Valle

Njae... det är nog som med alla branscher; alla har sina snålisar. Är inte det typ samma fråga, fast baklänges?

Korrekt. My bad. Sorry!

Du är tidigt upp idag, ser jag! Långfärd på tåget? 😉

Jag menade förstås i den digitala "sfären"... En fråga: Bidrar saturation till någon form av "dist"?

Varför skulle det vara löjligt? En "färdig" låt åtnjuter på inga sätt starkare upphovsrättsskydd än en "icke-färdig" låt. Om nu TS (jag säger dock INTE att det förhåller sig så) skulle underlåta sig att beakta URL i det här läget, så blir det detsamma som att rippa. Så det så! Du ska inte inbilla mig att du inte förstår att det som gör "Another One Bites The Dust" är den upprepade basslingan. Det finns dessutom en true story, när vi ändå är inne på Queen, där en viss artist blev stämd för att han utan tillstånd hade använt sig av en, juuuust det, basslinga skapad av Queen (i samarbete med Bowie). Nu tramsar vi lite väl mycket. Finns såklart ingen verkhöjd i det där.

Saturation = Fejkad överstyrning (som anses skapa "värme"), skulle jag säga.

Well, jag vet inte "när" du befinner dig just nu. Men här är det slutet på 2012. Försökte bara tala om att nedmixningen (eller "export" om man så vill) är det sista steget produktionsprocessen. Mastring innebär inte längre vad det ens innebär under 1990-talet. Nästan alla resurser och kompetenser som en gång rimligen nödvändiggjorde mastringen som en avskild, slutlig process i musikproduktionen, har numera "vemsomhelst" tillgång till. Alla med tillräckligt goda kunskaper inom mixning kan idag färdigställa en produktion redan vid slutmixen. Mastring behövs mindre än någonsin. Och det enda som de forna maaastrarna, som ännu maaastrar, har kvar är sina övermänskliga superöron och magiska utrustning. Att hävda något annat är definitivt att krångla till det. Och – jag har musikproduktionstekniskt sett varit med sedan 1984.

Även om det faktiskt finns tillfällen i historien där folk, dvs "inspirationskällan", har fått en slant som tack, så nej, man behöver inte leta upp personen. En unik mening är nog åt helvete svårare att få till än en unik basslinga. Ja, om (sång)melodin har ändrats avsevärt från originalet. Många snålisar i tråden, läser jag. Lycka till i branschen, säger jag bara.

Ja, gitarrer, bas och röster är jag. Trummor är däremot, som tidigare nämnt, Onion (Hellvalla Burns trummis).

Med all respekt. Jag har haft den här diskussionen många gånger och vill helst inte ta den från början igen. Om du vill veta vad just jag anser och/eller vill fördjupa dig i ämnet råder jag dig göra en simpel sökning. Du kan ju alltid börja med följande inlägg, som jag skrev för över sex år sedan: HÄR. Kan dock bjuda på en kortare sammanfattning: För mig är det du (med många ännu) kallar mastring detsamma som att färdigställa materialet för det specifika syftet/mediat/ändamålet. Jag har inget separat steg för mastring, utan jag mixar, slutmixar och slutligen "exporterar" till vilket format eller media som nu avses – och så är det klart. Förr var det hippt med mastring eftersom det ansågs vara experter förunnat. Idag kan alla som har ett hum om mixning uppnå samma resultat. Har jag fel? Ja, enligt många. Men inte alla.

Tack, alla, för fina tack! 🙂

Nice try, Bozo!

Le Demons svar var bättre. Men en snabbies för "dummies": Mixning = förberedande åtgärder. Nedmixning = färdigställande åtgärder. (Det som många idag kallar maaaastring.)

Nu ska vi inte vara sådana. Jag gör ingen "mängd"-bedömning här. Men visst, skriv du en "egen" låt där du använder samma basslinga som den i "Another One Bites The Dust", och se hur bra du kommer undan med ett "inspirationstack".

Du tog basfiguren som kärna, slängde på lite egna idéer runt om, och skapade en låt därav. Ta bort basfiguren, och du hade aldrig slängt på egna idéer runt om, och någon låt hade aldrig skapats. Slutsats: Utan något som helst tvivel ska din kompis ha 50% av kompositionen.

Bjuder jag på. Även om jag faktiskt aldrig påstår inte att de gamle aldrig gjorde så, jag medger ju att de gjorde det (om än av "bekväma" skäl). Men skrev inte du att de ALLTID gjorde så – och hur rätt är det?

Det var som fan! 🙂 Jag vann alltså… Med en poängs marginal, dessutom! 🙂 Vill å min låts vägnar tacka å det ödmjukaste. Det är alltid trevligt med bekräftelse på att det man gör tilltalar, i alla fall för oss fåfänga skitstövlar. Ändå kan jag oftast tycka att musiktävlingar aldrig blir rättvisa. Det handlar mer om tur än om att något faktiskt skulle vara ”bättre” än något annat. En tanke som slår mig: Här har nog ödets ironi slagit till med full kraft. För det är nämligen andra gången jag vinner en Studio Forum-festival. Första gången när temat var dansband, och så nu med en ”KISS”-låt. Två genrer som jag inte bara i stort sett växt upp med, utan även älskar att lyssna på – men som jag är så jävla trött på att spela… Ett stort tack till alla deltagare, de som röstat, och inte minst Forumets Oslagbare KISS-producent: aROCKER! Hursomhelst! En liten analys av min låt. För dem som pallar: “Say My Name” skrevs på rekordtid (exklusive det slutgiltiga arret). Jag lovar. Jag tror fan aldrig jag har skrivit en låt på så kort tid utan att samtidigt känna press. Texten tog som vanligt längst tid, eftersom jag HATAR att skriva texter, och det tog någon timme. Men musiken, alltså… tio minuter, kanske? Å andra sidan så har jag medvetet stulit i stort sett alltihop. Och jag skulle bli förvånad om inte de värsta KISS-fansen här inne faktiskt hörde det. Kolla här: Intro: En hybrid mellan ”It’s Alright” och ”Mr Speed”. Verserna: Ingången till versen är sååå stulen från ”Ladies Room”. Själva sångmelodin och rhythmgitarrerna kommer, återigen, från ”It’s Alright”, med en touch från ” Tomorrow And Tonight”. Strax innan vi går in på refrängen tänkte jag egentligen sno ”Take Me”:s uh-uh-o-uh-uh-yeah (”so take me…”). Men det fick bli uh-uh-o-honey! Refrängerna: Detta är en 95%-ig ”Rip It Out” rip off. I både sångmelodi och komp. Det enda som avviker något (förutom texten, förstås) för att inte bli för patetiskt likt är kompets rytmik. Men det går alldeles utmärkt att sjunga ”Rip It Out” till min refräng. Prova. Trumbreaket innan solot: Först hör vi ”Strutter”, sedan ”Shock Me”, sedan ”Making Love” och sist ” Rock and Roll All Nite”. Solot: Här kunde jag inte stjäla så mycket. Jag kan helt enkelt inte lira a la Ace Frehley. Min Hellvalla Burn-kollega, Hellpig, tycker att jag låter ”Stanley” när jag solar. Och det är ju inte fy skam det heller. Men ändå, när jag skrev solot (för det är vad jag gör, skriver; det är sällan jag improviserar mina solon) lyssnade jag ett par vändor på ”Rocket Ride” och ”Dr Love”. Ljudbilder: Mina gitarrer är hämtade från Rock And Roll Over. Basen vet jag inte (lite platt och så en matsked dist, sådär! Låter som vilken KISS-bas som helst). Trummorna försökte jag skita ner så mycket jag kunde, och jag misslyckas fan alltid. Men mitt mål var at uppnå något emellan Dressed To Kill och Rock And Roll Over. Något helhetssound sökte jag i ärlighetens namn inte, jag hoppades på att mitt ”hybridtänk” skulle leda till ett rimligt jämförbart KISS-sound. En kul grej angående trummorna (kompositionen). Efter som jag bokstavligen avskyr att programmera trummor, mer än att skriva texter, så hade jag inget annat val än att plocka färdiga trumkomp från tidigare, diverse Hellvalla Burn-låtar (sparat i MIDI-format). Detta för att få en lite mer mänsklighetsfaktor i liret. Så utan att han vet (visste) om det, så är det faktiskt Hellvalla Burns trummis, Onion (Tomas), som lirar 😄 Kul det här! Igen, tack!

Jo, när de ville vara "bekväma". Det är för att du läser selektivt och tolkar som en kärring.

Som vi ser så är det inget konstigt/ovanligt/rätt/fel alls med att mixa med kompressor på mastern. Förr var det ju det, förstås. Den nya generationen mixare, ser vi, finner det inte minst effektivare att jobba så. Slutresultatet blir liksom bra ändå. De Gamle tycker att det – när de yngre gör på detta viset – är en bekväääämlighetsgrej. He he... Ja, jisses! Hatten av för alla yngre som vågar bryta "regler"!

Hoppla... Den blev kanske inte så poppis som jag trodde att den skulle bli, den här festivalen. Får slipa lite på siande-förmågan där. Har klantat mig förr. Med ESC, inte minst. Men å andra sidan... KISS är så ute. Monster i all ära. Det är god rockmusik, men det är nog den sämsta KISS-musik jag har hört på ett tag. Nästan alla melodier går i banalskalaor som a-a-c-a-c-a-c-d-e-d-c-a... etc. Fantasilöst. Lite som mina låtar. (På tal om "mina" låtar... Jag tyckte soundet på Monster påminde lite om Hellvalla Burn II och/eller Hellvalla Burn III.) Nåja. En sak är säker: KISS är stora nog för att kunna suga utan problem. Seså, rösta!

Fördelen är att jag kan skriva varandras åsiktsinlägg i samma tråd. Först skriver jag några, sedan tar jag över. Och ingen vet att det var jag som skrev. Dödsroligt! Ha ha! Håller med!

Nej, jag lovar. Jag kommer alltid överens med varandra. Endast en gång var jag dum. Men då hotade jag med att dra. Så jag fick snällt be om förlåtelse. Sedan den dagen har allt bara blivit bättre mellan mig.

Rätt så intressant det där, faktiskt. Fast det är med det som med allt annat; att det inte längre kallas "psykiskt sjuk" är dels för att det börjas kännas fult att säga så, dels för att vi börjar inse att säkert de flesta av oss faktiskt är, mer eller mindre, det som förr kallades "psykiskt sjuk". Idag är det snarare "normalt" att vara lite "psykiskt sjuk". Vi får väl se. Om tio är alla de som vi idag kallar "psykiskt sjuka" mer "normala" än vi vågat befara.

Njae... det där är väl lite mer ett "kontrasterande jag". Jag håller ju oftast med varandra.

Njae... men beakta att jag hör till den sällsynta arten som maaaastrar medan han mixar. Säger sig självt på något sätt att man sparar både tid och energi. Friskt vågat... eller hur var det nu? 😉