Valle

Inte jag. Inte riktigt. Personer med bra öron, och som instinktivt, och snabbt, vet när det låter bra passar in på vilken branschfunktionär som helt. "Mastrare" är bara mer insatta i ljudteknik samt med för denna nödvändiga verktyg. En vanlig ljudtekniker, med andra ord. Sakkunnig, om man så vill. Det är maaastring, det! Och det förstår vi ju alla vilken exceptionellt konstkunskap man måste ligga inne med för att klara av sådana magiska grejer.

I all hjärtlig välmening, till dem/n som inte orkar läsa mina inlägg i dess helhet men som ändå menar att en kommentar passar sig fint, ett litet tips: Jag är rätt så konsekvent i mitt skrivsätt, oavsett var/när jag skriver (även utanför forumet, alltså). Den första meningen i varje påbörjat stycke brukar alltsomoftast, i grova drag, sammanfatta vad resten av stycket kommer att handla om. Läs åtminstone dessa första meningar, så får ni garanterat ett hum om inlägget i dess helhet. På så sätt behöver jag inte nödvändigtvis framstå som en författare/medlem vars inlägg inte behöver tas som särskilt seriöst i sitt innehåll. Sådäriallhast.

Först: ett tack till Le Demon för ämnesinspiration. Jag har i många år funderat på en sak – sedan jag var en oerfaren snorunge, faktiskt, typ i tjugoårsåldern. Och det är det här med att vara en ”teknisk” instrumentalist versus en som spelar med ”med känsla”. Dessa ska alltså utgöra någon sorts kontrast till varandra. Sent i livet skulle jag inse att de som påstod sig, eller av andra påstods, ”lira med känsla” helt enkelt lirade slarvigare, slafsigare än de som påstods lira ”tekniskt”. Ändå ansågs den senare vara mindre attraktiv, utförandemässigt sett, kallare, sterilare, än den förra. Märkligt. Ta och lyssna på en låt med Jimi Hendrix, denna legendariska, ur-inspirationskälla till i stort sett varenda jävla rockgitarrist i hela världen. Lyssna sedan (bara för ironins skull) på en av hans lärjungar, Yngwie Malmsteen, som idag av många anses vara ”teknisk” framför allt. Jimmi lirar, och nu är jag snäll, skitslarvigt jämfört med Yngwie. Ändå anses Jimmi än idag som mer kompetent på något sätt. OK, låt gå för att det handlar om två olika generationer. Preferenserna liksom kraven var annorlunda, mer toleranta förr. Men skiten förekommer även idag, inom samma generation. Jag hör ofta att (när en person känner att han måste försvara sitt spelande jämfört med någon annans) ”njae, han är lixom mer teknisk, jag lirar med feeeeeling” – eller annat krystat skit som ”nej, i mitt trakterande finns själ och värme [argh! Värme!], han är väldigt stel och kall, mycket teoreeetisk”. Här antyds tveklöst att ”han” på något sätt inte når upp till ”min” inbillade högstatus som instrumentalist. Tjurskit! Som jag delvis var inne på något tillfälle, i en annan tråd: Det där med att lira med feeeeling är musikvärldens äldsta ursäkt som man drar till med när man inte presterar vad man själv inbillar sig rimligen förväntades av en. Man skyller gärna på att man anser ”tekniskt” spelande är kallt och själlöst, istället för att medge att man kanske helt enkelt brister i färdighet. Länge ansåg jag att jag själv lirade med feeeling och att gitarrister som exempelvis Steve Vai var alldeles för ”tekniska”, för maskinella (trots att jag beundrade dem i smyg). Tills jag insåg att jag lirade lika dåligt och slarvigt som min förebild, Ace Frehley. Idag är jag dock ändå nöjd med vad jag presterar. Men jag inser också att mitt spelande inte på något sätt är mer feeeling, värme (ARGH! VÄRME!), själ eller annan påhittad rättfärdiga-mitt-sugiga-spel-bullshit-faktor, än vilken annan förträffligt duktig musiker som helst. Vad tycker ni? Vad är att lira med feeeeling? Disclaimer: Jag är inget Yngwie-fan. Jag tycker faktiskt att han lirar tråkigt. Men han lirar med precis lika mycket "känsla" som Ace Frehley. Edit: lite stavfel, syftningsfel och annat jävla skit man presterar innan kaffe.

Jag har inte sagt att det inte gör skillnad, bara att man inte hör den. Nej, det menar jag inte. Kanske du skulle fördjupa dig innan du avfärdar saken som ett faktum.

En gamma MX 602A; till alla mina inspelningar, såväl av instrument som sång.

Eftersom du talar ur ett generellt framförandeperspektiv, där känslan springer ur kunskapen snarare än vilket instrument man har till sitt förfogande, så håller jag med. Eller om man vänder på det: känslan sitter i erfarenheten, inte instrumentet.

Varför är inte det sannolikt?

Nu blev du gubbe! Det där med att lira med "känsla" på "äkta vara" är musikvärldens äldsta, tjurskitande ursäkt som man drar till med när man inte presterar vad som rimligen förväntades av en. Man skyller hellre på att instrumentet inte gav en den "rätta känslan" än att bespara alla skitsnacket och säga som det är: att man helt enkelt brister i erfarenhet i det enskilda fallet.

Nu vet jag inte om din smiley var menad som att du skojade/var ironisk. Men jag tror inte att du är beredd på att hamna i en spiraldebatt där du ska övertyga att du hör skillnad, eller att du faktiskt har köpt in ett gäng olika Steinway & Sons-flyglar för att du minsann värnar om dess unikum i dina inspelningar.

För det första sa jag "Nu är jag inte hundra på det här, men..." För det andra förstår jag inte på långa vägar vad som skulle vara så märkligt med 750 samplingar per trumma; vi talar inte om särskilt stora filer. Och att det skulle ligga någon overklig ambition i det kan jag heller inte se. För det tredje känner jag inte på något sätt att jag behöver bevisa någon om något. För det fjärde hittade jag en artikel som eventuellt kan tangera ämnet: SOS

Nja nja... Nu är jag inte hundra på det här, men jag tror att varje "trumma" (i AD, exempelvis) har 127 layers, vilket faktiskt bör ge visst unikum. Som jag nämnde någonstans, när det gäller Alicia Keys, och dess SAMPLADE piano/flygel... då är det minsann ingen som gnäller om totalt unikum.

Jag får väl också applådera då, för fan. Men med reservation för det citerade. Det finns faktiskt idioter som jag som är så dumma i huvudet att vi börjar från "scratch" och fullständigt struntar i presets. Då kan man också få till något unikt. Nämligen.

Alltså, visst, jag ger i normala inte så mycket för "hippt påhitt" som maaastering... men det åt sidan, så måste jag nog säga att 2000 SEK/låt är åt helvete för dyrt. Mastrare med den prsissättningen borde skämmas. Och bolag som DDM ovan skulle jag avråda från så länge det inte någonstans på sidan framgår vem/vilka personerna bakom mastringarna är. Alla företag som kräver förskottsbetalning (och som dessutom tillskriver sig rättigheten att få spela låten själva på sin site) utan personligare info än så... nope, inge bra. Fast det var i och för sig en sidonot. Sorry, till TS.

Nej, fan! Inköp av musikprylar har i stort sett upphört hos mig, jag säljer snarare av. Men Behringer är exakt i hårdvaruvärlden vad t.ex. Cockos REAPER är i mjukvaruvärlden; en fucking jävla pain in the ass för De Stora Och Dyra (eftersom den levererar mer för pengarna; proportionellt sett). Edit: ordning och reda på prepositionerna.

Behringer rockar!

Hehe... Jag tror jag slog er allihop! 😄 Körde mitt förnamn (utan efternamn) genom appen och fick förljande resultat: Varje månad googlas det 16 600 000 gånger på valentine! Nahnahnahnahnaaanaaa...

Well, en sedvanlig "googling" på "Valentine Pecovnik" ger ändå 200+ träffar, med min Facebook-profil överst. "Hellvalla Burn" ger 11 000+ ... Fan, rockgubbar kan leverera! 🙂 Så helt bortglömd är man nog inte...

Valentine Pecovnik = 0 Hellvalla Burn = 12

MBBAD!

Kära kollega! Om inte det där var "gubbigt" så vet jag inte vad.

Endast om man är naiv nog att tro att man skulle vara ensam om denna "originalitet". Annars är originalitet inte bara betydande, utan ofta till och med avgörande.

Och du ljuger för att verka cool å häffti.

😆😉

Verktygskännedom, snarare. Om vi ska söka efter den största nämnaren. Det finns personer med nedsatt hörsel som producerar/skriver musik. Till och med döva, har jag förstått (och då syftar jag inte på den som alla tänker på först, Beethoven).