Signia

50-53? där är det bara ett fill för mig. ruskande hi-hat till vänster, liten shaker till höger och timbales, följt av två dova pukor.Darbuka tror jag nog inte. Men bongos och shit är det ju senare i loopen. Men det låter, på tonfärgen, som det kanske kan vara produkten Darbuka&Latigo från Wizoo (inte nödvändigtvis trumman darbuk). Den innehåller massa loopar som har lite speciell färg.

Det är sammansatt av olika ljudkällor. Akustiska hi-haten och crasharna låter som Roland JV. Digitala låter som Roland Tr-606. Kan förstås va Stylus eller nån annan som samplat dessa externa apparater. Percussion-loopen ... skulle kunna vara från Wizoo Darbuka&Latigo. Har lite det soundet. Osäker. Timbale-fillet vet ja inte. Virveln och kicken kan komma lite varstans ifrån. Kicken kan rentav vara en kort spetsad 808.

Jo, så kan det vara i sig. Känner såväl igen mig i det. Tycker bara det känns lite fyrkantigt att bara se till ett scenario. Att ljudet är sämre på en konsert innebär inte att jag aldrig skulle gå på en konsert. En konsert kan jag betala några hundringar för att gå på. Men jag skulle aldrig betala några hundringar för en inspelning med samma ljud som på konserten. Såvida inte den konserten var en häftig upplevelse med jäkla bra feeling i bandet och bra interaktion mellan publik och musik. Då kan man paya några hundringar för att få en inspelning av det. Inte för ljudets kvalitet, utan för att väcka minnet av en nice upplevelse. Det är lite så jag tänker/menar. Misstänker att det kan stämma med en del som uppskattar vinyl med 🙂

Ibland är det inte lätt att få svar, för förklaringarna blir ofta så långrandiga. Inte alla som orkar, men jag gör ett försök 😛 Stereobredd är en psykoakustisk upplevelse, som inte har så mycket gemensamt med hur många grader i fas två olika kanaler ligger i förhållande till varandra. (Fas och panorering är ju direkt länkade, liksom fas och tonhöjd är.) Du kan skapa ett betydligt större sound än "full stereobredd", genom att t.ex. skapa intrycket av 10 enorma trummor, som hörs på avstånd. Det upplevs mycket större, vidare, trots att det kan vara en betydligt smalare stereobredd än ett par rena torra signaler som panereras fullt vänster<>höger. Känslan av storlek och omfång är psykoakustisk, består av den bild eller känsla av sammanhang som ljudet alstrar i huvet på lyssnaren. En distad elgitarr som tar upp hela ljudbilden och hörs på mycket nära håll kan låta stor, men 10 trummor som hörs på avstånd med mycket bas och reverb, upplevs ofta större. Steven Slate Digital gör samplade trummor som använder den principen. Samplingarna är "torra", men man har lagt in EQat reverb, som alstrar intrycket att halva rummet 'sjunger till' när t.ex. bastrumman spelas starkt. Då upplevs bastrumman mycket större, bredare och volymstark än en bastrumma som har betydligt mer bas o diskant men är helt dödtorr. Tekniken att skära ut mycket tydliga frekvensområden för varje instrument, eller instrumentgrupp, ger också illusionen att enskilda instrument låter kraftigare och större. Ytterligare ett sätt är som EDM musiken gör, att kombinera långa ljusa reverb med väl vald sidechain-kompression. Det ger illusionen att musiken är så stark, att tekniken som "spelat in" musiken har bottnat, och reverbet kommer då bara fram när bottningen släpper tidvis. För att skapa såna illusioner måste du iväg utanför ljudteknikens tekniska ramverk, och improvisera och se vilka illusioner du kan skapa. Det finns inga läroböcker i sånt, utan det är mer egna vanor, erfarenhet tricks och idéer. Det är illusioner, för det är ljudupplevelser inom ett stereospektrum som är betydligt mycket större och kraftigare än ljud i verkligheten nånsin låter. Det är illusioner. Amon Amarth exemplet låter inte mycket "bredare" än din musik gör, men den känns "djupare", för att stereobilden är bättre använd ljudledes. Knife Party låter faktiskt smalare i stereobredd än din låt gör, men känns mycket mer massiv på grund av en kombination av olika faktorer av det slag jag nämnt ovan. Mer tekniskt: Använd ett instrument som klingar väldigt "nära" örat, alltså gott om nära bas och tydliga detaljer i diskanten. Vi tar en bas som exempel. Sen, skapa syntetisk efterklang som du smyger in och lägger "bakom" instrumentet. Typ såhär: Lägg en exakt kopia bas-spåret på ett annat spår, krossa ner det med en limiter och lägg kraftigt hicut filter på det (200hz eller lägre). Skicka det sen genom ett väldigt kort rumsreverb (för att få ut det i stereo). Ta tillbaka mest reverb-signal ifrån reverbet, väldigt lite av originalsignalen. (man kan i vissa fall använda M/S omkodning för att filtrera bort mitten av signalen, och behålla sidorna bara). Sist så lägger du det här parallellt med det första bas-spåret, och höj upp volymen försiktigt, så att det här mörka, skitiga blöta ljudet "märks" som en "mörk skugga" bakom originalljudet. Gör så att det låter som omgivningen sjunger till lite när basen spelar en ton. Ska höras ganska diskret. Mer upplevas, än höras. Slutligen lägger man ett kort ljust reverb på helheten av det här, ett reverb som är svagt och upplevs ligga bakom basljudet, "längre in" i ett imaginärt rum. Resultatet blir att du får ett basljud med fet närhet och mycket detaljer, som fettas ut av en rejält mörk bred skugga bakom, och till sist låter detta så starkt att "omgivningen" bakom ger ifrån sig rumsresonanser. Låten 'knife party' har använt sig av en liknande teknik för att få tjock bredd i sitt basljud. Men örat är fenomenalt bra på att höra och förstå såna här detaljer, så det måste ställas in mycket mycket noggrant för att funka. Det är ungefär som att rita 3D figurer på ett papper. Får man proportionerna fel, så uppstår inte 3D illusionen. Blir det bara lite fel, så låter det bara .. konstigt. Hoppas det här går att förstå 🙂

Vad jämför du med, Tritone? Vad får dig att vilja skapa en "större" känsla i ljudbilden öht? Har du referenser? I så fall är det lättare.

Rupert Neve i samarbete med Siwei Zou har tydligen gett sig på att få bort membranets självsvängning, o gjort Rupert Neve mickar som säljs genom SE Electronics. Kritikerna lovprisar dom för det mesta. Dom sägs vara i princip helt karaktärfria, men dom kostar som en mindre bil förstås. Kondingmodellen där har litet runt membran, och levereras med 5 olika kapslar. Skulle va kul att se om det blir nån 6khz dipp där.

Hm. Good point. Så kanske det kan vara i vissa fall. Men i många fall är det inte så. Man var med själv vid tagningen o.dyl. Märker mer och mer att det verkar vara vid 6k främst på sång.

Skitsnabba saker är bara intressant om dom spelar det helt rent och säger något genom det på samma gång. Att höra gitarrister och trummisar veva runt där typ hälften av tonerna verkligen sitter och resten är hafs och fepplande, eller där solisten har en bild av vad som ska spelas men bara kör på och vevar ... jag har verkligen problem med det, tycker det finns inget mer barnsligt. http://www.youtube.com/watch?v=-N8qI8zs6wo&list=RD-N8qI8zs6wo#t=11 Det här typiska amerikanska "yahooo, yeah vilket ös!!". Det är som spasmer liksom, ingen kontroll, ingen musikalitet, en jordfräs med ADHD på trummor. Missar mängder med toner, sätter fingrar på banden på halsen, nyper strängar, missar cymbaler helt massa gånger, slår ut på kanten av trumman hälften av slagen ..Yahoo, vilket ös. Om man solar just 'den' mikrofonen, på den trumman, och kanske saktar ner tempot något, föreställ dig hur det skulle låta. Det är så det låter. Gillar Steve Vai-skolan där. Visst, han är lite mer intresserad av att spela något rent än att säga nåt känslomässigt med det, men han skämmer i alla fall inte ut sig, håller inte på och dummar sig, och respekterar både sig själv, sin musik och lyssnaren. Men så är man inte amerikan heller ..

Det går inte riktigt. Inte på något sätt som blir bra alls. Oftare tror jag man har tillgång till låtarna utan trummor, eller spelat in (alternativt förmått nån annan) att göra en rätt lik cover på original-låten.

Leonard Bernstein anlitade några matematiker för att räkna ut hur många kompositioner som går att göra, inom ramen för vad vi människor kan uppfatta, och uppfatta ha ett budskap. Det står i inledningen till nån bok av han som jag läste för ap-längesen. Dom kom fram till en siffra som börjar på 127 och åtföljs av 106st nollor. Trodde också vi hade möjligen förbrukar högst 1 miljard stycken världen runt. Jäkligt relativa siffror, minst sagt 😛 men lite halvintressant. Det John Rick tar upp^^ är långt mer relevant, att musik upplevs och används på olika sätt. Vår skala år 12 toner, vissa arabiska länder kör med 16, mindre intervall. En takt, för oss, är 2, 3 eller 4 slag i olika underdelningsmönster som går runt runt. I gamelanmusiken kan 1 takt vara upp till 500 "fjärdedelar" innan takten börjar om på 1an igen. Finns liksom ingen universell mall att bedöma från. Jag tror snarare vi återanvänder melodier mer än gör nya. Finns ju ingen som hört alla, så det plankas nog hejvilt. Och vi håller oss inom ganska givna mönster. I västerländsk musik har inget nytt hänt på melodiska sidan sen slutet på 1800-talet, och rytmiskt har inget nytt hänt sen ca 1960. Klangmässigt förändras musiken nästan hela tiden. Är väl det som är nyckeln, att det är inte musiken i sig som är det ledande, utan snarare vilka inre bilder och känslor viss musik alstrar i folks inre, beroende på tidsanda och situation. Ändra klangbilden, så upplever man en helt annan emotionell respons.

Det låter mycket rimligt. Intressant. Här är nåt jag jobbar på just nu, snittnivåerna av hela sångspåret. Sångerska 40 år, inspelat i liten miljö med SE Electronics SE2200T, stormembran rör-konding, utan puffskydd t.o.m. Högpass-filtret ligger dock på tror jag, men här är en värsting-dipp vid 6k, dippar typ 10dB.

Tycker nästan alla mikrofoner - åtminstone kondingar, som jag använt eller fått inspelningar från - har en tydlig dipp nånstans mellan 5-7khz. Lite olika på olika inspelningar, men dippen finns oftast där. Aldrig nånsin en peak i ljudbilden där, alltid en dipp. Större eller mindre. Verkar inte spela nån roll om det är rör, transistor, olika lokaler, avstånd till micken osv, även om jag tycker det känns något vanligare för kondingar än dynamiska. Det hörs absolut mest på sång, men även på annat. Vad kan det här i så fall bero på? Är det att kapseln på nåt sätt har mindre resonans just vid det området, eller ... vad? Nån fler som känner igen det här? mvh

Hade en period där man försökte hitta bra sätt att föra över, från en plattform till en annan, inklusive för video-arbeten. AAF, OMFI, AES31, lång radda format ochpaketeringar, men .. inte ens dom program som är gjorda av samma tillverkare, där båda använder tillverkarens specifikt utformade fil-utbytes-system funkar bra. Kör på ljudfiler, midifiler plus eventuellt tempo-filer. Det strular aldrig. Som sagt ovan: se till att alla filer börjar på samma punkt, så slipper du mycket onödig ordväxling med mottagaren. Men om man skickar med ett klickspår med, så hindrar det en del potentiella missöden faktiskt. Man får bara se till att det klickljud man har verkligen kommer exakt på slaget i DAW. En del klickljud har kort fördröjning först osv.

Har en extra google mail bara för potentiell spam med. Och med auto-respons dessutom, auto-respons med ett ilsket svars-meddelande på engelska 😎 QTC mikrofoner la Gizmozis upp lite demo-ljud på här på forumet för någon vecka sen. Lät bra. Inte exakt samma modell tror jag, men ..

Energi-drycker, Radio Rix energy, ladd är inne, träningsledaren på tant-gympan låter som officerare som stressar rekryter igenom hinder-banor, man ska leverera 10 gånger fortare än 1980, musiken ska ha "energi", alla ska studsa sig höga, bastrummor som stångjärnshammare på alla 4, snabba cash, bli rik utan att jobba, vara stekare ... ... tidsandan är som den är. Man får sätta sig över det lite grann.

Saker man gillar och uppskattar (eller avskyr) har i princip aldrig bara med 1 dimension att göra.

31 band, AU, freeware? inte mycket där. Tar man bort kriteriet 31 band så finns Voxengo Overtone GEQ och SPL Free Ranger.

Jo det tror jag. Det skrev jag ju. Men en upplevelse eller uppfattning om något beror ju aldrig bara på 1 kliniskt isolerad faktor. ÄVen tid spelar roll. Idag är det många som gillar metal-rock. Men skulle nån spelat upp metal live för 50 år sen så ... ja tänk själv .. skille blivit fängslade direkt, för ... allmänfarlig ödeläggelse och mörk uppsyn, eller nåt 😛 Om vi idag får höra smakprov på det som är omtyckt om 50 år, så kommer vi spy. Garanterat.

Är ju därför stora kategoriserade arkiven (Epidemic sound osv) med färdig musik blivit så stora. Då kan folk bara bläddra fram till en lämpliga färdiga musikbakgrunder, paya direkt och lägga in den. Istället för att vänta 2 dygn på att en kompositör ska göra något liknande. Tycker det ligger lite i tiden med, att allt så gå så vansinnigt fort. För spelade man schack, nu är det "speed-chess" som är inne, även bland proffs. Gejmers säger tv-spel är som att vara i strid på riktigt, bara att det går hundra gånger fortare. TV-programmen är klippta för att "kännas" snabbare". Verkar som man börjat tro att hjärnans förmåga hux flux blivit bättre, att man presterar bättre när man bara har bråkdelen av betänketiden. Det är ju precis tvärtom, blir sämre, ytligare, mer obetydligt. Trist.

Jag tror inte det skulle uppfattas som bra. I alla fall inte om det presenteras som LP-ljudet.Tror det hänger ihop med vinylskivans utformning och relationen man har till den, mer än enbart ljudet. Att en LP låter som den gör, det tror jag somliga gillar. Men om man blir presenterad med LPns ljudbild från en CD, så tror jag inte folk kommer uppleva/tolka det som bra på samma sätt. Lite som sätta raggarbil-vingar bakpå nyaste mercedesmodellen liksom 😛

Har definitivt en egen klang. Sen hur mycket som beror på vilken skivspelare man har, det kan man fråga sig. Jag har i alla fall märkt diskret skillnad mellan olika spelare, men jag tror inte det är den som vinyl-entusiaster menar. Finns en slags spridning/skingring av diskanten som är speciell, tycker jag.

Beror nog på att det är lite inrutat att tänka så bokstavligt om kvintcirkeln 🙂En kvint är den mest dominanta tonen i grundtonens skala; så pass dominant att man kan "vila" på den i sig. Men man lika gärna gå från grundtonen till den näst mest dominanta skaltonen (subdominanten, ett steg moturs från grundtonen^^) eller den tredje mest dominanta. Man kan modulera till annan tillfällig tonart nästan direkt, man kan tangera parallelltonarten. Det finns så mycket som funkar. En dominant eller subdominant är bara de alternativ som klingar minst komplicerat, mest lättflytande, i en ackordföljd som börjar på grundtonen. Kör man bara på lättflytande och okomplicerat blir det snabbt spänningslöst, tråkigt rentav.

Närstudie av fenomenet: http://www.svtplay.s...424/summerburst Lite kul måste man tillstå att det blir, vid 35 min, när reportern och Alesso talar om hur nervositet på scen kan vara antingen negativ eller positiv, hur mycket bättre en positiv nervositet kan göra en på scen. Man kan undra hur det påverkar en att trycka på play, och på sin höjd vrida lågpass-filter-knappen fullt upp eller ner. 😛

Av tradition visas C alltid högst upp "klockan tolv" på kvintcirkeln. Dominanten i C är den ton som står "klockan ett", alltså till höger om C. Det är så man läser av dominanten i kvintcirkeln: nästkommande medurs bokstav är dominanten.Dominanten är nästan alltid Kvinten. Och det är ju en "kvint-cirkel" du tittar på. Alla grundtoners kvinter är uppradade, i cirkel 🙂

Mm, tror inte heller på någon alltomfattande här. På engelska tror många amerikaner brukar köra med Mark Sarneckis böcker (http://www.sheetmusi...t-music/1814848), främst "The complete elementary music rudiments". Alla länder har ju lite olika inhemska kulturer inom läroverksvärlden, och dom där böckerna ska va skrivna i den anda som i hög grad råder i den amerikanska akademiska musik-världen. Så det kan vara därför som dom folk litar till dom. Dom ses som bra förberedande liksom. Hur bra dom är i sig själv ... ja ... Skulle gissa att Modus Vetus och Modus Novus räknas till de mest heliga svenska. Men det är mer övningsböcker för gehör och stämföring o satslära. Mest omfattande utläggning av musikteorin värld hittar du i The New Grove Dictionary of Music and Musicians. Världens i särklass största musikuppslagsverk. Där är varje begrepp pedagogiskt förklarat. Man anger inte bara vad nånting är, utan man förklarar/visar exempel på hur det funkar, var det kom ifrån, mest kända varianter osv. Närmast en bibel man kan komma. Sohlmans musiklexikon, största svenska motsvarigheten, är mer vanligt uppslagsverk. Det är inte läro- eller övningsböcker. Musikteorin måste läras in och sen övas upp, precis som instrument. Tar många år att bli bra. Bästa alternativet är nog en bra lärare, som lär ut på det sätt som just du lär in bäst.