Valle

Jag är bara ärlig; inför såväl mig själv som min omgivning. Jag låtsas inte.

Claes, det är säkert inte många här inne som vet mer än att du är "Claes med de höga kunskaperna inom inspelningsteknik" och den som har "rekord i antal inlägg på studio forum". Jag råkar veta att du därutöver är en jävel på låtskriveri, oerhört vass basist och duktigt på (låt)arrangemang. Dessutom har du engagerat ingen annan än min fru i att medverka i dina produktioner, även om det nu var ett tag sedan. Jag minns faktiskt på 80-talet, när vi repade lokalerna emot varandra, vilka stjärnor vi strävade efter båda två! So, cut the crap! 😉 Till alla: Claes var en riktig star-searcher när det begav sig! HA!

Men till vilken nytta, käre granne? Till vilken nytta?

Nä, me lose not. Jag går på gym regelbundet några gånger i veckan. Givetvis vet jag att det är "bra" för mig (min hälsa). Man jag tillhör även den majoritet män som går på gym i första hand för att det ger "fin figur", men också för att det går att träna bort så mycket "fett" som möjligt för att kunna fylla det med förbannad öl, vin och andra godsaker. Jag har inte "komplex" — men jag vill vara "snygg(are)" samtidigt som jag ska kunna få unna mig av det goda. Rutmage är däremot fjantigt! Att "gå i skogen" kan jag inte se ger några "erkännande"-fördelar i sammanhanget. Och att dricka vatten måste man, annars dör man. Jag har hört att man överlever högst tio dagar utan vatten. Edit: U lose!

OK, ännu en som gör-det-bara-för-att-det-är-roligt-inget-annat-och-tjänar-jag-pengar-på-det-är-det-bara-en-cool-bonus. Fine. Förklara gärna varför du tycker det är så viktigt att ägna mycket tid åta att förbättra dina färdigheter. Varför går du på gymmet? För att det är kul — eller för att "träna bort" övervikten inför sommaren? Och deras jävla bilar är inlåsta i garaget året runt och visas aldrig upp? Eller hur? Nä, you lose!

Och jag tog egentligen bara fasta på din filosofi att "Bekräftelse är kul och bra, och är tillsammans med mycket annat nånting som vi behöver i alla möjliga sammanhang, men om man blir en junkie på bara det så har man tappat fokus på det egentligt viktiga." Det hade egentligen inget med Zappa och de andra "jag-hatar-kommersiell-musik-gubbarna" att göra. Nej, inte som huvudsak. Men bekräftelse däremot! 😉

Intressant... Jag har läst en sjuhelvetes massa kändisbiografier (inte för att det på något sätt skulle göra mig märkvärdig), och du skulle i så fall bli överraskad hur mycket text det läggs ner på att berätta hur ängsliga vderbörande är över att de inte ska överträffa "förra plattans succsé". Inte bara det, utan även hur mycket artisterna söker efter vad som "blev fel" med senaste plattan. Klart att man inte ska vara "junkie på bara det" — med det menat "bekräftelse/erkännande" — men utan det har det andra knappast någon betydelse... ... så länge artisten i fråga på något sätt förutsätter feedback, i vilken form den än må vara, med sitt musikskapande.

Det var det fräckaste! Göra reklam med ovidkommande innehåll i min tråd! (Men förbannat cool låt! Jag gillar din röst. Men den var farligt nära att bli tråkig — först efter 2:30 började det hända saker som fick tillbaka lyssningsviljan — precis när jag var reda att avbryta.)

Jag hakar på Demonproducentens linje här, käre bandkollega; skulle dessa artister uppfylla kriteriet de som "aldrig har brytt sig varken om pengar eller berömmelse"?

Ja, lite åt det hållet. Så länge du på något sätt förutsätter feedback, i vilken form den än må vara, med ditt musikskapande.

Eftersom vad som är "bra" och "dåligt" aldrig stämmer från en person till en annan, så faller din teori. Precis som med utbud- och efterfråge-principen. Folk kommer inte vara villiga att acceptera hur mycket skit som helst till vilket "pris" som helst.

Jo, men "värde" för oss fåfänga innebär mer än bara pengar... 😉

Jo!

Shit, Claes! Låt aldrig "frugan" få veta du skiter i hennes kritik även när du har bett om den... 😉😄 Jo, men skickar han iväg pseudonymen när hans ska "cash the check", eller går de dit tillsammans?

Har du varit på en Pink Floyd-konsert någon gång?

Just det. Inget fel med det. Inget annat än att "värdet" på musik kommer att sjunka.

Ge sex exempel, ett för varje decennium 1960-2010!

Jo, men som jag sa. Är "erkännandet" superjävlaointressant, så köper jag ju ditt argument; även om man håller på med musik. Men så fort minsta lilla feedback efterfrågas, så är läget plötsligt annorlunda. Hur får du då dina gig? Och varför får du dem? Nej, det kan inte vara en anledning. Det är ganska naivt att tro att pengar inte spelade lika stor roll då som nu.

Nej, det låter inte crazy! Men jag hade inte trott dig om du påstod att det var lika roligt utan att någonsin få någon form av erkännande. Om ingen visste vem du var, så hade du inte fått några jobb. Ergo: Prestige > 0% Just det — "på rätt" bloggar. Vad hade hänt om alla jävlar visste vilken som var "rätt" blogg?

Målet är inte i första hand att tjäna pengar — utan att visa andra att man är duktig. Därefter kommer det där med pengarna, brudarna och sexet. Så fort du låter andra i din omgivning höra och tycka om dina musikkreationer så har redan en fot i prestigeträsket, och då är steget inte långt till "erkännande", som av naturliga skäl följs av att vilja bli "någon" inom musiken. Om du ALDRIG spelar upp dina låtar för andra, så köper jag din teori.

Stämmer dock inte branschmässigt sett. Nu är det ju snarare så att du överlever så länge media tillåter dig överleva, så det har inte så mycket med styrka att göra. De tidningar som idag håller "liv" i artister var samma tidningar som förr skrev att alla som sysslar med hårdrock var satanister och att Kiss och Sweet brukade "bajsa och kissa på hotellrumsmöblerna"...

Jag har hunnit bli 41. Jag har haft och har fortfarande roligt med musiken. Jag har skrivit massor med låtar, jag har haft mina "fefteen minutes of fame" och jag är skitnöjd med vad jag har lyckats prestera. Tyvärr nådde jag aldrig "eternal fame", men det var en dröm som sprack redan för tio, tolv år sedan. Så nu är det liksom skit samma med det. Men som jag ser det håller allt på att gå åt helvete. Inte för mig. Och inte för de branschfunktionärer i min, eller högre, ålder. De, för vilka helvetet håller på att bryta ut, är de yngre förmågorna. De kommer att få kämpa sig blå för minsta lilla erkännande. Någon får gärna rätta mig, men jag tror att peaken för den ultimata berömmelsen och framgången kom omkring 1977/1978. På den tiden fanns en sorts dyrkan av idoler som inte finns idag; idoler som man ville identifiera sig med. Idag är det mer att "idolen" är en hel jävla genre snarare än en enskild artist. Vi som växte upp med Poster hade, låt oss säga, femton stora idoler (t.ex. Kiss, Sweet, Alice Cooper, The Runaways och en handfull till) att identifiera oss med och försvara i vilda diskussioner. Nu är det typ sjutusenfemhundranittioåtta. Vi är åt helvete för många! OK, jag vet att det finns sådana som inbillar sig själva att de håller på med musik "bara för att det är kul" och ältar den utslitna skitfrasen "och tjänar jag pengar på det är det bara bonus" och att prestige inte betyder någonting (låt oss inte gå in på det där sista nu). Men de som har en mer ärlig bild, såväl gentemot sig själva som för utomstående, har nog börjat inse att det inom en snar framtid inte finns någon mening med att hålla på med musik (på det sätt som vi gör idag) — annat än om man vill slösa bort vår tid. Paradoxalt nog måste musikbranschen dö för att kunna leva igen. Frågan är vad man ska göra under tiden, i väntan på att skiten ska gå och dö. Jag ska snart ta en öl i alla fall. Inte ännu. Men snart.

Bump!

Ja, det finns en gratisversion med en jättehäftig funktion; ungefär var femtionde sekund droppar nivån med cirka 6dB — låter döhäftigt. Men visst kör du låtar under femtio sekunder så är det ju en riktig skitplugg.