Makkara

Otis Redding.

Jag poppade James Brown's plattor "The Payback" och "Motherlode" igår utan att veta vad som skulle hända idag. Papa's got a brand new bag

De två jag lyssnar mest till. Bing Crosby - Bing Crosby's Christmas Classics Dean Martin - Christmas With Dino Sen kommer givetvis lite klassiskt, Presley, Sinatra och Andy "Chestnuts" Williams.

Skillnaden är ganska tydlig på dom som kommer hit, reggar sig och ställer en slarvig fråga som om denne förväntade sig att bli serverade med ett guldsked. Jag tror inte att Studio Forums medlemmar vill agera morsa och servera kaffe åt ungen som sitter och spelar counterstrike, för att dra en liknelse. Detta är ingen fråga om aristokrati, behandla bara forumet respektfullt så får du uppskattning i gengäld.

Visdomsord.

Elton John - Candle In The Wind Enligt min mening världens MEST överskattade låt eftersom att det är den mest sålda singeln i musikens historia. Det låter ju som att gubben funderar på vilka toner han ska ta och samtidigt försöker matcha in ord i melodislingorna medan låter går. Jag vet att det är en omgjord variant som Elton och nån annan först skrev till Marilyn Monroe's minne men som till slut fick bli ett hafsverk för Diana's istället.

Jag hade nog valt Deep Purple's "Burn" om Coverdale inte hade låtit som ett efterblivet sjölejon, några ursäktar med att han var ung, inte jag. Så jag får välja Deep Purple's "Fireball" istället. Inte för att drabbas av högmod men ändå bidra till bubblarlistan så säger jag att Mountain's "Never in my life" är bland de hårdaste låtar jag hört trots undermålig produktion, främst så svänger den som en kobra med konvulsioner och för det andra så har den otrolig stake i tempot. Visst finns det pseudo-hårdare band men de hormonerna som krävs för att uppskatta den typen av musiken verkar jag sakna.

Försökte mig på att läsa Céline's 'Död på Krita' igår men det gick bara inte, som att lyssna till en juvenil liten gubbmök som jämrar i nattmössan.

martinm ett råd skulle vara att lämna in den åt någon som kan öppna mikrofoner och kolla så att sladdarna inte åkt ur sin lödning.

Nee det handlar bara om att visa vem som är geniet, tydligen så har mjaco0's överordnade varit sk-tstövlar som är lösa i köttet och alldeles för svaga för att kommendera den andre. Så vad ska man göra? Avgå från jobbet snällt för att man inte gillade jobbet? Försöka tala chefen tillrätta med tjejig röst? Nä, lär honom läxan som han borde ha lärt sig för länge sedan. Det var så det gjordes förr i tiden, då när genierna faktiskt traskade på denna jord och inte slösade sin tid med att bli fördummade av automation. Jag ska säga vad som är svagt, den nya välfärden, den tar kampen ur vardagen, den tar kampen ur själen, den tar själen ur geniet, den fostrar människor som har blommor i kalsongerna och skygglappar på trynet och tror att en överordnads dumhet botas med att folk snällt retirerar från sina positioner, då skulle ju inte chefen veta om han gjort fel, DET är svagt!

hahahaha sköna historier, låter lite som Bukowski.

Direkt när jag hörde *bröööl* så slog jag av. Där ligger nog problemet.

Låter som att bios har kollapsat eller att moderkortet fuggat. Om felet inte ligger där så är det hårddisken som OS'en ligger i, men jag är 98% säker på att det är moderkortet.

Kolla så att du inte har en massa drivers för ljudenheten installerade samtidigt som t.ex flera varianter av AC97 och/eller High-def kruxmojänger m.m..

Uh, jag får väl försöka. Har du kopplat in micken i datorn med en 3.5mm minitele, vilket jag nu antar att du gjort. Kan vara så att adaptern som går in i mic-ingången kan vara glapp, jucka och vicka på den lite och hör efter om den slår över till båda kanaler.

Låten har skön stämning och kommer säkert att egga den lite äldre publiken också, skulle inte protestera om den kom på radion.

Jag tror att du syftar på Creative's "Crystalizer" som helt enkelt är, som du beskriver, en mega-bass knapp, eller rättare sagt, gör ljudbilden aggressivare. Digit-life hade en väldigt bra artikel på det. http://www.digit-life.com/articles2/multim...x-fi-part2.html Min tillit till Creative är snart bortblåst, låter inte alls professionellt med sina nya slogans. Lägg därmed till benämningarna X-fi och Xtreme så får du ett fullgott arsenal till en cool reklamkampanj riktad mot coola awesome-whatever-tonåringar.

Håller med Florian, läs, läs, läs. Destunderna du tillbringar med att fundera över vad tonart kan vara för nåt kan du lika gärna sitta och läsa om det. Men den viktigaste frågan är: om man inte är mogen för vissa projekt så bör man inte förhasta sig själv och kompromissa med bristfällig kunskap, men å andra sidan så är det inget som hindrar dig, eller hur?

Måste bara hålla med till 100 000%, under 70-talet så tyckte folk mest om Hendrix för hans låtar istället för hans uppfinningar med guran, för jag menar, om ni kollar på hans konserter så är det väldigt många tjejer i publiken som troligen inte bryr sig ett smack om hur någon spelar med sin gura, Hendrix var helt enkelt fenomenal. Själv är jag bara helt uppsluppen i hans musikaliska kreationer, hans lyrik och komposition är något som ingen någonsin gjorts förut. Lyssna bara till texten på Crosstown Traffic, nyckfulla spelandet i Wait until tomorrow eller stillsamma harmonin i Little Wing. Jag hörde Hendrix's version av Bob Dylans 'All along the watchtower' innan Dylans och trodde givetvis att Hendrix skrivit den själv, och efter att ha hört Dylans version så trodde jag att Dylan hade 'försökt' att göra en cover, det var då jag insåg att Jimi hade helt enkelt för stort inflytande med sin musik. Varför inte folk kan förstå sig på Hendrix musik såsom 60-talets ungdomar gjorde kanske beror på att människor förr i tiden mognade vid tidigare ålder, och det kanske berodde på kargare förhållanden. Hendrix var ingen liten spottstyver innan han dog, den berörde till och med Paul Kossoff (gitarristen från Free) såtillsvida att denne försjönk i en depression och dog själv av en överdos ett par år senare. De som inte vet vem Paul Kossoff är så kan jag bara rekommendera Free's platta "Fire and water", en milstolpe inom rockens historia. En väldigt viktig person dog vid 60-talets andra hälft, Otis Redding.

Jag säger bara efter att ha hört inspelningarna på Claes mikrofonsajt så är jag väldigt imponerad av Hamburg Edition och när jag kollade upp priset på musikbörsen så blev jag ytterligare överraskad, dom har det för 1.995kr i mb-deal. Om du (bianca) har 3000kr att slänga på mikrofoner så säger jag bara att kolla in denna mikrofon, otroligt jämn och färgrik ljudbild.. dessutom så blir det ett lakan över. Studio Projects B1 är inget dåligt val det heller, kan bara inte gå fel med nåt av de ovannämnda mickarna.

Nysse har en BECK telecaster i lagret. (antar att det inte är många som sett Beck) http://www.nysse.com/lagerbilder/2006_06_28/tele1.jpg

Låten är bra, fast lite konstig stämningsbrytning när instrumentala delen bryter in. Är väldigt intresserad av vad för mick du använde till sången? Härlig klarhet i vokalerna, hyfsat bra sångare också såklart.

Det luktar bråk här. Helt reko låt men refrängen är för nedstämd eller melankolisk för att passa med resten av kompositionen, det bryter mönstret.

Pro Arte är väldigt bra när det kommer till nylonsträngar, men om du tänker lira med pick så välj hellre strängar efter val av plektrumet, dvs mjuk för mjuk, hård för hård osv. Nylonsträngar är gjorda för att spelas på bara fingrarna vilket den får också mest karaktär utav. Själv bytte jag igår till Hannabachs 815 medium tension som ger väldigt fyllig klang och som är en tjuga billigare än pro arte också, är väldigt nöjd. Om du tänker spela med fingrarna så börja helst inte med hårdare strängar än high tension.

Epiphones skulle vara bra att kolla in. Epiphone gör ju som känt Gibson-modeller för en billigare peng så jag skulle råda dig att pröva på en Epiphone Les Paul eller liknande och se vad du tycker om karaktären.