Jump to content
Sign in to follow this  

Intensivare gitarrer med klassisk dödspedal

HoboRec

999 views

Folks relation till BOSS gamla distpedal HM-2 brukar vara ganska splittrad. För en del är det den sämsta distpedal som gjorts medan pedalen för andra har definierat en hel genre. Många klassiska svenska dödsmetalskivor har gjorts med den och den har sedan letat sin väg över Atlanten och tillbaka igen. Precis som det brukar vara med trender. (In English at the bottom of the page).

I veckans video visar jag en del exempel på hur HM-2:an kan användas för att intensifiera mer konventionella gitarrljud, förutom att köra den i fullt motorsågsläge. Genom att lägga in extra lager med extremare gitarrljud kan du få gitarrerna att leta sig ut ur högtalarna. HM-2ans lite udda EQ-kurva har en tendens att fylla ut en del frekvenser som jag tycker kan saknas i mer sansade distade gitarrer. Jag skulle också vilja uppmuntra till att testa detta med andra typer av distpedaler och lager av ljud.


ENGLISH

Intensify your guitars with classic deathmetal distortion

Peoples relationship to the old BOSS HM-2 pedal is somewhat divided. For some people it’s the worst pedal ever and for others it’s the definition of a whole genre. Many classic Swedish death metal albums are made with it, and since then it found it’s way over the Atlantic and back again. As usual with trends.

In this weeks video I show some examples of how the HM-2 can be used to intensify your more conventional guitar sound, besides just go full chain saw with it. By recording some extra layers with a more extreme sound you can get your guitar sound to reach out though the speakers. The odd EQ-curve of the HM-2 tends to fill out some frequencies that sometimes miss in more sensible distorted guitars. I also want to encourage some testing with other sort of pedals and layers of sounds.


Ulf Blomberg
Producer & Audio engineer
+46709184758 | www.hoborec.com

Se alla HoboRec:s video-bloggar på Studio här

  • Gilla 1


1 Comment


Recommended Comments

Städar lite hemma och hittade en Metal Zone mT-2.

20200514_174744.jpg

Share this comment


Link to comment

Create an account or sign in to comment

You need to be a member in order to leave a comment

Create an account

Sign up for a new account in our community. It's easy!

Register a new account

Sign in

Already have an account? Sign in here.

Sign In Now
  • Similar Content

    • By soundsnajs
      Tjenare grabbar och tjejer!
      Vet att det inte är så enkelt men kan någon ge mig några pointers om var jag ska placera absorbers eller diffusors för att dämpa reverben lite i rummet för inspelning av ljud?
      Bifogar bild här, jag kommer att sitta mot datorn när jag spelar in.

    • By Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Vad var det egentligen som gjorde soundet på 70-talet? Var det musikerna, de legendariska studiorna, instrumenten, mixerborden, rullbandspelarna, musiken eller kanske rent av drogerna? Frågorna är många och svaren likaså.

      Det är i stort sett omöjligt att tala om 70-talssoundet utan att generalisera. Det är viktigt att inse att musiken på 70-talet, precis som idag, hade en väldig genrebredd: rock, pop, disco, funk, punk, folk, country osv - där alla utvecklade sitt eget signum. Med detta sagt finns det ändå några gemensamma nämnare som vi idag ska kika lite närmre på.
      Till att börja med behöver du inte några speciella pluggar för att det ska låta 70-tal, detta är regel nummer ett. Tvärt om handlade soundet mycket om begränsningar och sättet att spela och spela in på. Det fungerar helt enkelt inte att spela in och producera som vanligt, för att i nästa stund slänga på ett gäng vintage-emulgeringar i hopp om att musiken på något magiskt sätt ska teleporteras från nu till då.
      I vått och torrt
      I takt med att hi-fi-entusiasterna under 70-talet eftersökte en alltmer naturtrogen lyssningsupplevelse började man i studiosammanhang närmicka i betydligt större utsträckning än tidigare - något som gav ett mer direkt och torrt ljud. Begreppet torrt är dock lite förvirrande och kanske inte direkt det vi tänker på som ”torrt” idag. Inte sällan fanns det ett litet rum runt varje ljud som tillsammans med andra instrument bidrog till en större helhet. Visserligen spelades många instrument in i hyfsat dämpade studior, men ofta lite större sådana med en hel del luft runt ljuden. Detta kan enkelt återskapas genom att närmicka hemma, eller med en lanjad  signal, för att sedan lägga en ambiens runt med valfritt reverb. En personlig favorit i sammanhanget är Sunset Sound Studio Reverb från IK Multimedia. 
      Sången fick däremot ofta en mer eller mindre rejäl skjuts av ett plåtreverb och då i synnerhet EMT140 och senare EMT250. Vidare var användandet av delay (Roland RE-201 Space Echo och senare Roland Dimension D) och olika typer av chorus vanligt förekommande, beroende på genre. Det var heller inte ovanligt att sången dubblerades med ADT (Artificial Double Tracking) vilket gav den klassiska John Lennon-effekten, eller varför inte Fleetwood Mac, Abba eller The Bee Gees. Detta kan uppnås genom att du sjunger in exakt samma sak två gånger och blandar kanalerna. Ett hett tips är då att klippa bort alla starka konsonanter i dubbleringsspåret för ett tajtare sound. Det finns även pluggar som efterliknar denna effekt.
      Gällande trummorna var det dämpat som regerade och detta mer eller mindre i mono, baskagge och virvel i mitten med överhänget hyfsat centrerat. Pukorna var ofta stämda i låtens tonart och virveln dämpades med allt från plånböcker till handdukar eller vad helst man kom över. Även här var det närmickat som gällde, gärna i kombination med en rejäl dos rullbandsöverstyrning vilket bidrog till ett lätt överstyrt/distat ljud och varm kompression.
      Mixerbord och rullband
      Många förknippar kanske 70-talet med analogt brus, vilket faktiskt var något man arbetade hårt för att undvika. Allt spelades in genom mixerbord (Trident, Neve, API, EMI, Helios, Harrison) preamps (Neve 1073, Telefunken v72, v76), kompresser (LA2A, 1176), för att sedan hamna på rullband (Studer A800, Ampex ATR-102) och slutligen på vinyl. Denna långa kedja innebar att ursprungsljudet förändrandes kraftigt på vägen (återigen något man helst undvek) i form av att brus tillkom, botten och diskant rullades av och kompression uppstod. Lite enkelt uttryckt är det detta vi idag kallar för saturation (mättnad/textur) och komiskt nog också det vi försöker efterapa i den digitala världen. Vi människor har nämligen en tendens att uppfatta allt för rena signaler som onaturliga och örontröttande.
      Slutligen hade studiorna inte som idag tillgång till ett oändligt antal kanaler. I början av 70-talet var det 16 kanaler som gällde för att senare utökas till 24 mot slutet av decenniet. Med detta i åtanke är det därför klokt att medvetet hålla nere antalet kanaler om du vill efterlikna ljudet från förr. Likväl är det också en god tanke att inte fega med panoreringen - låt en gitarr ligga helt till vänster och orgeln helt till höger osv. Svunnen är dock tiden med panorerad baskagge, bas, virvel och leadsång även om det så klart fortfarande existerade.
      En generaliserande sammanfattning
      Allt spelades in genom mixerbord till rullband. Närmickning och torra rum var ljudidealet. Själv mixningsprocessen var (ofta) ganska simpel, det vill säga inte särskilt mycket kirurgiska ingrepp, hård komprimering eller massa hokuspokus. Man spelade in ungefär som det var tänkt att låta, ofta i livesammanhang.  Mindre uppenbar kompression tack vare den naturliga kompression (saturation) som uppstod i inspelnings- och mixprocessen. Alltså generellt mer dynamik än idag. Likväl limiterade man långt ifrån lika hårt som idag.  Trummor dämpades och stämdes efter tonart. Det enda reverbet som användes var i stort sett plåtreverb. Musiken var långt ifrån lika tillrättalagd som idag. Begränsningar födde kreativitet och fokus låg i större utsträckning på låtskrivande och utförande än produktionen i sig. Checklistan för att fånga 70-talet i din DAW
      Begränsa dig till 16-24 kanaler. Använd en trebands equalizer, två kompressorer, ett plåtreverb och ett delay. Mer ska inte behövas. Tänk ambiens snarare än hörbara reverb. Mer torrt än blött. Mixerbords- och rullbandsemuleringar på varje kanal kan bidra till naturlig kompression och en avrullning i botten och toppen, men förlita dig inte på dessa - de är bara en liten del av soundet. Undvik att spela in till klick, om du vågar! Lycka till!
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!
      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
      Missa inte Studiofestivalen med fina priser:
       
       
    • By joachime
      Dweezil Zappa har nyckeln till pappa Franks hemliga valv med inspelningar. Med hjälp av modern teknik ser han till att musikskatten kan bevaras. Studio passade på att träffa honom när han var på besök i Sverige 2006 i samband med turnén Zappa plays Zappa. Artikeln är en repris från 2007.
      Tänk att ha tillgång till inspelat material som spänner över 40 år – en artists hela karriär, från det sena 60-talets banbrytande inspelningar till hela turnéer dokumenterade på 24 kanaler. Du har friheten och möjligheten att välja vad du vill från arkivet för efterbehandling, remixande och återutgivning.
      Dweezil, Frank Zappas son, befinner sig i just den situationen. Studio passade på att träffa honom när ”Zappa plays Zappa”-turnén passerade Stockholm.

      Dweezil Zappa, från turnén Zappa plays Zappa i Stockholm 2006. Foto: @Björn Olsberg
      Frank Zappa (1940-1993) lämnade kvar en stor samling inspelat material i ett rum kallat ”the Vault”. Dweezil – som bland annat samarbetat med sin far som live- och sessionmusiker – såg det som sin uppgift att utforska arkivet. Ingen enkel uppgift skulle det visa sig. Frank Zappa gillade att dokumentera sina konserter och skaffade i början av 80-talet en mobil inspelningsstudio för att spela in varje kanal separat, vid varje konsert. Dweezil börjar måtta med händerna för att visa storleken på det källarvalv där tejperna förvaras. Hur många band eller inspelade minuter arkivet består av är fortfarande inte känt.
      – Jag vet inte hur många tusentals tejper det finns därinne, men det är överväldigande!
      Inspelningsformat kommer och går
      När ett arkiv spänner över så lång tid ställs man inför flera olika problem. Ett är att olika inspelningsformat kommit och gått genom åren. Den första flerkanalsbandare Frank Zappa använde – byggd av hans dåvarande studiotekniker Paul Buff – hade fem kanaler. Sedan följde 8-, 16- och 24-kanals analoga bandspelare och senare en uppsjö av digitala format.
      Familjens Zappas privata studio, Utility Muffin Research Kitchen, rymmer därför alla möjliga uppspelningsmaskiner för att få tillgång till allt material.
      Ett ytterligare problem är att lagringsmedia har en begränsad livslängd. Ämnet som fixerar den magnetiska oxiden på tejpen åldras och börjar kladda av sig på tonhuvudet. Både tejpen och maskinen riskerar att försämras vid varje uppspelning.
      Frågan är också vilket format man ska välja att föra över materialet till. Än så länge finns inget format som kan garantera någon längre livslängd, så för tillfället överför Dweezil materialet till den digitala domänen och lagrar det på hårddisk.
      Dweezil liknar jobbet i the Vault vid en arkeologisk utgrävning. Nyligen hittade man en låt som aldrig tidigare förekommit på något skivsläpp och som bara framförts en enda gång, under en konsert 1972. Låten inkluderades 2006 på albumet med samma namn, ”Imaginary diseases”.
      – Tanken med det mesta av materialet som ges ut är att så långt det är möjligt återge det i ursprungligt skick. Det ska höras vilken tidsepok materialet kommer ifrån, berättar Dweezil.
      Ett exempel är albumet “QuAUDIOPHILIAc” som gavs ut på dvd-audio i 5.1-surround. På omslaget till originaltejpen – inspelad 1970 – fanns en skiss som visade hur instrumenten och mikrofonerna var placerade vid inspelningstillfället. Alla instrument hade spelats in samtidigt i ett och samma rum och genom att mixa i 5.1 och placera spåren utifrån skissen gick det i princip att återskapa instrumentens position i rummet.
      Men det är inte alltid omslaget ger så utförlig information och man kan inte vara säker på vad man får när man rullar upp en tejp.
      – Frank var känd för att spela över saker. När det saknades tejp spelade han helt enkelt över något gammalt, säger Dweezil.
      Tidigt ute med digitaltekniken
      Arbetet med the Vault sker i både den analoga och den digitala domänen. Frank Zappa intresserade sig tidigt för digital inspelningsteknik och strävade efter en så ren signalkedja som möjligt. Om han hade levt idag skulle han, enligt Dweezil, vara förespråkare för den digitala utvecklingen och de möjligheter den fört med sig.
      Samtidigt är det en betydande del av arkivet som består av analoga inspelningar och Dweezil berättar att i dessa fall använder han gärna extern analog utrustning, bland annat en tidig prototyp av SSL:s berömda stereokompressor som stått i studion sedan sent 70-tal.
      – En analog kedja förstärker bruset, distorsionen och luddigheten på ett bra sätt, förklarar Dweezil. 
      I övrigt sker mixprocessen i så stor utsträckning som möjligt i den digitala domänen. Dweezil talar sig varm om de dsp-resurser moderna datorer erbjuder. Numera är det datorer med AMD-processorer, Steinbergs Nuendo och ett digitalt mixerbord från Euphonix System 5-serie som är hjärtat i studion.

      Pressbild med Dweezil i sin AMD-bestyckade studio från ca 2005.
      Unik inblick i produktionen
      Att ha tillgång till flerkanalstejperna från dessa klassiska inspelningar öppnar en mängd fantastiska möjligheter.
      – Jag ser fram emot att lyssna på gitarrkanalerna till låten ”Watermelon in easter hay” för att ta reda på om de spelades in med alla effekter eller om de lades på senare, säger Dweezil.
      Det ger en chans att lära sig mer om producenten Frank Zappas sätt att arbeta. Dweezil fascineras bland annat av hur bristen på kanaler gjorde att man tvingades ta produktionsbeslut redan vid inspelning:
      – Vissa av inspelningarna behöver man inte alls göra något åt vid mix. Om man ställer alla reglar lika låter det i princip som på skivan!
      Parallellt med the Vault arbetar Dweezil med att sätta ihop ett samplingsbibliotek av Frank Zappas stora ljudbank till det samplings- och fm-syntesbaserade systemet Synclavier.
      – Vi ser över möjligheterna att ge ut det så att alla kan få tillgång till biblioteket, säger Dweezil.
      Och även om det inte smäller lika högt som att finna hittills okända studioinspelningar är det ändå en spännande strävan. Framförallt med tanke på att hela det grammybelönade albumet ”Jazz from hell” från 1986 består av ljud från Synclaviern. Ett album som i USA även fick en ”parental advisory”-stämpel av RIIA, trots att det är helt instrumentalt.

      Dweezils bästa pluggtips
      Melodyne: Förutom det uppenbara användningsområdet – att korrigera sångtagningar – har Dweezil upptäckt att det är ett utmärkt verktyg att skapa galna effekter med. Men det han uppskattar allra mest är möjligheten att transkribera en monofonisk ljudfil och konvertera den till midi:
      – Frank skulle ha uppskattat möjligheten att så lätt transkribera melodier efter- som han ofta lät sina musiker dubblera hans improviserade gitarrsolon.
      Dweezil är ett stort fan av alla Native Instruments pluggar. På sin senaste soloskiva använde han till exempel Guitar Rig för att skapa sound som annars hade krävt ett flertal gitarrförstärkare för att återskapa. En bekantskap som även lett till idéer utanför studions fyra väggar:
      – Guitar Rig har till och med påverkat mitt val av utrustning på den nuvarande turnén. Till exempel tekniken att splitta gitarrsignalen till flera olika gitarrförstärkare och att steglöst låta ljudet mixas mellan dessa med hjälp av en volympedal.

      I övrigt håller sig Dweezil mestadels till Gibson-gitarrer.

      Om Dweezil Zappa 
      Född 1969. Har varit en återkommande sessionmusiker på Frank Zappas album sedan ”Them or us” från 1984. Medverkade på soundtracket till kultfilmen ”Spinal Tap” och bildade i början av 90-talet gruppen Z tillsammans med sin bror Ahmed. Har även arbetat inom tv, bland annat som vj på MTV och som programledare för ett kombinerat musik- och matlagningsprogram. 2005 samlade han och Ahmed ihop ett band bestående av musiker från olika epoker av Frank Zappas karriär för att bege sig ut på en världsturné med enbart Frank Zappa-kompositioner på repertoaren, kallad ”Zappa plays Zappa”.
       
      Artikeln publicerades ursprungligen 2007-01-23 och skrevs av Joachim Ekermann (@joachime)
    • By HoboRec
      Mjukvarumarknaden för elgitarrinspelning är stor, och helt ärligt väldigt bra. Men om du vill spela in med den där speciella rörtoppen du har hemma, eller i replokalen utan att störa omgivningen, hur gör du då? (In English at the bottom of the page).
      Det finns ju faktiskt ingen plugin som låter exakt som din favorit-förstärkare. Att spela in en 100w rörförstärkare hemma i lägenheten är inget alternativ för de flesta. Även om du bor i villa, så är det troligtvis inte den mest populära eftermiddagssysslan bland övriga familjemedlemmar. I veckans video experimenterar jag lite med hur du kan spela in den där förstärkaren utan att störa någon – den som du inte lyckats få till ljudet ifrån trots utbudet av plugins och ändlösa listor med Kemperprofiler. Utan att behöva använda högtalare eller mikrofoner. Dina grannar kommer nog också gilla detta.

      ENGLISH
      Record your guitar amp without disturbing your neighbours
      The software market for electric guitar sound is huge, and honestly quite good. But what about that special tube amp you have at home or at your rehearsal space?
      There’s no plugin that sounds exactly like that. To record a 100w tube amp in your apartment might not be a very good alternative for most. Even if you live in a house it’s likely not the most popular afternoon activity among your family members. In this weeks video I’m experimenting with how you can record that amp. The one that you can’t seem to replicate with plugins and endless lists of Kemper profiles. This without having to use speaker cabs or microphones. Your neighbours will probably like this too.

      Ulf Blomberg
      Producer & Audio engineer
      +46709184758 | www.hoborec.com
      Se alla HoboRec:s video-bloggar på Studio här
    • By Leo Larsson_
      Hej! Jag har en liten teaser här på en låt som jag spelat in. Det är inte min låt, jag har gjort en cover på Lionel Richies låt "Stuck on You". Inspelningen är inte riktigt klar än men som sagt det är bara en teaser, ett smakprov. Vad tycker ni? Skriv gärna.
      Instrument arr. Per Hallén, https://www.studioador.com/
      Sång. Leo Larsson
       
      Stuck On You Teaser.mp3
  • Blog Entries

  • Bloggar

×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.