Valle

Well, hellre spritbedövad hjärna än en död-på-grund-av-sprit hjärna (angående Bonham, då).

Det beror på att de vuxna idag var barn när pajasbandet slog igenom. Men så var det ju faktiskt inte pajasbandet det handlade om, utan Ace Frehley. Dessutom, du och jag får inte skriva i samma trådar, för då får vi en varning. Det har Olsberg klart och tydligt meddelat. Så, håll käften.

Nu brukar jag i och för sig inte ha alltför stora förväntningar på att biografier ska vara överdrivet utlämnande (det är inte i huvudsak därför jag läser dem). Särskilt inte när huvudpersonen behöver involvera många andra personer för att kunna återge sin historia. I Aces fall var det hursomhelst nästan på tok för mycket inget-sägande överhuvudtaget. Mest en massa snack om brudar, knark och alkoholismn. Angående Tegners bok så har jag just avslutat förstal kapitlet, det om The Runaways. Än så länge gillar jag boken. Sedan insinuerar han ju ändå att han hade kunnat boinka på Vicky (basisten) efter att hon hade övertalat honom att följa med på en porrshow (för hon gillade porr), som dessutom hade gjort henne kåt (vilket Anders då förmodligen tolkade som en möjlig knullinvit). Det räcker som "avslöjande" för min del... 😉

Jo, sant i och för sig. Han medger dock i boken att "let's face it – my memory isn't what it used to be. Speaking with old friends and coworkers jarred my memory, allowing me to recapture the true flavor of some of the stories...". Men å andra sidan återger han på sina ställen stunder då han är ensam och hög eller abstinenssjuk, på ett relativt detaljerat sätt. Jag kanske, för övrigt och för ordningens skull, bör tillägga att Ace inte någonstans i boken ger sig på några alltför krystade ursäkter till sina tveksamma beteenden, inte heller framställer han sig som en bättre person än någon annan, ej heller agerar han martyr. Men när han återger händelser med personer, som världen idag vet var rena pinan i arslet på Ace, så gör han det helst med alldeles för onödig bomullsinlindning. Och det var nog just den berättartekniken som gjorde boken till en enda lång gäspning. En intressant detalj i sammanhanget är att Ace strax innan bokreleasen hade ett lunchmöte med Gene. Jag kan inte låta bli att så här i efterhand, efter att ha läst boken, undra om Gene rentutav inte "förklarade" för Ace vad som var "mindre lämpligt" att skriva om, och att om han skrev det ändå skull få lida konsekvenser. För jag säger det... Man kan nästan läsa mellan raderna hur Ace vill spy sin galla över Gene, särskilt från åren 1974-1979. Ace ger Gene några småkängor hit och dit, men i övrigt lindar han in det på ett sätt som beskriver en Gene som inte ens Gene hade köpt. Fast det är ju å andra sidan bara min analys av det hela.

Mycket möjligt. Men vem är du då, som jämför dig med Ace Frehley?

Jag brukar då och då försöka briljera med hur jävla duktig jag är på att läsa biografier och självbiografiska skildringar. Har alldeles nyss påbörjat Access all areas av Anders Tengner, och näst på tur i hyllan står redan Gustavs grabb av Leif G. W. Persson (det behöver alltså inte nödvändigtvis vara musik-/artistrelaterat, även om det oftast är det). Hursomhelst, jag har just läst ut Ace Frehleys bok No Regrets: A Rock 'n' Roll Memoir. Jag hade förbokat den bra långt innan den gick ut i handeln och väntade på releasedagen likt ett barn som väntar på julafton/jultomten. När jag äntligen höll boken i mina händer stod jag först och bara stirrade på omslaget... wooooowww... Ace. Sedan släppte hypnosen och jag kunde slänga mig i min favoritlässoffa och påbörja läsningen. När det gäller KISS så tror jag nog fan att jag har läst nästan allt som har gått till tryck, och detta började redan för mig som barn på 70-talet. Då var KISS mina absolut största Gudar av gudar; idag handlar det mest om "skada", skulle jag tro, något jag inte kan förmå mig strunta i att läsa om. Gudarna har sedan länge förmänskligats och blivit inget annat än artister som vilka andra artister som helst. Förutom Ace Frehley, då. Han är visserligen ingen gud (längre), men han är likväl en av de (få) personer som på ett avgörande vis har inspirerat mig och drivit mig till att bli den duktiga (tycker jag faktiskt) låtskrivare, musiker och artist som jag är idag. (OK, jag är duktig på sång också, utförandemässigt sett, men min röst låter som ett enmotorigt flygplan på väg ner mot sin krasch, så jag uteslöt sången från uppräkning.) Därför var jag rätt så angelägen att få läsa denna ikons egna ord om hans eget liv, som ett sorts komplement till allt som har skrivits om honom i andras biografier. När jag slog ihop boken för sista gången – efter att ha läst ut den – for ett konstaterande genom min hjärna: vilken jävla ointressant privatperson! OK, nu väntade jag inte mig en "redig" Clark Kent som just slitit av sig sin S-kostym, och det var egentligen inte det som jag hade hoppats få läsa om heller. Ace Frehley har alltid varit den tillbakadragne, den mystiske bland alla KISS-involverade och samtidigt den som klarast av alla uttryckt sin besvikelse över den överkommersialisering KISS infekterades med under glansdagarna. Och han om någon, tänkte jag, kunde inte bara fylla igen små faktaluckor utan säkert även bidra med lite mer businesskontroversiellt underlag som skulle fått Gene Simmons att skita på sig av förtret. Han kunde även bemöta alla om honom nedsättande kommentarer från till exempel Gene (hans bok) och Aces föredetta vänner som i sina respektive kvasibiografier gjort sig en hacka på att berätta vilket svin Ace var (för det var i stort sett vad "vännernas" böcker gick ut på; att tjäna pengar på Aces bekostnad). Men, nä. Det är uppenbart att Ace har fått rådet att inte vara för detaljerad i beskrivningen om sitt liv eftersom det på ett eller annat sätt, direkt eller indirekt, skulle inbegripa andra personers handlande och leverne. Personer som hade stått i kö för att förtalstämma honom på allt han ägde. Och det är ju OK, man bör vara försiktig med vad som skrivs. Men vad fan, till och med Gene kunde vara mer avslappnande öppen i sin bok Kiss and Make-up för åtta år sedan. Aces återhållsamhet resulterade i en bok som i princip inte hade något alls att berätta. Jag kom till och med på mig själv med att skippa stycken under min läsning – ja, hela sidor för helvete – eftersom jag redan hade all kunskap om det som just berättades. Däremot skrev han mycket om vilken chick-magnet han var, och hur mycket vagina han fick, vilket var en bland få punkter han ville kontra hos andra biografier som sa att han rentutav var en brud-skrämma. Han berättar också om vilka knarksorter han tyckte var bra och vilka han var rädd för (han var till exempel "rädd" för heroin, men kunde proppa kroppens system full med i stort sett all annan skit). Det jag hade hoppats mest på att få läsa om var om Aces uppväxt och familj, men det betades liksom snabbt av i början för att ge utrymme åt... jag vet inte. Jag är helt säker på att Ace har enormt mycket mer att berätta. Men av en eller annan anledning avstod han från att göra det i den här boken. Istället valde han att berätta exakt samma story, utan ansträngning till nyansering, som har berättats femtioelva miljoner gånger förr. Boken suger, tyvärr (i fall nu det inte framgick). Och så verkar även privatpersonen Paul Frehley göra (hans riktiga namn är Paul) om man ska utgå från boken. Men han är ändå Ace Frehley – en av världens största. Vare sig man vill det eller inte. Och jag är – boken till trots – fortfarande ett fan.

Håller med dig vad i huvudsak gäller "var och en borde få göra vad de vill med sina egna kroppar så länge det inte skadar någon annan". Det är det enda rätta. Men det blir lite svårt att låta inbegripa totalfritt knarkande med de effekter som vi idag vet knarkande i allmänhet medför... Det blir liksom lite slarvigt. Ogenomtänkt. 1. Gäller din idé även för barnens fria knarkande? 2. För dem som fastnar i beroende på grund av friskt knarkande – och särskilt för dem som dessutom skyller sitt knarkande på utanförskap –, är det en superdupersjälvklarhet att vården står där och väntar med öppna armar? (Nu måste du ta i beaktande det samhälle du fantiserar om, där man inte kan "tvinga" medborgarna att betala vilka skatter som helst...) 3. Hur ska "så länge det inte skadar någon annan" definieras när det till exempel gäller knarkande i andra, icke-knarkande personers närvaro? Som sagt, jag tror på ett liberalt samhälle. Men när det kommer till fritt knarkande så tror jag att det är åt helvete försent. Hade samhället för länge sedan legaliserat och lyckats "kontrollera" knarket, ungefär som med andra välbefinnandemedel idag, så hade vi säkert haft en mer tam syn på knarket och ett mer tamt bruk av skiten.

Alltså, vissa... Om det kristallklart hade framgått vad du menade hade jag ju för helvete inte bett om ett förtydligande. Kunde du liksom inte bara ha svarat på frågan... Pfft!

Är nog inte riktigt med på din "poäng"-fråga där... Är det helt uteslutet, menar du, att kunna producera något som "låter proffsigt" med billigare equipment? Håller med... tror jag.

Så enkelt är det... Jag kunde inte låta bli att notera att du sitter med en imponerande samling preamps i din superkäcka studio. Jag menar – phew! – "ett par vintage Neve 1073, 2st Chandler TG2, lite Universal Audio, vintage focusrite grejor, 6st API512 och många fler". Men jag tänkte, varför har han så många? Och var drar han gränsen för vad som är "amatörprylar" respektive "dom bästa grejorna"? I övrigt: Enligt min mening blir det lite klibbigt när besserwissrar diskuterar huruvida enskilda prylar (på egen hand) låter "bästast", när besserwissrarna själva med största sannolikhet inte hade lyckats identifiera den enskilda prylen i en färdig produktion. Det är helt rätt, det där med att det är personen bakom spakarna som "gör det", inte prylarna. Men det ligger lite mer jämte det. Som vissa brukar säga: en novis-producent blir inte duktigare på sin sak bara för att man slängde världens "bästa grejorna" i händerna på honom/henne. Men jag säger också: En (enligt egen mening) professionell producent som inte lyckas åstadkomma en godkänd produktion med "amatörprylar" är ingen bra person bakom spakarna alls. Sedan får han/hon skylla på avsaknaden av Neve-prylar etc bäst fan han/hon vill. Tycker Valle.

😆

Var är alla?

Är du en av dem?

Najs! 🙂 Är det du som svänger dig med trombonen?

Slappna av, Bozo! Mitt inlägg var en respons på att någon tipsade om att sälja gitarren för 2000-2500 SEK (begagnad), när jag själv inte hade gett mer än max 1000 SEK för den. Resten av inlägget, som dessutom fortsätter inledningsvis med "Om jag inte är helt fel på det..." var min åsikt i övrigt om gitarren.

Mmm... Slår vad om att en sisådär sju åtta av dessa "människor " är du själv i olika MBBAD-instanser.

Gamle man, du drog just ett likhetstecken mellan hur man svänger sig i skrift och vilket gitarrmärke man kör... Kanske dags att besöka doktorn och kolla de intellektuella funktionerna. Fredrik, lägg ner... Du känner mig inte det allra minsta. Du har ingen aning om vem jag är – förutom det du har hittat och använt dig av på nätet.

Då skulle vederbörande varit smartare än att förvara mästerverken i ett förråd bland en massa andra "ersättningsbara ting". Så den håller nog inte, tror jag nog.

Men hur vill du (ekonomiskt) värdera något som "uppenbart" inte är av värde ens för en presumtiv tjuv? Ingendera. Jag stjäl inte.

Alltså... Det där var nog det "försiktigaste" uttalande jag har läst på forumet hittills! Är du man eller mus, pojk! Grabba dig om bollarna och massera, och visa vad du går för istället... Nåja. Nu handlade det inte om, för varken mig eller Umemagnus, att vinna några mål. Han tyckte att min tolkning av den förhållandevis tydliga lagtexten var suddig. Men faktum var att han inte hade läst igenom startinlägget ordentligt. Hur suddigt kan det vara... Om någon på förhand förklarar att: "Jag behöver städa upp mitt utrymme (där du har ställt dina kartonger). Jag ber dig därför att märka upp dina kartonger som du inte vill att jag ska röra med lgh-nr och datum; allt annat forslas bort." Och om sedan "du" får meddelande min inte följer instruktionerna... Visst, nu är jag inte medlem i Advokatsamfundet, men inte kan väl det räknas som egenmäktigt förfarande (å "jags" sida, alltså)?

Nej, enligt vad LejonLeo själv medger, så följde han inte de tydliga instruktioner som lämnades angående märkning. Hmmm, jag vet inte... Då skulle ju 98% av hela jävla forumet bestå av "bara en massa luddiga gissningar och snusförnuftigheter". För hur många av oss är "musikaliskt utbildade"? Eller menar du bara helt enkelt att man som musiker är sämre läskunnig/tolkare av lagtexter?

Fjortismusik! Det vill säga, allt inom hiphop och i övrigt elektronisk dansmusik. (Rock och pop etc kan inte väljas då det på inga sätt är fjortismusik.)

Äh, vad fan... Såvida ansvariga inte är i färd med svar: Så oväsentlig var väl ändå inte min fråga ovan att den kan lämnas helt utan avseende. Jag tolkar trots allt IP.Boards hjälpfiler som att man ska kunna använda verktygsfältet/formateringar oavsett redigeringsläge. Passar på med ännu en fråga (som relaterar till problemet ovan): Hur klistrar man in oformaterad text i Rich Text mode?

JAG VET: Man skriver och producerar en låt som är så nära ett plagiat som möjligt, men utan att det uppenbarligen bryter mot lag, moral och heder. Man röstar inte i poäng utan i procent 0 - 100% om 10-intervall; ju lägre medeltal (summa % delat med antal lämnade röster) desto självständigare blir låten och därför en loser-låt. Ju högre medeltal desto större chans att koras som vinnare. Medeltalet får dock aldrig överstiga 90%, då den nivån ska anse motsvara medveten och hänsynslös låtstöld vilket för deltagaren ska medföra diskvalificering samt därefter omedelbar polisanmälan.

Näää, något sådant har jag inte påstått. Jag syftade bara på att det tog dig (i något fall dig genom någon annan från ES, gissar jag) femtioelva avvikande svar innan du bestämde dig för att svara på direkt fråga. Men vi kör på! Det är kul att bumpa tråden. Eeeeh...?