AnthonyS

Den verkar ju bara vara kalibrerad ner till 300Hz och upp till 8KHz, så just det kanske är en dealfister. Annars hade jag rekommenderat att alltid köra på så låg volym du kan, och ändå höra allting så tydligt som du känner att du behöver. Ta regelbundna pauser och ha helt lurfria dagar emellanåt, om du ofta använder lurar. Och sänk alltid vid obehagskänslor. För mig är optimal volym aldrig den samma, jag måste ofta justera både upp och ner flera gånger under en session p g a mina öron.

Det går inte att dra särskilt många slutsatser av att rummet är rektangulärt om man inte har måtten på x, y och z. Det är inte så att du menar att rummet är kvadratiskt?

😳

Ah! Jag anar helgtråd! 😄

Ja, precis. För tanken från början lär väl inte vara att signalen från micken ska in i ett ljudkort, utan istället vidare till en effektförstärkare. Men pre-amp är sannerligen branchslarre för mikrofonförförstärkare 🙂

Varför är det så, egentligen? Jag menar, det betyder ju faktiskt inte det från början. Det är ju egentligen ordet för "förförstärkare", dvs den förstärkare som förstärker signalen innan signalen når effektförstärkaren. Men jag har aldrig sett en mikrofonförstärkare kallas något annat än pre-amp på bra länge.

Då brukar det alltid vara någon inställning man fipplat med av misstag. Kolla så inte pluggen är i bypass nånstans. Jag har lyckats bypassa pluggar och slitit mitt hår innan jag förstått vad som hänt.

Cherry Pie är en legendarisk låt. Texten är underbar, videon likaså ☺️

Aha! Jag läste lite snabbt, och tolkade "köra" som köra i att köra bil, köra på, köra traktor. Helt enkelt köra live 🙂

Prova och se! Att spela live är inget man kan från början, utan man lär sig på vägen. Man måste gå igenom allt det där märkliga som händer på scenen (man spelar jättefel, cymbaler välter, man själv välter, tubescreamern dör, stärkaren pajjar, strängar går av etc etc. 😄)några gånger innan man vant sig, och förhoppningsvis har man fått till det ganska bra efter ett tag 🙂 Det är bara att testa och utvärdera och öva och spela live så mycket man kan.

Men varje ton är väl lik väl "exakt skriven" gällande vilken ton det är som spelas, när tonen spelas och hur lång den ska vara? Om det är fyra-ackordsmirakel och slingor eller inte är väl en annan fråga?

De flesta..?

Man tar lektioner av en pianolärare. Man läser teoriböcker. Man övar sitt gehör. Man spelar en massa piano. Hade det funnits ett annat sätt hade jag berättat det för dig, jag lovar.

Pianolärare. Då kan du ställa alla frågor du har, där och då.

Ah, magin när jag själv upptäckte sus4-ackorden en gång i tiden

Här kommer baksparken: I morgon tar du ut den lugna vackra ledmelodin till "Sagan om ringen" på gehör (tror den heter "COncerning Hobbits"). Tips: enkel durskala. Skriv sen en fortsättning, antingen i samma stil eller en kopia med en liten twist. Sätt ackord till melodin. När det tar emot sätter du dig och beställer en enkelt bok i musikteori från nätet. Att avsvära sig alla investeringar när man vill lära sig något är tyvärr ingen bra teknik. Sen tar du och komponerar en enkel melodislinga om dagen, sätter ackord till den och lär dig en ny sak i teoriboken varje dag (ett nytt ackord, hur man bygger ett crescendo, vart en oboe ligger på ett piano etc.). Upprepa i 364 dagar 🙂

Jadu, din fråga är inte helt lätt 🙂 Vad som verkligen fick mig att komma igång med låtskrivandet var nog en totalkrash i blandad 80-talsmetal, typ Mötley, tidiga Metallica, Guns etc. Så jag började faktiskt att skriva en massa hårdrock och sleaze, innan intresset för mera "klassiskt" betonat låtskriveri tog över. Jag vet faktiskt inte riktigt exakt hur jag kom igång. Nu skriver jag mest instrumentala gitarr-låtar och en mysig pop-låt då och då. Inga fulla orkesterstycken än, även om det finns ett projekt som ligger och samlar damm på en hylla i studion. Jag kan nog inte ge dig något bättre tips än att lyssna. Lyssna och härma. De musiker som spelat stor roll för hur jag själv skriver och låter idag är bland många andra exempelvis Steve Vai, Jason Becker, Ritchie Blackmore, J. S Bach, John Petrucci, Malmsteen, Zakk Wylde osv. Jag har flitigt kopierat och lärt av dessa herrar, och ur detta har ett eget vokabulär vuxit fram. Jag tror inte jag kan ge nåt bättre tips än att bara börja skriva. Lyssna. Kopiera. Låt dig inspireras, låna skamlöst i början. Så gjorde jag. Men eftersom musik inte är min karriär är det för mig mer av ett livsprojekt. Jag har således aldrig försökt skynda att lära mig skriva, utan det är något som vuxit fram över flera år - och som fortfarande utvecklas varenda gång jag sätter mig med penna, papper och en gitarr 🙂 Jag har däremot alltid tagit min musikaliska vetgirighet på allvar och försökt att alltid lära mig någonting av musik jag verkligen gillar.

Vad menar du med kompositör? Jag skriver en massa musik, allt från all-out shred till klassiska stycken för exempelvis gitarr och cello. Är jag kompositör du, eller ska man ha tonsatt minst en Hollywood-produktion för att få kallas det? 😉 Skämt åsido, jag har stor hjälp av att ha spelat i kammarorkester i närmare tio år och att ha spelat cello sedan jag var åtta och gitarr sen jag var tolv. Det "orkestrala tänket" har jag fått med mig på köpet, tack vare en massa klassisk musik. SItter man mitt i en stor orkester lär man sig höra harmonierna inifrån musiken. Jag har också studerat musikteori (på hobbynivå) och alltid varit nyfiken på musik i stort. På så vis har jag över tid byggt upp ett vokabulär och en kunskapsbank. Men alla har inte spelat i kammarorkester eller dylikt, och då får man skaffa sig kunskapen och den orkestrala nerven från annat håll. Läs böcker i musikteori. Lyssna på klassisk musik, exempelvis Bach eller Faure (som ligger mig väldigt varmt om hjärtat). Lyssna på filmmusik du gillar, analysera hur den är gjord, vilka intervall och skalor som används i de passager du gillar, vilka instrument osv. Och framför allt, skriv så mycket du orkar! Och det är absolut inget fel på din dröm - men det krävs hårt arbete och en vilja att lära sig!

En Gibson Les Paul Custom från 70-talet (tror det var -76) var en av de mest slarvigt byggda gitarrer jag någonsin ägt.

Jag tycker generellt (och detta är min högst personliga åsikt) att man ska vara skeptisk till vintageinstrument i det avseendet att man ofta får minst lika bra eller bättre grejer för samma eller mindre pengar om man väljer att köpa nya saker. Det finns en magisk aura kring gamla gitarrer, och de har ett högst orättvist rykte om sig att vara bättre än allt som tillverkas idag. Enligt min erfarenhet är det helt enkelt inte så. Jag har själv köpt vintagegitarrer i tron om att de ska vara precis vad jag söker, men blivit grymt besviken när den enda aha-upplevelse de bjöd på var att de var på samtliga punkter sämre än mina moderna instrument i samma prisklass. Så mitt råd är att vara realistisk och kräsen när du shoppar vintage. Jag har citerat Guitar Player Magazine i den här frågan förut, och jag gör det igen: "30-something years of playing doesn't make a mediocre guitar better."

Nej, precis. Ny, mer riktad epileptika vore att föredra. Helt klart. Som sagt, vi får hoppas att det framkommer nya intressanta och givande rön de kommande åren.

Sjukt intressant. Du får väldigt gärna länka! Det låter ju som ett scenario märkligt likt traumainducerad epilepsi. Vi har för övrigt gigantiska forskningsframsteg att se fram emot på just det området de kommande tio åren, tack vare något så groteskt och motbjudande som irakkriget och en stor mängd amerikanska soldater som där ådragit sig projektilinducerat penetrerande skalltrauma och numera ingår i stora forskningsgrupper.

Jag har väldigt svårt att tänka mig hur det som håller cellerna på plats skulle kunna tränas. Själva hårcellerna sitter som potatisar i jord, med blasten upp över ytan. Syftar du på själva håren i fråga? Jag har inget svar alls på den frågan. Om jag skulle gissa tror jag den eventuellt upplevda kliniska förbättringen är mer psykologisk än fysiologisk, för jag kan inte på något vis se hur man kan stärka eller stadga upp hårcellerna. Själva håren sitter förbundna med mekaniskt aktiva delar i varje enskild cell, men det är oerhört osäkert om man över huvud taget kan "träna" kontraktila/motilitetsreglerande strukturer på enskild cellnivå (och nu menar jag givetvis inte muskler och muskelceller). Och om det fungerar för den enskilde patienten så absolut! Jag skulle ändå vilja veta, om så bara för min egen skull, om det rör sig om placebo eller rent fysiologiska förändringar. Men frågan blir bara hetare och hetare, så jag får nog ta och kontakta den professor jag känner till på universitetet som jag tror har bäst koll och sedan återkomma i tråden. Jag kan mycket väl ha helt fel. Jag har förresten glömt att svara på ditt PM. För det ber jag om ursäkt. Ska försöka få svar på din fråga i veckan som kommer, om du inte redan fått det på annat håll.

Intressant. Men hur går det till? Det borde per definition vara omöjligt efter primär och sekundär axonmigration, under fosterutvecklingen och efter att de kritiska perioderna avslutats (med undantag för synen, givetvis)? Skulle det vara primära hörselcortex, temporalloben, som förlorar input eller handlar det om sprouting från andra områden (som ej bör kunna ske centralt - jag tänker på glial ärrbildning) som gör att banorna bryts och andra system vandrar in? Eller ligger omdirigeringen längre ner än storhjärnan? Det finns ju andra "våningar" där just hörsel och motorik integreras. Eller misstänker man ett epilepsiliknande scenario med kaotisk synaptogenes till följd av den paranormala stimulansen?

Det där är inte riktigt sant, tyvärr. Men det hade varit väldigt bra om det var så! Man kan inte skicka sina hårceller på "gymmet" - de befinner sig på grund av sin natur inom konstanta mekaniska ramar för optimal funktion.