Signia

Får du ljud med andra kondingar via samma sladd .. då kan du med lugnt samvete ringa till säljaren, och fråga han lugnt och snällt ... vad i !¤#%$#!?!! det är frågan om??!!

Får göra deltävlingar framöver. Dela upp bidragen i grupper, A, B, C, D ... och sen köra utslagning inom grupperna. Vinnarna går till definaler och senare finalen .. som givetvis sänds i direkt-streamat ifrån Nivå22 på Kungsholmen filmat via Joachime's mobil.

OCH geten!

Du tänker kanske på när Apple tvingades låna 150 miljoner av Microsoft för att överleva överhuvudtaget? Sorry 😛. Nämen .. helt klart har du ju rätt. Det finns inga garantier åt nåt håll. Man kan inte vara fullt säker. Apple hade iofs nått enormt mycket längre efter 6 år än Cockos har .. men .. jag bryr mig inte så värst. Man är ingen aktiemäklare liksom. Det jag skrev var en tankegång och ett intryck löst baserat på olika detaljer som man kan tänka på om man vill investera i att fästa sig vid en specifik DAW. 😕 Verkar inte som jag lyckas göra mig förstådd här. Jag tycker det känns som Reaper lider lite av Jan Guillou syndrome. Det handlar liksom inte om hur något är, eller hur något ska vara, utan det handlar om att Man ska visa hur bra man är osv. Vad det innebär för slags tillämpningar och lösningar i praktiken är inte min poäng. Det är sekundärt. Till exempel, 'Varför ska man skilja på olika spårtyper för? Det är ju bara gammal kvarleva från att härma den analoga inspelningsvärlden. Det är ju bara idiotiskt. Otroligt att vissa lever kvar i sån stenålder. Vi befinner oss i digitala världen nu. Dags att vakna upp och inse! välj Reaper, välj det självklara sättet att jobba, inte mossiga kvarlevor från en utdöd tid.' Men ... hoppsan, deklarerar man ingen skillnad mellan spår, då processar plugins i stereo, ofta oavsett hur många kanaler käll-filen har, så programmet drar betydligt mer juice. Kompatibiliteten med plugins blir dessutom sämre. Det var bl.a. därför dom andra DAW-programmen följer beprövade erfarenheter och standards, för att man känner till tekniska fallgropar som den som Reaper klev rätt ner i när dom var så ivriga, predikande, och trodde sig vara så bra och veta så mycket bättre. Att plugins inte funkar lika bra i Reaper, det förklarar ibland Cockos med att andras plugin-standard skulle vara skit. Lite så menar jag ... inte att jag skulle predika hur det "ska" vara. Vet inte säkert, skulle gissa på det senare. I USA kan dock även icke-vinstdrivande korporationer få företags-status och skattsedel m.m. Men du frågade ju inte om detta förra inlägget, så antydan att jag skulle undvika att svara på fråga var ju rätt onödig. Du frågade ju om jag menade att Cockos sökte skydda Reaperprojektet från inflytandet av egna ekonomiska beroenden eller andra företags ekonomiska omständigheter.

Det är ju mer en inställning, en sensationslystnad. Reaper verkar anstränga sig långt bortom nödvändiga behov. Lite som om dom ville göra så väldans framskridna lösningar, att dom hoppas förlöjliga konkurrensen, få konkurrensen att framstå som stenålder. Det blir lite Sverigedemokraterna, förhastad ungdomlig sensationslystnad, man ska minsann visa alla efterblivna puckon och gamlingar hur saker 'egentligen' ska vara och gå till, hur rätt man själv alltid har haft och hur fel alla andra har fattat saker hela tiden. Reaper-projektet bär spår av det, och elitismen som finns i delar av fanbasen är ju avspeglar av det. Dom skriver och säger att dom inte tänker låta ekonomiska faktorer påverka valen dom gör för Reaper i framtiden. Och eftersom den största ekonomiska faktorn garanterat är användar-intäkter, så låter det som att Cockos inte kommer bry sig fullt så mycket om användarnas behov/önskemål, ifall Cockos och användarnas önskemål skiljer sig åt. Den inställningen avspegar deras tydliga idealism för projektet. Det är definitivt en riskfaktor rent företagsmässigt, och gör Reaper till ett mer osäkert val för framtiden än stora delar av konkurrensen.

Hittar ingen artikel på den där tidningssidan .. (?) eller har din fru långt rött hår?

Jag vägrar ingenting, och det har inget med just dig att göra. Jag förklarar bara hur det ser ut från min synvinkel/upplevelse, och jag kan inte bekräfta definitivt vare sig åt ena eller andra håller för jag har inte Reaper installerat.

När det gäller det här, så skriver jag mest från minne, så … men Nej, Reaper ligger en bra bit efter mainstream DAWs på den här punkten - än. Det har inget med känslomässig vinkling att göra; det förhåller sig helt enkelt bara så. Den massprocessningsteknik som Reaper erbjöd var att normalisera många filer på en gång. Man kunde högerklicka på alla markerade filer/spår och välja ”Processing” och där fanns normalizing och … nånting mer, nåt med dynamik. Man kunde även skifta filernas dynamiska upplösning och samplingsfrekvens och man kunde exportera många spår på en gång. Det var vad jag kom i kontakt med. Man kunde bränna in effekter i ett audiospår permanent, men inte på flera spår på en gång som jag minns det. Reaper har istället en separat meny i ’Settings’ där man ska ange sökvägen till de externa editors – Wavelab o dyl - som man ska installera för att sköta om processning av filer eller klipp. Man skulle högerklicka på spår/fil och välja ’Öppna i extern editor’. Då öppnades det externa programmet och en temp-fil renderades ut ur Reaper och öppnades i det externa programmet. När man sen gjort sina processningar/redigeringar så sparade man detta till en ny fil, som man sen skulle importera i Reaper. Detta kunde man dock bara göra ett spår i taget. I mer fullvuxna DAWs så sköts allt sånt här direkt i programmet som en del av normala arbetet. I vissa finns separata editorer för det här. Man kan ofta tillämpa precis vilka redigeringar eller konverteringar man än vill, till vilket material man än vill, enskilda processningar eller batchprocessningar eller kedjor av batchprocessningar. Man kan processa med vilka verktyg eller plugins man än vill. I flera DAWs kan man tillämpa hela kedjor av operationer, DC removal, normalize RMS -30, tape saturation plugin, chorus, normalize -1 dbfs, och i efterhand kan man ta bort ett av process-stegen - choruset t.ex. – utan att vare sig de föregående eller efterliggande processtegen påverkas. Det här kan man göra direkt från högerklick eller i projekt bay (o dyl). Reaper ligger även efter när det gäller att hantera composits, speciellt comp-redigering där varje inspelning består av flera spår som måste ligga i fas (gitarr + rumsmickar, elgitarr inspelad med flera mickar, eller trumset med överhängs-, rums- och alternativa mikrofoner etc) och där man har stor fördel av att redigera alla spår som om dom var ett enda. För automation kan man tillämpa stegvis skalning över mängder med spår på en gång, man kan anpassa olika spårs olika tempo till ett och samma mastertempo i ett enda svep, och när det gäller massprocessning av MIDI, att ändra, justera, radera eller extrahera MIDI data, så finns det inget på nästan 10 år som ens kommit i närheten av Steinberg Logic Editor och MIDI transformer pluginen. Man kan fortsätta länge på det här spåret, men det har inget med känslor att göra. Reaper har bara inte ’det alla DAWs har’ när det gäller hantering av processning eller stora projekt med många spår. På den fronten ligger Reaper i dagsläget där de flesta DAWs låg i mitten/slutet på 90-talet. Om man högerklickade på insert-effekt området så vill jag minnas att man kunde få upp ’Quick menu’ eller nåt sånt, vilket var en lista av dom customizeringar man själv eventuellt gjort av plugin-listan, men det var ingen lista över ”alla tillgängliga pluggar att ladda ” såvitt jag såg det. För det andra så kan man klicka på ett insert-fack för att få upp pluginen i ett separat fönster, men detta under förutsättning att man hade ställt in att pluginen skulle visas på det sättet – som ett ”floating window” - eller något sånt. Att man kan flytta om ordningen direkt i insert kedjan (utan att öppna fönstret) var inget som jag upplevde. Jag upplevde dock att man kunde flytta plugin effekter direkt mellan spår, men jag frågade även om detta på Reapers forum, men fick flera svar att man måste öppna fönstret för att göra omorganisationer för enskilda spår. Jag fick alltid upp fönstret med själva pluginen i om jag klickade i plug-in listan. Detta, kombinerat med att man inte heller kunde flytta om effekternas ordning i andra program som använder samma upplägg - t.ex. Sound Forge och Audition – gjorde förmodligen att jag inte undersökte ytterligare. Vad beträffar Stillwell plugins så fanns många plugins i Reaper under namnet Stillwell som bär samma modellnamn och samma funktionalitet som samma modeller i Stillwells plugin-utbud. Jag antog likheterna var fler än bara tillverkarnamnet, och jag fortsätter anta det. Om ”Vägran” är en 9 på protest-skalan så .. okej, företaget har bara uttryckt en 8,5a på protest-skalan. ”Vi har tittat på VST3 och det är inget vi planerar att supporta i Reaper. /../ Det största som jag ser fram emot, är en plugin standard som är helt olicensierad och open source, och sättet VST-standarden förhindrar sånt på är fullkomligt befängt”. Det deklarerade Justin Frankel för 4 år sen och det står sig än idag. Är inte det en ’vägran’ så är det så nära en vägran man kan komma. Reapers anda och växande har skapat en skara av elitistsupporters, som liksom företaget tycker Reaper är den nya fräscha utmanaren till det gamla intorkade patriarkatet, som ska visa som gamla uvarna hur det ”egentligen” ska vara, hur gamla och intorkade dom egentligen är. Allt ska vara über-genomtänkt, über-ergonomiskt, über-stabilitet, installera känslan av snille och självklarhet hos användarna. Detta av ett företag med bara tre pers i, vars verksamhetsdeklaration säger att dom inte tänker låta vinstintresse styra deras utveckling. Att vägra ändra på sig, även om försäljningen skulle sjunka, om användarna och/eller företagsamheten sinar … idealism, blandat med ekonomisk lättvindighet, det är i princip alltid en enkelbiljett till kånk inom överskådlig framtid. Kombinera det med att Reaper är ett jämförelsevis ungt projekt, har en del barnsjukdomar kvar att passerad, ligger en bra bit efter de man kallar fullvuxna DAWs i nuläget som funnits i över 20 år, och att Reaper är väldigt okänt av kunder som har begränsad studiovana, och att satsa sin tid, kunskap och pengar på att lära sig en DAW så man kan manualen i princip utantill … det är en framtida investering. Summan av kardemumman: Reaper är av allt att döma ett mycket osäkert val för framtiden ur professionell synpunkt. Om det var Steinberg du tänkte på, angående uppköpning, så har dom blivit uppköpta två gånger, först av Pinnacle och Yamaha.

Så kanske det var ja. Jag kan ha blivit lurad, fanns typ 20-25 Stillwell plugins i Reaper, så då kanske man trodde fel..

Har kvar lite från när man testa. Nackdelar: Inte så bra på avancerade- och stora projekt, än. Hemprojekt utan specifika avancerade behov funkar bra – förutom att Reaper inte har latency-fri monitoring vid inspelning, än. Känslan av snabbhet och intuitivitet sägs försvinna när projekt blir stora, kräver organisation, repetitiva massredigeringar och datorkraft. Inte fullt stabilt för tyngre projekt á la 100 spår och uppåt – särskilt i 64bit. Reaper har ju inte heller direkta verktyg för massredigeringar eller massprocessning av många spår i ett svep. Finns ingen skillnad på spårtyper; ett spår hanterar alla källmaterial, mono, stereo, surround, MIDI, video, olika frekvenser och bitdjup, etc. Det ger upphov till lite strul. Att exportera spår blir mera knepigt, eftersom man inte alltid vet om det spår man ska exportera är mono eller stereo osv. Alla spår visar alltid dubbla mätarstaplar - oavsett källspåret är mono, stereo eller surround. Alla bussar blir stereo, och plugins som sätts inpå ett spår används i regel som stereo – även fast spåret är mono eller 5.1. Ett monospår t.ex. utnyttjar båda sidorna av pluggen och summerar resultatet från båda kanalerna i slutändan. Reaper kan alltså äta dubbelt så mycket CPU jämfört med andra DAWs spårhantering. Vissa pluggar – t.ex. Waves – skiljer på mono och stereo pluggar och Waves monopluggar brukar strula en del i Reaper; pluggen får inget tips om att det kan vara stereo-material den ska processa. Reaper tillhör de som är känsliga för musdrivrutiner (Windows). Kör man med andra än de som Windows installerar automatiskt så kan det uppstå ”mystiska” störningar och hängningar. Microsofts Intellipoint är kanske de värsta. Reapers automatiska delaykompensation är inte konsekvent i samma mening som andra DAWs. Man kan antingen använda deras version av direct monitoring på en input-kanal (funkar även internt) eller så får man latency på samtliga ljudkällor. Klumpig fönsterhantering för effekter och syntar. För att öppna pluggar används typ samma dialogruta som ”öppna fil”, inte någon kompakt meny som i andra DAWs. Och eftersom det bara finns en typ av spår i Reaper så laddas alla plugins i ett plug-in chain-fönster som omsluter plug-inens grafiska gränssnitt – som i Adobe Audition och Sony Sound Forge. För att få loss ett fönster ur sin ram måste man dubbelklicka. Man kan inte heller organisera om pluggarnas process-ordning annanstans än i detta fönster. Finns ingen motsvarighet till ”track inspector” - alltså kolumnen till vänster om spårlistan där man kan ställa in egenskaper för varje spår. Motsvarigheten till track inspector är en separat dialog-ruta som man bara kan öppna separat för varje spår. MIDI-editorn är lite buggig, och spelar man in MIDI så drabbas en del av att Reaper ”skippar” att spela in vissa toner om man har autokvantisering påslagen. Audio kvantiseringen är inte heller utvecklad. Inte heller spartanska funktioner som Beat Detective har Reaper nån motsvarighet till i nuläget. Att göra finare justeringar i stor skala blir svårt. Men Reaper har förträffliga Dirac-processorn att time-stretcha och pitch-shifta med, vilket ger god kvalitet (och hög CPU användning). Reaper stödjer inte VST3, har inga framtida planer på det heller (vägrar bestämt). Finns heller ingenting i notväg alls, så man kan inte mata in musik i noterad form, åskådliggöra musik i skrift och inte skriva ut en enkel sång-stämma osv. Mycket oviss framtid och väldigt okommersiellt inställt företag. Satsar man professionellt på musik är Reaper ett osäkert val i nuläget. Fördelar: Reaper är lättviktare i systemet; drar bara en tiondel så mycket RAM som t.ex. Cubase 6 i startup läge. Har minimal- och därför effektiv resurshantering, känns sällan slött eller tungt, använder bara resurser när det behöver. Många DAWs ligger liksom och är beredda på allt hela tiden, dubbelkollar funktioner, fyller upp minnen och buffrar snabbt osv. Det gör inte Reaper, men om något behövs snabbt eller går snett så ... gör de det med besked i Reaper. Överlag är Reaper stabilt. Finns även resursmätare (disk, CPU, RAM) i flera små hörn, så det är lättare att avgöra vilka detaljer som käkar upp hur mycket och till vad. Många initiativrika plugins. Dedikerade hi/lo/band-pass filter. 6 kanaliga splitters/bussar liksom 6-kanaliga ”split re-joiners” som kan användas för att splitta, skicka- och ta emot och sammafoga avskilda delar utav enskilda signaler kors och tvärts i Reaper. En trumtrigger, midi-kontrollerbar autotuner, kompressorn kan triggas av en annan signal än spåret den ligger på, multibandkompressorn kan ha obegränsat antal band osv. En av Cockos tre anställda är killen bakom Stillwell plugins, så man hittar Stillwells grejor där med. Reaper läser dom gamla DirectX effekterna och DXi instrument, och man kan även organisera sina pluggar och plug-kedjor 100% i kategorier och mappsystem. Automatiska save-funktionen är riktigt bra. Kan spara 100% inkrementellt och även spara kopior av detta till en annan mapp automatiskt. Reaper kan se ut lite hur som helst, stödjer teman. Finns gott om teman att välja mellan. Man kan designa om GUIt rejält, även skapa egna menyer och helt egna funktioner i sina egna menyer. Kan även göra egna komponenter till Reaper, i Python, och man kan även ta del av den flora av tillägg och instickningsprogram som mängder av användare redan publicerat för fri nedladdning.

Här kommer lite mer låtkritik. Jag har inte avlagt mina röster nedan, så det behöver man inte söka genom texten efter. Bidrag nr 1 till nr 9 här, kommer mer sen. Det man tycker är bra, behöver man inte ta upp, för det är ju redan bra liksom. Det är vad som inte funkar som man måste uppmärksamma. Jag tänker på det sättet. Men risken med det är att då nämner man ju bara det man tycker är dåligt, inte det som faktiskt är bra. Så, det kan låta lite nitiskt och översittarmässigt här, men .. det är bara mitt sätt att .. relatera till mixar på. Jag tänker inte så ”ner” om andra människor som det kanske kan låta ibland. (Disclaimer). 1. Materialet har styrt mixaren, mer än mixaren har format materialet. För mycket variation kvar, för att skapa känslan av en enhetlig sammanhållen ljudbild, men lyssnar med ett halvt öra så funkar det faktiskt inte så dumt ändå. Fasen inom trummorna – även mellan trummorna och de övriga instrumenten - är off. Hörs mest i virveln som är nästan dubbelt så bred som hela mixen. För mycket ”side” signal alltså, för mycket ”200Hz” kvar i trummornas ”side” signal. Kanske är basens nivå satt efter den tyvärr tunna bastrumman och hamnat för lågt i nivå. Det blev i vilket fall ingen botten och trygg ryggrad i låten. Sången är både ”bakom” och ”ovanpå” bandet på samma gång. För mycket botten (i sången) och för mycket reverb – väldigt ljust/tunt reverb, spottigt reverb liksom. Kombinationen av sologitarrens panorering och mellanstämmans panorering (i kören) får låten att tilta lite åt vänster. Sångens nivå är rätt, men är otydlig, för lite mellanregister, det mellanregister som dessutom stjäls av den högre ”jamesbond”-gitarren. Instrumenteringen är ihoptryckt i mitten, inget utnyttjande av stereobilden. Jag saknar +3 på 5500hz och -3 på 1200hz. Skulle ha behov av lowshelf filter med. 2. Inleds med rejäl fas-snedd, olika frekvenser som panorerats ut hårt åt sidorna. Det blir bättre när alla instrument kommer in, men den bångstyriga ackordgitarren blir kvar till höger hela låten. Överdrivet mellanregister runt 400 hz och 7-800 hz. Mixen låter telefon. Extremt veka trummor, tamburinen är starkare än hela trumsetet. Även basen låter fjärran, låter som basen och trummorna står ett rum längre bort, än alla andra instrument. Att panorera ut akustiska- och elgitarren som båda spelar åttondelar i varsin högtalare funkade faktiskt rätt fräckt. Lite för stort och ljust reverb för en låt med detta tempo; det smetar ut ljudbilden. Sången – särskilt bakgrundssången – är burkig, hånkig. Det är mer botten (låg mid) på höger sida mixen än på vänster, vilket ger slagsida. Men i sticket ligger alla diskant-rika gitarrer till höger, och alla mellanregister-rika till vänster, och detta fortsätter sen igenom de avslutande refrängerna. Känns även som hela mixen ligger under en dynamisk ’hinna’. Kanske är en masterkompressor som ligger på, som placerar liksom en glasruta mellan lyssnaren och musiken. Kompressionen är ganska hård, verkar nästan som man försökt komprimera bort oönskade frekvenser snarare än EQa. Jag saknar +3 vid 6000hz och -3 vid 650. Skulle ha behov av rejält lowshelf med. 3. Hängmatta-EQ, lågt mellanregister, saknar 950 hz. Blir bättre när instrumenten kommer in. Men då blir det en hel del bitsk aktivitet runt 2,5-3 khz istället - främst i trummorna och sången. Delvis pga virvelsamplingen, ilsket klipp i toppen på den och den framhäver ”tåg-kompet” mer. Sången är dock relativt bra. Det är lite samma sak här som med bidrag nr 1: lyssnar man med halvt öra, och ursäktar att ingen kick finns, så funkar den rätt bra. Känns lite som mixaren har skurit bort all botten i alla instrument utom basen och kaggen, för dom två är väldigt ensamma där nere. Jag hör inte bastrumman i rätt nivå alls, men däremot dönar basen på rätt bra. Lite väl mycket bastrumma (låga frekvenser) i överhäng- och rumsmickarna. Låter som en kompressor på masterutgången med, vilket tycks ”stänga in” ljudet under en slags halvgenomskinlig ”hinna”. Känner också det är lite torrt överlag, utom i sången där reverbet är lite bumligt, men idén är bra; lite 60-tals rockreverb typ. I 2, 3e och 4e refrängerna händer det mesta i vänster kanal, medan höger är rätt tom och tyst. Jag saknar +3db vid 750hz och -3db vid 2750hz. 4. Vad alla envisas med att börja med gitarren i ena kanalen(?). Överlag överkomprimerat, lågt i tak liksom. Man reagerar direkt på en bred puckel i mellanregistret, toppar runt dryga 1khz. Det förstärks av en märklig mellanregister-EQ på sången. Rejält med bas och bastrumma - för mycket. Tycker det låter lite instängt, inpyrt liksom, fast med lite vass diskant. Saknar lite material runt 200hz med. Sönder-limiterad virvel, och för mycket Godzilla-kagge för den här låten. Jämnt spridd i panorering, men det är svårt att avgöra om även frekvenserna är fördelade jämnt eller om instrumenten helt enkelt är komprimerade till kapitulation. Verkar inte som basen fått någon volymjustering, för den lider lite av ”one note bass” syndrome: den låter starkare på grundtonen än andra toner den spelar. Mixen är tydligt mörkare i höger kanal än i vänster. De vassare ljuden - den skarpa rytmgitarren, hihaten m.fl - ligger till vänster, medan de mer runda instrumenten som sologitarren och jamesbond-gitarren ligger till höger. På sticket skiftar det dock till tvärtom, då blir det väldigt tyst i vänster kanal. Att sologitarren är låg och panorerad till höger i outrot känns lite .. trist. Sångreverbet, kort och med lite slapback, var bra. Men effekten blir överdriven när sången är så hårt komprimerad som den är. Jag saknar +3db vid 3500hz och -3 vid 1150hz. 5. Gitarren på sidan, igen, och virveln …. till höger? Det är dom två första intrycken här. Låga trummor, utan ryggrad, som tiltar åt höger. Mixaren har dock fått fram ett ganska bra och krispigt ljud i virvel och cymbaler. Sången, cymbalerna och ett fåtal av gitarrtonerna har dock fått en slags vass genomträngande karaktär, runt 3,5 och 9,5 khz. Basfattig mix överlag. Även här har instrumenten komprimerats till att foga sig snarare än att EQ mera, men det är ju inte lika komprimerat som bidrag 4. Basen saknar definition, är mest en mörk skugga nere i botten. Sången är tydlig, och ligger rätt i nivå, även om man inte gjort något åt de våldsamma S- och T-ljuden. Nästan alla stämmor som skapar variation och karaktär är skyfflade över till vänster sida under verserna och refrängerna. Det är förhållandevis väldigt tomt till höger. Men i sticket, då slår det över åt andra hållet. Sologitarren körs igenom något som får den att dista. Det låter inte direkt dåligt, men det hörs för mycket/tydligt. Ditlagda stämmor i 2a versen och framåt var ett spännande initiativ, coolt. Jag saknar dock +3db vid 5850 och -3 vid 620. Visst fan ja, den här mixen är ju inte kvar i ”tävlingen”. Najs att man kom på det först nu! 6. Hi-haten i introt låter hårdrock, rentav som en heavy metal inräkning. Sen när versen kommer igång så kniper hi-haten ihop helt, och spelar hur tight och ”frälsningsarmén” som helst. Det gav mig en överrumplad ”eh, jahaaa ..?” känsla. Här är mixen tydligt färgad av reverbet; kort väldigt varmt och karaktär-rikt rumsreverb som inte dämpar höga frekvenser för mycket. Det tangerar till att låta instängt. Trummorna talar tydligt om för lyssnaren att dom är rena och städade. XLN Addictive, undeniable, men jag har svårt att bestämma mig för om dom är delvis inspelade på pads eller om dom är helt spelade på keyboard. Helt inritade är dom i vilket fall inte. Mellanslagen längre fram i låten tar dock upp alldeles för mycket uppmärksamhet, klamp i klaveret rentav. Virveln låter pojkscout, saknar övertygelse, men Addictive är ju mjuk och mild i ljudet, svårt att få ut nåt jävlaranama. Handklappen sen …. ja … idén är relevant, men jag kommer inte ifrån att jag tycker det låter cheesy. Det låter samma stuk som handklappen i Brandsta Citysläckers ”Kom och ta mig”. Det blir lite väl mycket amerikansk tuggummi-pop. Bastrumman saknar klipp, speciellt i diskanten, och basen är lite för hög och saknar definition (man hör inte anslagen, bara tonen). Bra cymbaler, riktigt bra ride-klocka i sticket (är det verkligen Addictive-ride detta?), men ändringen i feeling i sticket gillar jag inte alls. Ganska .. ”torr” känsla i mixen överlag, inte mycket blött plaskigt & slaskigt om man säger så. Det låter även som mixaren har utelämnat flertalet gitarrinsatser. Känns nästan tomt. Panoreringsmönstren var bra, man har tänkt på motvikter – åtminstone i form av rytmer, kanske lite mindre i form av frekvensmässig ”vikt”. I övrigt bäst mix hittills. Frekvensmässiga ”hot spots” är 1 khz och 3 khz, som man skulle kunna dämpa något, men jag saknar mest +3db vid ca 200hz. 7. Gitarren i inledningen är på sniskan, återigen, den är … oj .. fan har hänt? Den är nästan helt fasvänd på höger sida och panorerad till 90% över till vänster. Jordens fasfel. Man skulle kunna tro att den körts genom en M/S matris. Det här ligger dessutom kvar hela låten igenom och sabbar stereobilden. Här har en tragik inträffat. Godzilla-kagge och biograf-bas, låter nästan som om det låg en sub-synthesizer om basen, och våldsamt mycket reverb på trummorna. Som om inte det är nog dunkar bastrumman dessutom på alla fyra slagen på delar av refrängerna. Reverbet får hela miljön att kännas slamrig och stökig. Det låter som bandet spelar på borggården på slottet. Reverbet klarar inte av ”metall-faktorn” så bra heller så det ger ifrån sig ett metalliskt morrande tillbaka. Hörs främst i breaket efter sticket, ekot av ”James bond”-gitarren. Men sången låter ganska bra. Kompressionen klämmer ihop den på refrängerna bara. Det vassaste rytmgitarren, hi-haten såväl som shakern hamnade på vänster sida – alla tre ljusa i ton och spelar samma rytmik. Att basen måste bli lika djup som bastrumman, skapar ett ljudmässigt tomt hål under sången och gitarrerna. Ett hål som virveln fyller upp och får virveln att låta mycket ... mer. Rytmgitarren som är pannad till höger har en mörkade och mer nasal klang än andra instrument i mixen har. Det alstrar ett slag konstigt mellanrum, en avgränsning, mellan ljudet ute till höger kanal och ljudet närmare in mot mitten. Att den vassare rytmgitarren – som saknar nasalt och kropp - är längst ute till vänster tiltar mixen ganska märkbart. Den här mixen är svår att balansera, men jag saknar -3db vid 2,5khz. 8. Bra känsla för produktion här. Mixaren hör vad låten skulle kunna utgöra för slags roll, vilket uttryck den skulle kunna kläs i, en slags twistad kombo av Harpos ”Moviestar” , och . Las Vegas 70-tal, ap-fula skjortor, utsvängda brallor, gröna drinkar och ufon. Skitball.Men det nådde inte helt fram. Det är t.ex. många gitarrstämmor här som spelar/fraserar i en ”dialekt” som inte alls passar ihop med den typ av miljö som mixen vill förpassa låten till. Bara det gör att försöket motarbetas inbördes. Det beror även lite på att sången låter ”nästan” som telefon-sång men ”nästan” som hårt EQad normal-sång med. Lyssnaren vet inte riktigt vilket av dom det är menat att vara. Koskällan kanske inte var inte någon bra idé (även om klangen smälter in). Det här är liksom ingen taktfast latinsk disko-hit. Slafsig & hafsig tamburin ville jag ha, flower power typ. Mixarens egna reversade röst i introt (och dels vocoder-rösterna med) sabbade dock förstaintrycket. Lyssnare hör ju inte att det är bakvänt, utan upplever bara en sönderhackad röst. Man försöker förstå vad som sägs, dels för att det känns nästan som julstämning i inledningen. Varför skulle där annars vara en röst och mysstämning om det inte var meningen man skulle förstå något utav det? När kompet drar igång sen så … känner man sig bara undrande och … inte så positivt inställd till vad som nu komma skall längre. ”jaha, vafan var det där då?” typ. Det sket mixaren nog i när han gjorde sitt bidrag, men jag kommenterar som om det var mer allvar. 😛 Syntslingan sätter sig inte heller klockrent utan det tar några vändor innan man börjar förstå vad det är för nåt - att det är typ en dråplig ”glassbilen”. Det beror dels på att syntslingan är för diskant-ig, den har ingen kropp, man hör bara toppen; och dels på att syntslingan och backing vocals i refrängen tar ut varandra. Örat lyssnar sökande varenda gång för att kunna förstå vad man ska uttyda det som, men misslyckas varje gång. Det låter bara som en massa … massa. Båda idéerna är skitbra i sig, men tar ut varandra tillsammans. Som körsångare, ser man framför sig fyra japanska små smurfar, stenade på gräs och nöjda som idioter som dansar runt i armkrok och sjunger fjant-glatt. Speciellt svaret på ”I see what you’re thinking” är väldigt hookig. Snyggt dyng-reverb på trummorna, basen och bond-gitarren. Överlag en riktigt bra dov, varm, ”brun” skitig klangfärg i mixen – speciellt på trummorna. Syntslingorna, sågtandsleaden och blipp-blopp arpeggiatorn, i sticket vart inge bra. Men det hade varit ändå sämre om inget hade varit där alls. I synnerhet i inledningen till 4e versen är blipp-blopp arpeggiatorn inte alls bra. I slutet av låten – ”outrot” – blir det alldeles för överbefolkat. Distade dobron i introt låter förjävligt, helt enkelt förjävligt. Den låter så jävla illa så den går inte att byta ut ens. Men distningen av James bond-gitarren vart bra. Men varför mixaren höjt delay/reverbet just i slutet av flera verser, det ställer man sig frågande till. För mycket bas, och bastrumman ska vara mörk och ”bopp”-ig, men inte fullt såhär mycket. Basen ligger dessutom till höger i mixen, känns skitskumt, och i vänster kanal – där basen är lägre – så är balansen mellan bas och bastrumma nästan bra faktiskt. I den här klädseln så får låten en känsla av malande. Det är inget i historien eller i händelserna som sticker ut eller rycker med, skapar variation. Tror det beror på mycket på att sången är instängd i känslan av en megafon/telefon och att ackordgitarren (i mitten) ligger på hela tiden och låter likadant genom hela låten. Jag saknar +3db på 10000hz och -3 på 90hz. 9. Kombinationen mycket rumsreverb och kraftig med chorus, på såväl inledande gitarren som leadsången, påverkar ljudet ganska rejält. Introgitarren bumlig och pappig. Lägg sen till ’pack’-ig virvel och kagge, och hängmatte-EQ på mixen överlag så har man spelplanen för det som komma skall. Lite mörk, tjock mix överlag. Det är virveln som ligger i fokus i centrum av låten, mer än vad sången gör. Sången är hårt komprimerad, låter som hård LA-xA eller 1176 kompression. Ganska tät komprimering av element i mixen överlag, låter faktiskt som en masterkompressor som ligger på. T.o.m. cymbalerna duckar för andra instrument. Hi-haten får med sig lite av trumsetets rumsklang där den sticker ut halvvägs höger, får trumreverbet att tilta aningen åt höger. Det korta reverbet präglar större delen av låten, låter som om sångarna står framför en hård blank stenvägg och sjunger. Men de flesta instrumenten utom sången hamnar inte i den rumskänslan alls. Sången är liksom bakom resten av bandet. Reverbet tycks även ha överdosering på 3,5kHz med, vilket bidrar till låtens aningen ’stickiga’ intryck. Trummorna är inkonsekventa i nivå och anslagskaraktär, det är dom på inspelningen. Men om man byter ut mot- eller blandar in samplingar så måste man jämna till nivåerna i trummorna - annars låter det ultra-keff. Basen är hög, saknar definition och bastrumman är nästan lika hög den. Mixen saknar även luftighet, den låter instängd och syrefattig i toppen. Det är nåt skumt med lägsta registret med .. vet inte vad .. har mixaren skurit bort under 50 hz med FFT-filter eller nåt? Körrösterna vart ganska bra, jämn fördelning i nivå som i pan. Basens konstanta pressande och mixens komprimerade täthet ger låten en air av … ”malande”, av monotoni. Mixen är överlag lite ljusare på höger sida än på vänster. Jag saknar +3db vid 450hz och -3 vid 2800hz. ps. ... och ja, allt är Crunchers fel.ds.

Att det var mesigt tycker då inte jag. Jag tycker inte det var nån relevant detalj som lämnades orörd här. Själv tror jag aldrig att festivalen varit en helt demokratisk företeelse i den meningen som allmänheten alltid påstått att den är. Jag tror däremot att det har presenterats - i runda ordalag - så att vem som helst kan skicka in bidrag och kan komma med i festivalen. Jag tror det presenterats så, för att det är ett enkelt sätt att förklara för den grå massan, utan att behöva dra varenda paragraf i det finstilta, men utan att direkt ljuga heller. Genom att vara så förenklande så får allmänheten för sig att detta är i princip samma som den politiskt demokratiska processen, medan i verkligheten så är urvalsprocessen betydligt mer sållande och kontrollerad. Men det säkert så att vems bidrag som helst kan i praktiken komma med - även om sannolikheten synnerligen kan diskuteras. Det visade ju t.o.m. en av de mest högljudda kritikerna - Henrik Bie – i programmet att det gick. Alla har inte samma chans, Nej. Men är detta något som SVT har stipulerat att alla har? Jag skulle gissa på att dom SVT inte har reglerat eller utlovat det. Det är däremot ofta allmänhetens tolkning, eller allmänhetens önskan, övertygelse - en tolkning som SVT vet är lite felande (om det nu är så) men SVT är inte heller fullt så noga med att korrigera den missvisande uppfattningen hos allmänheten heller. Det är lite typiskt svenskt, att "låta folk ha sina åsikter" hur destruktivt det än kan bli tack vare det. Det är en del av kritiken. Sen finns andra delar av samma kritik, som gäller lite andra saker. Det är bl.a. den mycket misstänkta vänskapskorruptionen, där vänskapsband och bolagsband visar ganska tydligt att det utnyttjas på ett lömskt sätt där man drar mycket pengar ur systemet till egna bolag. Sen Björkman signades till Lionheart 2002 så har ju flera av delägarna i Lionheart premierats i tävlingen ganska bra, vilket gett dom stora intäkter på den kommersiella marknaden. SVTs VD hördes i programmet bekräfta att SVT fullständigt skiter i om marknaden eller privata aktörer gynnas eller inte. Det blir ju då fritt fram för mängder med marknadsaktörer att försöka tillförskansa sig mängder med jobb och tiotals miljoner (i bästa fall). Hur många är så moraliska att dom skulle avstå från det om man har möjlighet till det?

Njaoeiyy .. alltså ... ptja, det kan vara tekniskt motsägelsefullt, men det kan lika gärna inte vara det. Du får förklara hur du menar ... det blir så snårigt att gissa 🙂

Undersöker alltid det. Testar alltid att flytta mikrofonparen, även närmickarna, framåt och bakåt i 1ms steg eller vinklar fasen +/- 90 grader och micklar på sådär. Försöker hitta 'the sweet spot'.1 millisekund är lite drygt en fot (~34 cm) avstånd. Vissa förstorar upp vågformerna och flyttar tajmingen visuellt tills vågformerna löper exakt parallellt, men sånt behöver inte betyda att det är det mest kärnfulla ljudet man kan få ut. Man måste lyssna för att hitta det. Gäller bara att hålla organisation i huvet medan man gör det.

Amen vad i självaste !#?%!?!? .. Har suttit och recenserat de första 20 låtarna, och ser först NU att left och right sladdarna sitter omvänt .. jävla [könsord och svordomar] .. bara börja om 😠

Det skiljer ju t.o.m. från dag till dag, hur man bedömer skiftar ju med vilket humör man är på t.o.m. Alla har väl sett en film två gånger och märkt att man noterar helt olika saker andra gången jämfört med första gången, även känner en annan känsla för filmen andra gången än första gången. Vi är nog bara långt mer inkonsekventa än vi uppskattar att tänka om oss själva. Man får ta sitt ansvar för det efter bästa förmåga bara 🙂

Jag känner till en nackdel: Ju längre bufferminne du använder, desto sämre kan synkningen bli. Jag tror att kontakten mellan ljudrutinen och processningen sker med glesare mellanrum då, och synkningen kan bli lidande. Men jag misstänker att det kan variera extremt mycket beroende på vilket ljudkort man har. I mitt fall (RME) så gillar inte Cubase alls om jag ställer ner Latencyn till mer än 19-20 ms. Men i övrigt ser jag inte heller några stora tydliga nackdelar. En nackdel hade varit om du inte hade haft direkt monitoring i ljudkortets interna mixer, för Reaper är konstig med sin variant av musiker-monitoring. Delay kompensationen i lyssningen funkar inte direkt bra under inspelning där.

Hehe .. en rödhårig, otrogen, mediterande, sydafrikansk vegetarian och nykterist, say no more. 😛 Sägs att man inte ens får ha skor på sig i hans studio. http://www.maroon5.com/images/gallery_images/3_188.jpg

Nej, det där är direkt skönsmässig- och fundamentalt felaktig tolkning. Mutt – och de flesta andra nämnda producenterna med – fick sina första producentuppdrag just på grund av att dom inte anpassade sig, inte böjde ner sig eller ge upp förrän man var nöjd enligt sina egna koherenta ideal. Att påstå att Mutt gjorde det han gjorde i början av sin karriär pga att han redan då hade för avsikt att "bli något" eller att leva det liv han sen kom att leva, det är direkt fel. Han hade inte ”rattat vidare” om hans arbete inte sålt. Han hade istället tyckt han gjort sitt bästa, och att konsumenterna/uppdragsgivarna är omusikaliska idioter. Dom här producenterna är ”natural controllers” till sin natur. Han kontrollerar och styr sin omgivning till att formas runt honom eller hans ideal – inte tvärtom. Redan i högstadiet, Belfast High School norr om Pretoria, offrade han vissa skolämnen för att premiera andra. Han anpassade sig inte efter en traditionell skolgång utan formade skolgången till att passa hans egna föresatser. Främst avstod han från dom tävlingsinriktade ämnena - som idrott och matematik. Han var inte ute efter att bevisa något för andra, eller för att bli rik & berömd. Det säger alla om honom - även idag. Han ville bara göra det han naturligt drogs till, göra ”på rätt sätt”, för alla andra ’fattade inte hur det skulle göras’. Därför var han den som snabbt tog all kontroll över alla musikaliska aktiviteter som han var en del av, uppvisade tidigt en extrem uppmärksamhet kring detaljer. Allt för att det skulle ”bli på rätt sätt” enligt honom själv, inte anpassas till omgivningen. Nigel Grainge, han som gav Mutt hans första stora producent-uppdrag, hoppades att Mutts naturliga inklinationer skulle styra upp en så bångstyrig punk-akt som Cityboy i grunden var. Mutt själv hatade Cityboys stil och musik, krävdes lång övertalning för att få honom att ta sig an producent-rollen alls. Men Grainge gissade rätt, Mutts naturliga inklination att organisera upp i bandets musik funkade så effektivt att bandet kom att se honom som en tyrann och dom tappade nästan en tredjedel av sin fanbase, för fansen tyckte att Cityboy - på sin debutskiva - sålt sin själ till producenten/kommersialismen. Det är en anklagelse som många akter under Mutts regi fått höra – Def Leppard kanske mest av alla. Det är ganska ickekommersiellt gjort av Mutt. Hans skivor skulle sålt mer om han ”städade” lite mindre i musiken. Så det är nördfaktorn som driver honom, helt klart. Inte affärsmannaskap.

David Foster, Quincy Jones, Timbaland, RedOne, Mutt Lange .. alla tillhör dom musiknäringslivets ekonomiska- och listmässiga toppar, och alla har dom ett distinkt 'sound'. Det soundet kommer sig av deras egna personliga preferenser; dom gör det dom själva tycker låter bra, prioriterar sin egna känsla före ekonomiska perspektiv. Mutt Lange spenderar ofta månader på enbart mixningen av en enda platta, och är känd som en man besatt av "det perfekta ljudet". Ändå når hans skivor vare sig den försäljningsnivå eller listframgång som t.ex. RedOne åtnjutit - vars låtar brukar mixas på max 1 dag och låter i allmänhet betydligt mindre genomarbetad och mer luddigt än Langes. Så varför gör Lange som han gör när han inte tjänar något på det? Är han dum i huvet och inte förstår bättre? Huruvida 'soundet/stilen dom själva tycker låter bra' genererar mer eller mindre pengar för verksamheten, det är helt klart sekundärt. Det har dom säkert aldrig ens undersökt eller utmanat. Deras distinkta sound har dom inte utvecklat baserat på marknadsundersökningar eller praktiska tester. Och antalet musikkonsumenter som känner till 'snubbarna bakom artisten' är ytterst få, så konsumenterna är inte heller skäl för producenternas distinkta sound. Nödvändigheten att prioritera känsla, framför hård och kall pragmatik, visar sig ända uppe hos näringslivets allra högsta hökar - nästan oavsett vilken bransch man tittar på. Alla har en känslomässig basis som man agerar utefter. Tar man bort det känslomässiga incitamentet så upphör personen med sitt strävande - även om dom skulle falla ner i misär som följd. Människor är en emotionell varelse först, rationalism är sekundär - väldigt sekundär. Musik inte bara ska, den Måste formas ur glädje och naiv skaparlust. För om inte ens skaparen av musiken älskar den, hur ska musiken då få liv? Då skulle allt låta som 🤪

.. eller klappa själv 🙂 Sätt på inspelning, och sen reta upp tjejen nåt så inåt helvete .. så hon drar till.

Hur i ... lyckades man "hoppa över" Windows 3.11?

Valenzia Vision? 🙂

Måste man fortfarande trycka på startknappen för att stänga av?

Vet inte om det är bara gäller mig, men när det gäller kritiken som min mix får, så gäller kritiken nästan helt och hållet precis dom detaljer som jag kände inte var bra nog, att man slarvat med - om så i brist på tid eller annat. Men det är liksom skitsamma om man inte hann, eller hade dåligt med tid, ens unge var sjuk, datorproblem, plug-in strul etc etc. De som lyssnar tar inte med det i sin bedömning. Dom förstår det inte ens. Dom lyssnar på det du gjort, och tänker "Aha, det här tycker han låter bra, det här är en bra mix enligt honom", och du kommer aldrig få chansen att säga att det är inte så det är. På ett forum ja kanske, men ute i verkligen världen nej. Det är grymt oprofessionellt att komma med såväl ett bristande resultat och dessutom gnälliga ursäkter. För mig gick mixen helt okej, fram tills sista 4-5 timmarna då stress fick lite fäste i en. Hann man inte till deadlinen så var ju alla timmar bortkastade, och den tanken stressade upp lite. Det är då det händer: man klarar inte längre att hålla lika många saker i minnet, begrundar inte lika grundligt, blir otålig, jobbar fortare än man klarar av, börjar slarva, man glömmer av detaljer, utnyttjar tiden sämre, ser inte till att få i sig mat/vatten och vila hjärnan lite ibland, man tappar helhetsbilden och ser bara dom 2-3 detaljer man jobbar med, man blir blind för kvarliggande brister och felaktigheter m.m.... ... och allt sånt resulterar i precis dom detaljer som min mix får kritik för nu. Skulle gissa andra kan känna igen lite med, på sina egna sätt. En bra mixning kräver verkligen arbete under parollen "No excuses valid". Det är nog en bra erfarenhet att ta med sig.