AnthonyS

Jag förstår vad du menar. När jag övade skalor som mest försvann mitt improvisationsspel i princip. Skalorna blev "hardwired" ut i fingrarna, och det blev svårt att överraska. Man måste försöka hitta en balans, annars blir det lätt upp och ner och upp och ner i samma hjulspår.

För vissa gitarrister kan ju ett stort antal toner vara förenligt med just en skön känsla. Det finns ju ingen mall för vad "feeling" innebär. För mig kan det lika gärna vara att stå på tåspetsarna och bända samma ton i nio sekunder som att bränna av en hysterisk kromatisk neck-run under samma nio sekunder, bara det förmedlar något. Hastighet kan vara ruskigt smakfullt och förmedla en enorm feeling, precis som subtila gliss eller viskande småplock kan göra det. För mig är det bara olika verktyg för att uppnå samma högre syfte. Själv prioriterar jag alltid feeling och känsla, men jag låter mig aldrig begränsas av att jag får eller inte får göra vissa saker för att nå dit.

Precis. Man kan aldrig, inte ens med hellackade solida elgitarrer, förvänta sig att materialet inte ska röra på sig. Jag tycker att du ska gå till butiken och förklara att du är orolig för hur gitarren mår och hur den kommer att bete sig längre fram. De gitarrer jag har haft har rört på sig mer eller mindre, och jag tror inte att det finns någon generell gräns för när eller om de slutar att ändra på sig.

Vad som räddade min rygg var att skaffa en stol där man kan tilta sitsen framåt, så att den lutar svagt år "fel" håll, dvs mot knävecken och inte mot ryggstödet. Det tillsammans med att flytta gitarren från höger till vänster ben gjorde att jag kunde fortsätta spela flera timmar i sträck. Svanken höll på att mörda mig innan jag på allvar såg över min arbetsställning.

Ja, det borde jag ha skrivit också. Jag spelar väldigt mycket kromatiskt, speciellt när jag komponerar snabba passager eller figurer som ska avsluta/inleda/brygga över. Jag tycker att det brukar ge ett mer spännande sound, och bli roligare att fräsa igenom

Det funkar ju det också. Whatever works. Talar vi bas då, eller gnider du även guran emellanåt?

Jag lirar och skriver mycket i vanlig mixolydisk och lydisk skala. Älskar ljudet av frygiska skalan, den är nice. När jag är på det humöret både skriver jag och spelar en hel del harmonisk moll, för att den är så sjukt kul 🙂 (givetvis plockar jag fram stratan och Yngwie-peruken). Pentatoniska skalan är också bra, har skrivit en del i den. Är nog inte så värst exotisk när det kommer till skalor, men det här är de som verjligen funkar för mig. När jag behöver nya ideer brukar jag spana in IA Eklunds sida, http://www.freakguitar.com/scales.html

Ja, verkligen. Med "fakta" presenterat på ett ganska obehagligt sätt.

Jag tror inte att vår svenska musik kommer att påverkas alls. De muslimer jag känner som pysslar med musik är alla så amerikaniserade man kan bli vad gäller musikpreferenser och stil. Det är RnB och hip-hop för hela slanten. Den mest exotiskt ljudande musikern i min bekantskaps- krets är en briljant gitarrist född i dalarna... 🙂 Jag själv älskar att experimentera med indiska och arabiska beats och rytmer till min egen instrumentalmusik. Allt som vidgar mina vyer inom musiken är bara till glädje för mig.

Tack! 🙂

Ah. Den detaljen ja 🙂 Tackar som frågar! Faktum är att skrivandet gått riktigt bra, över förväntan faktiskt. Men jag har inte kommit alls så långt med inspelningarna som jag hade hoppats. Planen är att råklipp med iaf två låtar ska spelas in nu under maj, men det beror på när jag får de nya prylarna jag beställt. Jag var ju så otroligt dum att jag sålde min Axe-Fx Ultra som jag köpte i höstas och väntetiden på en ny är ju bisarr... Den var ett oumbärligt verktyg, och jag behöver den verkligen ty jag kommer inte att kunna spela in med riktiga stackar på ett tag. Där är läget.

Då var man tillbaka! Och tusan vad ni har gnabbats utan mig, tro inte att jag inte har sett det... 😆

Hej på er, Nu är det dags för mig att ta en paus från forumet. Jag går en riktigt intensiv vår till mötes, med mycket att göra på universitetet och många låtar att skriva klart. Då är det hög tid att för en stund sluta fokusera på det tekniska och bara låta idéerna strömma fritt. När jag återvänder hoppas jag ha ett gäng riktigt sköna instrumentallåtar att bjuda på 🙂 Till dess; hade kalas och sluta för guds skull inte älta oväsentligheter, petitesser och detaljer in absurdum (rör vs. modellering, analogt vs. digitalt, monitorer vs. hifi, märkeskabel vs. lampsladd, pc vs. mac, Fender vs. Gibson etc etc etc...) 😄 Ta hand om er! Peace! //Anton

Väldigt spännande rön. Jag har väldigt svårt att förstå hur stimulering av vagala afferenter till hjärnan kan påverka detta, men det ska bli kul att läsa om. Vill du jag ska leta efter mer i ämnet?

Yes, en dator analyserar ljudet från varje sträng och skickar information till små motorer på stämskruvarna. Du kan stämma om den i öppna stämningar och drop-d och grejer med bara ett vred på en ratt. Cool idé, och det funkar verkligen. Men den dagen det pajjar blir det jättetråkigt. Tror inte de blivit någon succé faktiskt.

För att på något sätt återigen försöka bidraga till diskussionen ☺️ Jag hade valt en standard. Jag tror att peacock-effekten gör att man initialt fastnar för supremen, med allt glitter och lull-lull. Men den är enligt mig inte ett dugg snyggare än en standard i vettig färg. En standard slits vackert, den är clean och den är klassisk i sin framtoning. Diskret på ett synnerligen smakfullt sätt. Jag tror supremen känns prålig efter ett tag. Dessutom är standardens nya assymteriska hals riktigt bra, den har låsbara stämskruvar och neutrik-jack. Av någon bisarr anledning är pottarna monterade på kretskort ( = dyrt att byta), men det är nog den enda nackdelen jag ser med den. Stort plus till supremen dock för vita bindings. Jag har aldrig varit något stort fan av cremefärgade detaljer.

Ja, de solida är lite väl tunga. Jag hade (ett kort tag) en vinröd gammal Les Paul Custom som vägde bly, och hade hals som en telefonstolpe. Men det var ta mig tusan den mest stabila gura jag någonsin hanterat. Man hängde den på plats och där hängde den, oavsett vad man gav sig på för akrobatik med vänsterhanden och hur hårt man attackerade den med högerhanden. Men sen kände man sannerligen att man haft den på sig också...

Det är standard 2008 också.

Du vet att du inte kan använda lurar till en Tiny Terror va? Annars vet du det nu 🙂

Nej det är det inte. Classic hade gulaktiga halsinlägg, 60s-hals och hetare mickar. Tror det satt 500t och 496n på classic, och att det sitter 57' på traditional.

Ja absolut. Flera gitarrtillverkare saluför gitarrer med olika mensur modellerna emellan.

Andra gitarrer med längre skala..?

Det borde väl vara så. Det ska väl vara exakt samma gitarr. Den heter till och med Standard 2008. Precis som den före hette Standard 2002.

Jag köpte min Music Man JP6 extra allt från England. Fungerade hur bra som helst, fick den hemburen till dörren i lysande skick. Jag var dock också lite skeptisk innan, men det gick som sagt utmärkt.

Jag skulle säga att det är lite mer klös i Supremen tack vare hetare mickar, 490r och 498t jämfört med burstbucker pro hos standard. Greppbrädan i ebony ger måhända lite mer snap och klocka åt ljudet än vad standardens rosewood gör. Jag hade nog föredragit standarden med sin assymetriska hals framför supremens tjocka. EDIT: Jag kan däremot inte svara på vilken som är bäst 🙂