trombonisten

Nix. ProTools LE är precis som (nästan) alla de andra 32 bit flyttal internt. Stora PT är 48 bitars fast-tal i mixbuss, vissa delar går ner till 24 bitars fasttal. Nu är 24 bitar mycket mer än vad en typisk ljudsignal innehåller, det kostar extra med AD som i verkligheten ger mer än 20 bitar. Sen är det nog så att gamla versioner av Cubase var kända för att inte riktigt hålla måttet ljudmässigt. Nyare versioner påstås vara helt OK. Förvåningen är stor över skillnaden. Förslag: lägg upp några takter av grundspåren och din mix på nätet. Gärna som wave-filer så vi inte tappar nåt. Sen kan nån annan mixa PT eller andra program. Jag ställer upp med Samplitude. Gunnar

Det är en bra fråga. Tror inte det finns ett svar utan det blir nog många. Men en orsak kan ju vara vad man vant sig vid. Har man vuxit upp med ett riktigt mixerbord vill man nog ha det. Har man inte vant sig, så spelar det mindre roll. Men först måste vi definiera vad ett riktigt mixerbord är. Tänk dig något som är ungefär så stort som en dubbelsäng. Fullt med knappar. Och kostar som en RollsRoyce. Till exempel ett stort SSL-9000 bord. Där finns knappar och funktioner för nästan allt man kan tänka sig. Det är mängder av knappar men de är logiskt placerade och efter ett tag hittar man allt även om lamporna i taket skulle slockna. Och allt bara låter bra. Lägg fyra fingrar på olika regler och justera snabbt balansen mellan sologitarr och kompgitarr i förhållande till sången. Bordet kommer ihåg hur du flyttade reglarna också till nästa gång du kommer tillbaka till samma ställe i låten. Jämför det med att slira runt med en mus, så förstår man snabbt att det är svårt att vänja sig av med det. Inte har jag nåt sånt bord. Gunnar

Höjd 1050 - nå det låter som ett minipiano. Jag har aldrig stött på nåt sånt som jag tyckt om, men vi är olika. Mekaniken blir så himla konstig med stötstänger som går neråt. Det gör att känslan i spelet inte blir så himla kul. Tycker jag alltså. Men låt inte det avskräcka. Det är kul att försöka stämma ett piano själv. Du behöver lite utrustning för att kunna stämma. Vi vanliga dödliga vill nog ha en elektronisk stämapparat. Har du riktigt bra gehör så kan det räcka, men jag har förstått att det krävs en del "tricks" och en del övning. Den tempererade skalan bygger på att inga intervall utom oktaven är helt rena. En kvint skiljer visserligen bara 2 cent (2 hundradelar av ett tonsteg), men lägger man ihop det så blir det en del. Tersen är extra bökig eftersom den ligger ungefär mitt emellan en dur och en moll ters. Elekroniska stämapparater brukar vara tempererade, men man det kan säkert finnas en del som skiljer rätt mycket. Du behöver du en stämnyckel för att skruva på naglarna med (det heter naglar det som strängen sitter i). De går att köpa för några hundralappar tror jag. Skiftnyckel eller sånt är bara att glömma. En remsa lagom tjock filt är bra att ha för att dämpa de "andra" strängarna med. Två smala kilar i gummi är också bra att ha. De flesta tonerna har tre strängar, de i basen bara en eller två. Man dämpar två av dem och stämmer den tredje. Sen är det bara att stämma de andra. Eftersom det brukar vara cirka 88 tangenter på ett piano, så blir det kring 200 strängar att stämma. Ett problem om pianot är sjunkit lågt från början är att när man dragit till ett gäng strängar så har ramen satt sig lite så att dem man började med blivit låga. Jag tror det är bäst att stämma en sträng i varje ton först. Då är filtremsan bra. Man klämmer in den mellan trion av strängar så att bara mittensträngen låter. Sen kan man stämma alla mittensträngarna först, och sen ta de på sidorna. Ett annat problem är de naglar som inte vill sitta kvar, där tonen sjunker ganska snabbt. Det kan gå att försiktigt knacka in nageln lite så den sitter bättre, men det kan lika väl bara bli sämre. Eventuellt får man byta nagel, vilket inte är helt lätt. Sen finns det lite småpill man jag göra med att justera mekaniken så det blir så lika som möjligt mellan olika toner. Man kan behöva rugga upp en och annan hammare också där filten blivit alltför hård i förhållande till de andra. Det är kul att hålla på med sånt här. Man lär sig en himla massa praktik och teori som är nyttigt i alla möjliga sammanhang. Så, kör på. G.

Nå för att bygga ut frågan "Vad saknar du?" lite grann. Antag att hade både paket1, paket2 och paket3. Och fortfarande inte vet vad du saknar. Mikrofoner är trevligt att ha många, men det hjälper ingenstans. Sätt upp den där på hyllan och titta på den. Vacker eller hur? För mig är mickar verktyg för att spela in ljud. Precis som i slöjdsalen där det finns verktyg för att karva i trä. Men om det är så att man vill svetsa så är det helt andra saker som behövs. Några mickar till, eller många mickar till, kommer inte hjälpa dig svara på frågan "Vad saknar du?". Eller man kan ändra frågan till "Vad vill du uppnå?" så kanske det blir tydligare. Fundera i stället på vad hur bra ljud du kan få med det du har. Kan du ändra akustiken i rummet för att få bättre ljud? Låna en annan gitarr och spela med? Läs en bok om mixning och inspelning kanske? Ta en sånglektion, vad vet jag? Förlåt om jag låter nedlåtande, det är absolut inte meningen, men just nu låter det som om vilken försäljare som helst skulle kunna få dig att köpa ytterligare mickar som du om ett tag upptäcker inte hjälpt ett enda dugg på vägen. Gunnar

Om det är ett sånt där vanligt mekaniskt piano du talar om så skall man nog inte ge sig på det. Idag slumpas begagnade pianon för några hundralappar. En del är riktigt bra, andra passar bättre som brasved. Att i det läget lägga en massa timmar på något som är dåligt är ingen större ide. Bara att justera upp och stämma pianot lär kosta mer. Men, om det är så att det kanske till och med är ett bra piano, så kan det vara pianisten som behöver vänja sig. Vad vet jag? Bland flyglar har till exempel Blüthner ofta en ganska mjuk mekanik, men den är inte sämre för det. Vad är det för märke och ungefärlig årgång? Hur stort är det (såna där riktigt låga pianon, som knappt sticker upp ovanför tangenterna är sällan nåt att satsa på). Gunnar

Alltså, vad saknar du? G.

Installera båda är mitt tips. MBox-ens drivrutiner funkar bra med ett program i taget, och inte med alla program. Om Windows råkar hitta din MBox och kör ut Windows-ljuden där så blir det upptaget så ditt ljudprogram funkar inte. Chansen att de stör varandra är rätt lite om du använder ASIO-rutinerna till MBoxen. Gunnar

Det är tur att Marvin svarade. Lite balans skadar inte. Jag använder inte SAW själv, men har stor respekt för programmet. Min inställning är att program ofta är som musikinstrument, det tar tid och besvär att lära sig dem. När man väl lagt ner tiden så upptäcker man vad de går för, en del växer med uppgiften och blir som förlängningar av dig själv. Skall man gissa av vad andra säger är nog SAW just ett sådant program. Passar inte alla men dem det passar för verkar bli närmast fanatiska. Sen tror jag att den stora reaktionen var på priset. Men om man ställer det i relation till vad en professionell utrustning kostar i övrigt så är det en liten del av kostnaden för en studio. I gruppen programvaror är det inte heller någon konstig prisnivå, andra program som vänder sig till professionella programmera kan kosta betydligt mer. En professionell användare ställer nog detta i relation till programmets värde, skapar det mer intäkter än vad det kostar är det värt det. Som amatör så är det hur stort hålet blir i plånboken är som blir viktigast. Och vi kan ju vara tacksamma för att det finns en hel del att välja på i rimliga prisklasser. Gunnar

Alla är lika svåra med ett undantag. Frågan är mest var och när problemen uppstår. Alla jag träffat på musikhögskolan tränar lika mycket på sitt instrument så där verkar det inte vara någon skillnad. Undantaget är dragspel, som måste vara svåraste. Jag har inte hört en enda som kan spela så det låter bra. Gunnar

Dämpar i stort sett ingenting. Gör ett vindskydd. Av ljudet alltså. Kan dämpa vindbrus och kanske minska känsligheten för vindpustar (prova att blåsa försiktigt på micken förstår du vad jag menar). Men en sån där vanlig clown-näsa är inte så himla mycket att ha för det mesta i min erfarenhet. Ett riktigt vindskydd kan till exempel vara en Rycote (sök på nätet). Inte litet och inte billigt. Gunnar

Etf ser ut att vara ett bra svar. Skall kolla vidare. Gunnar

Det finns nog olika modeller för det här. I Samplitude som jag använder verkar det fungera som följer, en logisk modell verkar det på mig. 1) Gör om signalen till en MS - signal, dvs en signal med mono information och en med stereoinformation. 2) Öka eller minska S-kanalen, en vanlig enkel regel alltså. 3) Lägg ihop signalerna igen till en vanlig stereo. Dvs pluggen lägger inte till något delay eller så, bara ökar eller minskar den stereoinformation som redan finns där. En effekt av detta är att om man spelar i mono så låter det precis samma oavsett hur mycket eller lite stereobreddning man lagt på pluggen. I Sam kan man använda flera band, det kan till exempel ibland vara en bra ide att minska stereobredden på den djupa basen. Öronen sägs ju inte kunna höra riktning där ändå, så då kan man lika väl köra mono längst ner i frekvenserna. Men som sagt, detta är bara en av olika sätt att göra stereobreddning. Gunnar

Det är dags att börja akustikanpassa rummet. Tanken med att mäta frekvensgången är att se vilka frekvenser som är problem, och sen se vad olika åtgärder får för effekt. Att fysiskt mäta rummet och räkna är ett sätt, att mäta frekvensgång ett annat, att lyssna är ytterligare ett sätt. Sen är det dags att införskaffa och flytta runt akustikplattor och basfällor. Och mäta och räkna och lyssna igen. I alla fall är det teorin just nu. Det handlar lika mycket om resan, att förstå hur det hänger ihop, som själva resultatet, alltså hur det blev. Gunnar

Hej, nu börjar arbetsrummet ta form. DA-omvandlare och högtalare av högsta klassen är införskaffade, saknar bara ett par stativ till högtalarna så de kommer i huvudhöjd. Nu börjar det spännande, få till akustiken. Och lugn, jag har stor respekt för hur svårt det är, men en del av det roliga är ju att experimentera och lära sig på vägen. Nu undrar jag om det finns någon mätprogramvara. Jag skulle vilja mäta mitt rum och se hur det reagerar. Tusenlappar får det nog inte kosta på det här stadiet. Eftersom jag har både ljudkort och mikar som är bra nog, så saknas det bara programmet. Några tips? Gunnar

Sony MDR7506. Lite hängmatta där också, saker tenderar att låta väl bra. Men himla tydliga i detaljer och knäppar och sånt. 24 Ohm om jag minns rätt. Rätt vanliga i studios till sångarna. Gunnar

Tja. Beror väl på vad du menar med tryck. Jag skruvade 3 minuter i Samplitude. Först höja volymen en bit. Skär bort allt under 20 Hz, äter energi, men nästa ingen har högtalare som låter där ändå (antagligen skulle man skära lite till). Höj några db vid 1000Hz så kommer sången fram lite till Höj rejält vid sådär 10kHz för lite mer luft. Multiband kompresser Limiter vid -0,3dB (en del CD fixar inte -0.1dB) Starkare blir det ju, kanske lite bättre. http://hem.bredband.net/trombonisten/NEW.wav Gunnar

Några steg som behövs. Jag är inte helt säker på 001, det här funkar för MBox i alla fall. 1 - installer MME-drivers (finnns på www.digidesign.com, eller på skivan) 2 - ladda ner MME -helper från digidesign och installera 3 - starta MME-helper och ange att windows meda player skall ha tillgång till det. 4 - start windows media player och ange 001 som utgång. Troligen får du stänga av WMA och starta upp den igen för att det liksom skall ta. Hoppas detta hjälper Gunnar

Japp. PA = Public adress (men jag är inte säker på stavningen). PA - högtalare är gjorda för att låta högt i stora utrymmen. Det finns olika sorter att välja på beroende på var man spelar. Som exempel så har en del ett rejält smalt spridningsmönster med flit, så att just publiken mitt på fältet hundra meter bort får gott om diskant. Såna högtalare låter förskräckligt illa om man har dem hemma i vardagsrummet. Monitor - används ofta som nån slags kvalitets-stämpel av tillverkarna. Det är dags att dra öronen åt sig ordentligt om nån kallar något för "professional" och "monitor" i samma mening. Då är det reklamfolket som varit i farten. Om vi backar till vad man vill ha, så är det ju bra om högtalarna i en studio låter dåligt om mixen är dålig. Varje ändring åt det bättre skall då höras, och till slut när man är färdig så låter det kanske uthärdligt. På Siba säljs högtalare till folk som vill ha musik hemma. De vill att det skall låta bra och vara billigt. Det behöver inte vara dåligt för det, men som verktyg för att mixa är det sällan särskilt bra. Ofta är hemma-högtalare gjorda så det skall låta bra oavsett vad man stoppar in i dem. Lite extra umpa i basen är ju inte fel då, och kanske lite extra i diskanten så disco-soundet hörs. Gunnar

Om du mot förmodan tycker att någon annan skulle kunna höra det i sina högtalare får du också fundera på vad alla andra har för grejor. För att göra en liknelse i andra änden av frekvensområdet, det är liksom ingen ide att göra en hifi-inspelning av fladdermöss om ingen ändå kan höra det. Gunnar

Grabbar, ta det nu lugnt. Det är många halvförstådda saker här som gör att det blir märkliga diskussioner. Låt nu farbror trombonisten reda ut saker lite så klarnar det säkert. Innan allting annat, så börja med att lyssna. Hör du ingen skillnad med eller utan dithering så spelar det ju ingen roll. Om någon annan hör skillnad, så låt han eller hon göra som han vill. Om du tar en 16 bitars inspelning så är den kodad som ett tal, mellan -1 och +1 (eller inte riktigt, riktigt ända fram till ettan faktiskt). Så en 16 bitars inspelning, ett enda sample kan se ut som 0,12435. Om du i stället har en 24 bitars inspelning så är skillnaden att det kommer fler siffror efter kommatecknet. Det kan till exempel vara 0,12434932 i stället för exakt samma sample. Lite fler siffror alltså, eller högre noggrannhet. Så självklart är 24 bitar bättre än 16 säger nån då. Nja, kanske. Men vem bryr sig om du har 39.2345 graders feber eller bara 39,2 grader. Feber är det ju ändå. På nåt sätt finns det oftast en gräns när ytterligare noggrannhet inte tillför nåt. Så är det med ljud också. Det diskuteras en hel var den gränsen ligger, men om du frågar mig så är det nånstans kring 20 bitar. Mer än så är rätt meningslöst tycker jag. Nå, eftersom 24 är lite till så kan det väl inte skada. Om vi nu skulle göra om en 24 bitars inspelning, en sample i taget till 16 bitar så är naturligtsvis det enklaste sättet att bara sudda ut dem sista siffrorna, alltså inte ens runda av ordentligt. Lite bättre blir det om man rundar av förstås, och det gör nog alla bra program. Sådär räknar datorn på varenda sample som musiken består av. Vanligen är det 44100 sample varje sekund, men det är en baggis för en dator. Klart inga problem. Nja, nu är det så att några grabbar med riktigt bra öron kom på att just när man lyssnar på 16 bitar så uppstår det ett slags "frasande ljud" (en del beskriver det annorlunda). Och har man himla känsliga öron så kan det hända att man störs av det. Efter många doktorsavhandlingar kom man på att det hjälper inte att ändra hur man räknar, det är inte därför problemet uppstår. Det är i stället någon som kallas för kvantiseringsbrus, och hur man än trixar så finns det där. Och våra öron är rätt känsliga för just sånt brus. Men då kom de här grabbarna på att man kan liksom måla över skiten så att den inte syns så mycket (förlåt inte hörs så mycket). Och vips hade man hittat på en särskild färg som våra öron tycker hyfsat bra om som kallas för dithering. Kan man inte lösa problemet får man måla över det. Det det hela handlar om är alltså att kvantiseringsbrus alltid uppstår när man jobbar med digitala saker. Redan när du spelar in allra första gången uppstår det. Det finns alltså redan i din första 16 bitars eller 24 bitars inspelning. Det finns med hela vägen i datorn oavsett vad du gör för nåt. Men nu kommer vi till en av de stora finesserna med 24 bitars inspelning, det här kvantiseringsbruset ligger ändå bara i de där sista siffrorna längst bort till höger bortanför kommatecknet. Och där hörs dem inte. Men jobbar du med 16 bitar, så ligger de precis tillräckligt nära för att de som har känsliga öron kan höra det. Men det hörs inte i vanliga mp3-spelaren, du behöver jobba med 16bitars filen i riktiga lurar eller högtalare för att kunna upptäcka det. Nå, stör det inte dig så varför bry sig. Nu är det också så att om man målar över skiten flera gånger, förlåt använder dither flera gånger, så blir det till slut fult av bara det. Det är orsaken till att alla säger att man bara skall använda det som en allra sista åtgärd. Det var dither det. Måla över det värsta så det inte stör är liksom iden. Funkade förklaringen? G.

Glad att det löste sig. Du har antagligen lärt det massa mer genom att lösa det själv än om någon hade gett dig exakt rätt svar från första början. Vi har alla upplevt det du beskriver. Gunnar

Japp. Så är det. Inte vilja uppgradera i framtiden? Tyvärr fungerar det väl inte så. Alltid kommer det något som är bättre som lockar mer. Problemet är att bägge är "kompromisser". För en massa år sen berättade en klok person för mig att om man skall bli nöjd så skall man köpa - antingen billigt skräp som man inte fäster sig vid som man är beredd att kasta ut när som helst - eller det som man verkligen, verkligen vill ha, oavsett vad det kostar. De där grejorna mitt emellan brukar vara de man blir missnöjd med. Och bägge två är liksom såna mittemellan grejer, hela din tvekan tyder på att du uppfattar bägge två så. Det finns bevisligen billigare saker. Det finns bevisligen dyrare (bättre?) och kommer nya pryttlar varje år. Kanske kommer du snart vilja byta. Kanske kommer du vara nöjd. Känns det illa? Gör det ont att inte kunna välja? Lugn, vi har alla samma problem. Nå, mellan de två hötapparna så valde jag själv en Motu 828mkII för ett bra tag sen. Passade mig då och gör bra arbete fortfarande. Kvaliteten är klart över vad jag som inspelare lyckas få till. Fast jag tänker nog uppgradera till bättre AD rätt snart. Antagligen. Kanske. Och så lite bättre DA för lyssningen. Och så en mik pre, fast det har jag förresten redan köpt en. Behöver lite fler mickar också, även om jag nyss köpt några. Och så nya monitorer också för dem jag har börjar kännas gamla. Skall nog behandla ljudet i mitt rum också när jag ändå håller på. Gunnar

Två tankar från en som inte gjorde som han säger, men önskar att det varit så. - hitta en riktigt bra lärare och gå till honom. - träna varje dag. - träna varje dag. - gör hellre flera korta pass än ett lång. En kvart på morgonen när väckarklockan ringt, en kvart på lunchen, en kvart på kvällen är bättre än en timme på kvällen. Gunnar. PS: sa jag att man skall träna varje dag?

Nej, jag gissar inte. Minnet är möjligen lite glest eftersom det var på 70-talet jag sist kopplade i en telestation. Jag tog behörighet för det i lumpen och åkte runt i en massa stationer och kopplade under utbildningen. Om jag minns rätt så är det så här: - luren på, cirka 40 på volt på linjen - luren lyft, telefonen sluter linjen med ett motstånd så det blir cirka 10 volt eller något mer kvar - telefonen ringer, telestationen lägger ut en 25hz ringsignal, 70V. Om jag minns rätt så fick den här signalen faktiskt vara uppåt max 170V ute hos abonnenten. - godkända telefoner på televerkstiden skulle överleva 800V om jag minns rätt, för att kunna användas bakom de då vanligaste åskskydden (ofta ett urladdningsrör som tände vid några hundra volt). Har nog ändrat sig en del sen televerket slutade ha monopol. Det är inte så vanligt med luftledning heller, så antalet åsknedslag i teleledningar är nog mindre. Nuförtiden har nästan alla telefoner elektronik i sig. De har då kretsar som tål de höga spänningarna närmast linjen, och sedan omvandlar dem till lämpliga spänningar för resten av kretsarna. Dagens telefoner tror jag i stort sett alltid har elektretkondensator-mickar, och de drivs ju med några volt. (För att vara exakt så är det FET-transistorn i mikrofonen som matas med några volt, men låt oss inte vara petiga här). Men låt inte detta avskräcka mer än nödvändigt. Friskt kopplat, hälften brunnet ! Gunnar

Japp det är telefonstationen som skickar ut en hög signal. I vanliga fall ligger det en likspänning på 24 volt eller så som driver telefonen. När det ringer skickar stationen ut nära 100V växelspänning så klockan pinglar ordentligt. Kopplar du datorn direkt in i telefonledningen går det nog sönder i datorn. Möjligen fanns det en artikel i tidningen "Allt om elektronik" för några år sedan om en sådan här krets. Kolla om de har något. Kanske att du kan hitta telefoner som har direkt anslutning för in- och upp-spelning, vad vet jag. Gunnar