Ljudöverkänslighet

[JJMusik]

Vet att jag postat mycket om oro kring hörseln senaste tiden. Säkert många som retar sig på det, ni får helt enkelt ignorera. Jag har dock många gånger fått insiktsfulla och informativa svar och jag vet att det finns många duktiga människor på detta forum med kunskap, men framförallt erfarenhet. För hur många audionomer och läkare man än går till, finns det inget som slår er kollegor som faktiskt hållit på med musik länge, som faktiskt stått på en scen mycket eller i replokaler med bankande trummisar och likn. Så därför postar jag.

Har haft en hel del strul med tinnitus och hyperacusis senaste året, allt i jämnt takt med att jag faktiskt börjat jobba med det jag älskar och börjat dra in lite pengar på studioverksamhet. Oron kommer då ofrivilligt antar jag...

Jag har sedan ett år tillbaka en ganska kraftig överkänslighet mot transient-starka ljud och ljud som många kanske anser vardagliga. Diskning och dammsugning sker med hörselskydd osv... Något av det värsta jag vet är när någon klappar med händerna, ni vet för att demonstrera ett smack liksom. Jag läste någonstans att ett handklapp på nära avstånd kan mäta 130 dba, inte konstigt att jag ogillar det...

Mycket av överkänsligheten sitter säkert i skallen, då jag vet att jag själv skapat en total rädsla för ljud.

Häromdagen märkte jag också ett nytt konstigt fenomen. Även om jag har hörselskydd med kraftig dämpning så upplever jag fortfarande starka ljud som starka därför att jag objektivt kan ana hur starka de är i själva rummet, lite flummigt men ni fattar kanske vad jag menar. Alltså jag kan liksom känna den här flyktkänslan även om jag har hörselskydd på mig.

Ett exempel på detta, för första gången på säkert 6-7 år repade jag häromdagen med en rocksättning och en typisk rocktrummis som var professionell och alltså hade det där klippet i virveln. Jag hade apotekets gula industriproppar långt instoppade på rätt sätt. De dämpar ca 33 db. Ovanpå detta hade jag ett par gula peltorkåpor. Med denna rustning kunde jag inte höra vad de andra sade i rummet. Om de andra pratade i normal ton hörde jag bara ett svagt mumlande och såg att munnen rörde sig i princip. Vilket vittnar om att jag måste ha dämpat kring en 40 db iaf...

När vi körde igång upplevde jag ändå virveln som stark och ville bara fly rummet... 😄

Och ja, jag har ett par formgjutna bellman med 25-db -filter men de dämpar alldeles för lite för mig. De återger tyvärr diskant alldeles för tydligt för mina känsliga öron, annars är de ju kalasbra, men för hög musik måste jag ha industriproppar som klipper all mid och diskant...

Ville bara skriva av mig lite.

Tankar, synpunkter, andras tinnitus- och nedsatt hörsel -historier är alltid intressant och nyttigt att läsa som utbyte så skriv gärna några rader.

Jag har fortfarande perspektivet på rätt sida. Vet att detta i livets sammanhang är ett litet problem. Men som arbetande musiker ligger det ändå och gnager lite närmre...

[debatt]

Perspektiv... i livets sammanhang.... hmmm

När det krisade som värst blev jag av läkare remitterad till en grupp sjukgymnaster, där man specialiserat sig på avslappning som hjälp för tinnituspatienter. Det hjälpte främst avslappning av hals-, nacke, huvud- och öronregionen. Initiativet var säkert lovvärt, även om det inte hjälpte mig ett dugg utan snarare tvärtom, så hjälpte det nog några andra. Men det som var mest stötande var när den huvudansvariga sjukgymnasten visade en bok om olika orsaker till självmord och sa "titta, se den här tabellen, det är inte konstigt alls om några av er mår dåligt, för den visar tydligt att procentuellt sett så är tinnitus och hyperacusis särskilt den enskilt vanligaste orsaken till självmord, se... det kommer före både skilsmässa, konkurs, olyckshändelser och andra hälsoproblem...". Tala om opsykologiskt!

För att komma med något vettigare: försök att vänja dig vid ljud, men mycket mycket mycket mycket mycket mycket.... mycket långsamt. Undvik alla dylika speltillfällen som ger dig smärta! Till 100%. I normalfallet brukar man bli bättre på sikt.

Vad som frapperar mig en del är att det verkar ha stagnerat på forskningsfronten sedan jag var i farten som mest och följde med i vad som hände på detta område, i början av 90-talet. Eller har jag missat något? Transplantation och stamceller etc etc skulle vara en barnlek om 10-20 år sa man då. Jaja.

JJ Musik. Den där känslan du har av att vilja fly de ljud du hatar är bara sund. Då BÖR du också fly de ljuden f.n. Det är kroppens varningssystem. Man lägger liksom inte handen på en varm platta eller spelar fotboll med bruten fot. Eller hur?! Med tiden kommer du märka att den rädsla försvinner - i takt med att öronen ändras. Tänk på att det pågår ett naturligt åldrande i öronen också. Detta naturliga åldrande tros bidra till att de transientrika irriterande ljuden tenderar bli mindre transientrika.

Alltså, långsam tillvänjning. Försök inte tänka på det negativt (lätt sagt). Undvik alla ljud som gör ont. Visualisera hörselcellerna som något som ska läkas och tränas upp sakta, se dem som muskler (egentligen är det nervceller med muskler runtom nedtill kan man säga).

//:debatt

[evilrocker]

Sorry, men fan va gött det är att vara full och repa utan hörselskydd... grymt!

[AnthonyS]

Perspektiv... i livets sammanhang.... hmmm

När det krisade som värst blev jag av läkare remitterad till en grupp sjukgymnaster, där man specialiserat sig på avslappning som hjälp för tinnituspatienter. Det hjälpte främst avslappning av hals-, nacke, huvud- och öronregionen. Initiativet var säkert lovvärt, även om det inte hjälpte mig ett dugg utan snarare tvärtom, så hjälpte det nog några andra. Men det som var mest stötande var när den huvudansvariga sjukgymnasten visade en bok om olika orsaker till självmord och sa "titta, se den här tabellen, det är inte konstigt alls om några av er mår dåligt, för den visar tydligt att procentuellt sett så är tinnitus och hyperacusis särskilt den enskilt vanligaste orsaken till självmord, se... det kommer före både skilsmässa, konkurs, olyckshändelser och andra hälsoproblem...". Tala om opsykologiskt!

För att komma med något vettigare: försök att vänja dig vid ljud, men mycket mycket mycket mycket mycket mycket.... mycket långsamt. Undvik alla dylika speltillfällen som ger dig smärta! Till 100%. I normalfallet brukar man bli bättre på sikt.

Vad som frapperar mig en del är att det verkar ha stagnerat på forskningsfronten sedan jag var i farten som mest och följde med i vad som hände på detta område, i början av 90-talet. Eller har jag missat något? Transplantation och stamceller etc etc skulle vara en barnlek om 10-20 år sa man då. Jaja.

JJ Musik. Den där känslan du har av att vilja fly de ljud du hatar är bara sund. Då BÖR du också fly de ljuden f.n. Det är kroppens varningssystem. Man lägger liksom inte handen på en varm platta eller spelar fotboll med bruten fot. Eller hur?! Med tiden kommer du märka att den rädsla försvinner - i takt med att öronen ändras. Tänk på att det pågår ett naturligt åldrande i öronen också. Detta naturliga åldrande tros bidra till att de transientrika irriterande ljuden tenderar bli mindre transientrika.

Alltså, långsam tillvänjning. Försök inte tänka på det negativt (lätt sagt). Undvik alla ljud som gör ont. Visualisera hörselcellerna som något som ska läkas och tränas upp sakta, se dem som muskler (egentligen är det nervceller med muskler runtom nedtill kan man säga).

//:debatt

Ett klokt inlägg. (Fast sinnescellerna i öronen är inte nervceller med muskler nedtill)

Det enda som fungerar för mig är att undvika de ljud jag vet att jag inte klarar av. På det sättet har jag fått problemet att bli betydligt mindre.

Det har också inneburit bitvis stora uppoffringar, men jag har inget val. Mitt tips är att sluta utsätta sig för sånt man vet att man inte klarar av,

i mitt fall var det ex. porslinsslammer och vissa människors röstlägen. Ett tag kunde jag inte lyssna på bilstereo heller, eftersom den slutna

lyssningsmiljön gjorde att det var som att sätta sig i en tryckkammare och vrida på full styrka. Jag är också selektiv med vilka miljöer jag

musicerar med andra i, helt enkelt eftersom jag måste.

Kort sagt, jag accepterade eländet och gjorde det bästa av det. Nu, efter att i flera år ha låtit bli de situationer som jag vet skulle gett mig

tokont i öronen och diverse biljud dagarna efter har jag en riktigt bra och "tolerant" hörsel. Jag behöver ta pauser under långa sessions osv,

men det bör ju alla musiker göra.

Ett tips (och detta är ett tråkigt tips) är att sluta hoppas på att hörselskydd ska lösa problemet. Ljud går nämligen inte bara in genom öronen,

utan når sinnescellerna i öronen via näsan och munnen också. Dessutom går ljud över en viss styrka rakt igenom skallen och in i öronen den vägen.

Dessutom äger våra skallar också ett par alldeles unika resonansfrekvenser, som kan upplevas mycket starka av våra öron. Om detta pågår just i detta

nu väldigt intressant forskning. Nästa steg för akustikbranscen? Akustikbehandla våra kranier? 😳

Vad gäller stamceller och transplantation så har det visat sig vara mycket svårare än man hoppades på. När det gäller neuronala stamceller (av typ

multipotenta, ej afferent eller efferent prolifererade) är det dessutom extra lurigt, eftersom nervbanorna i första hand anläggs genom embryonal induktion,

vilket gör att redan existerande, friska nervceller (förmodligen) inte i ett senare skede kommer att kunna berätta för icke prolifererade neuronalstamceller

vad dessa skall bli, vart de ska kopplas eller i vilken riktning de skall agera transducenter.

[debatt]

Den överläkare och tillika professor jag gick hos berättade:

"Dessa nervceller, eller sinnesceller som man också kan kalla dem, är strån och de hålls på plats av mikroskopiska ringmuskler. Det gäller att träna upp dessa."

Jag har kommit en lång bit tillrätta med problemet genom att utsätta mig för ljud mer och mer gradvis under lång lång tid.

Hörselskydd och isolering gav mig inga framsteg alls. Men i det mest akuta skedet behövligt naturligtvis.

😳

[debatt]

Vad gäller stamceller och transplantation så har det visat sig vara mycket svårare än man hoppades på. När det gäller neuronala stamceller (av typ

multipotenta, ej afferent eller efferent prolifererade) är det dessutom extra lurigt, eftersom nervbanorna i första hand anläggs genom embryonal induktion,

vilket gör att redan existerande, friska nervceller (förmodligen) inte i ett senare skede kommer att kunna berätta för icke prolifererade neuronalstamceller

vad dessa skall bli, vart de ska kopplas eller i vilken riktning de skall agera transducenter.

Här kan vi ha problematiken fångad.

Intressant om än "tråkigt".

[AnthonyS]

Den överläkare och tillika professor jag gick hos berättade:

"Dessa nervceller, eller sinnesceller som man också kan kalla dem, är strån och de hålls på plats av mikroskopiska ringmuskler. Det gäller att träna upp dessa."

Jag har kommit en lång bit tillrätta med problemet genom att utsätta mig för ljud mer och mer gradvis under lång lång tid.

Hörselskydd och isolering gav mig inga framsteg alls. Men i det mest akuta skedet behövligt naturligtvis.

😳

Ja, det är ju lite av en definitionsfråga. Och man får faktiskt säga emot överläkare och professorer ☺️

Själva retningsmekanismen sitter i en speciell konstruktion i nervcellen, men då

är det cellens eget cellskelett som står för det mekansika arbetet. Så man kan säga att sinnescellen har

sina egna "muskler". Så vi menar nog samma sak egentligen. Men en egen muskel per sinnescell

skulle jag inte definera det som. Sinnescellerna i örat hålls på plats av omrkingliggande celler, s.k supportceller,

och dessa sitter i sin tur på ett basalmembran.

Jag förstår nog inte riktigt hur man skulle kunna träna dessa, eftersom det inte är frågan om regelrätta muskler.

[AnthonyS]

Här kan vi ha problematiken fångad.

Intressant om än "tråkigt".

Ja, det är ju synnerligen trist. Minst sagt.

[AnthonyS]

Hittade en fin bild som illustrerar hur de kan se ut. Kroppen är i sanning fascinerande...

[JJMusik]

det här blev ju lite off topic, men tack ändå för ert engagemang

[mrpimmy]

Tråkigt att höra om detta. Jag håller med tidigare talare om att det gäller att hålla sig borta från de ljud du inte vill lyssna på. Om detta går att träna upp eller inte har jag ingen aning om, jag tror mer att det handlar om att slappna av. Nacken och öronen och allt annat i huvudet sitter ihop, så vart nu problemet sitter är det ju väldigt svårt att säga. Troligtvis, efter eget läsande och forskande med mitt huvud, så sitter problemet väldigt sällan i öronen.

Medvetenhet är någonting jag proklamerar för och har hjälpt mig, och det handlar om att bli medveten om sina egna muskler och vad det är du spänner och inte spänner, vad du mår dåligt av osv. Detta gör att du mer och mer vet vad du ska hålla dig borta ifrån, eftersom du lär dig vad kroppen säger åt dig. Detta kommer ge din kropp den återhämtning den behöver.

Så hur ska man bli medveten?

Ofta en lång process, som givetvis inte har något slut, och tar hela livet. Det handlar om att slappna av. Avslappning är ingenting som går att tvinga fram, det säger ju emot sig själv, utan det handlar om att ta det lugnt och låta kroppen göra sitt jobb. Lämna över ansvaret till din egna kropp. Jag brukar kort och gott ligga på golvet och försöka känna efter, och vad det handlar om för dig är ju mest att känna efter i huvudet och nacken. Detta är någonting som säkerligen kommer att ta sjukt lång tid, men vad jag tror så finns det inte så mycket genvägar, så till vida att du vill bli fri från dina problem.

Däremot så kan olika behandlingar hjälpa dig lite på traven. Sjukgymnastik, naprapat, kiropraktor. En del av dessa har kanske någon typ av kranial utbildning, försök hitta någon sådan. Men det handlar om att hitta någon som passar dig och som du känner att du blir lite hjälpt av.

Men för bövulen, försök vara glad och tacksam för det som kroppen säger till dig, och vad jag läser så säger den till dig att hålla dig borta från de "dåliga" ljud som du hör. Pressa inte. Pressar du mer så kanske du till slut inte hör att detta är "fel" och du mår bara dåligt, utan att veta varför, och då blir det mycket svårare.

Hoppas jag har fått fram lite av vad jag tänkte, det jag har skrivit om vet jag är sjukt svårt, och det tar sjukt lång tid.

Hoppas att det blir bättre.