Bleckblås, trumpeter, saxar

[bdatony]

Går det att förklara varför tex en saxofon är felbyggd?

Om det spelar tex så att det "låter" C så är det ett A.....

Varför inte bara döpa om tonerna?

Det är ju lika dumt som febertermometrar där man ska lägga till eller dra ifrån....

Varför inte ändra skala rätt från början....?

[chrisB]

Anledningen är just för att frustrera kompositörer och hindra dem från att överhuvudtaget skriva saxofonmusik.

🙂

Gällande transponerande instrument i stort så har det med att det ska vara enklare att läsa noter, dvs annars så försvinner noterna uppåt/neråt i andra klaver och/eller med för många tilläggsstreck. En del är dock just för att så har det alltid varit så har det blivit kutym.

Det har dock kommit fram t.ex C klarinetter, C-trumpeter, etc.

Jobbar man i Finale så finns det just en bra hjälpfunktion för oss noteringsfunktionshindrade; "Show in Concert Pitch".

[DivineCo]

Därför att en saxofonist inte vill lära sig olika grepp beroende på vilken saxtyp dom spelar. Finns iof gehörsmusiker som tänker i samma banor som du dvs när en altsaxofonist tar ett a så tar han ett noterat fiss och spelar han tenor tar han istället ett noterat b.

Är visserligen inte så mycket att hålla reda på men i saxens barndom byggdes de saxar i alla upptänkliga tonarter.

Ungefär som klarinetter. Idag finns det bess,a,ess,c, och d då det gäller klarinetter så det blir lite jobbigt att alternera om man inte hade samma greppsystem.

[Mige89]

Pianot är ju mer eller mindra byggt efter en c-durskala. trumpeten är byggd efter en Bb skala. att döpa om noterna skulle vara lite som att bestämma att nu spelar vi cdur som vi förr brukade spela fissdur på pianot. Det vore helt enkelt väldigt osmidigt att ändra på efterssom pianot är byggt för att C skall vara på de vita tangenterna. Likadannt är det med blåsinstrumenten.

Anledningen till att man inte noterar dem klingande har jag hört är mycket pga att blåsarna ska slippa mycket förtecken i de dryga tonarterna där de klingar bäst . Jazzlåtar tex går ofta i Abdur eller Ebdur eftersom blås klingar bra i Btonarterna, Abdur = 4st b-förtecken. trumpetaren slipper undan med att spela i Bb-dur, 2st.

spelar du i gitarrorkester med en kvintgitarr (blir som att sätta kapo på 7:e band) så läser du ju ett E som ett E, fast egentligen är det ett B. för musikern blir det som att han läste vanlig fullstor gitarr noter.

Redigerat 27 augusti 2008 av Mige89

[Rabieshund]

För de vill verka speciella..

[trombonisten]

Musikens historia är lång och har många intressanta steg på vägen.

När herr Sax uppfann Saxofonen så fanns den i ett helt gäng storlekar (googla gärna lite). De var omväxlande stämda i Bb och Eb. Till exempel är tenorsaxen stämd i Bb och altsaxen i Eb. Herr sax bestämde också att man skulle notera instrumentet "som man spelar", inte som det låter. Han följde då en lång tradition där vissa instrument alltid noterats som de "spelas", medans andra "som de låter". En finess är att det är lättare att byta storlek på instrumentet.

Trumpet är ett exempel på instrument som alltid noteras som de spelas (transponerande). Trumpeter finns sedan i en massa olika "storlekar" eller stämningar. Den vanligast sorten nuförtiden är Bb trumpet. I äldre noter kan man hitta trumpeter i stort sett alla tonarter, förutom Bb är C, A, F rätt vanliga. En viktig orsak är att trumpeterna fanns innan ventilerna uppfanns (patentet är från cirka 1815). En trumpet utan ventiler stämd i C kan spela ett begränsat antal toner, en övertonsserie.

C och G i första oktaven

C E och G i andra oktaven (och ett ganska falskt Bb)

C D E med flera toner i tredje oktaven

Beroende på vilken tonart stycket går i så väljer man olika trumpeter eller byter ut en bygel som gör trumpeten längre eller kortare. Moderna instrument har ventiler istället och kan spela i alla tonarter. De låter dock lite olika beroende på sorten så de riktiga kännarna (typ om man spelar i filharmonin) byter gärna instrument efter musiken.

Klarinett som nämndes är numera vanligen stämd i Bb. Men förr i tiden var det nog vanligare med A-klarinetter. Gammal symfoniorkestermusik är oftare skriven för A-klarinett än för Bb. Att transponera i huvudet kan duktiga musiker, men det är trevligast att slippa. A-klarinetten låter också lite annorlunda än Bb-klarinetten (finsmakare) och går en ton lägre vilket krävs i vissa orkesterstycken. Det är inte särskilt svårt att skriva om mellan en A och en Bb-klarinett, men det kan bli ganska svårspelat, dels för att det är olika lätt att spela olika drillar, dels för att det kan bli en himla massa förtecken. Så om man spelar professionellt i en symfoniorkester har man alltid minst två klarinetter (en A och en Bb).

Fiol är ett exempel på ett instrument som noteras som det låter (otransponerat). När det står ett C så spelar man ett C, men det finns ingen C-sträng på en fiol.

En kuriosa i sammanhanget är trombonen. Den vanligaste trombonen är stämd i Bb, precis som en trumpet men en oktav ner. Men tromboner skrivs nästan alltid klingande, dvs som det låter. Numera är det mest bas-klav eller om det går högt tenorklav. Vanligt i äldre musik, till exempel hos Mozart, så skriver man för tre olika tromboner i tre olika klaver: basklav, tenorklav och altklav. Idag är det fullt möjligt att man spelar alla tre stämmorna på samma instrument, även om det finns tromboner som kallas alt-trombon (ofta stämd i Eb), tenortrombon (den vanliga, stämd i Bb) och bastrombon (stämd samma som en tenortrombon fast med extra grova rör och en eller två ventiler). Ytterst ovanligt men det finns kontrabastrombon som vanligen är stämd i F (men fortfarande noteras klingande).

Fast för att göra det ännu mer komplicerat så skriver man ofta trombonen i brass-band eller blåsorkestrar i G-klav som om det vore ett Bb instrument. En orsak kan vara att de som spelar då lättare kan byta mellan olika instrument, till exempel till trumpet som då också noteras som det skrivs. I brassband spelar man väl ofta det som här kallas för basun, som har ventiler precis som en trumpet. Även tuba skrivs då ibland i G-klav som det spelas och då får man ha olika utskrivna stämmor beroende på vilken tuba man använder (de vanligaste är väl Bb, F, Eb, C och BBb). Då blir det rätt lätt för en trumpetare att hoppa in på Tuba-stämman, ingen transponering i huvudet behövs.

Varför det blev just Bb som vanligaste tonart har nog att göra med marschmusikens användning inom det militära på 1800-talet. Här blev det plötsligt viktigt att välja någon standard eftersom man köpte in hela uppsättningar till musik-kårerna. Och då blev det just Bb som huvudtonart, kanske för att det passade bra till trombonerna. Storleken på en Bb-trombon passar ganska bra ihop med hur långa armar människor vanligen har (man skall ju nå ut till 7-e läget för att kunna spela alla toner).

En liten djupdykning i historian. Bara skrapat på ytan.

Gunnar

Redigerat 27 augusti 2008 av trombonisten

[bdatony]

OJ

tack :-)

Jag tycker ändå det är löjligt svårt

[Mige89]

tackar för den! intressant!