Analog längtan

[Guitar Nilsson]

Kanske denna kan vara något för herr Nilsson:

http://www.soundskul...com/uk/sts.html

/Jon

Vill ha! Jag tror min Rane DC24 gör nåt liknade. Den tillför analog magi.

Vote for Signia as president!

[Jon Rinneby]

Vill ha! Jag tror min Rane DC24 gör nåt liknade. Den tillför analog magi.

Nja Rane DC24 är ju en kompressor medan STS simulerar rullband i form av bandmättnad och kompression. Skulle nog vilja påstå att de väldigt olika faktiskt. Vill man bygga själv är den ju relativt billigt, annars får man punga ut med närmre 8000 kr för en ihopbyggd. Det är för övrigt många som talar väldigt gott om STS, och jämför den som ett fullgott alternativ till ex. Neve Portico 5042.

mvh Jon

Redigerat 23 december 2013 av Yllet

[Signia]

Jag har svårt att förstå vad du menar, speciellt när du blandar in alla möjliga andra saker än det som ämnet handlar om. Jag har gett upp, jag förstår dig helt enkelt inte. Tror det vi kan lösa det IRL men inte på ett forum, en pilsner någon dag Signia?

Nähä, du har bland annat påstått att digitala kablar färgar med stor säkerhet.

Du skrev ju "Jag undrar hur många som lirat in på tape? Hårt ljud beror inte på vad man spelar in på.

Jaja, ju längre tiden går från bandarnas storhetstid desto bättre och mer färgande blir legenden... "

Om man säger, att rullband medför en bolstrande påverkan på ljudet som har en tendens att uniformera, skära bort utstickande element och limma ihop ljudet, nåt som gör ljudet mer lätthanterligt m.m, då kan man inte automatiskt anta att folk säger så pga frånvaro av egen erfarenhet - speciellt när man inte vet om så är fallet eller inte.

Det en mindre värld, inkl mig (som skrev inlägget du vände dig mot), som provat just det, och inte överdriver färgning och karaktär av analogt band. Det var så jag menade.

Det Demon hänvisade till var ju nåt annat. Typ att 'jag inte vet om ifall han testat ut kablar i ett klinisk perspektiv eller inte', o det är ju bara BS.

Det är lite samma med 'digitalt ljud'. Man må stå på olika sidor åsiktspektrat, men man måste åtminstone erkänna att det är många på båda sidor spektrat - där folk kan långt mer än vi, på båda sidor. Det har jag ju visat.

Du sa nåt om pilsner 😛 <- me like.

Redigerat 23 december 2013 av Signia

[drloop (oregistrerad)]

Om man säger, att rullband medför en bolstrande påverkan på ljudet som har en tendens att uniformera, skära bort utstickande element och limma ihop ljudet, nåt som gör ljudet mer lätthanterligt m.m, då kan man inte automatiskt anta att folk säger så pga frånvaro av egen erfarenhet - speciellt när man inte vet om så är fallet eller inte.

Det en mindre värld, inkl mig (som skrev inlägget du vände dig mot), som provat just det, och inte överdriver färgning och karaktär av analogt band. Det var så jag menade.

Har fortfarande svårt att förstå vad du egentligen vill ha sagt. Men strunt idet. Nu är det jul... 🙂

Redigerat 23 december 2013 av drloop

[Guitar Nilsson]

Nja Rane DC24 är ju en kompressor medan STS simulerar rullband i form av bandmättnad och kompression. Skulle nog vilja påstå att de väldigt olika faktiskt. Vill man bygga själv är den ju relativt billigt, annars får man punga ut med närmre 8000 kr för en ihopbyggd. Det är för övrigt många som talar väldigt gott om STS, och jämför den som ett fullgott alternativ till ex. Neve Portico 5042.

mvh Jon

Nja nja. DC24 är ingen simpel kompressor, den är en Dynamic Controller.

[adrumdrum]

Analogmixning och anlogsumering på kvalitets bord....

[Dan Ö]

Råkade se att den vanliga analog vs digitaldebatten är igång igen. Svaret på den frågan är att det ena ersätter inte det andra.

Jag driver själv en analog studio i Stockholm. ( http://www.missingmanrecordings.com ) Att det ska vara så hemskt mycket dyrare är lite av en myt. Ja, tape kostar men digital utrustning av hög kvalitet är också dyrt och inte minst alla studiotid som spenderas på att sitta och klippa och klistra mellan en miljard sångtagningar. Vad slutnotan blir för en studioinspelning beror mestadels på planering och förberedelse.

Angående bristande ljudkvaliten på moderna skivor så beror det bland annat på okunskap hos producenter samt oförståelse för dynamiskt ljudomfång samt såklart den generella bristen på pengar i branschen. ( Sök Loudness war för mer info i den frågan. ) Inte den digitala tekniken.

[JJRockford]

Råkade se att den vanliga analog vs digitaldebatten är igång igen. Svaret på den frågan är att det ena ersätter inte det andra.

Jag driver själv en analog studio i Stockholm. ( http://www.missingmanrecordings.com ) Att det ska vara så hemskt mycket dyrare är lite av en myt. Ja, tape kostar men digital utrustning av hög kvalitet är också dyrt och inte minst alla studiotid som spenderas på att sitta och klippa och klistra mellan en miljard sångtagningar.

Måste en ha dyr digital utrustning för att det ska bli bra slutresultat?

Angående bristande ljudkvaliten på moderna skivor så beror det bland annat på okunskap hos producenter samt oförståelse för dynamiskt ljudomfång samt såklart den generella bristen på pengar i branschen. ( Sök Loudness war för mer info i den frågan. ) Inte den digitala tekniken.

Var brister kvalitén? Vilka skivor tänker du på?

Själv tänker jag att det är tvärtom, att den generella nivån på produktionerna har höjts, eftersom det tack vare den digitala tekniken är lättare, billigare och mer åtkomligt med de verktyg som behövs för att göra bra skivor.

Att det saknas pengar har jag svårt att tro. Killar som Max Martin och Jonas Åkerlund (obs, video-producenten, inte "Skulle vi återsända 500 000 av de allra värsta parasiterna i Sverige, alla den här typen av problem som du pratar om nu skulle vara borta då"-Jonas Åkerlund från SD) är garanterat inte billiga i drift.

[Demonproducenten]

Var brister kvalitén? Vilka skivor tänker du på?

Själv tänker jag att det är tvärtom, att den generella nivån på produktionerna har höjts

jag skulle mena att det han nämner som oförståelse och okunskap vare sig är det ena eller det andra

däremot har vi sett dumma trender styrda av oförstånd och kommersiella tankar i bakgrunden

alla i branschen vet vad loudness war ställt till med vad det inneburit för ljudkvaliten

ändå kan man se samma personer dregla över nästa programvara som utlovar mer ljud "utan att det förstör dynamiken" som i stunden före beklagat sig över utvecklingen och lovprisat k12 och andra kommande standarder

[JJRockford]

jag skulle mena att det han nämner som oförståelse och okunskap vare sig är det ena eller det andra

däremot har vi sett dumma trender styrda av oförstånd och kommersiella tankar i bakgrunden

alla i branschen vet vad loudness war ställt till med vad det inneburit för ljudkvaliten

ändå kan man se samma personer dregla över nästa programvara som utlovar mer ljud "utan att det förstör dynamiken" som i stunden före beklagat sig över utvecklingen och lovprisat k12 och andra kommande standarder

Tänker att det där nog mest är en filosofisk diskussion. Jag menar, vad är "ljudkvalité" egentligen? Och jämfört med vad?

[Demonproducenten]

Tänker att det där nog mest är en filosofisk diskussion. Jag menar, vad är "ljudkvalité" egentligen? Och jämfört med vad?

givetvis

men dom allra flesta verkar rörande överens om att en viss dynamik är en önskad beståndsdel i musik över tid

men som du är inne på - nån exakt mall för begreppet finns förstås inte

[Thörnblom]

Jag brukade stanna uppe nästan varje kväll några timmar och lyssna på musik i hörlurar och spela elgitarr till. Jag hade samlat dom cd-skivorna jag tyckte bäst om att spela till i ett cd-fodral bredvid cd-spelaren, som jag hade kopplat till en enkel Yamaha-mixer. CD-spelaren var en SONY, den hade två utgångar för ljudet, en fast och en justerbar. En gick till stereon och en till mixern. Till mixern hade jag även kopplat en Yamaha DG Stomp, som jag spelade elgitarr genom. Hörlurarna jag använde var ett par Sennheiser HD 600. Först satt jag och ströspelade en stund och funderade på vilken skiva man skulle stoppa in. Därför var det bra att ha alla till hands, så kunde man bara bläddra igenom och känna efter vad man var sugen på. Dom CD-skivorna jag brukade jamma till var:

Van Morrison

The Philosopher's stone 1

Hard nose the highway

Wavelength

Beautiful vision

Into the music

Veedon fleece

No guru, no method, no teacher

Inariculate speech of the heart

Enlightenment

Back on top

Days like this

Magic time

Down the road

You win again (med Linda Gail Lewis)

Dire Straits/Mark Knopfler

Dire straits

Communiqué

Making movies

Sailing to Philadelphia

Shangri-la

John Lee Hooker

It serves you right to suffer

Chill out

Endless Boogie

Tracy Chapman

Matters of the heart

Crossroads

New beginning

Telling stories

Let it rain

Bob Dylan

Pat Garrett & Billy the Kid

Good as I been to you

Tell tale signs 1

Oh mercy

Slow train coming

Time out of mind

Eric Clapton

From the cradle

Me and mr Johnson

The road to Escondido (med J.J. Cale)

Mikael Wiehe

Främmande land

Olympiska nätter 2 (med Björn Afzelius)

En sång till modet

Rolf Wikström

Mitt hjärta är ditt

Blues är allt jag har

Mississippi

Blues

Allting förändras

Svenska akademien

Tändstickor för mörkrädda

Resa sig opp

Gör det ändå

The Jimmy Rogers All-stars - Blues Blues Blues

Odetta - Lookin' for a home

Nina Simone - Released

B.B. King - Best of, One kind favor

Chris Rea - The very best of

R.L. Burnside - Wish I was in heaven sitting down

Salif Keita - M'bemba

Etta James - Blues to the bone

Buddy Guy - Bring 'em in

Muddy Waters - I'm ready

Albert King with Stevie Ray Vaughan - In session

Glesbygd'n - Tid'n lid

General Knas - Äntligen har rika människor fått det bättre, Kärlek och revolt!

Tre skivor per kväll brukade det bli, och efter tredje skivan mådde jag vanligtvis prima. Då spelade jag en stund utan skivor, och kanske kom jag på någonting som kunde bli en ny låt. Sådär höll jag på i flera års tid. En morgon när jag satt och spelade på samma sätt med hörlurar, hände något speciellt. Jag hade tagit en koffeintablett och hängt på mej hörlurarna och gjorde samma procedur som på kvällen fast på morgonen. Men den här morgonen hände som sagt något ovanligt, jag fick en känsla av att "en låt ville fram" inom mej, jag började spåna på en melodi till Dan Anderssons dikt "Spelmannen" och kom in i en spännande folklig känsla, en tradition som jag inte var van att sjunga i. På gitarren spelade jag bara Am och fastnade för en nedgång bestående av tio toner som jag upprepade, och för varje gång jag spelade den växte någonting inuti mej. Jag öste på, samtidigt som jag började bli rädd. Det var någonting som övermannade mej, som inte kändes som jag själv, någonting utifrån som gjorde att jag tappade greppet om min egen person. Tillslut böjde jag huvudet bakåt och gapade stort, luften strömmade fritt genom hals och näsa, och fram för mej steg en gigantisk kosmisk fallos som jag tog i min mun...

Det kändes som det var Gud som kom på besök, och han behagade tydligen komma till mej i skepnad av en väldig kosmisk kuk. Det gjorde mej en smula förbryllad. I några veckor efteråt var jag alldeles varm i huvudet, och kåt som en räv i mars. Jag var uppenbarligen bisexuell, jag visste bara inte om det. Det gjorde mej orolig, måste jag lämna min tjej? Håller jag på att bli bög? Men samtidigt var mitt liv så pass enahanda att jag var glad att nånting hände, som var kraftfullt och annorlunda.

Jag hade haft problem med min sångröst, sedan flera år tillbaka. Som ung sjöng jag punk och visor, jag har inget speciellt sound i rösten, men brukade ha lätt för att sjunga. När jag spelade elgitarr genom min förstärkare, en Fender Blues Jr, utan pedaler eller reverb, märkte jag att det gick lättare att sjunga, samtidigt som det var svårare att spela. Jag kunde inte göra som med DG-stompen, bara luta mej tillbaka och slappna av, det var samma sak med akustisk gitarr, jag kunde inte vila i det ljudet.

Min farsa hade ställt undan sina LP-skivor i ett förråd och en dag åkte vi och hämtade dom. Jag fick även hans gamla skivspelare. Jag lyssnade igenom skivorna och gillade bland annat några plattor av Freddie King och Creedence. Men på det hela taget tyckte jag soundet i vinylskivorna var ganska trist. När jag lyssnade på Freddie Kings Texas Cannonball, minns jag att jag tänkte att det låter live om den här plattan, fast den är inspelad i studio. Det lät live på ett sätt som jag kände igen från konserter jag varit på, men det lät ändå avlägset och otillgängligt på något vis. Jag tyckte även det lät som att skivorna svajade en del i tempo, vilket jag antog berodde på att skivspelaren var gammal. En dag gick min förstärkare till stereon sönder, så jag köpte en ny, en Denon PMA-1510AE, med ingång för skivspelare. Jag skaffade även en ny skivspelare, en Rega RP1. Nu lät vinylskivorna betydligt bättre. Jag provade att lira till dom på samma sätt som jag gjort till CD-skivorna, och nu märkte jag att ljudet från min Blues Jr passade bra ihop med vinylskivorna, på samma sätt DG-stompen smälte bra in i ljudbilden från CD-skivorna. Eftersom det gick lättare för mej att sjunga till Blues Jr och även till vinylskivor, så bestämde jag mej för att försöka vänja öronen vid ljudet av vinylskivor och endast spela ur gitarrförstärkaren eller akustiskt, och skippa CD-skivor och DG-stomp.

Mina kvällsjam till CD-skivor var dock en del av mitt liv som jag älskade och satte stort värde på. Det var avslappning för mej och en möjlighet att sitta och blunda och drömma mej bort. När jag varit borta från allt digitalt ljud i ungefär ett halvår fick jag en kris. Jag fick svåra ångestattacker och låg på soffan och skakade i hela kroppen. Jag hade sådan abstinens att jag var tvungen att börja lyssna på CD-skivorna igen. Men när mitt första barn föddes, gjorde jag ett nytt försök att "avgifta" mej från det digitala. Jag ville inte att även han skulle utveckla detta underliga beroende, som jag själv led av. Denna gången lyckades det, mycket tack vare Bob Marley, som jag lyssnade på så gott som varje dag i flera månaders tid. Vilka skivor! Rastaman Vibration, Kaya, Exodus, Survival, Uprising. Det blev min räddning.

Långsamt börjar öronen vänja sej vid det annorlunda ljudet från vinylskivorna, även om jag inte kan njuta av dom på samma sätt som jag kunde av CD-skivor. Eller det är en annan njutning, det är en njutning som påminner mer om livets vanliga glädjeämnen, mera anspråkslös och sund. Långsamt börjar även min egen andning att återhämta sej. Att sjunga går gradvis bättre och bättre, jag kan spela munspel igen och den akustiska gitarren låter annorlunda. Det är underligt, ju bättre det går för mej att spela och sjunga, desto mera likgiltig inför det blir jag. Liksom det finns en märkning av skivor (Turn me up!) som är mixade/mastrade med avsikt att vara dynamiska - ett inlägg i "loudness war" debatten - tycker jag det vore utmärkt om det kom en märkning som löd: "helanalog produkt". Sådana skivor kan naturligtvis även ges ut på CD och MP3, på samma sätt som skivor från 70-talet finns på CD, men för oss som är "digitalister" (ungefär som alkoholister) vore det perfekt.

[Guitar Nilsson]

Jag brukade stanna uppe nästan varje kväll några timmar och lyssna på musik i hörlurar och spela elgitarr till. Jag hade samlat dom cd-skivorna jag tyckte bäst om att spela till i ett cd-fodral bredvid cd-spelaren, som jag hade kopplat till en enkel Yamaha-mixer. CD-spelaren var en SONY, den hade två utgångar för ljudet, en fast och en justerbar. En gick till stereon och en till mixern. Till mixern hade jag även kopplat en Yamaha DG Stomp, som jag spelade elgitarr genom. Hörlurarna jag använde var ett par Sennheiser HD 600. Först satt jag och ströspelade en stund och funderade på vilken skiva man skulle stoppa in. Därför var det bra att ha alla till hands, så kunde man bara bläddra igenom och känna efter vad man var sugen på. Dom CD-skivorna jag brukade jamma till var:

Van Morrison

The Philosopher's stone 1

Hard nose the highway

Wavelength

Beautiful vision

Into the music

Veedon fleece

No guru, no method, no teacher

Inariculate speech of the heart

Enlightenment

Back on top

Days like this

Magic time

Down the road

You win again (med Linda Gail Lewis)

Dire Straits/Mark Knopfler

Dire straits

Communiqué

Making movies

Sailing to Philadelphia

Shangri-la

John Lee Hooker

It serves you right to suffer

Chill out

Endless Boogie

Tracy Chapman

Matters of the heart

Crossroads

New beginning

Telling stories

Let it rain

Bob Dylan

Pat Garrett & Billy the Kid

Good as I been to you

Tell tale signs 1

Oh mercy

Slow train coming

Time out of mind

Eric Clapton

From the cradle

Me and mr Johnson

The road to Escondido (med J.J. Cale)

Mikael Wiehe

Främmande land

Olympiska nätter 2 (med Björn Afzelius)

En sång till modet

Rolf Wikström

Mitt hjärta är ditt

Blues är allt jag har

Mississippi

Blues

Allting förändras

Svenska akademien

Tändstickor för mörkrädda

Resa sig opp

Gör det ändå

The Jimmy Rogers All-stars - Blues Blues Blues

Odetta - Lookin' for a home

Nina Simone - Released

B.B. King - Best of, One kind favor

Chris Rea - The very best of

R.L. Burnside - Wish I was in heaven sitting down

Salif Keita - M'bemba

Etta James - Blues to the bone

Buddy Guy - Bring 'em in

Muddy Waters - I'm ready

Albert King with Stevie Ray Vaughan - In session

Glesbygd'n - Tid'n lid

General Knas - Äntligen har rika människor fått det bättre, Kärlek och revolt!

Tre skivor per kväll brukade det bli, och efter tredje skivan mådde jag vanligtvis prima. Då spelade jag en stund utan skivor, och kanske kom jag på någonting som kunde bli en ny låt. Sådär höll jag på i flera års tid. En morgon när jag satt och spelade på samma sätt med hörlurar, hände något speciellt. Jag hade tagit en koffeintablett och hängt på mej hörlurarna och gjorde samma procedur som på kvällen fast på morgonen. Men den här morgonen hände som sagt något ovanligt, jag fick en känsla av att "en låt ville fram" inom mej, jag började spåna på en melodi till Dan Anderssons dikt "Spelmannen" och kom in i en spännande folklig känsla, en tradition som jag inte var van att sjunga i. På gitarren spelade jag bara Am och fastnade för en nedgång bestående av tio toner som jag upprepade, och för varje gång jag spelade den växte någonting inuti mej. Jag öste på, samtidigt som jag började bli rädd. Det var någonting som övermannade mej, som inte kändes som jag själv, någonting utifrån som gjorde att jag tappade greppet om min egen person. Tillslut böjde jag huvudet bakåt och gapade stort, luften strömmade fritt genom hals och näsa, och fram för mej steg en gigantisk kosmisk fallos som jag tog i min mun...

Det kändes som det var Gud som kom på besök, och han behagade tydligen komma till mej i skepnad av en väldig kosmisk kuk. Det gjorde mej en smula förbryllad. I några veckor efteråt var jag alldeles varm i huvudet, och kåt som en räv i mars. Jag var uppenbarligen bisexuell, jag visste bara inte om det. Det gjorde mej orolig, måste jag lämna min tjej? Håller jag på att bli bög? Men samtidigt var mitt liv så pass enahanda att jag var glad att nånting hände, som var kraftfullt och annorlunda.

Jag hade haft problem med min sångröst, sedan flera år tillbaka. Som ung sjöng jag punk och visor, jag har inget speciellt sound i rösten, men brukade ha lätt för att sjunga. När jag spelade elgitarr genom min förstärkare, en Fender Blues Jr, utan pedaler eller reverb, märkte jag att det gick lättare att sjunga, samtidigt som det var svårare att spela. Jag kunde inte göra som med DG-stompen, bara luta mej tillbaka och slappna av, det var samma sak med akustisk gitarr, jag kunde inte vila i det ljudet.

Min farsa hade ställt undan sina LP-skivor i ett förråd och en dag åkte vi och hämtade dom. Jag fick även hans gamla skivspelare. Jag lyssnade igenom skivorna och gillade bland annat några plattor av Freddie King och Creedence. Men på det hela taget tyckte jag soundet i vinylskivorna var ganska trist. När jag lyssnade på Freddie Kings Texas Cannonball, minns jag att jag tänkte att det låter live om den här plattan, fast den är inspelad i studio. Det lät live på ett sätt som jag kände igen från konserter jag varit på, men det lät ändå avlägset och otillgängligt på något vis. Jag tyckte även det lät som att skivorna svajade en del i tempo, vilket jag antog berodde på att skivspelaren var gammal. En dag gick min förstärkare till stereon sönder, så jag köpte en ny, en Denon PMA-1510AE, med ingång för skivspelare. Jag skaffade även en ny skivspelare, en Rega RP1. Nu lät vinylskivorna betydligt bättre. Jag provade att lira till dom på samma sätt som jag gjort till CD-skivorna, och nu märkte jag att ljudet från min Blues Jr passade bra ihop med vinylskivorna, på samma sätt DG-stompen smälte bra in i ljudbilden från CD-skivorna. Eftersom det gick lättare för mej att sjunga till Blues Jr och även till vinylskivor, så bestämde jag mej för att försöka vänja öronen vid ljudet av vinylskivor och endast spela ur gitarrförstärkaren eller akustiskt, och skippa CD-skivor och DG-stomp.

Mina kvällsjam till CD-skivor var dock en del av mitt liv som jag älskade och satte stort värde på. Det var avslappning för mej och en möjlighet att sitta och blunda och drömma mej bort. När jag varit borta från allt digitalt ljud i ungefär ett halvår fick jag en kris. Jag fick svåra ångestattacker och låg på soffan och skakade i hela kroppen. Jag hade sådan abstinens att jag var tvungen att börja lyssna på CD-skivorna igen. Men när mitt första barn föddes, gjorde jag ett nytt försök att "avgifta" mej från det digitala. Jag ville inte att även han skulle utveckla detta underliga beroende, som jag själv led av. Denna gången lyckades det, mycket tack vare Bob Marley, som jag lyssnade på så gott som varje dag i flera månaders tid. Vilka skivor! Rastaman Vibration, Kaya, Exodus, Survival, Uprising. Det blev min räddning.

Långsamt börjar öronen vänja sej vid det annorlunda ljudet från vinylskivorna, även om jag inte kan njuta av dom på samma sätt som jag kunde av CD-skivor. Eller det är en annan njutning, det är en njutning som påminner mer om livets vanliga glädjeämnen, mera anspråkslös och sund. Långsamt börjar även min egen andning att återhämta sej. Att sjunga går gradvis bättre och bättre, jag kan spela munspel igen och den akustiska gitarren låter annorlunda. Det är underligt, ju bättre det går för mej att spela och sjunga, desto mera likgiltig inför det blir jag. Liksom det finns en märkning av skivor (Turn me up!) som är mixade/mastrade med avsikt att vara dynamiska - ett inlägg i "loudness war" debatten - tycker jag det vore utmärkt om det kom en märkning som löd: "helanalog produkt". Sådana skivor kan naturligtvis även ges ut på CD och MP3, på samma sätt som skivor från 70-talet finns på CD, men för oss som är "digitalister" (ungefär som alkoholister) vore det perfekt.

Underbar läsning!

[JJRockford]

givetvis

men dom allra flesta verkar rörande överens om att en viss dynamik är en önskad beståndsdel i musik över tid

men som du är inne på - nån exakt mall för begreppet finns förstås inte

Vill en förbättra dynamiken kan en alltid köra skivorna genom Svalanders avmagnetiserare.

"ljudet blir klarare och mera dynamiskt"

[D Vibe]

Vill en förbättra dynamiken kan en alltid köra skivorna genom Svalanders avmagnetiserare.

"ljudet blir klarare och mera dynamiskt"

😄

Thörnblom:

Om du får abstinens och ångestattacker om du råkar lyssna på mer exakt återgivet ljud ett par gånger, vad händer då om du går på konsert eller lyssnar på ett akustiskt instrument? Får du samma besvär och begär efter dessa ljud att du måste lyssna på dem för att inte må dåligt?

Om du nu verkligen är på riktigt, du har inte funderat på om dessa ångestattacker kanske har sin grund i något annat än just begär av mer exakt återgivet ljud att du måste vänja dig till sämre återgivet ljud? Ungefär som en nikotinist som alltid måste ha begäret av nikotin i sig men som måste nöja sig med att tugga på en penna istället för att ha den riktiga varan?

Redigerat 4 januari 2014 av D Vibe

[Demonproducenten]

Vill en förbättra dynamiken kan en alltid köra skivorna genom Svalanders avmagnetiserare.

"ljudet blir klarare och mera dynamiskt"

🙂

undrar om man kan köra galne guitars inlägg genom en sån och få bättre nyans på verklighetsförankring?

[Thörnblom]

Sommaren 1975 släppte Bruce Springsteen sitt tredje album, Born to run. Hans första två skivor hade inte levt upp till skivbolagets förväntningar på försäljningssiffror, om inte den tredje skivan slog, riskerade han att bli petad från bolaget. Springsteen säjer om inspelningen av skivan, att det var första gången han gick in för att "use the studio specifically as a tool", och uppger Phil Spectors wall of sound, som en inspirationskälla. Skivan tog ett drygt år att spela in, titelspåret arbetade dom på ett halvår. När skivan kom ut uppstod det en hype kring Springsteen, han hamnade på både Newsweek och Time's omslag, och skivan sålde bra.

När människan först utvecklar tekniken för att göra ljudupptagningar, är det självklart att man har realismen som ideal. Ju närmare verkligheten man kommer, desto bättre har man lyckats. Det samma gäller film, först är den svart-vit och utan ljud, sedan tillkommer ljud och färg. Realismens ideal präglar naturligtvis även alla musikinspelningar i början, eftersom källan, tex en orkester, är så överlägsen i ljudkvalitet, jämfört med det inspelade resultatet.

På 60-talet skördar producenter som George Martin och Phil Spector stora kommersiella framgångar, med kreativa lösningar i studion. Man upptäcker tex att man kan skapa ett häftigt ljud genom att många musiker spelar unisont. Man lämnar gradvis realismen som ideal och sätter i dess ställe ett bra sound som ideal. När 80-talet går in börjar det bli mainstream att ett realistiskt ljud inte är trendigt, man måste då komma ihåg att folks huvuden var proppfulla med analoga realistiska inspelningar. Naturligtvis var det kul med ljud från syntar och trummaskiner och stora reverb - det lätt nytt och annorlunda. När den digitala tekniken kan utnyttjas inom musikproduktionen, är detta ytterligare ett steg bort från realismens ideal. Visserligen är den digitala tekniken brusfri, alltså mera realistisk i ett avseende, men dom flesta musiker vet, att om man musicerar tillsammans akustiskt, och spelar in detta analogt, så är en sådan inspelning tämligen trogen sin källa i musikaliskt avseende. Om man spelar in ett rep på en digital makapär låter det spegelvänt. Det beror förmodligen på att man engagerar olika delar av hjärnan, beroende på ljudets karaktär. Det digitala ljudet är en beräkning, en sådan inspelning kräver en annorlunda tolkningsinsats av hjärnan än en analog inspelning, som bara rinner rätt in.

Man kan säja att 80-talet töjer på realismens gränser, men i och med att digitalt ljud blir standard på 90-talet, så klipper man bandet med verkligheten. Är man född på 40- eller 50-talet, spelar detta möjligtvis inte så stor roll, för man har som ung blivit präglad av ett realistiskt ljud. Men är man född på 80- eller 90-talet, växer man upp i ett ljudlandskap som saknar verklighetsförankring, vilket sätter sin prägel på människan - det blir svårt med verklighetsförankringen. Psykisk ohälsa och stress hos musikaliskt anlagda människor som är födda på sent 70-tal/80-tal/90-tal, är idag närmare regel än undantag.

Den utbredda psykiska ohälsan försöker man som bekant lindra med bland annat psykofarmaka, men det finns ett effektivare läkemedel - musik. Här finns det en möjlighet för skivbolagen att tjäna pengar; att producera skivor som har en avstressande effekt. För att producera en sådan skiva, skulle jag gå till väga på följande vis:

1. Leta upp en artist som sjunger på svenska, och vars låtar behandlar problematiken kallt samhällsklimat, brist på kärlek - men som har glöden och kärleken intakt i hjärtat. Sådana okända artister finns det ganska gott om, jag såg en tjej på stan med gitarr på magen bara helt nyligen.

2. För samman artisten med duktiga musiker, som delar låtarnas visioner på ett ideologiskt plan. Hon/han kanske själv känner folk som duger.

3. Se till att konstellationen svetsas samman musikaliskt. Dom ska repa tillsammans helt akustiskt i en lokal som har ett behagligt ljud med god ventilation. Ett akustiskt piano, en akustisk gitarr, en kontrabas och ett trumset, eventuellt något blåsinstrument. Eventuella demoinspelningar ska vara analoga.

4. Låt dom gå in i studion; lägg stor vikt vid rummet - det ska ha ett behagligt ljud. Det ska inte vara så mycket rumsklang att musikerna blir ofokuserade, men inte så dämpat att det känns kvävande. Det ska vara behagligt, med en lätt dragning åt det dämpade. Glöm ej god belysning och god ventilation; tänk helhet. Experimentera med placering av instrument; låt alltid musikerna befinna sej i en musikalisk zon. När ni möblerar om och testar vilken placering som ger behagligast ljud, låt musikerna jamma på vad dom känner för, så att dom har kul och är i flödet.

5. När den optimala möbleringen är på plats, slå dej ner i rummet med musikerna och lyssna noga när dom spelar (dom spelar alltid akustiskt utan hörlurar). Slut ögonen och slappna av - detta är din referens. Detta är vad du ska försöka återskapa bakom mixerbordet. Mikrofonval, mikrofonplacering, mikrofonförstärkning blir avgörande. Du ska inte i första rummet tänka på vad som låter bra, utan vad som låter musikaliskt naturtroget.

6. Spela in dom helanalogt; det ska låta musikaliskt tillfredsställande från början, enbart genom att du mixar med volymreglarna.

7. Mixa/mastra utifrån din referens, minnet av hur underbart bra det lät i inspelningsrummet. Använd ej reverb. Kanske kommer du lyckas bäst om du arbetar med endast volymreglarna.

8. Ge ut skivan på vinyl, var ytterst noga med att hela kedjan i produktionen är analog. Märk skivan helanalog produkt.

Så blir det fest hos någon som har fått fatt i den här skivan. Man skruvar upp volymen och spetsar öronen, vad sjutton är det här för något? Det låter så annorlunda. Det låter... sexigt på något vis... Folk börjar röra sej till rytmerna av den nya skivan, och man rör sej annorlunda - mera kärleksfullt. "Det var en jävla trevlig fest", tänker någon sedan. Den där skivan snurrade runt hela kvällen, mysig musik. Den vill jag ha, men då måste jag ju skaffa en skivspelare också. Men det gör jag gladeligen, om jag kan få det där pirret i kroppen igen...

[wellness music]

Så här ser jag på det;

Att fånga känslan i en ljudupptagning går precis lika bra med såväl digital inspelning som analog dito. Däremot vad man vill ta lyssnaren med sin inspelning, vad man vill denne ska uppleva, sitter i komposition, arr och produktion. Min erfarenhet är att det sällan är idealiskt att återge originalljudet från källan helt exakt. Ofta vill man förstärka de parametrar som kommer att tillföra produktionen den slutliga känslan i färdig produktion.

Inom bildkonsten så är ju detta vanligt. En resebyråbild som ej är photshopad upplevs som ganska lam i jämförelse med en manipulerad dito med härligt överdriven klarblå himmel.

Sitter man och lyssnar i ett rum med akustiska intrument så låter det olika beroende på vart vi befinner oss i rummet. Att vi upplever det som mäktigt beror förmodligen på att det är fler sinnen som får möjlighet att tolka intryck jämfört med att lyssna genom ett par högtalare hemma.

Redigerat 11 januari 2014 av wellness music

[Laban]

Exakt samma diskussion finns (eller fanns åtminstone) när det gäller digital bild kontra fotografisk film – en alldeles utmärkt analogi.

Och fotografisk film HAR sina fördelar, inte minst i det att man av kostnadsskäl tvingas tänka igenom det man gör. Sedan var ju den digitala teknikeninte perfekt när den kom. Bitvis dras den fortfarande med problem, om man inte har riktigt bra grejer. Men fotografisk film har också sina nackdelar.

Samma gäller väl med musik.

För övrigt är det här med naturtrogenheten lite lustigt, eftersom man i inspelningssituationen vanligtvis anstränger sig för att få instrument att låta som de INTE låter i verkligheten. En konsertlokal är tex. väldigt sällan störningsfri. Ljudet du hör har vanligen passerat ett långt ifrån frekvensrakt PA osv. Precis som med foto är målet oftast att presentera en illusion av "verklighet" – eller ett utsnitt av. Och det är väl ok?

Möjligen kan man hävda att just bristen på perfektion gör analogt ljud mer tilltalande för öra och psyke. Lite som när vi gillar Instagramfilter eller att vi (förmodligen) inte alls skulle gilla klassiska grekiska statyer i de grälla färger de ursprungligen lär ska ha varit målade i. Och vill vi verkligen se Mona Lisa i originalskick?

[Claes Holmerup]

Jämförelser med film och bilder blir aldrig vidare bra, eftersom synen är mycket känsligare än hörseln.

För övrigt är det här med naturtrogenheten lite lustigt, eftersom man i inspelningssituationen vanligtvis anstränger sig för att få instrument att låta som de INTE låter i verkligheten. En konsertlokal är tex. väldigt sällan störningsfri. Ljudet du hör har vanligen passerat ett långt ifrån frekvensrakt PA osv. Precis som med foto är målet oftast att presentera en illusion av "verklighet" – eller ett utsnitt av. Och det är väl ok?

Visst - men om en gitarrist har kämpat i flera år med att få till sitt personliga sound, så är det väl bättre att spela in det så nära verkligheten som det är möjigt att göra? Det är ju då sämre att förvanska hans mödosamt framskruvade ljud genom att spela in på analogt media, eller hur?

Möjligen kan man hävda att just bristen på perfektion gör analogt ljud mer tilltalande för öra och psyke.

Det analoga ljudet som har spelats in, är precis lika analogt när det kommer ut igen. Den digitala tekniken gör bara att det låter närmare hur det lät vid inspelningstillfället, än det hade gjort med analog inspelning.

[Laban]

Nåja, ingen anledning att märka ord. Du vet mycket väl vad jag menar med "analogt ljud". Cut me some slack, jag skrev på telefonen.

Och ja, det är klart att det är bättre att spela in gitarristens mödosamt framskruvade ljud (eller åtminstone kommer gitarristen att tycka det), men det kommer ju bara att lyckas...sådär. Eftersom hur gitarristens sound låter beror på kvar han står i förhållande till stärkare och en massa annat. Min poäng är bara att "naturtrogenhet" knappast är vad vi eftersträvar när vi spelar in.

Jämför med film (eller böcker, för den delen). Om de var verklighetstrogna skulle de vara olidliga. Vi vill inte ha verklighet. Vi vill ha intressanta illusioner.

[wellness music]

Jämförelser med film och bilder blir aldrig vidare bra, eftersom synen är mycket känsligare än hörseln.

Visst - men om en gitarrist har kämpat i flera år med att få till sitt personliga sound, så är det väl bättre att spela in det så nära verkligheten som det är möjigt att göra?

I det här fallet tycker jag jämförelsen stämmer ganska bra. En gitarrist som är nöjd med sitt ljud får man väl förmoda står en bit ifrån sitt kabinett när denne bedömmer sitt ljud, inte med örat vid konen där vi normalt placerar mickarna. Så är det ju nästan med alla instrument vi spelar in.

Redigerat 11 januari 2014 av wellness music

[Claes Holmerup]

Nåja, ingen anledning att märka ord. Du vet mycket väl vad jag menar med "analogt ljud". Cut me some slack, jag skrev på telefonen.

😉

Och ja, det är klart att det är bättre att spela in gitarristens mödosamt framskruvade ljud (eller åtminstone kommer gitarristen att tycka det), men det kommer ju bara att lyckas...sådär. Eftersom hur gitarristens sound låter beror på kvar han står i förhållande till stärkare och en massa annat. Min poäng är bara att "naturtrogenhet" knappast är vad vi eftersträvar när vi spelar in.

Precis! Därför är också hela "kriget" som vissa nostalgiker ständigt drar igång, om hur det var bättre förr när man använda analog teknik, ganska löjligt. Man kommer ju alltid att bearbeta ljudet vid mix.

...fast ibland vill man ha verklighet också - och då är det förstås bättre att vara närmare verkligheten från början, eller hur...?

Det är bara att konstatera att med dagens teknik kan en inspelning låta närmare verkligheten om man vill det - och det vill man med exempelvis klassisk musik. Om man sedan vill skruva till ljudet för att skapa ett annat sound, så kan man göra det digitalt lika väl som man kunde analogt förr i tiden.

[Demonproducenten]

Om man spelar in ett rep på en digital makapär låter det spegelvänt. Det beror förmodligen på att man engagerar olika delar av hjärnan, beroende på ljudets karaktär. Det digitala ljudet är en beräkning, en sådan inspelning kräver en annorlunda tolkningsinsats av hjärnan än en analog inspelning, som bara rinner rätt in.

är det din högst personliga åsikt eller finns det mer objektiva belägg för ditt påstående?

[Guitar Nilsson]

Thörnblom for President.

[Laban]

Hörseln känsligare än synen, förresten. Har vi en källa på det månne? För bortsett från att det är ytterligt svårt att kvantifiera, så är det ju faktiskt så att synen är det för människan absolut viktigaste sinnet, det vi använder mest. Och det mörkertillvänjda ögat kan uppfatta till och med enstaka fotoner.

[D200]

Håkan har en tvillingbrorsa.

[Demonproducenten]

Hörseln känsligare än synen, förresten.

han sa tvärtom

[Claes Holmerup]

Om man spelar in ett rep på en digital makapär låter det spegelvänt. Det beror förmodligen på att man engagerar olika delar av hjärnan, beroende på ljudets karaktär. Det digitala ljudet är en beräkning, en sådan inspelning kräver en annorlunda tolkningsinsats av hjärnan än en analog inspelning, som bara rinner rätt in.

Missade detta påstående när jag svarade tidigare.

Dags att åter igen dra fram denna pedagogiska förklaringen angående hur digitalt ljud fungerar:

http://www.xiph.org/video/vid2.shtml

[Demonproducenten]

Missade detta påstående när jag svarade tidigare.

Dags att åter igen dra fram denna pedagogiska förklaringen angående hur digitalt ljud fungerar:

http://www.xiph.org/video/vid2.shtml

tror du på fullt allvar att det ska leda till nåt? 😆

det här forumet åberopar snart astrologi