är välgjort. Men det är lika spännande som Kramgoa Låtar 4...

Link to comment
Dela på andra sajter

Han är ju hundra gånger roligare i Transatlantic, tycker jag. Jag har aldrig varit

något större fan av DT (bara en massa skalövningar låter det som).

Ps: nu kommer jag få en massa skit.....

Smaken är som baken! En av de sakerna jag gillar med DT (som den nördiga gitarrist jag är) är just den melodiska kirurgprecisionen. Om man efter en tvåtimmars-session med Petrucci och gänget byter till en Guns N' Roses-platta vill man bara skrika åt Slash att spendera tre månader med en gitarr och en meteronom och lära sig spela tight (eller helst kasta gitarren för alltid). Men jag älskar Guns också, och all musik har sin plats. Slash och gänget kommer istället till sin rätt på fredagkvällen med grabbarna.

Ps: nu kanske jag får massa skäll istället 😉

Link to comment
Dela på andra sajter

Precis Anthony, huvudet på spiken. Exakt samma har hänt med yngwie.

Lite OT. Men sedan Yngwies War to end all wars-platta har det bara gått utför. Attack var den sista jag köpte sedan orkade jag inte höra eländet längre.

Precis som du säger så växte han in i myten om sig själv, blev bekväm och bara släppte plattor för sakens skull. Plattor som inte ens är värdiga kallas demos.

Jag kände faktiskt lite samma med DT. Six Degrees och Octavarium är ruskigt bra, men sedan har det bara varit en besviken axelryckning.

Link to comment
Dela på andra sajter

Tänk på att dom på dom senaste plattorna blivit otroligt influerade av den allmända paranoian som råder i USA. Något som i Sverige inte utvecklat sig lika starkt..

Jag ser fram emot åt skön platta runt 2015. Det kommer bli fantastiskt! Mike kommer köra koklocka på spår 4

Redigerat av Martin
Link to comment
Dela på andra sajter

Off Topic, jag vet... men en tanke om Petrucci, skalor och Dream Theater...

När jag började spela gitarr så tyckte jag att Petrucci var fantastisk, inte bara på grund av hans teknik, utan på grund av hans melodiösa kreativitet. Många toner, kanske alla, var genomtänkta, hade ett syfte, en riktning, och var så precist spelade.

Nuförtiden tycker jag att Slash är en mycket bättre gitarrist, precis som Jimi Hendrix och John Frusciante. Jag kan inte komma på något som Petrucci har skrivit som är lika bärande, lika mycket musik, som "Little Wing", "Scar Tissue" eller "Sweet Child o'Mine". De låtarna är låtar på grund av gitarrspelet. Det är Slash fills, solos och intro/riff som är låten. Eller i alla fall en lika stor del av låten som sången. Därför tycker jag att de är bättre musiker. Ingen av de har Petruccis teknik, ingen av de behöver det för den musiken de skriver. Om de skulle spela i Dream Theater skulle de totalt misslyckas. Men Petruccis har inte varit för Dream Theater vad dessa gitarrister har varit för sina respektive band. De grejerna jag gillar med Petrucci, som jag trodde var Petrucci, är egentligen trummisen, som driver på musiken. Petrucci hänger med, snarare än skriva något som är unikt. Men jag spela ibland solon till "Under a glass..." (tror jag att den heter...), för att den är teknisk krävande och uppmanande.

Och jag älskar hur Hendrix/Frusciante leker med tempot! Inga metronom där. De är människor, de andas, älskar med gitarren. Det 'r fint att se. Jag gillar det metronomiska i Metallica, Trivium och DT också. Jag gillar både och.

Link to comment
Dela på andra sajter

Off Topic, jag vet... men en tanke om Petrucci, skalor och Dream Theater...

När jag började spela gitarr så tyckte jag att Petrucci var fantastisk, inte bara på grund av hans teknik, utan på grund av hans melodiösa kreativitet. Många toner, kanske alla, var genomtänkta, hade ett syfte, en riktning, och var så precist spelade.

Nuförtiden tycker jag att Slash är en mycket bättre gitarrist, precis som Jimi Hendrix och John Frusciante. Jag kan inte komma på något som Petrucci har skrivit som är lika bärande, lika mycket musik, som "Little Wing", "Scar Tissue" eller "Sweet Child o'Mine". De låtarna är låtar på grund av gitarrspelet. Det är Slash fills, solos och intro/riff som är låten. Eller i alla fall en lika stor del av låten som sången. Därför tycker jag att de är bättre musiker. Ingen av de har Petruccis teknik, ingen av de behöver det för den musiken de skriver. Om de skulle spela i Dream Theater skulle de totalt misslyckas. Men Petruccis har inte varit för Dream Theater vad dessa gitarrister har varit för sina respektive band. De grejerna jag gillar med Petrucci, som jag trodde var Petrucci, är egentligen trummisen, som driver på musiken. Petrucci hänger med, snarare än skriva något som är unikt. Men jag spela ibland solon till "Under a glass..." (tror jag att den heter...), för att den är teknisk krävande och uppmanande.

Och jag älskar hur Hendrix/Frusciante leker med tempot! Inga metronom där. De är människor, de andas, älskar med gitarren. Det 'r fint att se. Jag gillar det metronomiska i Metallica, Trivium och DT också. Jag gillar både och.

Det handlar om smak, jag gillar inte riktigt att du beskriver det som att du kommit "längre" och nu kommit till någon insikt. Men det kanske inte var din tanke heller. Som sagt, smak..

Nog har Petrucci ett eget sound allt. Kul att du nämner Frusciante som jag tycker är rikskass, men det är min smak 🙂 Låter som en fyraåring när han spelar (tonen och klangen är helt död i mina öron). Slash däremot är bra på det han gör!

Sen är det nog hädelse att nämna metallica och metronom i samma mening 😉

Redigerat av Freddy
Link to comment
Dela på andra sajter

Off Topic, jag vet... men en tanke om Petrucci, skalor och Dream Theater...

När jag började spela gitarr så tyckte jag att Petrucci var fantastisk, inte bara på grund av hans teknik, utan på grund av hans melodiösa kreativitet. Många toner, kanske alla, var genomtänkta, hade ett syfte, en riktning, och var så precist spelade.

Nuförtiden tycker jag att Slash är en mycket bättre gitarrist, precis som Jimi Hendrix och John Frusciante. Jag kan inte komma på något som Petrucci har skrivit som är lika bärande, lika mycket musik, som "Little Wing", "Scar Tissue" eller "Sweet Child o'Mine". De låtarna är låtar på grund av gitarrspelet. Det är Slash fills, solos och intro/riff som är låten. Eller i alla fall en lika stor del av låten som sången. Därför tycker jag att de är bättre musiker. Ingen av de har Petruccis teknik, ingen av de behöver det för den musiken de skriver. Om de skulle spela i Dream Theater skulle de totalt misslyckas. Men Petruccis har inte varit för Dream Theater vad dessa gitarrister har varit för sina respektive band. De grejerna jag gillar med Petrucci, som jag trodde var Petrucci, är egentligen trummisen, som driver på musiken. Petrucci hänger med, snarare än skriva något som är unikt. Men jag spela ibland solon till "Under a glass..." (tror jag att den heter...), för att den är teknisk krävande och uppmanande.

Och jag älskar hur Hendrix/Frusciante leker med tempot! Inga metronom där. De är människor, de andas, älskar med gitarren. Det 'r fint att se. Jag gillar det metronomiska i Metallica, Trivium och DT också. Jag gillar både och.

Jag klassar ingen av dem som bättre eller sämre än den andre. De är helt olika, och jag gillar samtliga gitarrister du radar upp väldigt mycket. Men när man är i shred-mode är Petrucci svårslagen ☺️ I min musikvärld kompletterar de alla varandra, och jag är en mycket lycklig ung man som har så många bra och olika gitarrister att njuta av.

Link to comment
Dela på andra sajter

Jag klassar ingen av dem som bättre eller sämre än den andre. De är helt olika, och jag gillar samtliga gitarrister du radar upp väldigt mycket. Men när man är i shred-mode är Petrucci svårslagen ☺️ I min musikvärld kompletterar de alla varandra, och jag är en mycket lycklig ung man som har så många bra och olika gitarrister att njuta av.

Amen. Jag håller med, och att jag inte gillar Petrucci lika mycket som förut är inte menad att jag "kommit längre", eller liknande, bara att jag förändrats. Älskar Frusciantes ton, det är en av de finaste gitarrtonerna jag vet, liksom Hendrix. i Shred-mode är det nog ingen som slår Buckethead, skulle jag säga, men hans låtar är lite speciella...

När det gäller shred, så gillar jag mest solon i "Symphony of Destruction". Inte shred, kanske, men snygg är den. Jag vet inte om Petrucci har skrivit en bättre solo än den. Och Metallica i "One" låter väldigt tight, tycker jag, och den låten är en av världens bästa låtar. Vet inte heller om DT har skrivit något så bra som "One" eller "Enter Sandman"

Men jepp, vi kan gilla mycket och inspireras av mycket, jag har svårt för vissa av Petruccis arpeggios, de r är roliga att öva på.

Link to comment
Dela på andra sajter

Tycker det känns skumt att DT så ofta förknippas med att bara spela shred, snabbt, svårt, etc... Tycker de verkligen bevisar en gång för alla med Octavarium att de kan göra ett perfekt balanserat album, som innehåller både vackert, ösigt, svängigt, rörande och shreddigt! Det är väl egentligen bara When Dream and Day Unite, Awake och Train of Thought (har inte hört senaste två, vet inget om dem) som har låtit som skivor släppta av ett rent teknisk-metal-band utan andra kvalitéer?

Link to comment
Dela på andra sajter

T Det är väl egentligen bara When Dream and Day Unite, Awake och Train of Thought (har inte hört senaste två, vet inget om dem) som har låtit som skivor släppta av ett rent teknisk-metal-band utan andra kvalitéer?

Öhh say what!!?? Awake är väll lite hårdare men ändå balanserat tycker jag. Tekniskt-metal nband utan andra kvalitéer hah?? kom igen!!

Link to comment
Dela på andra sajter

  • 1 månad senare...

Bli medlem (kostnadsfritt) eller logga in för att kommentera

Du behöver vara medlem för att delta i communityn

Bli medlem (kostnadsfritt)

Bli medlem kostnadsfritt i vår community genom att registrera dig. Det är enkelt och kostar inget!

Bli medlem nu (kostnadsfritt)

Logga in

Har du redan en inloggning?
Logga in här.

Logga in nu
×
×
  • Skapa ny...