Valle

😄 Raka svar!

Kanon! Jag tror dig! Hur vet du allt detta?

Jag tror de flesta är överens om att Springsteen sjunger hellre än ofalskt, ja. Och?

Superkanon, du har just avfärdat en världsansedd trummis för att vara oförmögen att förmedla känslor, stämning, lyrik (?) och det att vara människa... Fan, vad foxy du är. Du blev just min idol.

Hmmm... Jag vet inte, har XP-30:n samma anslagskänsla/mekanik i tangenterna som Avant Grand N:n? Annars ser jag inte poängen i jämförelsen... Du jämför liksom en leksak med NASA-pryl här. Det korta svaret: Med de förutsättningar som jag nämnt ovan, nej. Det långa svaret: Att få möjlighet att lira med "rätt pryl" som ger en den "rätta känslan" påverkar självklart utförandet, och därmed rimligen också slutresultatet – men inte nödvändigtvis hörbart för någon annan än utövaren själv. Det kan jag också säga av egen erfarenhet. Men som sagt, det har inget att göra med den diskussion jag har försökt föra.

Varför det?

Jag får ses medskyldig till viss del (utom det med "snabbspelande"), jag försökte dock börja försiktigt i inledningsinlägget "vara en 'teknisk' instrumentalist versus en som spelar med 'med känsla'”. Men å andra sidan, det är gärna gitarrister som försöker komma undan med just den där "ursäkten". Ibland hör man även sångare snacka om att de aldrig skulle kunna tänka sig sjunga så "tekniskt" som Freddie Mercury, utan hellre med personlighet och känsla som Lemmy K. Fast då handlar det om ren och skär förvirring, temporär sinnesrubbning...

Fast det skrev ju i och för sig Claes för 30 inlägg sedan 😉

Om vi bortser från uppenbart slarv 😉 (se andra tråden), så anser jag följande: Om vi tog två precis lika kompetenta flyglare (?) och spelade in två versioner av en rockproduktion där den ene fick lira på en "riktig" flygel på produktion A, och den andra på exempelvis en Avant Grand N på produktion B, så tror jag fan att inte ens du skulle gå in med dit anseende i insats och påstå att man självklart skulle kunna höra skillnad.

För att komplicera det en smula så anser jag att slarvets nivå kan mätas utifrån vad som rimligen förväntas från musikern i fråga. Eller lite det som jag nämnde ovan, "överseendet".

Nope! Behövs inte. Du talar om utövarens "känsla" vilken du menar påverkar utförandet. Jag talar om huruvida instrumentets återgivande hörs eller inte bara för att det råkar vara ett instrument med samplingar.

Slarv.

Alltså, ärligt talat, om det jag upplever som slarv inte upplevs som slarv av "andra", då blir jag orolig. Återigen, är man förnuftig nog så hör man när slarv är slarv. Det kan inte vara på annat sätt. Däremot kan man i sammanhanget slänga in en annan liten faktor, som jag tror att du och någon till snarare är mer inne på, och det är "överseendet". Man kan definitivt ha olika överseendegrad för slarv och hur mycket man är villig att se mellan fingrarna för. Men slarv kan inte vara annat än slarv. Det fattar alla med förnuft.

Åh, du är definiera-det-där-typen... Fast, om vi ska hålla på med trams och definiera allt, så kan vi ju anse att falsksång inte alls är falsk eftersom man ju först måste samlas i grupp och definiera vad som är falskt. Jag säger som jag brukar: är man förnuftig musiker nog, så hör man när falskt är falskt. Man behöver liksom inte krångla till det för sin omgivning med skitkrystade definitioner och inramningar. Det samma goes för SLARV!

Det är alltid viktigt att läsa igenom vad som skrivs, och lika viktigt att förstå vad som skrivs. Missförstånd sker även då man har läst igenom och måste då rimligen kunna anses vara av överseende art; medan missförstånd på grund av underlåtelse att läsa vad andra skriver aldrig kan bli det. Jag har en klar uppfattning om dig i just det avseendet.

Om man räknade in dels vad jag har tjänat mest pengar på, dels sammanlagda tiden jag spenderat genom åren, så är jag nog dansbands-/folkmusiker, he he... Känsla behövs nog. Men inte slarv. Slarv är slarv och kan aldrig vara något bra.

Vari ligger "konsten" då – den som skiljer en maaastrare från en simpel ljudtekniker, en sådan där som längst får befatta sig med produktionsmaterialet fram till och med slutmix? Du behöver inte svara om du anser att jag hittar på och att maaastrare på inga sätt menar att de skiljer sig från "vanliga" ljudtekniker, sådana där som längst får befatta sig med produktionsmaterialet fram till och med slutmix.

Hur mycket mer seriöst tog du mig nu när du var tvungen att dra till med "hela ditt konsekvent skrivna..."? 😉 Det var inget personligt. Eftersom du nämnde det offentligt kände jag mig tvungen att försvara det offentligt. Jag vill ju helst att man ska läsa det jag skriver, åtminstone ögna igenom hela texten. Annars kan ju signalen lätt bli att: äh, jag citerar något godtyckligt, och sedan sätter jag igång och tjafsa. För det är ju egentligen bara det han vill, Valle – tjafsa... 😉

Visst. Om vi ska tala om musiker vars utförande inte tilltalar vår "smak". Men när det handlar om musiker som tveklöst lirar slarvigt och slafsigt, då kan vi ju knappast tala om smak längre. Här måste vi tala om förnuft (just det, Vallhagen, förnuft!) Och det är faktiskt det jag vill understryka: de som hävdar att de inte lirar som de äckliga "virtuoserna", utan att de minsann lirar mer med feeeeling, de lirar oftast rätt så undermåligt själva. En sann musiker står för den han/hon är. Man behöver inte vara som alla andra. David Gilmour är ett bra exempel, tycker jag. Han kunde knappast bry sig mindre om vad andra (och han själv i viss utsträckning, faktiskt) tycker är bra/dåligt, han kör lugnt och obekymrat på med sina egna idéer. Och det bästa av allt; han tycker inte att han är särskilt märkvärdig på gitarr. Helt underbar människa.

Inte jag. Inte riktigt. Personer med bra öron, och som instinktivt, och snabbt, vet när det låter bra passar in på vilken branschfunktionär som helt. "Mastrare" är bara mer insatta i ljudteknik samt med för denna nödvändiga verktyg. En vanlig ljudtekniker, med andra ord. Sakkunnig, om man så vill. Det är maaastring, det! Och det förstår vi ju alla vilken exceptionellt konstkunskap man måste ligga inne med för att klara av sådana magiska grejer.

I all hjärtlig välmening, till dem/n som inte orkar läsa mina inlägg i dess helhet men som ändå menar att en kommentar passar sig fint, ett litet tips: Jag är rätt så konsekvent i mitt skrivsätt, oavsett var/när jag skriver (även utanför forumet, alltså). Den första meningen i varje påbörjat stycke brukar alltsomoftast, i grova drag, sammanfatta vad resten av stycket kommer att handla om. Läs åtminstone dessa första meningar, så får ni garanterat ett hum om inlägget i dess helhet. På så sätt behöver jag inte nödvändigtvis framstå som en författare/medlem vars inlägg inte behöver tas som särskilt seriöst i sitt innehåll. Sådäriallhast.

Först: ett tack till Le Demon för ämnesinspiration. Jag har i många år funderat på en sak – sedan jag var en oerfaren snorunge, faktiskt, typ i tjugoårsåldern. Och det är det här med att vara en ”teknisk” instrumentalist versus en som spelar med ”med känsla”. Dessa ska alltså utgöra någon sorts kontrast till varandra. Sent i livet skulle jag inse att de som påstod sig, eller av andra påstods, ”lira med känsla” helt enkelt lirade slarvigare, slafsigare än de som påstods lira ”tekniskt”. Ändå ansågs den senare vara mindre attraktiv, utförandemässigt sett, kallare, sterilare, än den förra. Märkligt. Ta och lyssna på en låt med Jimi Hendrix, denna legendariska, ur-inspirationskälla till i stort sett varenda jävla rockgitarrist i hela världen. Lyssna sedan (bara för ironins skull) på en av hans lärjungar, Yngwie Malmsteen, som idag av många anses vara ”teknisk” framför allt. Jimmi lirar, och nu är jag snäll, skitslarvigt jämfört med Yngwie. Ändå anses Jimmi än idag som mer kompetent på något sätt. OK, låt gå för att det handlar om två olika generationer. Preferenserna liksom kraven var annorlunda, mer toleranta förr. Men skiten förekommer även idag, inom samma generation. Jag hör ofta att (när en person känner att han måste försvara sitt spelande jämfört med någon annans) ”njae, han är lixom mer teknisk, jag lirar med feeeeeling” – eller annat krystat skit som ”nej, i mitt trakterande finns själ och värme [argh! Värme!], han är väldigt stel och kall, mycket teoreeetisk”. Här antyds tveklöst att ”han” på något sätt inte når upp till ”min” inbillade högstatus som instrumentalist. Tjurskit! Som jag delvis var inne på något tillfälle, i en annan tråd: Det där med att lira med feeeeling är musikvärldens äldsta ursäkt som man drar till med när man inte presterar vad man själv inbillar sig rimligen förväntades av en. Man skyller gärna på att man anser ”tekniskt” spelande är kallt och själlöst, istället för att medge att man kanske helt enkelt brister i färdighet. Länge ansåg jag att jag själv lirade med feeeling och att gitarrister som exempelvis Steve Vai var alldeles för ”tekniska”, för maskinella (trots att jag beundrade dem i smyg). Tills jag insåg att jag lirade lika dåligt och slarvigt som min förebild, Ace Frehley. Idag är jag dock ändå nöjd med vad jag presterar. Men jag inser också att mitt spelande inte på något sätt är mer feeeling, värme (ARGH! VÄRME!), själ eller annan påhittad rättfärdiga-mitt-sugiga-spel-bullshit-faktor, än vilken annan förträffligt duktig musiker som helst. Vad tycker ni? Vad är att lira med feeeeling? Disclaimer: Jag är inget Yngwie-fan. Jag tycker faktiskt att han lirar tråkigt. Men han lirar med precis lika mycket "känsla" som Ace Frehley. Edit: lite stavfel, syftningsfel och annat jävla skit man presterar innan kaffe.

Jag har inte sagt att det inte gör skillnad, bara att man inte hör den. Nej, det menar jag inte. Kanske du skulle fördjupa dig innan du avfärdar saken som ett faktum.

En gamma MX 602A; till alla mina inspelningar, såväl av instrument som sång.

Eftersom du talar ur ett generellt framförandeperspektiv, där känslan springer ur kunskapen snarare än vilket instrument man har till sitt förfogande, så håller jag med. Eller om man vänder på det: känslan sitter i erfarenheten, inte instrumentet.