Opus99

Novation Xio är nog inte så dum som första köp faktiskt. Finns andra liknande, ifrån tillverkare som Edirol, M-Audio, Studiologic, CME m.fl.

Det ser ut som en Novation Xio. Börsenpris 2795 :- http://media.createdigitalmedia.net/cdmu/i...06/XioSynth.jpg

Anledningen till att jag tycker det är lite mer prestige i att göra saker 'för hand' är ... hm ... om man använder sig av en loop, då är det inte fråga om att man har en idé i huvet/hjärtat själv som man försöker få fram, klä i ord och musik. Jag jobbar så gott som aldrig med loopar. Jag är inte emot det och jag klarar av att jobba med loopar just fine, men jag använder dom inte av den enkla anledningen att det är så oerhört begränsande för mig. Om jag har en idé i huvet, en melodi, ett inre landskap, en rytmisk feeling, och ska gestalta det i musik, och ska försöka hitta den loop som låter exakt som det jag hör i huvet ... alltså, det går inte. Jag kommer att få sitta i veckor, månader och leta ... och förmodligen ändå inte hitta rätt. Om jag däremot lägger upp några softsyntar och samplingar och gör det jag hör, då är det klart på nolltid för mig. Drar man fram en loop och lyssnar, då är man inte ute efter att förkroppsliga något som man hör och känner inom sig själv, utan då vill man skapa, klippa och klistra från utsidan sig själv och vill att det ska bli något bra som kan tilltala ens inre. Det finns konst och skicklighet i det, det ska ingen förneka, men jag tycker inte det är att uttrycka sig själv till 100%, utan det är mer som när man försöker färgjustera färdiga foton och göra något med någon annans fotografier, klippa ut och göra ett eget kollage av det eller något. Båda sätten är konst, absolut, men källan till varför man gör det man gör är radikalt annorlunda - inifrån känslan, eller ifrån loop 13b på 'you da man' CDn. Att sen professionella musikskapare använder mycket färdiginspelat material, det hänger dels på att professionella musiker jobbar för att gestalta andras tankar och idéer, att det ska vara för ett kommersiellt ändamål och att man ofta jobbar efter tajta deadlines. Allt måste gå fort, och man ska ändå försöka få en inre bild av vad någon annan ser för sitt inre öga och få fram det i musik .. det blir sällan bra om man börjar jobba från scratch när allt måste gå fort och man inte kan vänta på en idé eller inspiration speciellt länge. Så loopar eller färdiga fraser blev en kickstart för inspirationen, det blev även ett sätt för proffsen att spela upp en mängd "feelings" för kunden så kunden kunde säga "nä, inte sådär" eller "ja, fan den där vill ja ha". Sen, respect till alla som vill men inte orkar, eller inte känner att dom kan ännu. Man ska vara klar över, att det är en jäkligt svår konst, jäkligt svårt hantverk att få ut det man känner och hör inombords i musik så det stämmer till nästan 100%. Det tar en halv livstid. Vissa har just börjat med musikskapande och då är loopar en bra hjälp. Andra 'orkar fan inte bry sig', vill ha kul och göra sjysta grejor, och det är cool med. En tredje typ har inget som liksom "låter på insidan" utan gör saker på utsidan som ska bli bra för att tilltala insidan, det liksom kommer utifrån och går in, istället för det andra hållet. Så länge man gillar vad man gör, och låter andra forma sin egen åsikt .. då är all good 😆

Jag skulle sikta på att göra en midikanal-split över midiklaviaturen. Sen ställer man in varje mjukvarusynt på att ta emot från olika midikanaler. Slutligen i cubase, vilket är mitt hemland, sätter man båda midispåren (som är kopplade till respektive mjukvarusynt) på monitor (lyssning).

Det är vad som själva säger i alla fall 😛 Det var Blue Tubes och Analog Signature jag hade i åtanke, främst EQ och dynamik pluggarna. Dom påminner aningens om Waves Renaissance serien, men helt utan den hårda karaktären som Waves har lite av. BT är väldigt lätta att krana ljud med, väldigt mjuk i ljudet snäll med mixaren. Dom reagerar och låter som så vardagsnaturliga på något sätt. Skulle någon fråga mig vilken som är den lättaste och mest tidseffektiva bröd-o-smör pluggen around, så skulle mitt svar bli Nomad Factory SC-226 eller Blue Tubes Analog Trackbox. Enda problemet jag upplever är ett brilliant ringande biljud i höger kanal när man försöker komrimera eller gate-a låga frekvenser hårt och med kort attack.

Jag har hört sägas av många, att Waves SSL imitation är ruskigt lik hårdvaran, nästan omöjliga att skilja åt. Det är vad jag kan tillföra. Själv gillar jag andra standarder framför SSL, även om SSL är väl respekterat. För mig är klangen är lite för tjock och tuff, för mycket attityd.

Om man lyssnar på en låt, ifrån någon som man inte känner till så pass väl, så är det ju svårt att avgöra om han använt en loop eller om han programmerat groovet själv. Känner man till just den loopen eller slingan han använt så är det ju lätt, men annars får man lyssna noga för att gissa sig fram till hur han gjort det. Personligen tycker jag det definitivt är högre prestige i att göra musiken "för hand" så att säga, men det behöver inte bli mer musikaliskt för det. Om jag hör att musiken är baserad på en slinga som går runt runt - oavsett hur man tillverkat den - då slutar man lyssna på den slingan efter några få vändor och lyssnar på det som förändras istället. På så sätt passar loopar eller slingor bra för t.ex. rap-musik, för är det för mycket variation så hinner man inte lyssna på texten och musiken på en gång.

I helvete heller 😄

Testa att adressera knapparna för att styra Logic via MMC. MMC är till för precis just transport kontroller, så det borde finnas en färdig lösning i Logic för att ta emot MMC data. Hoppas du får till det.

Jag har en Axiom 61a, och mitt omdöme är att med den så får du precis vad du väntar dig för priset. Det är ganska ovanligt 😄 Tangenterna är precis relevanta för priset. Dom är inte vägda och är lite åt det lättare hållet, men inte sådär toklätta. Tangentarna är lite som gaspedalen på en lamborghini: trög i början men tar man i lite granna så faller dom undan lite för fingrets vikt. Jag kallar mig själv relativt avancerad pianospelare och jag känner mig inte hämmad av dom för vardagsspel. Snabba drillar och mer avancerade rullningar och sånt är aningen svårare att få till än på en bra klaviatur. Man kan inte ställa in anslagskänsligheten steglöst; man har 10 st förinställda kurvor att välja mellan och det duger för mig. Vilken velocity-kurva man än ställer in så 'tar' inte tangenten förrän den är nedtryckt till 30-40%. Men det är prisnivån som gör det. Jag har provat 5-6 andra klaviaturer i samma prisnivå och dom reagerar alla på i stort sett samma sätt. Padarna har också anslagskänslighet men dom är det helt omöjligt att spela anslagskänsligt på. Dom är väldigt hårda. Ett slag med fingret kan generera en ton med velocityvärdet 72 och försöker man sitt allra fucking yttersta att slå exakt lika hårt igen, så kan man få en velocity på 125 - lätt. Så, padarna ställer man in att sända ett fast midi velocity värde på typ 100 och sen kör man så. Den sköter allt som den ska, men programmeringen är aningen mer omständig än vad den ska behöva vara. Tack och lov finns mjukvaran i datorn där du kan ställa in alla parametrar med musen och sen bara klicka på "send to keyboard" så är det klart. Det som är svårast är avancerad programmering med splitar och layers. Kontrollerna och displayen är mest gjord för att kunna göra snabba byten av midikanal, programchange, controller omfång och sånt. Seriösa pianister som vill ha bra och ohämmande tangentrespons kommer att känna sig lite hämmade av Axiom, men för den som spelar piano in på seq och bara korta sekvenser, eller vill jamma lite, så funkar den utmärkt. Som sagt, jag tycker man får helt ok valuta för priset.

Eller klassikern: - Vad gör du för musik? - Amen äru så jävla bra själv då?? 🙂

Det är ju en så oerhört tanklös frågeställning. Man kan ju lika gärna fråga "Vad är du för människa då?". Finns ju ingen med ett IQ utöver en brax som frågar sånt där, så jag brukar igga sånt eller skämta bort det, säga att man spelar Allan eller nåt lika korkat tillbaka. Ska man ta frågan på lite allvar så går det ju att ganska snabbt klura ut vad det är snubben egentligen söker för något: Han kanske bara är ute efter att socialisera i största allmänhet och då går det ju bra med vilket svar so helst Han kanske sysslar seriöst med musik själv och känner sig oroad över att du ska kunna göra bättre ifrån dig inför folk, så han frågar vilken inriktning du kör Han kanske spanar på din utrustning, och inte förstår vad det är han ser, så han frågar därför Han kanske vill sätta sig i respekt, trampa ner på dig lite, visa vem som är bäst, genom att vara lite nedlåtande, och frågar en dum fråga Han kanske har en bror eller bästa polare som är stenhårt inne på musik och vill föra honom på tal med dig eftersom han ser att du också musicerar Tittar på man situationen man är i, vad som just hänt omkring en och vem han verkar vara så listar man snabbt ut varför frågan kommer, och kan ge ett passande svar tillbaka.

Hmm, om det nu skulle vara användarmisstag så kom jag att tänka på en möjlig mishap: Om du använder Protools för Windows, är du säker på att du *klickar* på Transferknappen i melodyne plug-in och sen *klickar* på play, med musen? Om du inte gör det, så testa. Det skulle måhända kanske liksom möjligtvis liksom bah kunna vara så att ett s.k. focusfönster från musenklicket blir kvar på Transferknappen. Om du sen startar protools genom att trycka på en tangent - t.ex. ctrl, mellanslag, retur, enter osv - så kan den tangeten också trigga den funktion som focusfönstret står på - dvs Transferknappen. Och det betyder ju 'sluta spela in, börja detecta' för melodyne. Så, playknappen för protools skulle kunna innebära stopknappen för melodyne. Lite långsökt, men en möjlighet. PS. focusfönster ser man som en tunn prickad eller streckad ram runt en knapp, länk eller så. DS

Galaxy studio in Belgien satte in 11 cm tjockt glas. Dom ville ha absolut tyst mellan studio och kontrollrum så det vart en hel rad med utomjordiska lösningar. Rutorna vägde 3,5 ton styck och fick lyftas på plats med kran

Jag har upplevt en hel del av liknande och andra skumheter med melodyne med, liksom många jag känner. Jag har ingen lösning, annat än "byt autotuner", men du är i alla fall inte ensam. Så du vet

Någon som ställer en sån fråga, är ju inte en person som är nå viktig att göra intryck på, så det är ju sak samma 😎 Eller så säger man som Beethoven lär ha gjort, till en musikjournalist som gav honom lite kritik: "Vad fan står du å säger, din lilla betydelselösa encelliga organism. Det jag skiter ut, är miljoner gånger bättre än någon tanke ditt obefintliga medvetande nånsin lyckats forma. " Finns inte så många comebacks till nåt sånt 😛

I de flesta fall använder man en eller två samplingar eller synttrumljud som de lagt (eller triggat) ovanpå den riktiga virveln. Sen EQar man dem olika för att blanda ihop dem vad som låter som ett ljud. Om trummisen plötsligt spelar några svaga slag så tar man bort de triggade virvlarna för just dom slagen. Trummorna på inspelningen är definitivt maskintrummor. Det hörs och känns glasklart i rytmiken, i synnerhet bastrumman. Den andra virveln kommer ifrån en Roland trummaskin. Känner så väl igen den. Man kan ta en sampling, göra en kopia och ändra aningens i diskanten på kopian, så har man två alternativa slag som undviker kulsprute-effekten och skapar variation. Förmodligen har dom gjort ungefär så, för det är bara två olika virvelslag fr.o.m. 30 sekunder och framåt - ett mer djupt och tjock, och ett annat med mindre djup och mer smack och fräs i. Det här är lite samma frågeställning som många sångare känner angående kända artisterns inspelningar. De lyssnar ju på artisten och litar på det dom hör - å med rätta. Men producenter är inte så enkla och renhåriga. Tanken på att "det här är inte Britney, utan 25 omtagningar där varje fras eller t.o.m. varje ord valts ut ifrån 25 tagningar och blivit sammansatt till ett spår, och att vibratot på sången faktiskt är Antares, och autotuning samt att sången är kvantiserad med en 50% effektiv kvantiserings mall", det är liksom ingen rolig tanke för den som i 10 år har litat på vad man hör. Man känner sig fullständigt blåst. Men live då? näpp, samma sak där: 60-80% playback, beroende på hur hon känner sig för dagen, och hon sjunger några enstaka passager. http://www.ebaumsworld.com/video/watch/873437/ Så, när producenter gör på ett sätt, men medvetet ger sken av att det är på det sätt som det ser ut att vara (vilket det inte är), så är det inte undra på att folk blir förvillade och försöker, försöker, försöker och fattar absolut ingenting, varför det inte går. Och så börjar dom istället känna att "gud, vilken övermänsklig talang de här killarna måste ha", och det är precis sånt som säljer. :/

Volymen sköter lyssnaren om, med sin volymratt. Det kan verka självklart men det måste man ta med för att förstå vad det är du försöker åstadkomma. Sen är det tyvärr så att ju starka ljudvolym du använder desto sämre blir ljudet. I regel är det så. Det du försöker åstadkomma, är att förmå genomsnittsvolymen att ligga så starkt som möjigt. I en mix har du har svagare ljud, vanligtvis t.ex. slagverk eller percussion, och du har starkare ljud, vanligtvis tex. bastrumma och virvel. För att höja genomsnittsvolymen måste du förmå alla ljud att låta lika starkt - så långt det är möjligt. Man bör allså höja de svagare ljuden medan de starkare ljuden ska ligga kvar på sin ursprungliga nivå så långt det är möjligt. Eller tvärtom, sänka de starkare ljuden till samma nivå som de svagare och sen höja totalvolymen. Det vanligaste sättet att göra det på är kompression. Kompressorn jämnar ut volymen på det senare sättet: den trycker ner de starkare ljuden till en nivå som ligger närmare de svaga, samt i liten mån lyfter upp de svaga ljuden. Därefter kan man höja totalvolymen. Ytterligare en slutgiltig bearbetning är vanlig: Limiter. Limitern komprimerar inte, utan den funkar som ett knivblad, som skär bort alla ljud som överstiger en inställd volym. Om du klippt av de starkaste topparna med en limiter, t.ex. de översta 2-3 db av en låt, så får du tomt utrymme för ytterligare några decibels volymökning. Hur mycket du kan klippa bort, måste du bedöma med öronen. Ju mer du skär bort desto sämre låter det. Det finns ett nivåvärde som kallas RMS Average som ofta används för att bedöma på vilken nivå den genomsnittliga ljudmassan i en låt ligger. Noggranna audiofiler vill ha låter med ett RMS genomsnitt på runt -20 db. Pop och rock musik låtar mår bäst någonstans mellan -18 och -14 db. RMS värden kan de flesta ljudredigeringsprogram visa åt dig. Men i dagsläget så har producenterna kommit på att många radiostationer, butiker och andra ställen som spelar musik, dom rör aldrig volymratten. Och då vill ingen vara den som låter svagare än den andra. Ju starkare en låt är, desto mer kraftfull upplevs den, och desto mer överröstar den de andra låtarna och blir på så sätt den som folk oftast minns mer. Därför instruerar ofta skivbolagen sina mastringstekniker att öka genomsnittsvolymen så mycket som det någonsin går, och det resulterar ofta i ett väldigt dåligt ljud jämfört med originalinspelningen. En poplåt idag kan ha en RMS genomsnitt på -9 eller-8 db, jag har t.o.m. hört -7 db ibland. Linda Bengtzings senaste platta ligger på -9 och låter *****. För att få upp volymen så högt måste mastringstekniker använda väldigt känsliga verktyg och ett känsligt tillvägagångssätt. De komprimerar och klipper av topparna på en massa olika sätt för att få fram det sätt som bibehåller så bra ljudkvalitet som möjligt. Det är alltså inte längre en fråga om att öka så mycket som det går utan att det låter skit, utan att det SKA upp till -9, -8 db RMS. Det gäller bara att hitta ett bearbetningssätt som behåller ljudkvaliten så bra som det går. Så, prova att komprimera, och använd limiter. Det finns även s.k. maximizers, som både komprimerar, snyggar till lite och klipper av topparna i en och samma process. Se till att slutresultatet inte överstiger -0.3 dB så är du säker.

Jag gör gärna en mixing av det med *räcker upp hand*

Nomad Factory - jag formligen älskar dom. Effekten av att fuzza till bas och diskant är inte så påfallande hos dom som hos vintage warmer och warmifier, om man lyssnar på pluggarna en och en. Men använd nomad factory på alla spår i en låt så får du fram den värmen. Dom har lite begränsningar i att komprimera låga frekvenser, man får ställa in dom lite noggrannare där så .. blire fint. Deras Fairchild 670 imitation är makalös, tycker jag.

Om sångspåret kommer att ligga rätt i förhållande till resten trots latency? Det beror ett fåtal faktorer i processen tycker jag. En ofta förbisedd faktor är när man använder en referens som är fördröjd genom latency - ett MIDI klick t.ex. Det var så jag menade. Var inte meningen att bli en krångelpelle Om du spelar in efter en felaktig referens, så kommer stämmorna att hamna rätt i förhållande till vad du hör, men inte rätt i förhållande till cubase takter och klick etc. Men annars håller jag med Claes. Om du lyssnar till något som inte har fördröjning, som ligger rätt i cubase och använder direct monitoring eller extern lyssning, så kommer det att bli riktigt.

Visst är det väl så att en "remix" ska luta lite åt electronica eller dansgolvshållet, än en ren om-arrangering? Det har åtminstone varit min uppfattning.

Det var då ett himla "Jag har rätt, du har fel, jag är bättre än dig" kackel härinne 😉 Musikförlag, i populärmusik, och i det här avseendet, är lite grann som låtförmedling och låtförsäljningskontor. Dom håller koll på vilka artister som är på väg att göra vad. T.ex. om Robyn ska göra ny platta, om Björn och Benny söker folkmusik material för en pjäs, om Börje Ahlstedt & co ska sätta upp en fars och göra turné, om Carola ska göra ny platta och vilken inriktning hon siktar på med plattan osv. När dom vet vad som är på G så försöker förlaget få tag i så många låtar som möjligt som passar t.ex. Carola och hennes inriktning på den nya plattan, för att kunna kontakta henne - eller det skivbolag (A&R kille) hon använder sig av för just den här plattan - och säga "du, vi har en låt här, vad gillar ni den?" med förhoppningen att dom ska nappa, ta med låten på plattan och förlaget ska tjäna pengar från det. Att sen kompositören tjänar pengar ifall låten kommer med på plattan, det tar förlaget så klart hänsyn till, men det ingår inte i deras första prioriteringar. Dom är ju ett bolag för en anledning: för att tjäna cash. Så det är många egenskaper en låt måste passa in i för att den ska vara användbar, och användbar just då. Det är extremt svårt för en låtskrivare som inte florerar med jetsettarna att lyckas pricka i rätt område. Det är bara lite bättre förutsättningar än ren slump ur det perspektivet. Sen ska vi förstå att huruvida en låt avisas eller tas in för att läggas på lager, det kan bero på mycket. Så man ska inte försöka vara för analytisk för att klura ut det, det leder oftast till pinsamma felgissningar. Det kan vara så att killen som har 30 CD skivor på sitt bord på morgonen går till kaffeautomaten och häller upp en kopp, och det visar sig vara rena huggormskaffet och då avvisar han betydligt fler som han annars skulle ha godtagit. Så enkelt är det oftare än man tror. För att ha så mycket låtar som möjligt på lager att välja ifrån, eftersom olika artistnamn gör olika saker och varslen ofta är väldigt korta, så vill förlaget ständigt ha in så mycket material som någonsin här möjligt. Dom lyssnar nog mer än 10 sekunder på låtarna, eftersom det är dom själva som ska försöka sälja låtarna sen och dom vill nog inte göra bort sig alls - försäljare är som regel enormt prestigefulla typer. Men dom lyssnar nog inte med det hjärta, den förståelse och det engagemang som varje kompositör önskar att man ska lyssna på hans alster med. Dom lyssnar garanterat inte för att dom gillar låten i första hand, utan snarare för att höra hur pass mycket cash dom kan dra in på den. Dom lyssnar nog efter om låten är formbar efter radioformatet, om den passar i tiden, om den i värsta fall går att arra om och i så fall hur, men framför allt är det aktuellt om någon artist dom har koll på ska göra något som avgör hur användbar låten är för närvarande. Antingen så gör man låtar man själv gillar och ur sitt eget perspektiv och skickar in. Då får man oftare avslag, men man har roligare och tar inte död på kreativiteten. Det här vet förlagskillarna med: man ska inte tala om för kompositörer vad som gäller just nu, för då blir det bara skit. Låt dom göra sitt, så väljer vi. Den andra skaran är de som sällan har roligt med musik utan noga kartlägger landskapet, vad som händer just nu, vad som är inne och ute, vad klubbarna spelar, vad radio gillar, vilka beslutsfattarna på de stora bolagen är och vad de gillar, och sen sitter de och försöker pressa fram material som passar dom brokiga förutsättningarna. Dom prickar oftare mer rätt än de som skriver från hjärtat, men de har inte särskilt roligt. Bestäm dig för vem du är, vad du vill göra, och vad du behöver för att ha kul och nå viss framgång. Kartlägg lite, men glöm inte att skriva med känslan. Förstå att musikens kommers handlar om cash och prestige - inte om konst eller känslor i första hand, så ta inte bakslag för bokstavligt. Keep on keepin' on.

Om du har allting lika mycket fördröjt så spelar inte latencyn någon avgörande roll - ljudmässigt sett. Men minns att om du spelar in så kommer allt att komma lite "för sent" i cubase med. Din stämma kommer t.ex. inte att ligga pang på taktslagen i cubase etc. Det är skillnad mellan midi och audio. Använder du dessutom audio-click så får du även lite latency mellan clicket och en VSTi mjuksynt, och använder du istället ett midiclick från en VSTi så får du samma latency mellan clicket och sequencerns grafiska tajming.

För de som inte är en fena på att ratta fläskfilé och kan ta till sig dina liknelser... Det är väl så här du menar..? 🙂🙂 Fy fan .. heheSå bokstavligt och bokmässigt som han tar matlagningen, så måste det motsvara ett "Lexicon" reverb haa - haa - haa 🙂