Valle

Det är faktiskt lite vad jag tycker att du också gör ...

Korrekt. Mest ont gjorde det runt bröstvårtorna.

Det fattar väl jag med. Men det där var inte i närheten en koppling till att en läsare skulle bryr sig huruvida en bok har "lekts fram" eller skrivit på en skrivmaskin vars reservdelar inte längre tillverkas. Du ser det ur Guillous perspektiv, jag ur läsarens. Ska du argumentera för att jag har fel, får du nog också argumentera ur läsarens perspektiv. Ur kreativ synpunkt kan jag se vikten av att använda de verktyg man är van vid.

Blommorna var såklart inte min idé ... Det var fotografens; han sa något om att de ville dölja att jag stod vid en cykel. Dåligt jobb, om man frågar mig, man ser ju hur tydligt som helst att växelreglaget sticker fram ...

Stolt gubbe! En bild på mig i somras.

Lite osäker på vad du syftar på där ... att Guillous läsare föredrar böcker som skrivits på skrivmaskin och inte på en laptop? (Du behöver inte svara, jag är inte nyfiken, frågan var mer indirekt än något.) Jag vågar hursomhelst sätta en hel del på att de flesta inte vet att Guillou envisas med att skriva på en gammal Halda (eller vad det nu är). Böcker läser man för att man vill ta del av vad författaren har att berätta, inte för att läsa se vad man kan åstadkomma med en skrivmaskin (som en sorts kontring till dator). Om en dator utgör någon sorts störfaktor i Guillous skrivande, medan hans konkurrenter har förmågan att "konvertera" till andra tekniker, säger kanske lite mer om Guillou som författare.

Det finns en komisk tendens bland några som tror att det är artistens personliga "feeling" som ännu idag skulle vara det som i första hand säljer. Den inställningen avslöjar också vilken dinosaurieart man tillhör ... De utövande artisternas "feeling" var något musikkonsumenterna var snälla nog att ge en råttas rumpa under perioden 1969-1977. Därefter skapades två läger: anarki och kommersialism. Idag kan varken producenterna eller konsumenterna bry sig ett skit mindre huruvida ett anslag i din låt är gjord med din eller någon annans "feeling". Jan Guillou är en av de få författarna idag som fortfarande skriver på en "riktig" skrivmaskin. Han säger att det blir mer allvar av arbetet då; han menar att det med datorer blir för lätt att stryka och ändra och att man därför tror att det bara är att leka sig fram. (Känns igen även bland oss musiker, eller hur?) Men säg den läsare som bryr sig huruvida en bok har "lekts fram" eller skrivit på en skrivmaskin vars reservdelar inte längre tillverkas. Fåfänga artister (däribland jag) får snällt finna sig i att det är lyssnaren som är bossen, inte artisten. Såvida du inte spelar för bara dig själv och ingen annan – det vill säga prestigelöst. Men i sådant fall hade vi inte varit här, ens på detta forum. Ta daa!

Det är sällan jag vill referera till "limiter-rattande" som en konst (vilket jag anser att många annars gör – ni vet vilka ni ääär), men i det här fallet blir det lite speciellt. Jag lyssnade på produktionen i TS:s signaturlänk. Det var en OK produktion, och dessutom en typ av musik jag av diverse skäl är fullständigt såld på. Men – den här musiken är enligt min mening mycket, mycket beroende av sin dynamik (instrumentindividuellt) ... minsta lilla pumpamde eller flåsande och produktionen är åt helvete. Efter kompressor är limiter det verktyg som fordrar mest respekt och eftertanke innan/inför användning. Det är inte bara att "kranka upp"; man måste fatta inte bara varför man vill kranka upp, utan även förstå vad krankadet gör med källan den påverkar. Sådetså.

Idioter regerar! (Jag vet, kan tolkas tvetydigt ...)

Intelligent svar ... du svarar "ja" på en tvåalternativsfråga. Du menar alltså att där inte finns någon praktisk (ha-ha) skillnad på att faktiskt behärska något och att vara under upplärningprocess att framdeles behärska något?

Du krånglade till syftningen lite där ... Vad var det de kunde "redan igår" – behärska expertområdena, eller lära sig att behärska expertområdena?

Var det där en "check" (som i "bock") på trådpraxisens bil-analogi?

Du vet ... om du vill bli tagen på allvar är det bäst att du snabbt så in i helvete reviderar det där med att skaffa "bättre öron". För stunden framstår du som en gröngöling. Det finns ingen som hävdar att man inte hör skillnad på EQ och EQ; däremot att man inte hör skillnad på EQ:s som inte har hårdkodad "färgning" eller som är menade att "härma" en specifik, analog EQ. Kolla gärna in den här tråden: Ingen plugg är unik — inte ens om den är "dyr"! Därefter kan du komma tillbaka och läxa upp oss idioter.

Inspelningsprogrammets "inbyggda" EQ och/eller Voxengo GlissEQ. Och det är skitsamma vilken genre.

Fast nu efterkonstruerar du. Det du sa innan, och som jag ville att du skulle utveckla (du missade det nog, se inlägg #75), var att du ansåg att för en seriös produktion så är nog riktiga trummor önskvärt. Så: Varför det? undrar jag. Vad gör digitala trummor mindre "seriösa" i en "seriös" produktion? Och, vad får dig att tro att produktioner med digitala trummor inte är seriösa?

Om du inte har något att tillföra kan du ju liksom get the fuck out. Nu gjorde du ju knappast något som var mognare än det du själv ondgjorde dig över. Grattis till dig!

Varför det? Vad gör digitala trummor mindre "seriösa" i en "seriös" produktion? Och, vad får dig att tro att produktioner med digitala trummor inte är seriösa?

Nu fattar jag inte ... Om du "rest your case", så betyder det ju att jag nyss skrev något som understryker en poäng/ett argument du själv har lagt fram. Vilken poäng var det? Eller är det det du menar, att något är "bäst" för alla först när du säger att det är "bäst"?

Jomense, nu har du tydligen satt en riktlinje för var något är "gott resultat", som om det skulle vara riktlinjer för övriga världen. Att tillfredsställa dig och dina riktlinjer är knappast vare sig min eller någon annan producents avsikter eller syften. Vi klarar oss bra med våra egna riktlinjer.

Jo. Nej, det är inte det jag påstår. Däremot efterkonstruerar du så att det jag säger inte ska låta logiskt. Vilket jag i och för sig kan förstå att du behöver göra. Jag ställer mig frågan varför "din" Kalle inte väljer att spela in dragspelet med hjälp av ett VSTi, utan måste krångla till det med en riktig dragspelare. Jag, till exempel, kan inte spela trummor, men på något märkligt vis finns det ändå trummor i mina produktioner ...

Nej, du snackar skit. Du summerar min "tro" genom ett påstående om att "de som sitter på enorm expertis och kunskap inom sitt område" blir ett eget supermänniskosläkte som man måste anlita för att få till en bra produktion. Jag har en positivare syn: alla kommer att kunna lära sig det mesta för att få till en musikproduktion på egen hand. Det finns många produktioner inom andra affärsområden (inte bara musik) som inte längre kräver den "expertis" som rådde för kanske bara för ett tiotal år sedan. Ditt inlägg i övrigt var bara svammel. Du försvarar bara dina snart överflödiga tjänster. Vilket jag å andra sidan kan förstå.

Du vet inte vad jag tror. Däremot bekräftar du den naivitet som råder bland vissa att "expertis" alltid är kopplad till en person med en (1) titel/titulering. Med ovan menar jag att de "expertområdena" som du nämner kommer att kunna läras (och kan redan läras) av vem som helst, och därför kan vem som helst i framtiden göra lika bra musik som man idag inbillar sig endast går att göra genom att man till exempel anlitar din maaastringstjänst. Enligt min mening är dina tjänster överflödiga redan i skrivande stund. Inga fancy länkar kan ändra på det.

Du tenderar att föra 13 december på tal lite väl ofta, tycker jag. Man skulle kunna tro att det snarare är du som behöver mig.

Jag skriver (skrev) faktiskt majoriteten låtar direkt i huvudet – i brist på snyggare metafor. Men ja, jag ställer mig också frågan varför vi gillar musik. Särskilt med tanke på att "musik" för varje generation muterar till att bli mer "ljud". På Mozarts tid (inte för att jag nödvändigtvis vill sätta någon startpunkt för musik just vid hans levnad, eller för att jag nödvändigtvis favoriserar hans musik) var ju musiken mer musik än vad det kom att utvecklas till framöver. När rocken kom handlade det om att förvränga och överdimensionera; artisterna blev nästan viktigare än den musik de förmedlade. Musikhuliganism såg dagens ljus. Skitfånigt! Och idag kan jag häpna över att en slinga, som kanske består av tre toner, loopar om och om och om och om och om och om och om och om och om och om och om och om och om och om och om och om och ... ja, ni fattar – och att denna repetitiva ljudslinga av vissa kallas musik. När det snarare handlar om "ljudeffekt". Inget illa menat om folk som köper ljudeffekter och har det som sin festmusik, eller som går igång på när blott en baskagge och virvel skiftar anslag i en halvtimme ... Man tager vad man haver; vad som, så att säga, rockar ens vagga. Men det blir lite krystat när en musiker och en ljudeffektdesigner ska börja diskutera sin konst och samtidigt påstå att det de sysslar med är ... musik? Nej, jag säger det igen ... det är bara att dra på sig snabelskorna och bjällermössorna. Jag behöver inte slingra mig ur något.