Valle

Sign. debatt har själv redan antytt/bekräftat/gett sken av att han är samma person som "musik"... Edit: Selftavning.

Varför inte det? Vilken skada skulle det göra någon?

Oftast inte, men om jag skulle spela in en radiointervju och lägga det som ett spår på min nästa skiva, ja. 😳 !!! Nää... Här tar debatten nog slut för min del. Tack för mig! Återkommer med mer skitsnack på fredag, kanske...

OK, en rak fråga: tycker du att dessa två första minuter av verket är musik? En till: Är en (tal)intervju, t.ex. ett nyhetsinslag i TV, musik? (Jag vill understryka att jag skiljer på verk och musik som begrepp samt att jag förstår din fråga som att polisbilen och den ropande kvinnan är det enda vi "hör" i början av verket.)

(Jag väntade för att vara säker på att du hade editerat klart...) Det var inte meningen att såra dig på något sätt. Angående ovan: Du missar lite av min poäng, förmodligen av samma skäl som jag var inne på när jag "raljerade". Jag kan ju inte tala om för dig att följa någon lag eftersom du ju har en egen, "bättre" uppfattning om vad som gäller. Och du var ju faktiskt vänlig nog att dela med dig av ditt förslag på hur vi ska undvika flathet, ironi, cynism och ensamhet i vårt samhälle. Synd bara att inte någon annan har tänkt på det där tidigare... Däremot är det ingen tvekan om att varken du eller min dotter "vet bäst".

🙂 Det där påminner lite om min mellan-tonåriga dotter — "Jag är unik! Jag vet bättre! Jag har lösningen!" Tro mig, jag förstår att "just denna åsikt är bara [din] åsikt". Men det var sött ändå! 🙂

Klart som fan! För det är ju låten som börjar med flygplansljudet, inte musiken.

Nä, det har du givetvis rätt i... Fast om det är någon som tycker så, så måste ju "någon" ha missuppfattat hela poängen med "musik". Det är så jag tycker i alla fall! 😛

Som sagt: Det här är samma sak som "vad är konst". Vill man att det är musik så är det så, går liksom inte att argumentera om.... Nej, jag tycker inte att det är samma som "vad är konst" — lika lite som du kan förlika dig med tanken att skriket från en torterad människa är "musik"... eller?

Musik vs. Ljud: Musik kan inte vara allt vi "hör" — musik får inte vara allt vi "hör". Musik måste vara mer än "ljud", eller för all del "oljud". Annars kan vi t.ex. lika gärna kalla bröd för mjöl, vilket faller på sin egen orimlighet. Det känns lite olustigt att skriket från en torterad människa skulle kunna anses vara "musik" bara för att det är något vi kan uppfatta med hörseln. Där vill jag faktiskt inte vara med.

Som jag nämnde ovan, så har jag varit på en av Kroumata's konserter, och jag tyckte det var hur jävla imponerande som helst. Men dessvärre vill jag skilja lite på musik och rytm...

😉 Eh... Fidden, don't even go there! För i så fall måste börja dividera om vad som skiljer ljud från oljud... and I DON'T WANNA! 😄

'key pal! Hur mycket väger ett Csus4? — En tolftedel mer än ett konventionellt C-dur. Hur många BPM är en inräkning? = Inräkningen / 60 x 60 Hur blå är en blues om man är färgblind? Grå-blå 😄

Du kan inte motstå min trådar — du "lurkar" alltid! 😛

Är det då inte också rimligt att, per definition, anse atonal, fritonal, nämnd " dödsthrashnåtlåt" samt Alsteds musik som omusikalisk? Absolut inte. För det första kan musik inte vara omusikalisk -- det kan den bara vara om det inte är musik. Musik är ett övergripande begrepp. Under begreppets paraply finns många olika sorters musikaliska uttryck. Melodisk musik är vanligare än annan sorts musik men det finns omelodiös musik som sådant jag just nämnde, eller som Water Music av John Cage (en vattenkanna droppar vatten i en flygel med öppet lock), eller Grains of Voices av Åke Parmerud (fragment av människor som babblar på en myriad olika språk samtidigt), eller nåt... Ja, då är du av samma åsikt som en inläggsförfattare ovan att det enda som behövs för att definiera musik är: ljud. En knackning på dörren, naglar längs en "svart tavla", jumbojet som startar, en kanins dödsångestskri när den håller på att ätas upp av en häger etc etc... I så fall har jag inte mycket att komma med där, förutom att jag inte håller med.

Vill "vi" definiera det så då?

Så som jag ser det finns det bara ett element i musik: ljud. Om det låter och man kommer överens om att kalla det musik så är det musik. Fast problemet här är att det räcker med att jag säger att jag inte håller med dig för att ditt påstående ska tappa mark... En Jumbojet som blåser förbi i 120 dB är inte... musik.

Ja, men är det musik då? Ja, varför skulle inte rytm (percussion/trummor) vara musik? (... länk ...) Vi fokuserar alldeles för mycket på harmoni och melodi och för lite på rytm. Först vill jag bara säga att jag haft äran att kolla in en av slagverksgruppen Kroumata's konserter (Malmö, 1996 nån gång, tror jag). Så rytm är "cool", så to spik. I övrigt vill jag upprepa det jag sa till Opus99: Hör vi oss för, läser och kollar upp, så upptäcker vi kanske att när vi talar om musik så menar vi välljudande och melodiskt (vissa anser att musik ska följa "melodiska lagar"). Därför är det inte orimligt att anta att omelodiös är detsamma som omusikalisk.

Ja, men är det musik då?

För mig är melodiös ungefär som en snyggt formulerad mening. Den flyter av sig själv, som ett rinnande vatten och man fattar vad som sägs direkt, det nästan säger "ding" uppe i skallen på en. Omelodiöst, eller vad man nu ska kalla det, är kanske tvärtom. En kärv mening som är komplicerad och känns krystad och nästan stapplande, som man måste tänka på en eller några få gånger för att få ihop den .. den flyter inte av sig själv och man fattar inte direkt vad som sägs. Ah, ungefär som mitt inlägg då — omelodiöst? 😉 Men i alla fall — hör vi oss för, läser och kollar upp, så upptäcker vi kanske att när vi talar om musik så menar vi välljudande och melodiskt (vissa anser att musik ska följa "melodiska lagar"). Därför är det inte orimligt att anta att omelodiös är detsamma som omusikalisk. Många o-ord där...

"Per definition", Claes, "per definition" — det var Fredrika som "började"... 😉😛

Eller (direkt): Wikipedia

NEEEJ! Aldrig! Jag älskade 80-talet... det var då vi killar kunde springa runt med långt lockigt hår (mitt var INTE pentat) kajal och puder... Äh, skitsamma förresten! 🙁

Är det då inte också rimligt att, per definition, anse atonal, fritonal, nämnd " dödsthrashnåtlåt" samt Alsteds musik som omusikalisk?

Åsså var det fredag igen... dagen man sett fram emot mest under arbetsveckan; hem efter jobb, gnälla lite på mina två tonårsdöttrar för att de lägger beslag på allt utrymme i huset, fixa till och äta en god middag med reger... frugan, dricka gott vin, kanske kalla in några grannar och festa till det, eller gå ut med mina polare och leka "20" — en lek de flesta förstår mer och mer ju närmre de kommer fyrnollan. Men så har jag också, några gånger under årens lopp, passat på att tråka ut alla forummedlemmar med lite fredags-skitsnack i hopp om att trigga igång en helt meningslös diskussion. Själva skitsnacket har jag inga problem med, det fattar vem som helst som läser mina inlägg; jag kommer liksom aldrig till saken, och ibland skapar jag förvirring där läsare frågar sig om jag överhuvudtaget försöker förmedla något. Däremot, det där med triggningen... det är lite knepigare — antingen händer det inte ett skit, eller så kommer någon viktigpetter och ändrar hela riktningen så att diskussionen bokstavligen exploderar och driver käpp rätt åt helvete... Fast i och för sig, det är rätt roligt när diskussioner går käpp rätt också. Eller hur? När jag som snorunge under tidigt 80-tal satte ihop mitt första hårdrocksband med mina bästa polare — jag och den andra gitarristen kunde som bäst spela "Smoke On The Water"-riffet felfritt — gick vi ut och på fullaste allvar påstod att vi var Malmös nya Heavy Metal-underverk. Detta kungjorde vi via handskrivna-/ritade flyers, uppkopierade på något halvtaskigt Xeroxvrak. Två år senare hade "underverket" ännu att konkretisera sig — vi var snarare ett Heavy Metal-missfoster. Då, till trummisens förtret, steg dennes mamma in och tog sig an rollen som vår "manager" och tog bokstavligt talat över hela konceptet. Vi förstod inte vad hon gjorde, hur hon gjorde det, faktiskt inte ens att hon överhuvudtaget gjorde något. Vad som dock hände var att vi helt plötsligt började arbeta och utvecklas i rekordfart. Något vi (bandet) inbillade oss var helt vår egen förtjänst... En dag kom vår manager till vår replokal: "Pojkar, det är dags att ni släpper det där 'Vi Är Heavy Metal'-snacket nu' för det är knappast vad ni spelar. Ni måste kalla det för melodiös hårdrock om ni vill nå ut bättre." "VA!? Klart det är Heavy Metal!", utbrast bandet unisont och började oroligt kolla in varandra, som om det måste ha varit någon av bandmedlemmarnas fel att bandet i dess självklarhet inte uppfattades som 'Heavy'. Därefter visade vår manager oss ett utkast till en ny gruppaffisch: I mitten fanns vår — så "coola" och så "unika" — dödskalle ur vars ögonhålor det rann tjockt, nästan svart blod; genom tinningen en forcerad dolk, och runt skallen i övrigt en slingrande, helvetisk orm. Överst — med stora bokstäver samt de ack så tidsenliga Iron Maiden-typsnitten — stod bandets namn skrivet. Och där, direkt under dödskallen stod: MELODIÖS HÅRDROCK! Jag kommer inte riktigt ihåg hur vi reagerade på själva affischen. Men ganska snart började vi i alla fall svänga oss med att vi spelade "melodiös hårdrock". Det lät helt enkelt bättre om man sa så. För min del minns jag att det på något sätt till och med ursäktade gengren (hårdrock) om man satte "melodiös" framför. Om inget annat så märkte jag i alla fall att brudarna började visa ett svagt intresse för "min" musik. Och det där med brudar var ju oerhört viktigt... ... det blev liksom fler i publiken. Men så det där med "melodiös"... Varför säger man ibland t.ex.melodiös hårdrock, melodiös Death Metal etc? Ingen säger ju melodiös musik, så varför väljer man att sätta melodiös framför en viss musikgenre? Och — finns det något sådant som omelodiös musik, respektive hårdrock, respektive Death Metal? Personligen tror jag att det beror på att man inser vikten av att locka till sig så många lyssnare som möjligt — gärna brudar. Så till den grad att man klämmer till med att man lirar insmickrande, lättfattlig och välljudande Death Metal. Fast man egentligen inte nödvändigtvis tycker det ligger någon sanning i det... Häpp!