Valle

Pffth! OK, låt se här då: Valle @ #27: Vilken idiot har påstått att "alla låtar redan skrivits"? Demonproducenten @ #29: Brukar vara nåt man slänger ur sig för att försvara att man inte orkar försöka göra nåt eget och unikt. Ska peka nästa gång jag ser det. Valle @ #32: Intressant påstående. Ja, peka gärna nästa gång ditt påstående stämmer. Demonproducenten @ #39 [citerar sign. Fabz inlägg från annan tråd]: "Vad det innebär i praktiken är att allt nytt egentligen är varianter av vad funnits tidigare". Så vad är det du påstår ... Att fabz påstår att alla låtar redan skrivits, eller att han inte orkar försöka göra nåt eget och unikt?

😄 Jaaa! Undo är fan i mig en revolution. Ännu bättre med program som för "händelseloggar" ... Där har man sparat en och annan timme, och några paket kalsonger (Undrar hur de som vågar/vågade friskt gjorde när de(t) sket sig och det inte fanns någon Undo och tusenlapparna tickade på ...)

Frågan på svaret är förmodligen ja – om de fick samma möjlighet som oss att lära sig den forna tekniken. Följdfrågan skulle dock kunna vara varför det dels skulle vara av intresse för de yngre, dels på vilket sätt det skulle öka någon förståelse. Jag är överlycklig över att allting har blivit så effektivare med dagens tekniker. Personligen gör jag (resultatmässigt sett) bättre ifrån mig med nya tekniker än med äldre. Att vi lyckades få till "bra" produktioner med fornteknik är såklart intressant, men jävlar vad vi förlorade tidsresurser på skiten. (Och till viss del kvalitet – "ping pong, till exempel, gick mig på nerverna vid varje tillfälle ...) Tekniken från 80-/90-tal är obsolet.

EDIT: Äh, pallar inte ... Minns inte exakt vad det egentligen rörde sig om.

Oj, det var en detaljrik återgivning, en bra sådan. Dessvärre får vi nöja oss med mitt B-omslag, och så får vi se vad som händer vid eventuell uppföljare ... 😉 Jag hatar inte gubbar, din gubbe! Däremot köper jag inte vissa gubbars "jag är den fulländade generationen, inga fler kunskaper eller tekniker behövs"-mentaliteten som de oftast inbillar sig är fallet. Jag föddes för övrigt i november 1968. Och jag är en stolt gubbe.

Bra notering. Även om jag personligen är nöjd med omslaget så kan jag medge att bilden på mig är lite töntig ... men det är faktiskt lite det som är meningen. Efter många omslagskandidater var den här den som skrek mest "wannabe" 😉 (Faktum är att beslutet vandrade fram och tillbaka mellan ovan omslag och ett annat som var lite snyggare, eller snarare "coolare". Det som bekymrade mig lite var att det senare "ville mer" än vad som var sanningen i min berättelse. Det blev lite patetisk-varning över det ...)

😄 Håller med ... faktiskt! 🙂 (Mest för att jag äntligen kan gå på nästa roman ...)

Ah, bumpar den här lite försiktigt, då manuset är klart. Återstår tryck! FY FAAAN VA JA E BRAA! (Föreställ er mig med studentmössa, intrasslad i blågula volanger och visslandes i visselpipa och aspackad.) Jag är dock inte packad. As, alltså. Nu är det nära.

Nej, nej, nej.

Den förre.

Det är faktiskt lite vad jag tycker att du också gör ...

Korrekt. Mest ont gjorde det runt bröstvårtorna.

Det fattar väl jag med. Men det där var inte i närheten en koppling till att en läsare skulle bryr sig huruvida en bok har "lekts fram" eller skrivit på en skrivmaskin vars reservdelar inte längre tillverkas. Du ser det ur Guillous perspektiv, jag ur läsarens. Ska du argumentera för att jag har fel, får du nog också argumentera ur läsarens perspektiv. Ur kreativ synpunkt kan jag se vikten av att använda de verktyg man är van vid.

Blommorna var såklart inte min idé ... Det var fotografens; han sa något om att de ville dölja att jag stod vid en cykel. Dåligt jobb, om man frågar mig, man ser ju hur tydligt som helst att växelreglaget sticker fram ...

Stolt gubbe! En bild på mig i somras.

Lite osäker på vad du syftar på där ... att Guillous läsare föredrar böcker som skrivits på skrivmaskin och inte på en laptop? (Du behöver inte svara, jag är inte nyfiken, frågan var mer indirekt än något.) Jag vågar hursomhelst sätta en hel del på att de flesta inte vet att Guillou envisas med att skriva på en gammal Halda (eller vad det nu är). Böcker läser man för att man vill ta del av vad författaren har att berätta, inte för att läsa se vad man kan åstadkomma med en skrivmaskin (som en sorts kontring till dator). Om en dator utgör någon sorts störfaktor i Guillous skrivande, medan hans konkurrenter har förmågan att "konvertera" till andra tekniker, säger kanske lite mer om Guillou som författare.

Det finns en komisk tendens bland några som tror att det är artistens personliga "feeling" som ännu idag skulle vara det som i första hand säljer. Den inställningen avslöjar också vilken dinosaurieart man tillhör ... De utövande artisternas "feeling" var något musikkonsumenterna var snälla nog att ge en råttas rumpa under perioden 1969-1977. Därefter skapades två läger: anarki och kommersialism. Idag kan varken producenterna eller konsumenterna bry sig ett skit mindre huruvida ett anslag i din låt är gjord med din eller någon annans "feeling". Jan Guillou är en av de få författarna idag som fortfarande skriver på en "riktig" skrivmaskin. Han säger att det blir mer allvar av arbetet då; han menar att det med datorer blir för lätt att stryka och ändra och att man därför tror att det bara är att leka sig fram. (Känns igen även bland oss musiker, eller hur?) Men säg den läsare som bryr sig huruvida en bok har "lekts fram" eller skrivit på en skrivmaskin vars reservdelar inte längre tillverkas. Fåfänga artister (däribland jag) får snällt finna sig i att det är lyssnaren som är bossen, inte artisten. Såvida du inte spelar för bara dig själv och ingen annan – det vill säga prestigelöst. Men i sådant fall hade vi inte varit här, ens på detta forum. Ta daa!

Det är sällan jag vill referera till "limiter-rattande" som en konst (vilket jag anser att många annars gör – ni vet vilka ni ääär), men i det här fallet blir det lite speciellt. Jag lyssnade på produktionen i TS:s signaturlänk. Det var en OK produktion, och dessutom en typ av musik jag av diverse skäl är fullständigt såld på. Men – den här musiken är enligt min mening mycket, mycket beroende av sin dynamik (instrumentindividuellt) ... minsta lilla pumpamde eller flåsande och produktionen är åt helvete. Efter kompressor är limiter det verktyg som fordrar mest respekt och eftertanke innan/inför användning. Det är inte bara att "kranka upp"; man måste fatta inte bara varför man vill kranka upp, utan även förstå vad krankadet gör med källan den påverkar. Sådetså.

Idioter regerar! (Jag vet, kan tolkas tvetydigt ...)

Intelligent svar ... du svarar "ja" på en tvåalternativsfråga. Du menar alltså att där inte finns någon praktisk (ha-ha) skillnad på att faktiskt behärska något och att vara under upplärningprocess att framdeles behärska något?

Du krånglade till syftningen lite där ... Vad var det de kunde "redan igår" – behärska expertområdena, eller lära sig att behärska expertområdena?

Var det där en "check" (som i "bock") på trådpraxisens bil-analogi?

Du vet ... om du vill bli tagen på allvar är det bäst att du snabbt så in i helvete reviderar det där med att skaffa "bättre öron". För stunden framstår du som en gröngöling. Det finns ingen som hävdar att man inte hör skillnad på EQ och EQ; däremot att man inte hör skillnad på EQ:s som inte har hårdkodad "färgning" eller som är menade att "härma" en specifik, analog EQ. Kolla gärna in den här tråden: Ingen plugg är unik — inte ens om den är "dyr"! Därefter kan du komma tillbaka och läxa upp oss idioter.

Inspelningsprogrammets "inbyggda" EQ och/eller Voxengo GlissEQ. Och det är skitsamma vilken genre.

Fast nu efterkonstruerar du. Det du sa innan, och som jag ville att du skulle utveckla (du missade det nog, se inlägg #75), var att du ansåg att för en seriös produktion så är nog riktiga trummor önskvärt. Så: Varför det? undrar jag. Vad gör digitala trummor mindre "seriösa" i en "seriös" produktion? Och, vad får dig att tro att produktioner med digitala trummor inte är seriösa?