Jetblack

Alltså, är det verkligen bara jag som tycker att otajt bas låter apa? En otajt trummis kan alltid skylla på att "låten går sådär", eller "det kallas för groove", eller "Ringo Starr spelar också såhär!", men vad har en otajt basist för ursäkt? "Alltså jag hade en taskig barndom..." möjligtvis ;P

Att spela upp 24-bitarswav i Windows Media Player (WMP) är inga problem alls. är du säker på att ljudfilen som du exporterat ut fungerar? Misstänker att det är där felet ligger, för WMP använder jag hela tiden för att kontrollyssna mina filer.

Ja, jag använde det i en halvtimme en gång på den tiden jag var jättepoppis för att jag var den ende i klassen som ägde en cd-brännare. Blev så less på att den där lampan som indikerade att ljudet var för högt lyste hela tiden, så jag gav upp. (Samma lampa lyste hela tiden för mig även i Reason 1.0, och ändå blev ljudet jättelågt när man exporterade ut det. Ett obegripligt mysterium på den tiden...) 😛

Jag sticker ut hakan genom att svara att otajt basist är det allra värsta. En trummis kan komma undan med att vara otajt, men om basisten är otajt låter det som replokalen på fritidsgården.

Självklart. Men är man nybörjare är man troligen varken en mästare på mikrofonplacering eller har tillgång till ett akustiskt perfekt inspelningsrum (vilket nog är en förutsättning för att man ska klara sig utan att behöva använda EQ).

Ett råd jag ger i all välmening är att du börjar med att lägga all fokus på att lära dig hur EQ:n fungerar, den är det redskap du kommer att ha allra mest användning för! Kompressorn kan du avvakta med, den är mycket svårare att hantera, och om du ska kunna ha någon nytta av den måste du först se till att få grepp om EQ:n. (När jag var ny bakom spakarna var jag så fixerad vid de andra effekterna att jag helt missade att EQ:n är det allra viktigaste). Jag skulle vilja säga att det är möjligt att spela in en hel platta med enbart EQ som effekt. Med andra ord är den viktigast att behärska.

Jag har inget emot reklam. Däremot har jag starkt emot att ljudet blir mycket högre så fort det blir reklam, men det är ju reklammakarnas fel och inte reklamens i sig. (Men de skickliga ljudteknikerna på TV4 kom ju fram till att ljudet faktiskt inte blev högre i reklamavbrotten, det är bara vi som uppfattar det så, tydligen...)

Det är väl bra att det har blivit enklare att skapa en inspelning? Men att skapa en komposition har inte blivit enklare, och det är fortfarande det som är det svåra!

Självklart ska det vara distad bas! Det gör ju att den blir tydligare definierad och sticker ut ur ljudbilden, samtidigt som man kan ha den lägre mixad så att den inte äter upp hela det låga registret. Gör förvisso inte metal, men i stort sett alla mina låtar innehåller distad bas. Någon strängbändare får svara på vilken effekt som är bäst, det har jag ingen koll på.

Growl är fina grejor! Tycker att det är en välbehövlig motvikt till plastig schlager och sömnig singer/songwritwer-musik där man hinner somna eftersom det går 10 minuter mellan varje ton och ljudbilden är gles som en julgran i maj.

Sedan ska man ju inte glömma att det även hänger på vilken inställning du själv har till artisten i fråga. Om det är en artist som du gillar, då låter det såhär: *Den där ackordföljden förekommer i miljoner låtar. *Så likt låter det väl ändå inte. *Bob Dylan har också snott låtar. *Det finns bara tolv toner. *Amatörer stjäl, genier lånar. Är det däremot en artist som du inte gillar, då låter det såhär: *Amatör! *Hoppas att han/hon åker dit för det där! *Det finns bara en Bob Dylan, alla andra är kopior! *Kan inte han/hon hitta på något eget? *Nu ska jag allt maila till Musikpolisen i P3! I rest my case.

Varför sitter jag alltid och skriver en massa långa svar på folks frågor och försöker hjälpa stackars nybörjare att komma igång med sitt musikskapande? Ja just ja, så att Valle ska kunna tala om för mig hur otroligt dålig och allmänt värdelös jag är så fort han får chansen! (Glömde...)

Jag lyckas faktiskt inte spela upp låten, men det vanligaste när det gäller arpeggion är att man spelar dem i sextondelar. Åttondelar kan också fungera om man använder ett ordentligt delay så att det låter som sextondelar. Man bör utgå från ackordet som spelas och följa det. Om det ex.vis är ett C-durackord kan man spela arpeggiot som C-E-G-C1 i en uppåtgående skala (där C1 är en oktav högre än C). Det går givetvis att "hoppa omkring" lite som man vill, ex.vis C-G-C-E. Det viktiga är att det bara är en ton åt gången. Arpeggion är någonting där det är svårt att säga "gör si och så", utan man måste nästan prova sig fram. Ett tips är att göra en filteröppning som "följer" arpeggiot, det kan låta ganska effektfullt. Jag har använt arpeggion på många av mina låtar, framför allt "Seven hours alone", "Visions of summer" och "Early summer (remix)", men har faktiskt aldrig använt en arpeggiator. Tycker att det ljudet låter ganska tråkigt. Sedan spelar de inte riktigt arpeggiona som jag vill ha dem. Det är inte alls svårt att programmera dem själv.

Det här har skrivits förut, men vi tar det igen. Har man svårt att få upp volymen (RMS:en) när man mastrar är det troligen i mixen problemet ligger. Se till att du har högpassfiltrerat allt som inte behöver något lågfrekvent innehåll (dvs. allt utom bas och baskagge). Se dessutom till att komprimera så mycket du kan, både separata kanaler och på gruppkanaler. Ju mindre dynamik man har i mixen, desto enklare är att få upp volymen i masteringen. (Det låter inte nödvändigtvis bra med lite dynamik, men med stor dynamik blir det svårt att höja RMS.) Tänk även på att om man har reverb med mycket lågfrekvent innehåll kan det ställa till problem. Sedan ska man komma ihåg att en stor del av det som man uppfattar som "högt ljud" i masteringen bygger på skickligt användande av eq. Genom att höja och sänka i rätt frekvensområden kan man få ljudet att låta högre. Analysera gärna frekvenskurvorna på någon låt som du tycker låter bra och försök efterlikna dem.

Masteringsreverb är inte direkt ovanliga, men betydligt diskretare än reverb i mixen. Man brukar använda den om man upplever ljudbilden lite för torr. Ofta är de ganska korta och ordentligt beskurna i bas och diskant-registret. Men utgångspunkten måste ju vara att få allt att låta bra redan i mixen så att man slipper använda reverb vid masteringen, annat än om man kanske måste lägga till lite masteringsreverb på en låt för att den ska låta bättre tillsammans med andra låtar (om det är fråga om en samling).

Testa att göra en takt (i 16-delar) med C-E-G-Bb (upprepat 4 gånger). Du kan även göra C-E-G-C1 (där C1 är en oktav högre än C). Att göra snygga arpeggion handlar om att experimentera! Arpeggion går att göra på massor av olika sätt, och det finns inga rätt eller fel. Tonerna kan även vara rent slumpmässiga, typ C-G-F-E, C-F-G-E osv. Det enda man bör tänka på är att det ska vara 16-delar, en ton åt gången och att man har rätt grundton. (Det måste inte vara 16-delar, men i låten som du länkade till är det 16-delar.)

Intressant, måste jag säga. Det lät faktiskt bättre än jag trodde 😮 Inget jag skulle använda själv, men om man är ute efter ett äkta 80-talssound kan den nog vara rätt bra att ha. Testade en harmonizer en gång, som jag dock inte minns vad den hette. Den lät betydligt sämre. Har nog missbedömt dem lite.

Var faktiskt tvungen att lyssna. Härligt 80-talssound, inget mellanregister så långt örat når! 😉 (Nej då, den var helt okej. En rätt bra låt att använda som referens om man vill.)

Just det, höll på att glömma det viktigaste: Harmonizern! Låter förstås skit, men det skulle vara sånt på 80-talet. Vet inte om det finns någon plugg som simulerar sånt ljud, annars finns det säkert någon som är mer än tacksam för att bli av med sin. Lite (nja, mycket) exciter ska det förstås också vara.

Kan inte ge något råd om specifika prylar, men ett tips är att köra mycket med bitreduceringspluggar, för att simulera den lite bristfälliga återgivningen i den tidens utrustning. Gejtade reverb på trummorna är ett måste. Sångreverbet bör dock helst låta apa, för det gjorde det alltid på 80-talet (apa = för mycket, helt okontrollerat, och inte tal om att skära bort bas och diskant för att öka tydligheten). Eq:n ska givetvis vara ett lika sorgligt kapitel som alltid, inget himla mellanregister, fullt skaft på bas och diskant är det som gäller. RMS:en ska vara jättelåg, så att man måste vrida flera varv på volymratten för att höra något. Och glöm för allt i världen inte såna där himla "orchestra hits", annars blir det aldrig någon hit. (Jag gillar 80-talsmusik.)

Att hinna spola ned rökat på muggen när polisen kommer och gör razzia är väl lite grann av en sport också...

Det heter Aspergers syndrom (känner flera som har det).

Finns nog många anledningar. Musiker tenderar kanske att umgås i kretsar där det är vanligt och lättillgängligt. Sedan handlar det nog också en del om samhällets attityder. Alla älskar en bad boy eller en bad girl. Ett vilt leverne är närmast en garanti för att få mycket uppmärksamhet, och i 99,99% av alla fall är ju all publicitet bra publicitet (det är väl bara Mel Gibson som är ett undantag, men han förstörde ju inte sin karriär genom att festa precis). Om medierna vägrade ge uppmärksamhet till missbrukande musiker och om folk slutade gå på deras konserter tror jag att missbruket bland musiker skulle minska (men absolut inte försvinna). Som sagt, det enda sätt man kan förstöra sin karriär på är genom att vara tråkig.

Spela upp ljudet genom en högtalare och spela in det igen med mikrofoner som befinner sig på olika avstånd från högtalarna (och olika riktning). Så gjorde George Lucas när han gjorde "Sista natten med gänget" och behövde en liknande ljudeffekt. Edit: Komiskt att jag nämnde just George Lucas, såg nu att du har THX-loggan som avatar