Valle

Åsså var det fredag igen... dagen man sett fram emot mest under arbetsveckan; hem efter jobb, gnälla lite på mina två tonårsdöttrar för att de lägger beslag på allt utrymme i huset, fixa till och äta en god middag med reger... frugan, dricka gott vin, kanske kalla in några grannar och festa till det, eller gå ut med mina polare och leka "20" — en lek de flesta förstår mer och mer ju närmre de kommer fyrnollan. Men så har jag också, några gånger under årens lopp, passat på att tråka ut alla forummedlemmar med lite fredags-skitsnack i hopp om att trigga igång en helt meningslös diskussion. Själva skitsnacket har jag inga problem med, det fattar vem som helst som läser mina inlägg; jag kommer liksom aldrig till saken, och ibland skapar jag förvirring där läsare frågar sig om jag överhuvudtaget försöker förmedla något. Däremot, det där med triggningen... det är lite knepigare — antingen händer det inte ett skit, eller så kommer någon viktigpetter och ändrar hela riktningen så att diskussionen bokstavligen exploderar och driver käpp rätt åt helvete... Fast i och för sig, det är rätt roligt när diskussioner går käpp rätt också. Eller hur? När jag som snorunge under tidigt 80-tal satte ihop mitt första hårdrocksband med mina bästa polare — jag och den andra gitarristen kunde som bäst spela "Smoke On The Water"-riffet felfritt — gick vi ut och på fullaste allvar påstod att vi var Malmös nya Heavy Metal-underverk. Detta kungjorde vi via handskrivna-/ritade flyers, uppkopierade på något halvtaskigt Xeroxvrak. Två år senare hade "underverket" ännu att konkretisera sig — vi var snarare ett Heavy Metal-missfoster. Då, till trummisens förtret, steg dennes mamma in och tog sig an rollen som vår "manager" och tog bokstavligt talat över hela konceptet. Vi förstod inte vad hon gjorde, hur hon gjorde det, faktiskt inte ens att hon överhuvudtaget gjorde något. Vad som dock hände var att vi helt plötsligt började arbeta och utvecklas i rekordfart. Något vi (bandet) inbillade oss var helt vår egen förtjänst... En dag kom vår manager till vår replokal: "Pojkar, det är dags att ni släpper det där 'Vi Är Heavy Metal'-snacket nu' för det är knappast vad ni spelar. Ni måste kalla det för melodiös hårdrock om ni vill nå ut bättre." "VA!? Klart det är Heavy Metal!", utbrast bandet unisont och började oroligt kolla in varandra, som om det måste ha varit någon av bandmedlemmarnas fel att bandet i dess självklarhet inte uppfattades som 'Heavy'. Därefter visade vår manager oss ett utkast till en ny gruppaffisch: I mitten fanns vår — så "coola" och så "unika" — dödskalle ur vars ögonhålor det rann tjockt, nästan svart blod; genom tinningen en forcerad dolk, och runt skallen i övrigt en slingrande, helvetisk orm. Överst — med stora bokstäver samt de ack så tidsenliga Iron Maiden-typsnitten — stod bandets namn skrivet. Och där, direkt under dödskallen stod: MELODIÖS HÅRDROCK! Jag kommer inte riktigt ihåg hur vi reagerade på själva affischen. Men ganska snart började vi i alla fall svänga oss med att vi spelade "melodiös hårdrock". Det lät helt enkelt bättre om man sa så. För min del minns jag att det på något sätt till och med ursäktade gengren (hårdrock) om man satte "melodiös" framför. Om inget annat så märkte jag i alla fall att brudarna började visa ett svagt intresse för "min" musik. Och det där med brudar var ju oerhört viktigt... ... det blev liksom fler i publiken. Men så det där med "melodiös"... Varför säger man ibland t.ex.melodiös hårdrock, melodiös Death Metal etc? Ingen säger ju melodiös musik, så varför väljer man att sätta melodiös framför en viss musikgenre? Och — finns det något sådant som omelodiös musik, respektive hårdrock, respektive Death Metal? Personligen tror jag att det beror på att man inser vikten av att locka till sig så många lyssnare som möjligt — gärna brudar. Så till den grad att man klämmer till med att man lirar insmickrande, lättfattlig och välljudande Death Metal. Fast man egentligen inte nödvändigtvis tycker det ligger någon sanning i det... Häpp!

OK, då vill jag också vara med: You Shook Me All Night Long I Love It Loud Sweet Child O' Mine Heavens On Fire Rock of Ages Rock and Roll All Nite Back on the Streets Och, eh... Hell Hole

En liten besserwisseranmärkning: Lennon och McCartney fördelade låträttigheterna 50/50 inte bara oavsett vem som gjorde vad, utan även oavsett den ene gjorde något överhuvudtaget.

He he... Så triggade vi ytterligare en djuping: Intelligent Design 😉 Tack för länken, Stolle. Det var mycket riktigt en underhållande och inte minst intressant läsning! Det skulle vara högst intressant att läsa vad DieHard, som "har läst väldigt mycket om religion, filossofi[sic!], psykologi etc." har för synpunkter på artikeln. Simon Blackburns är ju också filosof, med en handfull publikationer bakom sig dessutom. Jag förnekar inte att jag eventuellt har skyltat med min "okunnighet om både religion och människan i största allmänhet", men jag inbillar mig att jag har tangerat något av det som Blackburn med sin oslagbara självsäkerhet tar upp. Jag gillade särskilt: "The gospel writers were neither independent of each other, nor witnesses of what they write about. And we know that delusions are contagious, emotions are malleable, and they are powerful determinants of belief. Reminiscences themselves are known to be subjects of invention, since memory makes up stories and is itself easily assaulted and manipulated. [simon Blackburn]"

Det perfekta emo/rock soundet? "Perfekt" som i det perfekta ackordet?

Festligt, ja... Särskilt med tanke på att religionens då- och nutida språkrör löpande har nödgats förkasta och "gradera ner" sina gudstorier (som ni och för sig var inne på tidigare). Vid det här laget borde religionen ha blivit urholkad och meningslös som "meningsgivare". Eller åtminstone visa symptom på påbörjad urholkning. Kanske är det så att man i religionens namn rentutav söker mening med religion — i så fall ger jag upp. Notan, tack!

för alla dom som febrilt söker en mening förstås - framförallt med livet, döden, tillvaron, lidande å "oförklarliga" förlopp I all sin självklarhet ett ganska bra och heltäckande svar där, tycker jag, DP. Inte för att sabba stämningen, eller knyta upp några eventuellt redan knutna säckar 😛 — men visst ger väl de febrilt sökandes sökande efter mening även en viss form av "mening" (läs: näring) åt religionen själv. Frågan är om religionen i sig hade överlevt om de sökande någonsin fann någon mening. För vad ska man med religion till om man "redan vet"? så sant så sant 🙂 Är det OK om vi skippar brödet och går direkt på vinet? 🙂😉 ;)

Ja, för fan! Det är till och med straffbart att förolämpa!

Ibland känns det som att "ge svar" och "ge mening" är nära besläktade och kanske borde innebära samma sak... nja njo... föralldel osv. Men för att dra en Fredrik Lindström; Eftersom det är två olika ord, så är det bättre språkligt att söka skillnad ist för likhet. Språket berikas och orden kompletterar i stället för att ta ut varandra. Jag tyckte det var tänkvärt, inte nödvändigtvis toksant. Oj, en språkkänga! Jag är givetvis av samma åsikt som du och Lindström att man kanske borde undvika sammanblandning av ord och dess betydelser eftersom sådant annars kan göra svenskan till ett oprecist språkverktyg. Jag försökte dock bara ta fasta på den religiösa aspekten, och just det där om inte handlingarna (inte orden) "ge svar" och "ge mening" tar ut varandra och gör citatet lite motsägelsefullt och som resultat mindre tänkvärt — att religionen bara finns där för att kanske ge tröst... Jag köper att du tyckte citatet var tänkvärt och inte nödvändigtvis toksant. Mitt inlägg var riktat mot citatinnehållet, inte ditt personliga förhållande till dito. Hursomhelst... Precis som i citatet tror jag att inte religionen finns där för att ge svar. Jag kan bara inte se på vilket sett religionen däremot skulle "ge mening"... mening åt/för vad och vem?

Ibland känns det som att "ge svar" och "ge mening" är nära besläktade och kanske borde innebära samma sak...

Hmmm... ska man ha det där i åtanke när man läser dina svar här på forumet i övrigt också? 😉

Jag tror att det där nog är enklare än man vågar medge. Som med alla abstrakta och immateriella fenomen så kan man ju faktiskt , om man vill, bara föreställa sig en (egen) gud — och vips, så har man en rykande färsk gud. T.ex: föreställ dig ett objekt, vad som helst ur tomma intet — för det var väl så det började "på riktigt". Ge sedan objektet attribut och egenskaper, gärna några av övernaturlig karaktär, namnge objektet "gud" — voilà! Om du vill "tro" på den, gör det, andra gör så. Vill du förkasta den och skapa en ny, gör det, andra gör så. Vill du bygga vidare på någon annans "föreställning" och anpassa den till att möta just dina värderingar, gör det, andra gör definitivt så. Vill du varken "tro", skapa ny eller bygga vidare på någon befintlig "gud" — fine! Det finns många som inte heller vill det. Det finns säkert de som tycker att ovanstående är ett orättvist och löjligt — eller RESPEKTLÖST — resonemang. Och... ja visst! Kanske! Men en sak är säker: klart som fan (pun intended) att gud finns! "Den" är ju resultatet av enskilda individers föreställningar. Och att "bevisa bort" en föreställning är ju ganska svårt. Om man sedan vill, måste eller bör "tro" på dessa föreställningar, eller om man inte vill medge att gud är en föreställning, något abstrakt eller ogripbart — det är en annan historia. Alltså: Finns gud? Absolut! Det finns t.o.m. flera stycken! Kan det bevisas? Behövs inte! Case closed!

En snabb svängom... intressanta svar etc... Men snälla sign. slejnard, måste du quota så aggressivt?

Det blir 3:an på enkätlistan... ☺️ Jodå, du är duktig på att "lyssna/höra", det har jag alltid tyckt (ända sedan det begav sig). Men du har å andra sidan dissat mina favoritlurar: K240 (s)... och där vet jag inte... 😎

OK, jag ska snart ut och ta en öl eller två, eller n, men jag har en stund att tråka ut både mig själv och er... Jag har alltid sett mig själv som en medelmåtta när det gäller musik-producent-biten — och då menar jag lite ledigt den person som ansvarar för och levererar de färdiga inspelningarna till uppdragsgivaren (t.ex. artisten, skivbolaget, radiostationen eller något åt det hållet). Att jag är medelmåtta betyder inte nödvändigtvis att jag producerar "dåliga" produktioner — tvärtom, jag brukar vara både nöjd och stolt när jag är klar med skiten. Däremot är jag fruktansvärt långsam när jag arbetar mot ett mål. I huvudsak tror jag det beror på att jag saknar förmågan att dels "nöja" mig inom rimliga tidsramar, dels på förhand veta vad jag egentligen vill få till — t.ex. i en så enkel sak som ett gitarr-sound. Som i schack, t.ex., där jag också är en medelmåtta eftersom mina motståndare har förmågan att tänka ut tio drag i förväg medan jag lyckas med två eller tre... Att jag är en jävel på att skriva låtar är däremot inget jag sticker under stol med... så fick jag det sagt. De senaste sju-åtta åren har jag dock märkt att mitt arbete underlättas mycket när jag tillåter mig själv att även delvis "mixa med ögonen". Dvs, när jag får/kan använda analysverktyg/pluggar för att se — och inte bara lyssna — på/efter förändringar i ljudbilden allteftersom jag arbetar fram ett resultat. Och då talar jag inte bara om t.ex. Voxengo SPAN eller liknande, som många säkert redan förstått att använda sig av, utan jag kan ibland låta det numeriska (visuella) värdet på t.ex. thresholdregeln på kompressorn/limitern ha högre prioritet än det jag faktiskt hör. Ibland kan jag till och med låta vågformerna styra mina val. Även om jag brukar få erkända axelklappar för det jag presterar så tycker ändå några, även de som faktiskt ger mig en klapp på axeln, att det är fånigt, töntigt, oprofessionellt, oortodoxt och fan vet allt, att jag arbetar på mitt "visuella" sätt. Den här tråden handlar dock inte om mitt korkade arbetssätt eller varför jag eventuellt arbetar på ett korkat sätt. Det skulle vara intressant och veta hur många där ute som upplever att de "mixar med ögonen" mer än vad de kanske gjorde för några år sedan, eller mer än de till och med kanske vågar erkänna, samt hur de i så fall också bemöter "de konventionellas" gnäll om att man fan i helvete inte mixar med ögonen — utan bara med öronen. Så delta gärna i galluppen... om ni vågar... Och diskutera gärna! Aaah, jag älskar fredagar... (OK... Jag tänkte egentligen göra en enkät av tråden men såg att den först (!?) måste godkännas av en moderator. Och det har vi inte tid med... så jag dumpar "enkäten" här direkt.) 1. Jag arbetar uteslutande med öronen — aldrig med ögonen 2. Jag arbetar i avgörande fall med öronen — med ögonen bara t.ex. med frekvensområden utanför det hörbara 3. Jag arbetar med öronen — med ögonen bara om jag måste 4. Jag misstänker att jag nog arbetar lika fånigt, töntigt, oprofessionellt och oortodoxt som Valle 5. Jag arbetar mest med ögonen — eftersom jag gärna/oftast förlitar mig på allehanda presets 6. Jag skiter ärligt talat i vilket 7. Vilken jävla skittråd

Jodå, mitt svar på #4 menar jag verkligen! Och igen, tycker du annorlunda i just det avseendet?

Picassos "Garcon a la Pipe" såldes 2004 för 780 miljoner SEK. Och den målningen är över 100 år gammal... Picasso är ett kapitel för sig. Gillar den blå perioden någorlunda, men som någon sa; jag kan inte skilja på en Picasso och en trafikolycka... Jo, jag håller nog med. Men 780 miljoner för en målning — kapitel för sig, eller ej — saknar i min värld verklighetsförankring. Men det är kanske just det som är felet... min värld. 🙂

1. Nej, inte nödvändigtvis. 2. Det har jag varken menat eller påstått. 3. I värsta fall [kanske], skrev jag. Inget som nödvändigtvis har med dina råd att göra. 4. Juridisk expertis måste inte innebära just advokat. Men annars, JA, för fan — jag tycker det är ett bra tips i ett fall som det här. Tycker du annorlunda?

Picassos "Garcon a la Pipe" såldes 2004 för 780 miljoner SEK. Och den målningen är över 100 år gammal...

Av trådskaparens inledningsinlägg framgår inte huruvida "kille[n] på detta forum" är ägare, delägare, anställd eller på annat sätt anlitad av spelbolaget. Om "killen" är s.a.s. säljare av en ursprunglig idé, och spelbolaget inte har (hade) någon rimlig anledning att misstänka brott, så vill jag tro att situationen kompliceras något. Jag utgår ifrån att spelbolaget i så fall har ett avtal med "killen" där denne garanterat att han äger och/eller kontrollerar samtliga rättigheter, inklusive musik, samt att han har oinskränkt rätt att upp-/överlåta rättigheterna. Och med det vill jag egentligen inte ha sagt mer än att: Såvida förståsigpåare inte rent professionellt, yrkesmässigt och regelbundet är insatta i knepiga frågor som ovan, så borde man kanske tona ner självsäkra uppmaningar till trådskaparen att vidta åtgärder, endast på grund av det som framgår ovan. I värsta fall kanske trådskaparen står där, när allt är över, med "dicken i handen". Det är förresten oerhört enkelt att manipulera med data-, program- och systemfiler. Så man borde kanske inte helt kallt utgå ifrån att sådant fungerar tillfredsställande som bevis. Till sign. u-link skulle jag vilja säga följande: Rådgör först med juridisk expertis innan du drar igång en process. Och — lycka till!

Om man blir "jävligt fuckad i huvudet" efter bara 5 timmar i en studio är det nog dags att se sig om efter en ny hobby.

(Sorry! Min fråga var mer riktad till sign. kajan som menar att man ska använda EAC att rippa med, och sedan WaveLab att konvertera med. Jag blev bara lite snopen över att man [eventuellt] inte kan rippa med WaveLab...)

Kan inte WaveLab rippa!?

Hur, var och när vet man att "den känns bäst" då? det är la inte så mycket att grubbla över, där man kan shakea eller breaka eller banga eller gunga... Hmmm... på vilket sätt skulle det där svaret vara mindre korkat än dels 'frågAn' som ställs, dels påståendet att man "bara [gör] låten där den känns bäst"? blir man hjärnskadad av att sitta och spela in hela dagarna eller? Nej, det är jag nästan helt säker på att man inte blir — det skulle ju i så fall hjärnskadeförklara många av våra musikgenier idag. Fast därom tvista de lärde; gränsen är ju hårfin. Å ena sidan vill jag tro att man blir mer kompetent som kompositör/musiker när och om man ägnar många dygnstimmar åt att skriva och spela in. Å andra sidan, att sitta och spela in hela dagarna är kanske en medfödd eller sedan tidigare utvecklad hjärnskada i sig. Jag vet inte. Spelar du in mycket?

Här