mixopenta

Det kan du hoppa upp och sätta dig på. Jag anlitar hellre en snickare som faktiskt snickrar hela dagarna och har praktisk erfarenhet av sin hammare, än en som under lunchrasten på sitt jobb som statistikanalytiker bara har läst manualen till en billig hammare som han hållit i någon gång för att sedan kalla sig snickare. /U

Menar du att tillgängligheten till verktyg gör att var och en blir bättre på ett hantverk? Blir jag en bättre snickare bara för att hammare och såg är billiga och kan köpas i varje gathörn, om jag måste köra taxi hela dagarna? 😲 /Ulf

Beror inte det på ur vilket perspektiv man ser det från? Ur kakutdelarens perspektiv var du en potentiell kund då du tog emot kakan på Clas Ohlson oavsett vad du hade bestämt innan. Sedan kan det ju vara tillfälligheter Om jag har bestämt i förväg att jag absolut inte ska köpa något innan jag knallar in på JAM för att bara titta, och får syn på ett fullt fungerande exemplar av en Neuman U47 för 1000:- kan jag ju bara inte låta bli att köpa den oavsett vad jag hade bestämt innan. Detta gjorde mig ju vare sig jag ville eller inte till en potentiell kund redan när jag gick in genom dörren. Du har helt rätt! Man tillskansar sig inte kunnande genom att sitta å ratta dyra rörkompressorer. Man tillskansar sig kunnande genom att ratta både dyr och billig utrustning 24/7 under många år. Får man inte betalt har man inte råd med att tillskansa sig den typen av kunnande eftersom man huvudsakligen måste avsätta den tiden till att köra sopbil eller skura golv på McDonalds (inget ont om dessa yrken, men kunnadet man får är en smula fel för ändamålet). /Ulf

PC XP på stationär, MOTU ljudkort med FW anslutning Cubase 5 32 bit. PC Win 7 homepro på laptop, Cubase 5.5 64 bit. Laptopen funkar bättre men har ingen FW anslutning, därför har det blivit som det blivit. Har länge sneglat på Mac, men väntar tills/om det blir ekonomsikt försvarbart att köpa en...

Absolut! Det jag kanske ser som största problemet är trots att jag har skrivit låtar så länge jag kan minnas, ännu inte känner mig tillräckligt nöjd för att kalla mina alster för "konkurrenskraftiga". Det är trots allt först de senaste 5-6 åren som jag 'på riktigt' har insett att låtskrivandet är 95% hantverk och 5% "inspiration" (om något sådant nu finns) och inte tvärtom, som var villfarelsen jag levde i tidigare.

Mitt råd för just det ändamål du beskriver, precis som drloop med andra rekommenderat, skulle vara att du inhandlar en rullbandare samt en lättare portabel digital mojäng, typ zoom h4n eller nåt. Det är så grymmarns mycket lättare att spela in digitalt, speciellt om man ska spela in ljud "on the go". Ordet "portabel" framför en analog utrustning som ger ett hyfsat resultat skulle jag vilja påstå är en aning relativ. Risken är stor att du kommer hem med en lite för brusig, lite för distad inspelning som du försent kommer att upptäcka att det inte går att göra någonting med. Eller det där ljudet som du inte hann spela in för du måste koppla ihop batteripacken med bandaren, koppla in mikarna, koppla kablar och ställa in nivåer, och vips så var det där flyktiga ljudet borta. Om du inte har stor vana att spela in analogt bör du tänka på att signalbrusförhållande "fönstret" är rackarns mycket mindre än det digitala, för att inte tala om kassettbandarens signalbrus förhållande vars tolerans fönster inte är större än ett nålsöga...Att spela in ambientljud tror jag är svårt, om inte omöjligt med en kassettbandare, såvida det inte är långtradare eller jetplan du ska spela in...men det där mystiska kvittret från 50 meter bort skulle bara dränkas i brus. Om jag själv stod inför valet skulle jag nog hellre se till att få en så "artefaktfri" inspelning som möjligt med mig hem, för att hemma i lugn och ro kunna lägga till lagom mycket brus, lagom mycket dist och värme. Speciellt om du ska använda materialet i ambient produktion. Där kommer rullbandaren in. Tape pluggar har jag liten eller bara dålig erfarenhet av. Om budgeten är tajt tror jag t ex. en billig Akai rullbandare är bättre än en billig plugg. Det ger så otroligt mycket mer handlingsutrymme att ha en ren inspelning att utgå ifrån. 🥰 Beträffande val av mikrofon skulle jag avråda från att använda dynamiska mikar, emellertid beroende på vad du ska spela in. Ska du spela in svaga diskant och transient känsliga ljud (regn, fågelkvitter, flaxande vingslag, droppljud o dyl), är kondensator eller elektretmikar det bästa alternativet. Ska du däremot spela in stålverk in action, långtradare eller flygplan spelar det kanske mindre roll. Det är iallafall vad jag skulle göra i liknande sits... 😎

Att lägga av med musiken, bekräftelse eller inte har aldrig funnits på kartan ens. Jag har kommit på mig själv vid ett par tillfällen vad som skulle hända om jag blev av med båda armarna. Tja, jag skulle bli tvungen att börja sjunga, eller låta operera in nåt slags elektroder i hjärnan så man kunde tanke överföra musiken till en dator. Döv? Beethoven skrev musik ändå....jag med! Tanken på att "göra sig av" med "förbannelsen/gåvan" måste förutsätta att man inte visste hur det var att ha den. Min fundering var nog inte alls så allvarligt menad annat än att få ur det ur systemet, så att det inte skulle slå rot och infektera sinnet allt för mycket 😎

Om jag bortser från de matematiska hieroglyferna och ser till innebörden av vad jag tror du menar, har du i princip rätt: Ett lägre Q-värde resulterar i ett bredare (flackare) frekvensområde vars amplitud du vill förstärka eller dämpa. Ett högre Q-värde ger ett smalare (brantare) frekvensområde vars amplitud du vill förstärka eller dämpa

Wow! Det var klockrent... Började nästan tro att jag var ensam i min vånda 😕 Vi bor inte så långt ifrån varandra...e de månne något virus här uppe i krokarna som härjar med ngt års mellanrum? 😄 Delvis beror nog min vånda på att det känns som att jag måste bevisa något för min fru (som för sitt liv inte kan förstå krafterna bakom "the force"), och att tiden jag helt enkelt bara måste avsätta för skapande i slutänden också kan bidra med något till hushållet... Det skall tilläggas att, när jag nu helt sjäviskt har blandat in min fru, att hon är en alldeles ypperlig sångerska (eller kunde vara om hon bara ville, men hon vill inte) Troligtvis för att hennes uppväxt har varit kantad av "trauman" som att sova på otaliga hotellrum, somnat intill medhörningar osv eftersom båda föräldrarna är artister. Min gissning är att hon har sett en annan sida av "framgång" som har gjort henne luttrad. Jag lägger ingen skuld på henne, utan bevisbördan är helt och hållet min, och det är den jag måste kämpa mot... 😱

Intressant ironi eftersom min fru är precis en sådan du beskriver, - En som inte kan hitta något att intressera sig för eller syssla med 😛 Med desto större rätt borde jag därför kastas från en balkong (kanske från en ännu högre höjd än du från början hade i åtanke) 😊 för att inse att det jag har är mycket värdefullt. En inre frid i det jag gör, är nog det jag far efter mest tror jag...

Precis! När jag var ung (yngre) fanns ju all tid i världen. Det fanns ingen tvekan om att någon gång i en fjärran framtid skulle det lossna oavsett vad man tog sig för...När man blir äldre inser man att den tiden inte finns, och tveklösheten börjar övergå i panik...eller så e de bara en fas 🤪 T.om. de gånger jag kollar på TV finns det något i bakhuvudet som registrerar och analyserar musik i bakgrunden...Jag har inte ens ro att spendera en kväll med Spotify eller på annat sätt lyssna på musik i mer än två minuter för att upptäcka angreppsvinklar jag inte har provat, och genast börjar jag försöka skapa... 😠 "I'm sick I need help..."

Allt eftersom åren går kan jag med allt tätare intervall genomgå perioder där jag funderar på om den här oemotståndliga driften att skapa, mer är att betrakta som en förbannelse än en gåva. Efter 50 år och en snällt sagt medioker musikskaparkarriär borde ju vilken vettig människa som helst ha insett att man i unga år gjorde ett felaktigt val, och att man för länge sedan borde ha sadlat om till knyppling eller nån annan trevlig sysselsättning. Varför kunde man inte ha blivit en normal människa, som finner nöje i de små vardagsbestyren; uppfostra ungar, trivas med jobbet, umgås med folk och - hittat sin egentliga plats? Är det värt all denna frustration, fattigdom, och ständig kontrovers med familj, släkt och vänner som försöker stå ut med att man aldrig har "tid" att engagera sig i familjeangelägenheter, fixa trädgården, snickra ihop det där skjulet som rasade ihop för ett par vintrar se'n, eller bara få vara "normal"? Men det går inte att låta bli! Hur man än försöker intala sig själv att man är och förblir en patetisk medioker amatör, slutar det ändå alltid med att man varje kväll sitter framför pianot i ännu ett pinsamt hoppfullt försök att skriva låtar...Det är fullständigt omöjligt att bara "lägga av". Jag känner många som för länge sedan lade gitarren på hyllan för att omfamna svenne livet och trivs med det, eller slutade spela brutal skitig rock till förmån för att då och då stå på någon lokal loge och trivsamt hiva fingrarna över strängarna i en joogi-jacki-joogi-jacki...Varför kan man inte vara som dom? I slutändan handlar det heller inte enbart om en vilja att få bekräftelse utifrån. Det skulle kännas tillfredsställande att åtminstone någon gång känna sig halvnöjd med något man har åstadkommit i mer än 24 timmar. En efterkontroll en vecka senare efter ett färdigställande av ett alster resulterar allt som oftast i rodnande kinder och fosterställning i sovrumshörnet. Om nu Gud eller någon annan allsmäktig kraft var vänlig nog att förse en med driften, kunde han då inte samtidigt i all barmhärtighet ha försett en med en smula talang också?...men han jävlades väl bara som vanligt. "Och Gud skapade sångaren och gav honom öron och viljan att höra, men ej röst att sjunga med, och Gud fann att det var gott" Det finns dock få, om alls några, tillfällen i livet som kan ersätta kicken man får när man får uppleva en låt växa fram (gärna åt samma håll man strävar), när den börjar ta form, när de pålägg man gör hittar sin plats och bara skiner, när bas och baskagge griper tag i varann, blir distinkt och får stuns, melodin flödar i en logisk struktur och när man krämar volymen och låter sig omslutas av alla ljud får den där känslan i bröstet att man bara vill skrika av glädje och dela sin upplevelse med världen. Dessvärre brukar världen bara se oförstående ut, rycka på axlarna och sedan se åt ett annat håll... Man känner med karaktären Salieri i filmen Amadeus - En seriös musikskapare som alltid får stå i skuggan av en fnittrande fjant som framgången bara ramlar över, till synes helt opåkallat. Ber om ursäkt för den lätt svarta betraktelsen, men den där röda lilla figuren som sitter på axeln har en irriterande förmåga att peta mig med sin eldgaffel och säga dumma saker som jag bara måste få ur mig...

Visst är det en "i-lands" bug, men icke desto mindre irriterande när det händer. Jag tror heller inte att det är något "SBS-Spöke" med tanke på hur många trådar i bara detta forum som handlar om Cubase fönsterhantering. Till viss del går det att åtgärda som tidigare sagts genom att inte maximera, men jag upplever att det inte heller hjälper om man t.ex. flyttar projekt mellan olika datorer. Om man har importerat ett projekt skapat i en annan dator och öppnar t.ex. key-editor så kan det fönstret vara dubbelt så stort som skärmen och man får spendera en massa tid (nåja) på att passa in det i skärmen. Öppnar man sedan ett annat projekt som skapats i samma dator man för tillfället jobbar i har fönstren även i det projektet ändrats. Detta kanske inte är unikt för Cubase, - jag har ingen större erfarenhet av andra program Så länge det inte växer ett pengaträd på bakgården är sådana här egenheter något man får svälja. Det handlar bara om en viss del av effektiviteten (som kan vara nog så viktig), men jag sväljer hellre ett sådant problem än någon annan mer kritisk, ljud-relaterad bug. På de flesta andra plan passar Cubase mig bra. Jag tycker mig, trots detta lilla irritationsmoment, ha hyfsad koll på arbetsflödet. Något jag inte skulle ha om jag skulle hålla på och byta program. Jag menar det är ändå relativt komplexa program vi pratar om och jag inbillar mig att varje program har en ganska flack inlärningskurva.

Jag håller med frågeställningen, - Det är orättvist, fast från båda hållen. Det är som att jämföra päron och äpplen. Musik kan inte synas på väggen, och bild kan inte höras i radio. Musik har ingen original "verkhöjd". Bild kan inte digitalt reproduceras med bibehållet värde som original. Personligen skulle jag vilja att musik hade samma original värde som bildkonst, så jag också kunde sälja en låt för 5-10k, fortfarande ha upphovsrätten men slippa låta den som köper låten betala en licens för att spela den offentligt. Märk väl att jag, liksom bildkonstnären, skulle äga upphovrätten till verket ändå, så om köparen ville sälja kopior kan jag förhandla mig till rimlig ersättning för det, per såld reproduktion... Och tänk om det vore så att köpare av konst betalade licens för ett konstverk (som jag som t.ex. lokal konstnär sålt för en ynka selma), när pengarna väl fördelades så hamnade lik förbannat all min licensdeg hos Bruno Lijefors stiftelsen eller nån annan "stor" aktör... 😉

Jag tycker personligen att det kan vara svårt att uppskatta artister eller produktioner från en tid tillbaka i tiden. Jag är själv uppväxt på sjuttiotalet och torde således tycka om allt som gjordes på sjuttiotalet, eller hur? Nu är det dock inte så. Akter jag inte lyssnade på på sjuttiotalet, men som jag försöker lyssna in mig på nu, funkar bara i ytterst sällsynta fall. Det måste vara något man lyssnade på precis då, och då är det något heligt. Jag lyssnade en hel del på Zappa vid den tiden och tycker ungefär att 50% av det han gjorde var fasansfullt bra, 50% var obegripligt och i bästa fall politiskt gnäll, men den mannen har/hade ändå min 100 procentiga respekt. Jag önskar jag hade bara en procent av hans fantasi och innovationsförmåga. Ska man som icke Zappa fan lyssna in sig på honom tycker jag till exempel att 'Uncle Remus' från Apostrophe är en bra början. Andra favoriter jag har är 'Cheepnis' och 'More trouble everyday' från Roxy and Elsewhere, samt 'Andy' och 'Sofa' från One Size Fits alla är kanon låtar. Många låtar från Live in New York är också vansinnigt bra...Sen finns de väl över ett dussin skivor till jag glömmer att nämna... Dessa är ganska lättsmälta låtar som borde vara hyfsat tillgängliga för alla att ta sig till, om man är öppen. Dom som gillar slickt gitarrlir, med en typisk metal ton torde inte uppskatta den stil som till viss del rådde på sjuttiotalet. Ta en annan från den tiden uppskattad gitarrist - Jimi Page, som har en liknande spelstil - slarvig, spretig och skitig, men innovativ. Gillar man moderna gitarrister med kontrollerad super ren ton har man sannolikt svårt att uppskatta den här typen av stil... /Ulf

Hej, Jag har jättedålig erfarenhet av patchbays. Hade i min projekt studio ett nav av Neutrik pathcbays för alla bakpanels connections. Det sög ur ett litet uns av all botten i hela ljudkedjan som knappt var hörbart men gjorde att allt lät väldigt tunt. Jag lyckades aldrig få något riktigt stuns och tjong i botten registret hur jag än skruvade eq och kompressor. Jag vill höja ett varningens finger till alla "budget" patchbays. Bantam växlarna säger jag inget om, för dom har jag ingen erfarenhet av. Jag trodde att det var jag som inte kunde skruva ljud. Jag hade ett par erfarna producenter i studion vid ett par tillfällen som inte kunde begripa varför baskaggen inte kunde få det där fläsket i botten man ville åt. Vi skruvade till öronen blödde men det blev aldrig bra. Till slut tänkte vi att, tja, de e ett Mackie bord till en Tascam bandare, det blir väl inte bättre än så här. Utrustningen var helt enkelt inte tillräckligt bra. Tills jag lade ned studion och flyttade alla grejor till en replokal där vi satte upp samma utrustning utan patchbays för att spela in rep på en DAT bandare. Plötsligt behövde jag inte skruva ett uns EQ och det allting lät bara kanon bra! Jaha. och jag tänkte att lokalen kanske är mycket bättre här så det blir bättre stuns i botten. All utrustning var exakt likadan i övrigt. Så skulle vi spela in "på riktigt" och kopplade in 16 kanalsbandaren och lödde alla jackväxlar och försökte spela in... Ingen stuns i botten. Skruva, skruva EQ till ingen nytta. skruvade på 80Hz...bara muller ingen "whoom". "Aha"...kan här finnas en koppling? Röck ur insert kopplingarna som gick till alla jackväxlar bara multikabel rätt in i ingångslimpan - ut från antingen subgrupperna eller direkt ut till bandaren = Voila! bett i botten igen! Inget skruva på EQ, allt lät bara bra. Det var som om de billigare jackväxlarna, eller månne kombinationen med långa kabelavstånd sög ur en del av signalen och gjorde den fattig i botten registret. Märk väl att det är nanometrar vi pratar om, men att jackväxlarna sög bort en del av bottenregistret är det ingen tvekan om. Så se upp med det, vilken jackväxel du än bestämmer dig för... /Ulf

Skapa ett spår förslagsvis på några takter som ett midievent, öppna Drumeditor å klicka ut beatet med trumpinnen. Är inte direkt hemma på användningen av Grooveagent, så det kan finnas andra sätt, men de e iallfall så jag gör... Efter du har gjort ett par takters komp kan du ju alltid kopiera "eventen", alternativt skapa nya med olika variationer /Ulf

Jag håller med laxlaxlax framtidsscenario. Kanske det dröjer tills det har sinat i idélådan på olika modeller, men förr eller senare kommer en del att kräkas på nätsajterna och den gängse "modellen". Viljan att göra och vara som alla andra tror jag också har en gräns...eller jag vill iallafall hoppas på det Men som Vallhagen lät antyda kanske det sker inom en inte alltför avlägsen framtid heller... /U

Jag menar ersättningsnivåerna, speciellt om spotify är tänkt att ersätta klassisk musikdistribution. På ett mer subjektivt plan tycker jag det är lite tråkigt med formen som helhet, men den omfattar nog inte bara spotify. Jag är gammal, och hann väl knappt förlika mig med CD'n som medium innan den ersattes av nedladdningar via internet. En del av magin över musik har försvunnit. Och musik som konsumtionsvara har blivit så uppenbar på nåt sätt...men det är nog bara jag... 😕

Affärsidén som sådan är nog bra - för dess ägare. Mitt mer tveksamma perspektiv var huruvida det är en bra modell för oss som upphovsmän. Anledningen till att jag tycker att spotify är bättre än fildelning är att "gratis" musiken kommer från en kontrollerbar källa. Fildelning är såvitt jag vet fullständigt oreglerad och olaglig om det rör sig om spridning av upphovsrättsskyddat material (såvida man inte fildelar sitt eget material vill säga). Men för mig är det tillsvidare litegrann som pest eller kolera.

Som det står på STIMs hemsida behöver du inte ansluta dig till ncb. ncb administrerar licenser för mekanisk reproduktion och rapporterar till STIM. Pengarna som ncb erhåller från diverse instanser för mekanisk reproduktion d.v.s. CDs etc skickar ncb till STIM som i sin tur ser till att de hamnar i rätta händer, d.v.s. dina... ☺️ /Ulf

Jag kan bara svara för mig själv. Vi (bandet) lär finnas på spotify och har så gjort en längre tid. För mig som upphovsman och bandmedlem har det inte betytt ett jota. Jag känner inte till någon statistik, men jag antar att den i bästa fall är blygsam. Något jag däremot har noterat är att försäljningen av album har minskat drastiskt sedan fildelningen kom igång på allvar. Om någon kan presentera bevis för att fildelningen minskar som konsekvens av spotify's existens, ja - då tycker jag spotify tjänar ett syfte, kanske t.om. är bra som affärsidé... Men som sagt, ersättningen är i dagsläget alldeles för låg för att vara till något egentligt gagn för någon annan än ägarna själva (sådär - nu sa jag det). Då blir dom bara ännu en aktör som skor sig på upphovsmännens bekostnad Jag har svårt att se att Spotify i sin nuvarande form kan ersätta vare sig CD försäljning eller radio (möjligen mer som en slags friare radio då), så visst gapar ett öppet mål för andra aktörer att komma med någonting fiffigt

Om någon uppfinner ett slags "internet-teflon" man kan applicera på allt man framför, tycker jag det verkar väldigt sannolikt... ☺️

Jag tror inte man kan annat än att spekulera och fantisera kring vad spotify eller liknande internettjänster för med sig för artister och kompositörer vare sig i nuet eller i framtiden. Jag anser spotify som mer ett nödvändigt ont, snarare än något som skulle revolutionera musikdistribution. Om jag får gissa, tror jag inte att man ska dra allt för höga växlar på bl.a. värdet av marknadsföringseffekten. Och att bli upptäckt -tja, kanske, men tveksamt. Ett annat vanligt argument är att det skulle få folk att öppna ög®onen och helt plötsligt komma på att dom vill uppleva musik live, och därför börja tokgå på livegigs...Vad är det med internet idag som skulle få folk att börja gå ut och umgås med andra människor när dom kan sitta framför datorn och umgås med folk via FB (eller studioforum)? 😛 Dessutom, för att ta igen förlorade inkomster från skivförsäljning kommer biljetter för live gigs att bli så löjligt dyra att folk kommer att tvingas välja bort det iallfall framför nya WoW, eller nåt annat "häftigare". Att det skulle bli bättre musik ställer jag mig också skeptisk till. Detta beror iofsig på hur man definierar begreppet "bättre musik". Det sägs nu att man som artist/kompositör måste profilera sig ohyggligt smalt för att ha en chans. Det låter förhållandevis rimligt, och det kanske skulle bli bättre musik av det för att man som kompositör/artist/"musik relaterad arbetare" kan utveckla sina färdigheter inom det smalare området på den mindre tillgängliga tiden, som blir effekten av att man måste ha ett inkomstbringande arbete som tar upp tiden man annars skulle ha till att förbättra och utveckla sig själv som yrkesverksam. Personligen skulle jag hellre välja en lite dyrare rörmokare som jobbar dagligen med sitt yrke och som gör jobbet rätt, än en som knappt tar betalt och pysslar lite med rör och kopplingar på fritiden... Om man spekulerar kring vad som kan tänkas hända i framtiden gör man alldeles säkert en bedömning utifrån att utvecklingen sker linjärt, vilket sällan är fallet. Kanske kommer någon utbrytargrupp att starta nästa "innegrej" som att t.ex. damma av stereon och försöka få tag i gamla CD skivor en dag...? Detta är mina smått pessimistiska gissningar, på den digitala utvecklingen som fenomen, och jag avundas verkligen er som kämpar för att se all nytta den för med sig ur ett mer optimistiskt perspektiv... 🥰 /Ulf

Visst, Nu vet jag inte om denna sida pekar mot mina inloggade sidor, eller om det är en allmän sida. Men det är väl bara att testa antar jag. STIM Gott nytt år alla! /Ulf