AnthonyS

Senaste rönen från SBI hävdar minst 40 min/dag under barndomen för att bibehålla uppövad förmåga och möjliggöra utveckling. Men det är barndomen, som sagt. Ska se om jag kan hitta mer på området.

Tentade nyligen av 20hp, och hade ditt inlägg inte varit formulerad som ännu en tenta hade jag gärna satt mig och lyssnat...

Behringer har ett antal bastanta versioner, men de flesta måste du nog brygga via en MIDI->USB. Stomp I/O går väl rakt in via USB har jag för mig. Kolla begagnat, det brukar finnas en hel del.

Haha 😆

Jag tycker att själ och känsla är när någonting mer än bara takter, text och toner förmedlas, och det kan vara vad som helst, från musiker till lyssnare. För min del har det nödvändigtvis inte att göra med teknisk förmåga eller virtuositet per se. Dock har jag väldigt svårt med folk som vill förmedla något men är slarviga, det måste jag erkänna. Det har absolut inget att göra med ett elitistiskt tänkande, att inte alla har rätt att uttrycka sig genom musik. Det är bara fruktansvärt jobbigt att lyssna på. Jag tror att musik (och kultur i stort, för den delen) får lite av en särställning där, som inte finns på många andra ställen. Man skulle aldrig ge sig ut på landsvägen med cykeln utan att kunna cykla, men hävda i gipsvaggan på akuten att man iaf cyklade med känsla. Det sker däremot ofta med musik, tycker jag. Folk är slarviga och otighta och har inte orkat öva de öräkneliga timmar som krävs för de flesta av oss, och hävdar till sitt försvar att de spelar med en enormt stor känsla och passion jämförd med resten av musikervärlden. Jag kan iaf beröras och känna bröstkorgen lyftas av såväl mullrande metal som krispigt akustiskt spel, vackra ackordföljder eller symfoniska verk med hel orkester. För mig spelar det ingen roll, och jag kan inte exakt säga vad det är som berör mig. Viss musik berör mig för att den är så kul och kitschig att spela (Y. Malmsteen är ett lysande exempel på detta), annan för att den är så rysligt avancerad att den kittlar min fantasi och verkligen utmanar mina öron, eller för att texten är så vacker eller för att dubbeltrampet och basen är synkade i ett brinnande helvetesmuller. Jag berörs av det mesta, så länge det berör mig, helt enkelt. Och då finns det själ i musiken. Jag tror att det är så individuellt vad känsla/själ innebär att det är svårt att föra en diskussion om det, tyvärr. Men det är en kul tråd.

😆

Jag förstår faktiskt inte vad du menar med det där.

Vägens ände - himlen sände har stor potential. Snyggt!

Det är dags för mig att köpa ett par nya lurar till studion, och denna gång blir det ett par AKG K701. (Äntligen ett par egna, så jag slipper låna ett par.) Således fick jag idén att undersöka det omdiskuterade fenomenet burn-in, något som diskuterats flitigt, både här och på andra håll på nätet. Här kommer en kort redogörelse för hur jag planerar att genomföra testet; Lurarna placeras HELT NYA och ospelade i det mest akustiskt döda utrymme jag har tillgång till, i mitt fall en liten ingångsgarderob med en nästan kusligt död akustik. På bestämt avstånd från ena membranet placeras en mikrofon, och denna kopplas sedan via ljudkort in i min Mac. Lurar och mikrofon fixeras så att respektive positioner är fasta. Någon form av ljud (en låt, olika sinustoner, eller vad vi nu finner vara lämpligast) spelas upp i lurarna, pannat till 100% först genom ena membranet, sedan genom andra. Mikrofonen flyttas ej, utan lurarna vänds och fixeras ånyo. Båda membranen spelas in genom micken, med mick och lur i exakt samma läge för respektive membran. Resultatet sparas och frekvenshöjder och styrkor analyseras. När lurarna gått 100 timmar görs testet om EXAKT likadant igen, och resultatet av de båda testerna jämförs, både av mig och av alla andra på forumet som vill ha filerna och sitta och jämföra hemma i sina egna program. Vad tror ni? Hur kan testet utformas? Vad ska vi köra genom lurarna? All input mottages tacksamt, gällande allt ifrån analysverktyg till mikrofonmodell!

Jag hade satsat på ett jazzår. Att spela med andra är guld värt och kan bli en livslång inspirationskälla.

Haha, ja precis. Det är nog ganska overkill annars också. Jag funderade en del på det när jag läste om det första gången. Jag tänkte att om alla mina gitarrhjältar kan låta så bra som de gör utan en TT-hals så behöver jag nog ingen heller.

Nice! Then I´ll shred you UP THE IRONS!!!!! 😆

Jag hade gärna vart på, men jag kommer att spendera helgen med fördjupningsarbete 🙁

Och jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte vet om han monterat det på alla sina gitarrer än ☺️ Men på något av hans allra senaste videoklipp så är Evo iaf utan. Sen borde Mojo med sin hals med inbyggda dioder också vara utan. Kommer ihåg att han uttalade sig i en intervju och sa att han behövde True Temperament till vissa specifika låtar med stora blommiga ackord. Sen figurerar han i en Guitar World från 2007 tillsammans med Satriani med en TT-greppbräda monterad på just Evo (vill jag minnas). Det är det numret där han delar med sig av sin 10-Hour Workout. Jag insåg precis vilken extrem nörd jag är...

Vad kul att den här tråden sprakade till liv igen 🙂 Det låter absolut vettigt. Som tidigare sagts i tråden; testa! Låter det bra på den volym du ska använda grejerna och prylarna har de funktioner du kommer att använda så slå till! Vox TOnelab har jag testat i kanske tio minuter totalt, så där kan jag inte hjälpa dig. Jag tycker att deras modelleringsförstärkare är toppen för sit pris, men någon som har mer erfarenhet från pedalborden får gärna fylla i med sin åsikt. Annars är ju nya Pod-familjen en het potatis i modelleringsvärlden, de kanske du borde kolla på?

Nej. Men på flera av dem.

Gitarren är väl på grund av sin anatomi med helt raka bandstavar tvungen att vara lite tempererad. Standardalgoritmen som är mallen för hur banden ska placeras i förhållande till varandra är en proximativ kompromiss.

Och hur kan den veta om jag när jag börjar bända ska bända ett halvt, ett helt eller kanske ett och ett halvt tonsteg? Och hur kan programmet veta hur snabbt jag ska bända? Nej, det här låter märkligt. Hur löser den ett yvigt metalvibrato? Det här är en produkt jag förstår först när jag provar den...

Hur hanterar den då exempelvis bändningar och slides? Konstig ide.

Fractal Audio har precis lanserat Axe-Fx II så begagnatmarknaden för Axe-Fx och Axe-Fx Ultra är redan på g att utvecklas rejält. Nu kan du således spara en stor slant jämförd med för en vecka sedan, och Boogie-stärkarna i Axe-Fx låter ruskigt bra. Annars är Nya Poddarna riktigt bra tycker jag, med kanonljud för pengarna. Det Boogie-ljud du hör på skivor är ofta väldigt svårt att få till med en Mesa-stärkare utan att blåsa färgen av väggarna rent volymmässigt. Både Rectifiern och Mark-serien är beroende av slutstegsdisten för att låta "album" (även om Mark V kan köras på blygsamma 10w. Dock tappar den rejält med pondus och "kött" i det läget), och för att styra över slutsteget behöver du gasa på rejält med volymen. Och när du gasar med en Mesatopp på 50-100w låter det obeskrivligt högt. Boogie har gjort en rackvariant av sin Rectifier, som du kan linea in direkt. Jag tycker dock att den är svåranvänd och att det inte är särskilt väl spenderade pengar. Du får en massa kul för de pengarna. Mitt tips är att vänta med en Boogie-rigg tills du har plats och utrymme att använda den som den ska användas - dvs inte på sovrumsvolym. Fram till dess rekommenderar jag varmt att köra digitalt. Det är nästan uteslutande så jag själv kör nu, och jag är helnöjd.

Är inte det bara nätbutiken? Samtliga Guitar Center jag besökte när jag var i USA sist var som en Gibson/Fender/PRS-katedral...

Det är samma hals på alla Les Paul standard gjorda från och med -08. Och modellen heter fortfarande Standard 2008, eller bara Standard. Den föregående standardupplagan hette Standard 2002, om man ska vara noga. Les Paul Studio är fortfarande en strippad standard, förutom mickarna. Men de skilde sig även mellan Studio och STandard 2002. Numera skiljer även stämskruvarna och halsprofilen. Och pottarna. Så om man ska vara ännu mera noggrann så är det ingen strippad standard längre, precis som du skriver 🙂 Den modellen som inte är en strippad standard whatsoever heter Studio Faded, men flera återförsäljare "slarvar" tyvärr med modellbeteckningen.

Läs rockbiografier! Det fungerar alltid för mig, när inspirationen tryter. Och det är härlig läsning 🙂 Tre böcker jag varmt kan rekommendera är The dirt (Mötley Crüe), Slash (Guns n' Roses) och Life (Keith Richards). Men då får du inte vara pryd, eller rodna när du läser om kokainstinkande orgier... 😉

Du kan ju köpa en DI-Box till vilken topp som helst, men du måste fortfarande belasta slutsteget med exempelvis ett kabinett eller en Dummy Load. Men ja, att bara köpa en gitarrtopp och tänka sig att linea den rakt in i datorn utan att göra ytterligare investeringar är pengar i sjön. Förutom att du får en grym gitarrtopp då 🙂

Om toppen har Line Out/Recording Out går det bra, men du kan absolut inte koppla en kabel mellan Speaker Out (eller motsvarande) och Line In på ditt ljudkort. Kom dock ihåg att med en Line Out/Recording Out från stärkaren får du, beroende på fabrikat, ofta en färdig kabinett- och micksimulering (oftast i form av en enkel färgande analog krets).