Valle

Huvudsak eller inte... Jag menar att erkännande och prestige alltid är ett skäl (som sagt, med få undantag). Det där med att det "är kul" är egentligen jävligt fånigt att ange som skäl. Klart att det måste vara kul att hålla på med musik för att man ska orka hålla på med skiten. Men fundera på om vi verkligen (som unga och bekymmersfria) började musicera "för att det var kul", eller för att vi faktiskt "ville vara" som våra förebilder. Tillåt mig fräckheten att citera mig själv: 1. Det finns, enligt min mening, endast ett (1) läge då prestige inte existerar i sammanhanget — och det är när man skapar helt i sin ensamhet och aldrig någonsin visar resultatet för någon. Inte för någon! 2. Så fort man frågar andra om "vad de tycker" (om det så bara är flickvännen etc), eller om man offentliggör sina verk och sedan anpassar sitt fortsatta arbete efter lyssnarnas reaktioner, krav och förväntningar så uppstår per automatik prestige som en del av ens musicerande/skapande.

Nu kanske jag inte är så teoretisk som du... Men den där taktarten har jag aldrig stött på. När används den?

Men gör det dig till en "bättre" kompositör?

Bra. Då är jag ju inte helt fel ute när det gäller dig. Du får gärna komma med exempel på artister som spelar, ger ut skivor, etc, och som finner prestige och erkännande helt ointressant. Talar du genom erfarenhet nu igen?

Så prestige och erkännande är för dig helt ointressant? Här begår du ett misstag... Jag tycker att det är SKITROLIGT med musik. Det tror jag också att många här på forumet kan skriva under på. Du besvarade inte min fråga ovan, som även faller på sin plats nu: Talar du genom erfarenhet nu igen?

Vad menar du med egenvärde i det här sammanhanget? Och, varför spelar/skriver du musik? Talar du genom erfarenhet nu igen?

Du bröt just mot en forumregel bara för att få böla ut din frustration över att andra inte följer forumreglerna? Var det smart?

Varför är det så viktigt att bli bättre då? Om du nu spelar för ingen annan än dig själv.

Kanske inte helt fel där, din antagonist! Kanske inte helt fel.

Det är inte riktigt så jag resonerar. Utan: Alla (med få undantag) gör musik för att nära fåfängan och vinna prestige. Allt annat är skitsnack! Det finns inget mer som låter så patetiskt som när folk säger att de endast skriver för sina egna sinnen, sina egna begär, utan någon som helst påverkan utifrån. Bara för att sedan visa sig vilja ha "feedback och input" på det de har skrivit. Varför det? kan man ju då undra. Sket "du" inte alldeles nyss i vad andra tyckte? Eller är "du" fåfäng och prestigekåt trots allt "din" jävla hycklare?

OK. Jag kollade tillbaka i tråden men kunde inte med säkerhet fastställa vilka (obesvarade) frågor du syftar på. Hur lyder frågorna du vill ha svar på?

Ditt val. Jag säger vad jag menar och menar vad jag säger. Jag daltar inte med medlemmar och påstår (så långt jag är medveten) aldrig något jag inte kan backa upp. Du får ta mig för den jag är. I grunden är jag jävligt snäll.

Nej då, jag erbjuder dig att avstå vidare diskussioner med mig. Jag beklagade ju att du tog det som ett påhopp.

Ah... Varför skriver man annars musik, menar du?

Jag skriver inte "bättre" kompositioner idag än då när jag inte kunde teori. Sedan kan man ju diskutera vad "bra/bättre" är. Men när jag var femton skrev jag tre låtar som tog sig in på radiolistor, och kunde då i stort sett inte mer teori än vad gitarrackorden hette. Idag är jag ganska så OK på musikteori, men mina låtar låter precis lika "bra" i mina öron som förr, kanske något mer komplicerade. Men inte får mina låtar mer uppmärksamhet för det. Kolla här, Bozo! Jag ger dig en chans till att avstå från vidare diskussioner med mig. Om du ändå väljer att fortsätta, då får du ta mig för den jag är. M'kay, chap?

Beklagar att du tog det som ett påhopp. Jag respekterar om du vill avstå från vidare diskussion med mig.

Jag säger inte att du har fel, men du får gärna utveckla! Själv ser jag teori som ytterst sekundär i själva skapandeprocessen (om vi talar strikt om nya kompositioner, till skillnad från bearbetningar av helt eller delvis färdigt material). Teori kan däremot komma till pass om man får till uppdrag att dokumentera musik med ett vedertaget "musikspråk" (noter), så att andra till exempel kan utöva den. Edit: mycket ful typo.

Tvungen? Nä... Lika (o)tvunget som du behöver förstå teori för att komponera.

Hurså, har du varit reggad här tidigare? Du kan omöjligt känna mig efter bara fem månader och åtta inlägg här på forumet. OK, då utgår jag ifrån att du ska bli lärare i musik (eftersom teori inte har så mycket med artisteri att göra). Jag menar förstås varför du väljer de anglosaxiska uttrycken istället för de svenska. Men kör på!

Ungefär som när man skriver en mening.

Jag hoppas verkligen att du är klar med och säker på varför du håller på att lära dig musikteori. Är du det? Som Slejnard var inne på. I övrigt är "valet" nog en indirekt handling, snarare än ett aktivt val. Att man väljer D-dur framför F-moll kan ibland ha väldigt, väldigt långsökta förklaringar men blir så för att förnuftet, eller "känslan", ville det. Det finns liksom ingen konkret regel som säger varför. Och varför i helvete snackar vi om "major" och "harmonic minor"?

Skälet till din oförståelse finns i de nio första orden i din första mening.

Visst, upp till 300 bpm var det väl en aning imponerande. Men sedan blev det nästan lite... jag vet inte... fjantigt?

Tveklöst så!

Well, grejen är ju att jag mycket väl vet vem du är och vad du går för när det gäller ljudtekniska frågor. Som person har jag däremot mycket riktigt ingen aning om vem du är, och skiter fullständigt i det också.