Originalitet... smaka på ordet. Ger bismak, inte sant? Och alldeles strax ger det kväljningar, eftersom jag jag använder ordet ganska frekvent nedan, tillsammans med en jävla massa svordomar.
Jag har alltid varit, freely speaking, en jävla medelmåtta när det gäller min artistiska förmåga — alltså själva utövandet. Annat är det däremot med min kreativa förmåga, där är jag, lika freely speaking, förbannat jävla duktig. Om jag får säga det själv. Men det fanns en tid då jag inte brydde mig om att stanna upp och värdera mina artistiska egenskaper och kvaliteten på mina låtar. Jag la ner alldeles för mycket tid och tankeverksamhet på att drömma och på att forma mig efter andras kriterier på hur en originell artist skulle vara. Juuust det: andras kriterier...
Om jag hade prioriterat min tid annorlunda hade jag kanske varit en ny Thomas DiLeva, eller något i den stilen. Kanske till och med en ny Per Gessle (eller hur? apropå originalitet). Fast å andra sidan är jag, så här i efterhand, helt nöjd med hur saker och ting har utvecklats genom åren. Och det har jag att tacka för: dels begreppen originalitet och originell, dels alla de A&R-personer och övriga talangjägare som, kanske medvetet, kanske omedvetet, missbrukar nämnda begrepp.
Det är riktigt komiskt egentligen. Bolagen (t.ex. managers, skivbolag, förlag, tävlings-TV etc) vräker ur sig sina gyllene "tips" och "råd" till sugna drömmare om hur dessa ska vara, göra och bete sig för att "lyckas i karriären". Det talas om styrka i rösten, konsten att övertyga, förmågan att trigga känslor, röra sig rätt etc. Och så långt är det faktiskt helt OK. Men när 'bolagen' så börjar svänga sig med oooh, du måste oxå vara orrgineeell... ooh..., då Ladies and Gentlemen, då händer det jävlar i det saker — inte! För när det är dags att lansera en ny artist, förmåga eller talangtävlingsvinnare, som så noggrant handplockats av bolagens motsvarande A&R-personer, så ska det visa sig att det nya stjärnskottet är precis lika O-originellt som allt annat runtomkring! En kopia, alltså! Bra jobbat, Mr. talangjägare!
Vad fan innebär det att vara originell i en bransch där ändå ingen är särskilt originell?
Eller, vad menas med originell överhuvudtaget — i "vår" bransch?
Vill ni veta vad jag tror? [alla: neeeeeeej!]
OK! Då ska jag berätta vad jag tror:
För 'bolagen' betyder originell ungefär "inom rådande mode", och har alltså inget direkt med unikum eller att vara sig själv att göra — vilket ju självklart är en mer korrekt beskrivning. Här avses först och främst vinst samt, motsägelsefullt nog, efterfrågan. En artist som drar in fina stålar är alltså originell. När efterfrågan minskat till olönsam nivå blir artisten o-originell — oavsett hur originell han eller hon än är... Capisce?
Jag säger inte att (alla) 'bolagen' saknar kunskap om vad som egentligen är innebörden av begreppet originell, för så är det nog inte. Vad jag tror jag försöker säga är att artister, musiker och låtskrivare som ännu inte kommit upp ur startgroparna inte ska lägga ner för mycket energi på att följa andras kriterier på hur en originell artist ska vara. Man ska vara sig själv, som man själv vill vara, och skita i vad 'bolagen' anser är originellt. Först då är man originell — men ironiskt nog ointressant för 'bolagen'. Men det betyder ändå inte att man inte har möjligheten att utveckla en karriär.
Det här forumet har drygt 15 000 medlemmar. Träd fram — du som tror att du är originell, eller du som tror att du har receptet på "Originell Artist".
Om ni pallar!
Och trevlig Fredag på er, era billiga kopior!