Thörnblom

Ser bra ut.

Tänkte gå all in och bygga ett rum i rummet. Och i det inre rummet tänkte jag bygga ytterligare ett rum, så jag så att säja får ett rum i rummet i rummet. Och i det innersta rummet, som nu enligt alla konstens regler ska vara 100% ljudisolerat, ska jag ställa in en gitarrförstärkare som jag konstruerat. Det är nämligen så att jag bor ganska nära Forsmarks kraftverk och en dag när jag var ute och gick med hunden i skogen så hittade jag en strömkabel i blåbärsriset som hade en otroligt stark elektricitet. Jag mätte upp den till ca 100 000 gigawatt. Jag lyckades tjuvkoppla den här kabeln så nu har jag oerhört potent el hemma, helt gratis. Nu är det så att den här gitarrförstärkaren som jag byggt, den utnyttjar kärnkraftverkets el så pass att den har en effekt på ungefär 80 000 watt. När jag krämar den på fullt får jag ett otroligt skönt sustain i min Gibson, och en ton som är helt magisk. Roffe Wikström släng dej i väggen! Nu är frågan bara, är det nån som har ett tips vilken mikrofon jag bör använda för att fånga detta nya sound jag skapat? Jag tror den måste tåla en ljudvolym på ca 25 000 db.

Sommaren 1975 släppte Bruce Springsteen sitt tredje album, Born to run. Hans första två skivor hade inte levt upp till skivbolagets förväntningar på försäljningssiffror, om inte den tredje skivan slog, riskerade han att bli petad från bolaget. Springsteen säjer om inspelningen av skivan, att det var första gången han gick in för att "use the studio specifically as a tool", och uppger Phil Spectors wall of sound, som en inspirationskälla. Skivan tog ett drygt år att spela in, titelspåret arbetade dom på ett halvår. När skivan kom ut uppstod det en hype kring Springsteen, han hamnade på både Newsweek och Time's omslag, och skivan sålde bra. När människan först utvecklar tekniken för att göra ljudupptagningar, är det självklart att man har realismen som ideal. Ju närmare verkligheten man kommer, desto bättre har man lyckats. Det samma gäller film, först är den svart-vit och utan ljud, sedan tillkommer ljud och färg. Realismens ideal präglar naturligtvis även alla musikinspelningar i början, eftersom källan, tex en orkester, är så överlägsen i ljudkvalitet, jämfört med det inspelade resultatet. På 60-talet skördar producenter som George Martin och Phil Spector stora kommersiella framgångar, med kreativa lösningar i studion. Man upptäcker tex att man kan skapa ett häftigt ljud genom att många musiker spelar unisont. Man lämnar gradvis realismen som ideal och sätter i dess ställe ett bra sound som ideal. När 80-talet går in börjar det bli mainstream att ett realistiskt ljud inte är trendigt, man måste då komma ihåg att folks huvuden var proppfulla med analoga realistiska inspelningar. Naturligtvis var det kul med ljud från syntar och trummaskiner och stora reverb - det lätt nytt och annorlunda. När den digitala tekniken kan utnyttjas inom musikproduktionen, är detta ytterligare ett steg bort från realismens ideal. Visserligen är den digitala tekniken brusfri, alltså mera realistisk i ett avseende, men dom flesta musiker vet, att om man musicerar tillsammans akustiskt, och spelar in detta analogt, så är en sådan inspelning tämligen trogen sin källa i musikaliskt avseende. Om man spelar in ett rep på en digital makapär låter det spegelvänt. Det beror förmodligen på att man engagerar olika delar av hjärnan, beroende på ljudets karaktär. Det digitala ljudet är en beräkning, en sådan inspelning kräver en annorlunda tolkningsinsats av hjärnan än en analog inspelning, som bara rinner rätt in. Man kan säja att 80-talet töjer på realismens gränser, men i och med att digitalt ljud blir standard på 90-talet, så klipper man bandet med verkligheten. Är man född på 40- eller 50-talet, spelar detta möjligtvis inte så stor roll, för man har som ung blivit präglad av ett realistiskt ljud. Men är man född på 80- eller 90-talet, växer man upp i ett ljudlandskap som saknar verklighetsförankring, vilket sätter sin prägel på människan - det blir svårt med verklighetsförankringen. Psykisk ohälsa och stress hos musikaliskt anlagda människor som är födda på sent 70-tal/80-tal/90-tal, är idag närmare regel än undantag. Den utbredda psykiska ohälsan försöker man som bekant lindra med bland annat psykofarmaka, men det finns ett effektivare läkemedel - musik. Här finns det en möjlighet för skivbolagen att tjäna pengar; att producera skivor som har en avstressande effekt. För att producera en sådan skiva, skulle jag gå till väga på följande vis: 1. Leta upp en artist som sjunger på svenska, och vars låtar behandlar problematiken kallt samhällsklimat, brist på kärlek - men som har glöden och kärleken intakt i hjärtat. Sådana okända artister finns det ganska gott om, jag såg en tjej på stan med gitarr på magen bara helt nyligen. 2. För samman artisten med duktiga musiker, som delar låtarnas visioner på ett ideologiskt plan. Hon/han kanske själv känner folk som duger. 3. Se till att konstellationen svetsas samman musikaliskt. Dom ska repa tillsammans helt akustiskt i en lokal som har ett behagligt ljud med god ventilation. Ett akustiskt piano, en akustisk gitarr, en kontrabas och ett trumset, eventuellt något blåsinstrument. Eventuella demoinspelningar ska vara analoga. 4. Låt dom gå in i studion; lägg stor vikt vid rummet - det ska ha ett behagligt ljud. Det ska inte vara så mycket rumsklang att musikerna blir ofokuserade, men inte så dämpat att det känns kvävande. Det ska vara behagligt, med en lätt dragning åt det dämpade. Glöm ej god belysning och god ventilation; tänk helhet. Experimentera med placering av instrument; låt alltid musikerna befinna sej i en musikalisk zon. När ni möblerar om och testar vilken placering som ger behagligast ljud, låt musikerna jamma på vad dom känner för, så att dom har kul och är i flödet. 5. När den optimala möbleringen är på plats, slå dej ner i rummet med musikerna och lyssna noga när dom spelar (dom spelar alltid akustiskt utan hörlurar). Slut ögonen och slappna av - detta är din referens. Detta är vad du ska försöka återskapa bakom mixerbordet. Mikrofonval, mikrofonplacering, mikrofonförstärkning blir avgörande. Du ska inte i första rummet tänka på vad som låter bra, utan vad som låter musikaliskt naturtroget. 6. Spela in dom helanalogt; det ska låta musikaliskt tillfredsställande från början, enbart genom att du mixar med volymreglarna. 7. Mixa/mastra utifrån din referens, minnet av hur underbart bra det lät i inspelningsrummet. Använd ej reverb. Kanske kommer du lyckas bäst om du arbetar med endast volymreglarna. 8. Ge ut skivan på vinyl, var ytterst noga med att hela kedjan i produktionen är analog. Märk skivan helanalog produkt. Så blir det fest hos någon som har fått fatt i den här skivan. Man skruvar upp volymen och spetsar öronen, vad sjutton är det här för något? Det låter så annorlunda. Det låter... sexigt på något vis... Folk börjar röra sej till rytmerna av den nya skivan, och man rör sej annorlunda - mera kärleksfullt. "Det var en jävla trevlig fest", tänker någon sedan. Den där skivan snurrade runt hela kvällen, mysig musik. Den vill jag ha, men då måste jag ju skaffa en skivspelare också. Men det gör jag gladeligen, om jag kan få det där pirret i kroppen igen...

Jag brukade stanna uppe nästan varje kväll några timmar och lyssna på musik i hörlurar och spela elgitarr till. Jag hade samlat dom cd-skivorna jag tyckte bäst om att spela till i ett cd-fodral bredvid cd-spelaren, som jag hade kopplat till en enkel Yamaha-mixer. CD-spelaren var en SONY, den hade två utgångar för ljudet, en fast och en justerbar. En gick till stereon och en till mixern. Till mixern hade jag även kopplat en Yamaha DG Stomp, som jag spelade elgitarr genom. Hörlurarna jag använde var ett par Sennheiser HD 600. Först satt jag och ströspelade en stund och funderade på vilken skiva man skulle stoppa in. Därför var det bra att ha alla till hands, så kunde man bara bläddra igenom och känna efter vad man var sugen på. Dom CD-skivorna jag brukade jamma till var: Van Morrison The Philosopher's stone 1 Hard nose the highway Wavelength Beautiful vision Into the music Veedon fleece No guru, no method, no teacher Inariculate speech of the heart Enlightenment Back on top Days like this Magic time Down the road You win again (med Linda Gail Lewis) Dire Straits/Mark Knopfler Dire straits Communiqué Making movies Sailing to Philadelphia Shangri-la John Lee Hooker It serves you right to suffer Chill out Endless Boogie Tracy Chapman Matters of the heart Crossroads New beginning Telling stories Let it rain Bob Dylan Pat Garrett & Billy the Kid Good as I been to you Tell tale signs 1 Oh mercy Slow train coming Time out of mind Eric Clapton From the cradle Me and mr Johnson The road to Escondido (med J.J. Cale) Mikael Wiehe Främmande land Olympiska nätter 2 (med Björn Afzelius) En sång till modet Rolf Wikström Mitt hjärta är ditt Blues är allt jag har Mississippi Blues Allting förändras Svenska akademien Tändstickor för mörkrädda Resa sig opp Gör det ändå The Jimmy Rogers All-stars - Blues Blues Blues Odetta - Lookin' for a home Nina Simone - Released B.B. King - Best of, One kind favor Chris Rea - The very best of R.L. Burnside - Wish I was in heaven sitting down Salif Keita - M'bemba Etta James - Blues to the bone Buddy Guy - Bring 'em in Muddy Waters - I'm ready Albert King with Stevie Ray Vaughan - In session Glesbygd'n - Tid'n lid General Knas - Äntligen har rika människor fått det bättre, Kärlek och revolt! Tre skivor per kväll brukade det bli, och efter tredje skivan mådde jag vanligtvis prima. Då spelade jag en stund utan skivor, och kanske kom jag på någonting som kunde bli en ny låt. Sådär höll jag på i flera års tid. En morgon när jag satt och spelade på samma sätt med hörlurar, hände något speciellt. Jag hade tagit en koffeintablett och hängt på mej hörlurarna och gjorde samma procedur som på kvällen fast på morgonen. Men den här morgonen hände som sagt något ovanligt, jag fick en känsla av att "en låt ville fram" inom mej, jag började spåna på en melodi till Dan Anderssons dikt "Spelmannen" och kom in i en spännande folklig känsla, en tradition som jag inte var van att sjunga i. På gitarren spelade jag bara Am och fastnade för en nedgång bestående av tio toner som jag upprepade, och för varje gång jag spelade den växte någonting inuti mej. Jag öste på, samtidigt som jag började bli rädd. Det var någonting som övermannade mej, som inte kändes som jag själv, någonting utifrån som gjorde att jag tappade greppet om min egen person. Tillslut böjde jag huvudet bakåt och gapade stort, luften strömmade fritt genom hals och näsa, och fram för mej steg en gigantisk kosmisk fallos som jag tog i min mun... Det kändes som det var Gud som kom på besök, och han behagade tydligen komma till mej i skepnad av en väldig kosmisk kuk. Det gjorde mej en smula förbryllad. I några veckor efteråt var jag alldeles varm i huvudet, och kåt som en räv i mars. Jag var uppenbarligen bisexuell, jag visste bara inte om det. Det gjorde mej orolig, måste jag lämna min tjej? Håller jag på att bli bög? Men samtidigt var mitt liv så pass enahanda att jag var glad att nånting hände, som var kraftfullt och annorlunda. Jag hade haft problem med min sångröst, sedan flera år tillbaka. Som ung sjöng jag punk och visor, jag har inget speciellt sound i rösten, men brukade ha lätt för att sjunga. När jag spelade elgitarr genom min förstärkare, en Fender Blues Jr, utan pedaler eller reverb, märkte jag att det gick lättare att sjunga, samtidigt som det var svårare att spela. Jag kunde inte göra som med DG-stompen, bara luta mej tillbaka och slappna av, det var samma sak med akustisk gitarr, jag kunde inte vila i det ljudet. Min farsa hade ställt undan sina LP-skivor i ett förråd och en dag åkte vi och hämtade dom. Jag fick även hans gamla skivspelare. Jag lyssnade igenom skivorna och gillade bland annat några plattor av Freddie King och Creedence. Men på det hela taget tyckte jag soundet i vinylskivorna var ganska trist. När jag lyssnade på Freddie Kings Texas Cannonball, minns jag att jag tänkte att det låter live om den här plattan, fast den är inspelad i studio. Det lät live på ett sätt som jag kände igen från konserter jag varit på, men det lät ändå avlägset och otillgängligt på något vis. Jag tyckte även det lät som att skivorna svajade en del i tempo, vilket jag antog berodde på att skivspelaren var gammal. En dag gick min förstärkare till stereon sönder, så jag köpte en ny, en Denon PMA-1510AE, med ingång för skivspelare. Jag skaffade även en ny skivspelare, en Rega RP1. Nu lät vinylskivorna betydligt bättre. Jag provade att lira till dom på samma sätt som jag gjort till CD-skivorna, och nu märkte jag att ljudet från min Blues Jr passade bra ihop med vinylskivorna, på samma sätt DG-stompen smälte bra in i ljudbilden från CD-skivorna. Eftersom det gick lättare för mej att sjunga till Blues Jr och även till vinylskivor, så bestämde jag mej för att försöka vänja öronen vid ljudet av vinylskivor och endast spela ur gitarrförstärkaren eller akustiskt, och skippa CD-skivor och DG-stomp. Mina kvällsjam till CD-skivor var dock en del av mitt liv som jag älskade och satte stort värde på. Det var avslappning för mej och en möjlighet att sitta och blunda och drömma mej bort. När jag varit borta från allt digitalt ljud i ungefär ett halvår fick jag en kris. Jag fick svåra ångestattacker och låg på soffan och skakade i hela kroppen. Jag hade sådan abstinens att jag var tvungen att börja lyssna på CD-skivorna igen. Men när mitt första barn föddes, gjorde jag ett nytt försök att "avgifta" mej från det digitala. Jag ville inte att även han skulle utveckla detta underliga beroende, som jag själv led av. Denna gången lyckades det, mycket tack vare Bob Marley, som jag lyssnade på så gott som varje dag i flera månaders tid. Vilka skivor! Rastaman Vibration, Kaya, Exodus, Survival, Uprising. Det blev min räddning. Långsamt börjar öronen vänja sej vid det annorlunda ljudet från vinylskivorna, även om jag inte kan njuta av dom på samma sätt som jag kunde av CD-skivor. Eller det är en annan njutning, det är en njutning som påminner mer om livets vanliga glädjeämnen, mera anspråkslös och sund. Långsamt börjar även min egen andning att återhämta sej. Att sjunga går gradvis bättre och bättre, jag kan spela munspel igen och den akustiska gitarren låter annorlunda. Det är underligt, ju bättre det går för mej att spela och sjunga, desto mera likgiltig inför det blir jag. Liksom det finns en märkning av skivor (Turn me up!) som är mixade/mastrade med avsikt att vara dynamiska - ett inlägg i "loudness war" debatten - tycker jag det vore utmärkt om det kom en märkning som löd: "helanalog produkt". Sådana skivor kan naturligtvis även ges ut på CD och MP3, på samma sätt som skivor från 70-talet finns på CD, men för oss som är "digitalister" (ungefär som alkoholister) vore det perfekt.

"Digital" kommer från engelskans "digit", som betyder ensiffrigt tal, siffra. I den digitala världen är funktionerna binära: indata och utdata kan anta ett av två möjliga värden. Dessa två lägen kallas för hög/låg, 1/0 eller sant/falskt. När man försöker beskriva verkligheten med siffror, kan man stöta på problem. Ett berömt sådant dilemma är Zenons paradox om Akilles och sköldpaddan. Paradoxen har formen av ett tävlingslopp i vilket dom startande är Akilles och en sköldpadda. Eftersom Akilles är så pass mycket snabbare än sköldpaddan får sköldpaddan ett försprång på 100 meter. När Akilles har sprungit 100 meter, har sköldpaddan hunnit 10 meter. När Akilles sprungit dom 10 meter som sköldpaddan låg före, har sköldpaddan hunnit en bit till. Om man resonerar på det här viset, blir följden att Akilles aldrig kan hinna ikapp sköldpaddan. Det kommer alltid ta en viss tid för Akilles att tillryggalägga försprånget som sköldpaddan har, och på den tiden kommer sköldpaddan ha hunnit en bit till. Dilemmat bygger på en föreställning om tidpunkter. Vid en viss tidpunkt befinner sej dom tävlande på en viss plats, man har fryst verkligheten, men detta låter sej endast göra i fantasin. Termodynamikens huvudsatser tillåter inte att ett system når absoluta nollpunkten eftersom detta skulle kräva total frikoppling från övriga universum. I musikens värld har man också att göra med rörelser över vissa sträckor, om man tex spelar slidegitarr, glider man med sliden över strängarna. En bluesgitarrist påpekade för mej en gång, att "the blue note" är inte en specifik ton, det är ett intervall mellan molltersen och durtersen. Mycket av känslan i bluesen sitter i hur man spelar detta. Hur fort man glider, hur långt upp man går mot durtersen, eller hur man glider ner på molltersen. Med digital teknik kan man omöjlgen beskriva en sådan glidning med sliden exakt, då hamnar man i Zenons paradox - man måste beskriva ett oändligt antal tidpunkter. Den digitala tekniken löser detta genom att beskriva en kurva av färre punkter, som hjärnan tolkar som en sammanhållen glidning, på samma sätt som gammaldags tecknad film ser ut som rörlig film, fast den består av stillbilder. Människans hörsel har sina begränsningar, bas till diskant löper över ett visst register som är hörbart, och vissa ljud är så svaga att dom inte går att höra. Den digitala tekniken kan återge frekvens- och dynamikomfånget exaktare än den analoga - men den analoga tekniken lider inte av att den måste förvanska tonernas karaktär över tid. Och tiden är musikens magiska parameter par préférence. Det är i timingen eller tonfallet som känslan och innebörden sitter, och på det området är människan vida överlägsen en dator, för hon är själv en del av den analoga verkligheten. Ju mer digital musik man konsumerar, desto sämre timing får man som musiker. Tillslut har man fullkomligt tappat bort sin egen inre rytmkänsla, vilket är förödande för musikklimatet (och även för samhällsklimatet i stort). Om man vrider upp en EQ så färgar man ljudet, om man spelar in ljudet analogt så färgas det av det analoga mediets egenheter vad gäller frekvensomfång. Men att det digitala ljudet upplevs som kallt och det analoga som varmt, har inte med färgning att göra - det kommer sej av den psykologiska reaktionen beträffande tonernas gestaltning över tid.

Man talar om att komma i "zonen". Man kan komma i zonen inom sportens värld och man kan komma i zonen när man musicerar. I en dokumentär som handlar om när Sverige besegrade Kina för första gången i bordtennis, använder J.O. Waldner just det uttrycket "att komma i zonen". Robbie Robertson använder samma uttryck, "get in the zone" om hur han upplevde The Bands avskedskonsert "The last Waltz". Gemensamt för både Waldner och Robertson var att dom inte var vid fullkomligt sunda vätskor; Waldner hade haft magsjuka och tappat i vikt, vad Robertson led av minns jag inte, allmänt osunt rock'n'roll-leverne, tror jag. Ledningen för det svenska pingislandslaget uppmärksammade den prestationshöjande effekten som magsjukan förde med sej, och satte laget i hårdträning, så att dom skulle kunna komma i zonen utan magsjuka. Grabbarna skulle vara fettfria, lätta och i toppform. Inom laget uppstod en speciell kemi, dom pushade varandra på ett positivt vis och skapade många magiska och oförglömliga ögonblick. Det finns många orsaker till varför folk vill spela i band. Man kanske vill vara med på TV, eller tycker det ser ballt ut med en gitarr på magen, eller man kanske tror att man ska få ligga med många brudar. Min erfarenhet är att det roligaste med att spela i band, är när man kommer i zonen tillsammans. Det kallas även för att "komma på samma våglängd". Bäst är det naturligtvis när det sker på scen, inför många människor. När man kommer i zonen får man nya glasögon på snoken; den största skillnaden är nog att man känner mera kärlek. Alla tycker det är roligt med ett band som är i zonen, publiken och bandmedlemmarna. Man känner inte avund eller bitterhet när man går på en konsert och det lyfter; man blir upplyft, liksom människorna omkring en. Som musiker blir man peppad och inspirerad, det kvittar vad det är för genre. Det är svårare att komma i zonen på egen hand. Det kan ske när man joggar eller mediterar eller när man sover. Det går lättare när man är förälskad. Om man musicerar mycket ensam och lär sej hur man gör för att komma i zonen utan hjälp av andra, uppstår det ett speciellt skimmer kring en sådan människa. Människan går i sin egen värld och behöver inte den sociala stimulansen för att leva upp; det brinner en eld i bröstet på vederbörande. Detta är ju fallet med alla stora artister. Med sin eld vill dom lyfta oss vanliga medborgare till högre nivåer och det är därför vi älskar dom så. Jag menar att den analoga tekniken är mera naturtrogen än den digitala - i musikaliskt avseende. När man tar upp en akustisk gitarr och spelar, finns det inget brus. Det finns ingen kompression och inget bortfall i diskanten. När man lyssnar på det själv alltså, icke inspelat. Det samma gäller för den digitala inspelning; den är brusfri, den komprimerar inte och den är trogen dom höga frekvenserna. Det är inte undra på att den digitala tekniken ansågs överlägsen den analoga, när den kom. Emellertid är dessa parametrar inte dom viktigaste, när man musicerar. Man kan jämföra med när man sjunger en låt till gitarr, det viktigaste är inte att det är knäpptyst i rummet, eller att strängarna är splitternya så att dom högsta frekvenserna finns kvar. Det viktigaste är att man får känsla, när man lirar. När man får känsla lyssnar man inte till gitarrens enskildheter, man lyssnar till dess väsen, till dess själ. Gitarren säjer någonting, den har en personlighet, tonerna uttrycker något med en innebörd. Det är nonsens att det analoga ljudets företräden skulle ha med färgning att göra. Den analoga inspelningstekniken har många brister, den är dyr, den är omständlig, den färgar och komprimerar ljudet. Men om en musiker befinner sej i zonen, kan den analoga tekniken förmedla denna känsla till lyssnaren, så att håren ställer sej på ända. Med den digitala tekniken kan man höra att en musiker är het och tajt, med den analoga tekniken kan man känna det, man kan transporteras till samma våglängd. Att det är svårt att skilja på analoga och digitala inspelningar i ett A/B test beror på att man måste först transporteras till zonens domäner, till det skärpta sinnestillstånd som det handlar om, om ens omdöme ska fungera adekvat.

Utvecklingen av den digitala tekniken har varit dramatisk; idag kan man köpa en bärbar dator med hög prestanda för en överkomlig summa pengar. Om man ville ha samma prestanda i en dator på 70-talet, som den som vi har nu i en vanlig laptop, hade den datorn varit stor som ett hus och mycket dyr. På 70-talet började man också med digital inspelning av musik. Den analoga tekniken hade man förfinat och den lät bra, men man ville naturligtvis prova den digitala varianten när tillfälle gavs. Digitalt inspelad musik låter inte som analogt inspelad musik. "Analog" betyder "motsvarande", "direkt avbildande", man kan säja att den analoga inspelningen har realismen som ideal. Det innebär att man vill avbilda musiken så naturtroget som möjligt. En dag när jag gick omkring i ett köpcentrum hörde jag musik strömma ut från en affär. Det är ju inget ovanligt, dom flesta affärer har musik på, men den här gången lät det annorlunda, det lät väldigt realistiskt, som att det faktiskt satt någon och spelade i butiken. Det gjorde det också, där satt en kille och sjöng till gitarr. Det slog mej att det soundet kan inga högtalare återskapa. Det bästa sättet att lära sej musicera är att någon som kan, visar en hur man gör. Det näst bästa är att gå på en konsert, det bästa efter det är en inspelning som låter så naturtroget som möjligt. Neil Young skriver på sin hemsida att CD:n innehåller 15% av det inspelade originalljudet och MP3 innehåller 5%. Därför är det destruktivt för musikaliteten att försöka lära sej spela till CD och MP3, för du får inte den information du behöver. Man lär sej genom att härma, men din egen röst eller gitarr kommer aldrig låta som på en CD eller MP3, därför blir hjärnan förvirrad och inlärningen störs. Detta är förklaringen till att folk var skickligare musiker förr, för dom lyssnade på analoga inspelningar och musicerade tillsammans. Idag sitter folk framför datorer och fuskar med pluggar och samplingar och trumkomp och allt möjligt, och det låter fördjävligt. Anledningen till att jag vill se en nyproducerad analog inspelningsmaskin, är att jag tycker att den analoga tekniken är överlägsen i musikaliskt avseende, men den borde kunna utvecklas. Dom gamla bandspelarna som låter bäst är stora som kylskåp och byggdes på 70-talet. Därav jämförelsen med gamla datorer. Om man hade lagt ner lika mycket energi på den analoga tekniken som på den digitala, hade vi förmodligen haft någon slags smidig bandspelare idag med kassettband som kunde spela in 24 kanaler och som lät kanon. Det är inte sant att det inte skulle finnas en potentiell marknad för analog teknik, det finns alltid en potentiell marknad för det som låter bäst. Jag tror det kommer ett paradigmskifte vad det lider, det kommer bli allmänt vedertaget att analog teknik är mer naturtrogen än digital. Först då finns det möjlighet att musikklimatet blir hälsosamt igen och att musiken återfår sin ursprungliga roll, att väcka känslor och vara själfull.

Jag efterlyser en nyproducerad analog inspelningsstation. Så utled på det digitala formatet, lyssnar endast på vinyl producerad från 1980 och bakåt. Tycker att det borde finnas en marknad för en ny, bra bandare av något slag. Det talas en del om att jämföra analogt och digitalt ljud, men det är sannerligen en komplicerad historia. Jag är uppvuxen med CD, anledningen till att jag gick över till vinyl var inte ljudkvalitén i första hand, utan min egen andning. Jag kan slappna av till vinyl, inte till CD. Min erfarenhet är att musiken låter bättre och öronen tål mer, om man är avslappnad. Man musicerar bättre också, inte minst "andningsinstrument" som tex sång och munspel fungerar bättre. Visst vore det fint om dom istället för att producera tusen iPhones om dagen, som bara är destruktiva för musikaliteten (och en massa annat med för den delen), kunde bygga en riktigt välljudande analog historia, som inte kostade skjortan? Det är tragiskt att tekniken på det analoga området inte utvecklats vederbörligt.

Jag tycker också det är obehagligt när ultraljudet går upp i öronen, så jag ber tandhygienisten att inte använda ultraljudet utan att ta bort tandstenen manuellt. Det gick hon med på.