Valle

Svaret är ganska enkelt: skivbolagets rättigheter finns till själva "exemplaret", men inte idén. Eftersom vågmönster knappast är mönsterskyddade, och eftersom man inte heller kan "tjinga" sound, så är det bara att efterlikna tills man storknar. Skivbolaget äger sitt exemplar. Även om du kör alla knep du kan för att radera alla rättighetsspår i det faktiska exemplaret och sedan använder resultatet i egen produktion, så har du i teorin ändå gjort dig skyldig till rättighetsintrång. Om du blir påkommen är en annan femma, givetvis...

Kul med sådant här! Vilka texter påverkar många? De texter som de många kan identifiera sig med/i. [O]Lycklig kärlek, fylla, sex, satan, knark etc... Med andra ord: alla texter påverkar någon. Men ingen text påverkar alla. Varför påverkar vissa texter så många människor? Dels tack vare/på grund av det som jag nämnde ovan, dels för att vi människor kanske tror att vi har något gemensamt med textförfattaren. Man "känner" liksom med Gilmour när han sjunger: There is no pain you are receding A distant ship, smoke on the horizon You are only coming through in waves Your lips move but I can't hear what you're saying Vilka texter tenderar att bli klyschiga och varför? Alla uttryck som upprepas för många gånger blir klyschiga till slut. "Rock Me Crazy[baby|Hard|All Night|etc]" lät nog ashäftigt (eller hur?) när det sjöngs för första gången. Idag blir det liksom... *gäsp*. Är det acceptabelt att använda klyschor och i så fall vilka? Om det är acceptabelt för textförfattaren själv att svänga sig med klyschor, så är det väl bara för andra att ta och skita i om det för övrigt anses acceptabelt eller ej. Betyder engelska eller svenska texter mest för oss svenskar (generellt)? Vissa tycker det är ballare att sjunga på engelska. Men språkval bör inte ha någon betydelse så länge budskapet går fram. Mina tankar.

När du tagit foten ur munnen och svarat på Lax3:s frågor så kanske du kan passa på att svara på min: Hur går du tillväga för att med säkerhet avgöra att det ligger "känsla bakom" en låt?

Märkligt! Kan svära på att du har ställt den frågan tidigare.

Hade såväl 120:an som 160:an! 😕

Jisses!

... efter vars pipa den kallade men icke utvalde ska dansa.

... men helheten äventyrad.

Det där fattar jag inte alls! Verkar ju helt käpp rätt... Om du nu "absolut måste", är det då inte tidsvinst att helt enkelt låta sjunga om skiten än att du ska börja fumla med "variationer" i melodyne? Antingen har du ett snuskigt kontrollbehov, eller så har du helt enkelt all tid i världen...

Äsch... läste fel.

Grattis!

Vem av dem är du?

KISS är verkligen "simple and stupid", men de dubbade/dubbar hursomhelst nästan alltid lead-sången och som princip alltid körsången. On Topic: Det är givetvis inte alltid som dubb passar in. T.ex, om låten kräver särskild karaktär, definition eller övertydlighet, så gör sig kanske leadsången bäst odubbad. Och ibland är sångarens/sångerskans röst kanske så personlig och unik att en envisad dubb snarare skulle göra skada än nytta. Själv dubbar jag alltid sång — no pardon, oavsett vems sång jag spelar in — och använder dubben/dubbarna i olika grad beroende på låttyp (det är faktiskt sällan jag skippar dubben, men det händer). Det ger rösten en fylligare karaktär (låter som vinprovning här) och man har mycket mer att experimentera med när det gäller arbetet med ljudbildens bredd, körer etc — på ett sätt som aldrig kan uppnås med hjälp av kopiering+pitch av originaltagningar (inte för att det skulle vara något fel med det). En viktig sidonot: Många tar dubbning för givet, typ "det är väl bara att sjunga om, liksom". Men det krävs en hel del sång-kunskap och -erfarenhet för att lägga en dubb värd begreppet. Dubbad sång låter nästan alltid "bra" och attraktivt, för det flesta vågar jag påstå. Om en dubb låter "dålig" beror det i flesta fall på att den är dåligt utförd. En lyckad dubb är när den sjungs om på ett nästintill exakt sätt som "originalet"; där alla vibraton, fras-svansar och konsonanter hamnar där de ska. Så tänker jag.

Ursäkta mig lite försiktigt här... Vaddå "ännu en".... Och för blodtryckets skull:

Aj, fan! Missade det där!

OK, "vasst", eller skärande, eller skarpt, eller skrikigt, eller spetsigt, eller tjutande... (Jag får kanske dra ner lite på raljeri't)

Nu ögnade jag igenom lite snabbt... Och lite känns det som det klassiska jag-skrev-på-ett-avtal-utan-att-tillfullo-förstå-innebörden-och-därför-känner-jag-mig-blåst

Annars var du själv rätt så kåt på att rapa ut en "favorit"-plugg, menar du? För övrigt: att boosta vid 3-4 KHz på sång/röst — som du "höll med om" — riskerar man inte att få ett himla "tjutande" sound på sången, snarare än sångtydlighet? Nu är jag inte i din liga — men jag brukar hellre skära i nämnda område och/eller öka vid 1kHz respektive 5kHz och uppåt för att få tydlighet.

BLOCKFISH ("Saturation")

Ööh... Jag säger bara: Manhattan Transfer! Alla i tidig 20-årsålder när det startades (utom Hauser). Rockar — f'låt — jazzar på än idag. Ooo wah, ooo wah cool, cool kitty Tell us about the boy from New York City!

Nej, inte alls. Bara uppmärksam. Och lat med smilies... Det spelar kanske ingen roll alls i medhörningssammanhang. Men som svar på vad vitsen med diffusion är så tror jag att det finns sexigare svar än ung. "skit samma om du ändå inte fattar".

Som alltid... Typiskt motstridigt "expert"-joddel! Det där uttrycket är SÅ inte sant — definitivt inte "som alltid". Det handlar inte bara om att "höra efter" om det finns någon skillnad; man måste även förstå vad det är man ska "lyssna efter" för att avgöra någon faktisk skillnad. T.ex: Min gissning är att sjuhelvetes många producenter inte hör någon skillnad/mening med dither — eftersom dessa inte vet hur de ska lyssna efter resultatet av dither-användning. Ändå mässar joddlarna att det är jääääätte-viktigt med dither. Så där i all hast bara. Fast nu var diffusion...

Ganska basic hit: Skriv ett verskomp som går enligt: | Em - Em - Em - Em | C - Am - Em - D :|| Brygga: | C - D Em - C - Em D | Am - Am - C - D | Refr: | Em C - G D - C - Am D :|| Alla hitar går så.