trombonisten

Oktava är lite speciella. Det finns nämligen två olika företag som bråkar med varandra. Det ena är ryskt och har funnits sen 60-talet och tillverkar mickar. Det andra är engelskt (tror jag) och säljer mickar som tillverkas i Kina. http://oktava.tula.net/fake/ Bägge sägs vara helt OK, men personligen har jag svårt att acceptera de kinesiska mickarna, alltför mycket stjälande av namn tycker jag. Om de vore bra så kunde de väl stå under eget namn. G.

Mycket pyssel är det. Själv skulle jag nog ge upp rätt snart. Varför inte börja med att köpa ett hyfsat bord som du kan få billigt, och sen modifiera från där? Då har du nåt som fungerar från dag ett och som sen kan bli bättre steg för steg. Byta några kanalstrippar i taget, kanske göra lite olika varianter. Om man letar lite kan man hitta begagnade saker till rimliga priser. Varför inte den här? http://korgen.svt.se/form/begagnad.nsf/SVT...00%26AutoFramed G.

Alltså, nu är det två saker jag inte förstår. 1 - varför kalla det för A/B. Jag kanske är småskuren, men för mig är det inte A/B för att man har två overheadmikar som inte sitter precis bredvid varandra. Det är alldeles för vag beskrivning. Om du sätter två mickar några meter framför trumsetet så kan det vara A/B. Om du sätter upp ett gäng mickar, varav två som OH så skulle jag inte kalla det A/B. Det är en många möjliga varianter av multimickning av ett trumset skulle jag säga. Men strunt samma, det är inte den stora frågan. 2 - se på två OH-mickar i "A/B" om det nu är det du vill kalla dem. Det blir cirka en meter från micken till virveltrummen (mer än en meter skulle jag säga). Skall det då vara tre meter mellan OH-mickarna? Förklara gärna det. Jag upprepar det igen. Trots att många fått för sig det så har A/B och 3:1 inget med varandra att göra. 3:1 är en tumregel vid multimickning. G.

Jag föreslår att du frågar hos "leverantören". TSM är ett märke som det svenska importören sätter på kinesiska mickar. (Har för mig det är Luthman, men jag är inte säker). Köper man nåt hundratal mickar så sätter den kinesiska fabriken det varumärke du önskar på micken. Antagligen är det en standardmodell direkt ur kinesernas katalog. Med tiden har det kommit nån ny standardmodell, den gamla kanske gått ut ur sortimentet. Ett problem med såna här mickar är att vi faktiskt inte kan vara säkra på att micken ens kommer från samma fabrik, även om det i just det här fallet inte verkar vara en fråga. Hur stor skillnaden är kan man bara ta reda på genom att jämföra. Ytterligare ett problem är att "spridningen" mellan olika exemplar tidvis varit ganska stor hos kineserna. Nå, låt inte sånt här avslå från köp. Det är oftast mycket mick för pengarna. G.

Nu bara måste jag komma in igen. 3:1 - regeln har absolut inget med AB eller någon annan stereouppsättning att göra! Den som skriver det, till exempel i citatet ovan, har helt fel. Den som skrivit det är tyvärr ute och cyklar ordentligt när han blandar ihop avståndet mellan delarna i ett spaced pair med 3-to-1 regeln. 3:1 - handlar om när man vill spela in olika ljudkällor med varsin mikrofon. Då är det en ganska bra tumregel. Om avståndet från Pelle till hans mik är 1 meter, så räkna med att nästa mik som Stina sjunger i bör vara 3 meter bort. Avsikten är att ljudet som spiller in i Stinas mik inte skall störa ljudet i Pelles och skapa en kamfiltereffekt. Men det är som sagt bara en tumregel. A/B och X/Y och ORTF och andra uppsättningar är menade att spela in EN ljudkälla med EN mik. De handlar om att skapa en stereomik av flera element. En ganska stor mik visserligen, men avsikten är att varje element skall spela in hela ljudkällan. Alla instrumenten hörs i bägge mikrofonerna i ett A/B-par. Ljudkällan kan vara mycket stor, en symfoniorkester till exempel, utan att avståndet mellan mikarna i ett A/B-par behöver vara särskilt stort. Jag har vanligen kring en halvmeter vilket kanske kan sägas vara ett "europeiskt" avstånd. I USA verkar man gärna ha 2 meter eller mer. Det finns standarduppsättningar med fler än två mickar. Decca tree är en sådan, och uppställningen med tre omni i rad framför orkestern är också rätt vanlig. Ingen av dem är väl i egentlig mening det man bör kalla för A/B men det finns nog de som har en annan syn även på det. G.

En säljare av Amek pure path, det är en affär som lägger ut sina extragrejor på nätet. http://stores.ebay.co.uk/Studiocare-Professional-Audio G.

Helmuth, jag diggar din inställning. Kör på. Jag provade också lite olika program i budgetklassen. Många funkar utmärkt för mindre verk, men när det blir lite längre och många stämmor så tyckte jag att det till slut bara blev total omöjligt knöligt. Sjäv använder jag numera Sibelius och kan väl säga att det är inte programmet som hindrar mig från att skriva symfonier. Om målbilden är att du skall skriva ut noter och få en orkester att spela materialet så krävs det en uppsättning noter per stämma. Stråkarna behöver dessutom en kopia per pult, helst en per spelare så de kan träna hemma också. Det blir några kilo papper, så bara att skriva ut det tar en stund. Om då programmet strular så blir det många svordomar. Mycket energi kan gå åt till fel saker. (Som dom säger, "Been there, done that"). Ett alternativ att titta på som en början är Melody Assistant. Det är nog gratis tror jag så väl värt att titta på. http://www.myriad-online.com/en/index.htm Gunnar PS: skrev studiopartitur innan, skall vara studiepartitur (för studier, inte studior). DS.

Violin / viola / cello är väl liknande ljud om man så säger även om det är en glidande skala mot något annat. Bas pizz låter mer som ståbas i jazz. G.

Kunskap finns i många källor. Skall man skriva en symfoni kan man ju kanske börja med att titta på några som redan finns och försöka förstå och analysera. Det finns så kallade studiopartitur. Kring 300:- tror jag de kostar, hela partituret lite förminskat i en bok. Kolla en notaffär, hittar du ingen i Småland så skickar nog Aulos i Stockholm. G

Häpp. Fel hade jag både här och där. Ber om ursäkt. Rekommenderar läsning på DPA-s hemsida. Leta er ner på Microphone University och sedan vidare till Stereo Techniques. http://www.dpamicrophones.com/ Gunnar.

Varje hantering av en analog signal ger distortion. Skicka den genom en kabel en decimeter och det blir distortion. Använd en förstärkare och det blir distortion. Men frågan är vilken sorts distortion och hur mycket. Så precis som allt annat så blir det distortion när man kör in signalen i ett ljudkort för att A/D-omvandla. Hur mycket det blir beror på en massa olika saker. Nuförtiden så är även billiga ljudkort hyfsat bra. Det är ganska lite brus och ganska lite distortion. Köper man riktigt dyra ljudkort blir det mindre av bägge delarna. Teori är en sak, praktik är lite annat. Rent teoretiskt så blir det ingen distortion alls bara för att man digitaliser. Absolut ingen. Det här är beskrivet med ett antal matematiska formler som tar en stund att sätta sig in (vi spar det). Det namn som brukar nämnas är en sedan länge död amerikan vid namn Nyquist. Rent matematiskt är det här sant. Men praktik är lite annat. AD är komplicerat så det finns olika källor till distortion. Jag tänker bara ta upp en av dem här, kvantiseringsbrus men det finns fler. Det första är att det tillkommer en form av "brus" som kallas kvantiseringsbrus. Detta är beroende på vilket bitdjup vi har. För att förenkla massor kan vi mäta detta brus med en siffra som kalla signal-till-brus, oftast på engelska signal-to-noise eller S/N. Den här uttrycks oftast i dB. Leta reda på några olika ljudkort och se vilken S/N de har. Förenklat så ger varje bit i samplingsdjup som bäst 6dB i S/N. Så 16 bitar skulle vara 96dB och 24 bitar 144dB. Tittar man på dagens så kallade 24 bitars ljudkort så brukar de ligga runt 110dB. Nånstans på vägen brusar det alltså så mycket att vi faktiskt inte har nytta av alla 24 bitarna. Nå, det räcker faktiskt ändå för praktisk användning. Men dyrare ljudkort har ofta lite bättre siffra. (Att sen en del fabrikanter har glädjemätningar i sin reklam är en annan sak). Gunnar

Det blev inte helt rätt i nåt av svaret ovan. Jag får försöka. A/B bygger på rundupptagande mikrofoner, även kallad omni. Det används för att göra stereoinspelning av till exempel symfoniorkestrar, men man kan använda det på andra saker också men inom pop o rock är det ovanligt. Jag sätter upp två omni-mickar på en stereoskena, och så upp i luften en bra bit. Några meter bakom dirigenten. Funkar på små och stora orkestrar, körer, storband, konsertflygel, allt möjligt akustistiskt. Det svåra är att sätta mickarna på precis rätt ställe. Det gäller att lyssna noga. Hittar man precis rätt ställe så behövs ofta inget mer, klart för CD. Det gäller att balansera också för att få med lagom mycket av efterklangen i lokalen. Så om rummet låter dåligt är det inget bra alternativ att använda A/B. Avståndet mellan mickarna beror på många olika saker, men en knapp halvmeter brukar vara en bra början. Det kan skilja från kanske 3 decimeter upp till 2 meter eller så beroende på. G.

Det finns en hel bok om ämnet. http://www.instantbook.se/books/musik.html Risken är möjligen att när du läst den att det blir så krångligt att det känns som det är lika bra att låta bli. G.

Hans, låt oss hoppas du får rätt. Men som man brukar säga, håll inte andan under tiden du väntar. Gunnar

Klas, du har fått bra tips redan. Jag kan bara stötta ytterligare och säga att bästa tipset du kan få är att börja med ett stereopar. Läs på lite om mikrofonuppställningar. Klarar du engelska så har dpa ett par kapitel under microphone university som har bra bilder. www.dpamicrophones.com Jag skulle börja med ett stereopar lite bakom dirigenten (om det finns en sån). Rätt högt upp, helst sådär 4 meter över scengolvet. Beroende på vilka mickar du har så kan du välja antingen ORTF (om du har kardoider) eller AB med sådär en halv meter mellan mickarna (om du har omni). Sen är det bara att prova att flytta mickarna framåt eller bakåt, upp eller ner. Några saker att tänka på: - närmare musikerna, mera direktljud och mindre efterklang. Balansera efterklangen på det här viset. - närmare musikerna, de närmaste instrumenten blir starkare, de längst bort låter svagara i jämförelse. Balansera instrumenten så här. - högre upp kan flytta dig en bit ifrån otäcka reflexer och ge ett tydligare ljud. Hamnar du för lågt så tenderar trumpeterna att blåsa rakt in i mickarna till exempel. När du hittat rätt placering av stereoparet behövs det oftast inte mer. Det kan dock vara tryggt att sätta upp någon eller några spotmickar på solister. Vanligen vill man lyfta fram dem lite mer i en inspelning, de kan försvinna annars. För att kunna hitta rätt placering för stereoparet behöver du antingen kunna lyssna i bra högtalare i ett annat rum, eller ha riktigt ordentligt dämpande hörlurar av bra kvalitet. Berätta gärna vilken utrustning, mickar till exempel, som du har tillgång till så kan vi kanske hjälpa till ännu mer. Gunnar

Några tankar. Först, hur låter rummet där inspelningen är gjort. Kanske att det kan löna sig att dämpa det ännu mer. Prova med att bearbeta ljudet innan du mp3-kodar. Essen är ganska kraftiga i wav-filen. Kan tämjas antingen med en de-esser (kompressor bara för diskanten) eller eventuellt med att sänka EQ för högre frekvenser. Det är också ganska mycket näreffekt så du kan karva lite i lägre mellanregistret. Skär också alla riktigt låga och höga frekvenser, säg under 75 Herz och över 7.000Hz eller så. Efter detta lägg en kompressor för att minska dynamiken lite. Kan vara riskigt för rummet hörs mer där. Det blir ju aldrig bättre efter mp3 än före. Gunnar

Hmm. Det finns nog en lång historia bakom varför NS-10 blev den standard de blev. Men glöm inte att i en studio har man verktyg för att uppnå ett resultat, inte i första hand för att ha trevligt. En faktor är att "riktiga" studios har "riktiga" högtalare. Såna där monster som är inbyggda i väggen. Sen passade det rätt bra att slänga upp nåt litet ovanpå mätarbryggorna som extra-koll. NS-10 var lagom stor för sånt. Såg väl rätt kul ut också och var lätta att få tag på. Deras största finess var dock att de är elaka. En dålig mix låter dåligt. Riktigt, riktigt dåligt. Om man ens kommer i närheten av att få det låta hyfsat på NS-10 så duger det i stort sett i alla högtalare. De visar på ett brutalt sätt alla "felen" i det viktiga mellanregistret. Eftersom de är slutna lådor så är de ärliga även i basen, med lite (mycket) övning kan man mixa även rätt djup bas i NS-10. En del så kallade "studio-monitorer" som säljs i lågpris-segmentet påminner i jämförelse mer med billigare så kallade hifi-högtalare. De döljer och suddar ut och allt låter ganska bra. En dålig mix kan slinka igenom utan att det hörs. Som nöjesmaskiner kan det vara kul, men som verktyg i mixningen tycker jag de är rätt meningslösa. Men som sagt NS-10 är död och begraven. De där nya med vita koner har inget med den att göra, det är bara marknadsföring. Kan ju vara bra förstås. Marknadsföringen har funkat i alla fall, se bara en hel tråd här. Gunnar

Det handlar om marknadens storlek. Antag att det finns miljontals människor som har studio. De allra flesta har mycket små krav. Väldigt få av dessa skulle köpa ett kort till bara för att kunna köra lite fler VST-er. De flesta ljudprogram numera har freeze-funktion så det går att komma runt behovet. En liten grupp, kanske 50.000 sammanlagt har lite större krav. Många av dessa är professionella studios. En hel del har externa effekter i stället, en del kör ProTools HD eller något liknande som ju har externa DSP, en del har köpt UAD eller liknande. På det hela taget finns det en massa alternativ i de högre prisklasserna. Kvar som målgrupp för ett extra VST-kort är ganska få. En hel av dem skulle komma ganska långt genom att köpa en snabbare dator. Och alternativet med att koppla upp en till dator till har ju nämnts. Eftersom volymerna på PC är enorma och volymerna på kortet blir små, som kommer kortet att vara relativt dyrt. Kanske ungefär så mycket som en "standard" fast dator kostar. Så svaret är ganska enkelt, marknaden är liten just nu. Kommer nog bli ännu mindre med tanke på den snabba takt som CPU-kraften i PC ökar. Utveckingstakten i PC-kraft är för övrigt väldigt snabbt så ett kort som är modernt idag kommer vara långsamt om ett år. Svårt att räkna hem nåt sånt som tillverkare. Sen kan man ju få önska. Gunnar

Lugn o fin. 4.200 internt i en laptop funkar utmärkt bra. Var gränsen går beror på en massa saker, en snabb CPU hjälper. Men sådär 20 kanaler vid 44.1 kHz / 24 bitar borde du klara. Nästa hastighet för bärbara är 5.400 och snabbaste är väl 7.200. Det är inte så enkelt att 7.200 är lika mycket snabbare som det låter, det finns en massa andra faktorer som spelar in. Ibland kan det vara söktiderna för huvudena som är mest intressanta i stället. Skall man gå över de där 20 kanalerna, eller var gränsen går, börjar det bli intressant att dela filerna på flera hårddiskar. Absolut en för program och swap-filer. En annan för samplingar. En eller gärna flera för ljudkanalerna. Då blir det externa diskar som gäller. Räcker det inte internt gäller extern hårddisk, firewire 400 är nog bästa valet just idag. Själv köper jag helst kombinerade USB2 / FW400 diskar så vet jag att det funkar oberoende av vilken dator som kopplas in, alla har ju inte FW. (Lacies kombination har FW800 också, men den spelar liksom ingen större roll med min nuvarande dator). Är det bara några hundralappar det handlar om så skulle jag ta den snabbare hårddisken. Så stor som möjligt, ljud tenderar att ta himla mycket plats. Gunnar

Det är bara marknadsföring. Inte nånting är samma som den gamla. Verkar som folk går på det. G.

Låt oss räkna lite. Först så måste det lågpassfiltreras. Ingen nu levande människa kan höra 2,8 MHz, så lite lågpass behövs det. Antag att vi sätter lågpass till 192kHz. Då hinner vi 2.8 miljoner / 192.000 per sekund, alltså ungefär 14 bitar per sample. Skall vi alltså kunna ha fullt utslag vid 192kHz så krävs det 14 ettor i rad, sen 14 nollor i rad, och så vidare. Att kunna göra såna här överslagsräkningar är rätt nyttigt. Men det besvarar faktiskt inte frågan. Låt oss i stället leta reda på specifikationen. Något för en senare post. Gunnar

Ett antal tips på program finns ovan. Alla har vi lite olika favoriter. Du kan också kolla in Magix Music Studio 10 deLuxe. Det är i grund och botten samma program som Samplitude / Seqouia så det är bra kvalitet på det som finns där. Effekter och sånt är begränsade och midihantering finns inte alls i själva programmet. http://site.magix.net/scandinavian/home/mu...eluxe/?version= En finess med programmet är att det är relativt billigt (700:-) så du kan ha det att lära på för att senare gå vidare mer upplyst till något annat. Jag har det själv vid inspelning i konserlokaler, mixar hemma i Samplitude. Det är för övrigt allmänt sett bra att ha mycket kunskaper om ord och termer och hur program i allmänhet fungerar. Demoversioner är ett sätt att nå dit. Ett annat är att det ofta följer med något program med ljudkorten man köper (kanske minsta versionen av Cubase eller så). Antagligen kan man lära sig på i stort sett alla programmen. Efter ett tag upptäcker man att de funkar lite olika och finner sin egen favorit. Brukar tyvärr bli lite dyrt då, så det är en finess att lära först och handla sen. Ett annat inte oävet alternativ för ljudinspelning är nTrack Studio. http://www.ntrack.com/what_is.shtm Det finns en utvärderingsversion som kan mycket om jag minns rätt. Upplåsning kostar om jag inte minns fel 75 dollar (cirka 600 kronor). Gunnar

Jag bytte från ProTools LE. Hade en MBox och ville ha mer kanaler. Avsett för inspelning av akustisk musik på plats i konserlokaler och så. PT LE hade bara 002 att erbjuda. Med andra program kan jag välja själv. Använder MBoxen ibland, mer och mer sällan dock. Har ett M-Audio Transit (billiga grejor) för att köra utgång på s/pdif när det behövs. Och ett Motu 828mkII med ADAT ingång när det behövs fler kanaler. En riktigt viktig orsak till att jag bytte var hur bökigt det var för mig att skapa en CD från ett antal verk inspelade på plats. I PT LE måste man bounca en sats i taget, och det tar lika lång tid som satsen är lång. I det program jag valde, så sätter man bara upp var spåren börjar och 8 minuter senare har jag en färdig CD. Klippningen funkar precis lika bra i mitt program som i PT LE. Filerna är vanliga wave filer, men programmet kan läsa och skriva en hel mängd format. Att sen effekterna som följde med är så bra att jag inte känt behov av att köpa några andra är ju inte fel för plånboken. Totalt sett tycker jag programmet jag valt låter bättre än PT LE, men det kan ju vara saker som hjärnan hittar på. Slutligen, så behövde jag inte köpa programmet, utan jag hyr det för några hundralappar i månaden. Och då ingår uppdateringarna. Programmet jag valde heter Samplitude, se www.samplitude.com Gunnnar

Hmm. Jag tror jag vågar säga några saker här. Jag brukar mest spela in symfoniorkestrar o så, det räknas väl inte riktigt kanske. Jag har gjort en del körer o storband också. Bara spelat i blåsorkester dock, inte spelat in. (Trombon förstås). Innan allt annat, glöm det där med att spela in blås ock komp separat. Med en gång. Det är en så himla dum ide för en blåsorkester så jag orkar inte ens tänka på det. Målet är ju inte att göra en pop-skiva med discobastrumma, utan att låta som den orkester det är. När jag spelar in en orkester gör jag så här. Först så sätter man upp hela orkestern i ett bra rum. Har man inget bra rum är det ingen ide att spela in över huvud taget. Vad man än gör kommer låta skit. Replokalen kan funka men det beror på. En bra aula eller en kyrka eller så. Rejält med luft behövs det. Se till att orkestern är avslappnad, kan sina stycken och låter bra. Det blir inte bättre på inspelningen. Ta pauser, fyll på med fika. Tokträna inte, trumpetarna bara kroknar. Allra helst skulle jag spela in över ett gäng tillfällen, som en del av repen. Sen sätter jag upp ett stereopar av mickar på bästa stället i hela rummet. Det här blir huvudmickarna. Oftast blir det ett par omni-mickar. Cirka 50 centimeter mellan mikarna. Upp rejält högt. Minst 3 meter över scengolvet, ibland uppåt 7 meter (det är inte helt lätt att hitta såna mikstativ). Framåt eller bakåt tills balansen blir så bra det går. Gå undan och lyssna i lurar. Kanske klättra på stegen. Håll för ett öra och lyssna. Kort sagt hitta så bra ljud som möjligt. Kardoid-mickar är precis samma ide. Rekommenderar en uppställning som ORTF (franska radion) standardiserade. 17cm mellan membranen, pekandes 110 grader utåt. Jag har en mall. Det är egentligen inte hela världen, men det är bäst att veta var man börjar om man skall hitta på nåt. Om du nu har bra mickar och fått dem på rätt ställe så räcker det i stort sett. Det kommer bli en alldeles utmärkt inspelning. Nu kommer vi till finesserna, alltså sånt som kan höja upplevelsen lite till. Jag brukar direkt sätta ut två stödmickar på sidorna. Tankemässigt delar jag orkestern i tre delar. En mik vid 1/3 den andra vid 2/3. Lite framför huvudmickarna, alltså lite närmare orkestern. Vanligen omni här också, eftersom jag gillar såna. I mixen sån så plockar jag in dem här ganska svagt, mest för att få lite mer bredd i ljudet. Beroende på hur orkestern låter så kan de här tas bort helt, eller kanske byggas ut med ytterligare ett gäng. Sen kan vissa instrument behöva stöttas. Kanske är det något instrument som allmänt sett låter lite svagt. Kanske har någon ett viktigt solo som du vill lyfta fram. Kanske är det basen, kanske något annat. Öron och erfarenhet får hjälpa. De här mickarna lyfter jag sen in i mixen på "rätt" ställe i stereobilden. Jag brukar också fördröja dem så att ljudet från spotmicken kommer lite senare än från huvudmickarna (lite överkurs). Sådär 3 millisekunder per meter är ett bra riktvärde, å sen lite till. Sen sätter jag på inspelning och låter den rulla. Varje mick går till sitt eget spår i datorn. Volymerna ställer jag in så det inte kan klippa, siktar på sådär -10dB. Jag använder vanligen 44.1kHz 24 bitar. Det där med röd lampa, klara att börja o så där gör amatörmusiker skitnervösa. Jag bara låter det rulla och spelar in. Skriver ner noggrant under tiden var tagningarna börjar och en snabb gissning vilken kvalitet det är på dem. Dessutom är hårddisk billigt nuförtiden. Några andra tips: jag fotar alltid mycket med en digitalkamera. Bra att ha till allt möjligt sen. Mät också ut var stativen till mickarna står och hur höga dem är. Är det engångsgrej att spela in så gör det inget, men om det blir flera tagningar är det bra att kunna ställa upp saker exakt likadant. Så fort som möjligt: Säkerhetskopia på inspelningen. Det är det första jag gör när jag kommer hem. I med en extern disk och kopiera. Sen är det att mixa. Lite rumsklang. Skär vanligen allt under sådär 30Hz och kanske lite EQ. Mycket lätt komprimering på kanalerna, ofta bara 1:1,2 eller så för att få ner en del av de värsta utstickarna. Liknande på mastern, kanske lite mer där. En limiter på masterna får ta några enstaka toppar. Skall det kompas så ställer jag in volymerna noggrannt och mixar ner till stereo. Sen är det rätt lätt att klippa ihop "snuttar" för att få ihop ett bra spår av olika tagningar. Att göra samma sak på flerspår kan man göra i vissa program, men är en total omöjlighet i andra. Det är vilket fall som helst mycket svårare och inte värt besväret om du frågar mig. Nå, mina tankar. Gunnar

Nja, så himla mycket behöver man inte fundera. Moderna mickar och moderna förförstärkare är gjorda för varandra. Koppla ihop och kör, låter det bra så är det bra. 1,3 k är lite lägre än de flesta andra förförstärkare, men inte så mycket att det är något problem för någon. Det kan påverka ljudet, men det är väl precis just så de ville ha det när de gjorde förstärkaren. Får man hoppas. Väldigt alllmänt sett så är kondensatormickar med transistorutgång okänsliga för impedansen (inom gränser så klart). Kondingar med transformator är mer känsliga, om man med mer känsliga menar att ljudet påverkas mer, inte att de skulle gå sönder eller så. Min gissning är att dynamiska mickar är än mer känsliga och att band-mickar leder den klassen. Ingen erfarenhet dock. Gunnar