Valle

Ge gärna ett exempel på en "bra" text (eller fras). Men blev de "bra"?

R Reverb är det fenomen som uppstår genom en ljudkällas reflektioner och fördröjningar i ett givet rum.

Reverbet är beroende av rummet och dess karaktär (väggar, yta etc); två skilda saker.

Jag secondar det där!

Nej, rum är vad det är: rum. Reverbet bestäms utifrån (bl.a.) små fördröjningar/reflektioner från en ljudkälla som spelas upp i rummet.

Hur gammal är du? Hur länge har du hållit på med musikproduktion. Vilka är dina syften med din musikproduktion? Var ser du dig själv om tio år?

Så om en tjej och en kille sjunger duett, då upplever du och JohnRick tjejen som distansierad? Nä, jag tror mer på min teori att djup uppnås med tidsförskjutning.

Vet inte om jag håller med om det där, eftersom dessa snarare går i sid- och höjdled snarare än i djupled. Djup skapas med tidsförskjutning. Enligt min mening är det bästa sättet, i det här sammanhanget, att dubba, helt enkelt. Och dubba. Och dubba. Eller pitcha. Och ptcha.

Om fallet inte är som BluesBoy beskriver det, så gissar jag att "problemet" ligger hos ljudkortet. Kolla panoreringslägena i Saffire MixControl...

När folk börjar ge tips om vad som är bra/dålig text, då kan vi lika bra börja tala om ämnet Språk, dess grammatik och uppbyggnad i övrigt. För i lyrik gäller inga jävla grammatikregler, det är bara översitteri och trams att tala om bra/dålig text i musik. Det blir ändå ALLTID = individuellt. Inte minst svaren i tråden så här långt bevisar det. Själv är jag mästare i att skriva vad som gärna kallas nonsenstexter. Grejen, dock, är att det inte alls är nonsens, utan metaforer och omskrivningar av känslor och upplevelser som jag har erfarit i verkligheten. Och jag kunde inte bry mig ett skit mindre om folk tyckte att min text var bra/dålig. Jag skriver inte för att impa, jag skriver helt enkelt bara av mig. Om det är ett problem – lyssna på något annat. Typ.

Nja, det är nog bara för dig som det är "svårt". Bara för att du inte känner till en viss referens, så betyder det ju faktiskt inte att majoriteten inte heller gör det. Se det "svåra" som tips istället – inte som en "tävling".

Undrar du för att du själv sitter inne med den creddigaste alternativt mest udda inspelningen, eller för att du bara ville vara sådär asdryg och trollig som du annars så gärna kräker galla över att andra är?

Lätt 1975/1976 under inspelningsessionerna av ABBA:s Arrival. Då skrevs ett stycke historia. Fast, mitt val är inte uteslutande fäst vid musiken, utan även vid atmosfären överlag. Jag lider nämligen av den småtöntiga uppfattningen att åren runt mitten av 70-talet var de bästa i musikstudio-historien. Allting var så fritt och otvunget, och alla fick vara sina egna bästa bedömare. Vill du ha en virre till gitarrpålägget? Varsågod! Vill du dra en lina innan du lägger sången? Vassego! Ja, vi ska snart lägga körerna, men först ska vi boinka järnet på dass... Och ändå satt musiken! Idag är studios lika obehagliga som sjukhus. Och teknikern/producenten är din mamma.

🙂 Ja, vaffan. Det gäller att hålla sanningar vid liv.

Jag berättar gärna mer om folders, där jag kan visa hur jag själv arbetar med dem i mina projekt. Jag hinner bara inte just nu (vi borde kanske även köra på Le Demons förslag och flytta till dedicerad/ny tråd).

Och det får du, som sagt/visat. Det du i princip saknar är att "Master send" inte automatiskt avbockas när du sänder iväg signalen till en annan bus/track. (Detta går i och för sig att åstadkomma med tidigare visad dra-och-släpp-metod genom att man samtidigt håller ned Alt-knappen; då avbockas "Master send" automatiskt. Men det är säkert ingen tillfredsställande lösning på det du efterfrågar. Gissar jag.) Vi talar om den här rutan, eller? (OBS! Ej min bild! De röda siffrorna har ingen relevans för det här inlägget.) Vad kunde du möjligen sakna här?

Korrekt. Om man inte pallar med det mer moderna "folder"-tänket och tycker det är för krångligt, så blir det till att bocka ur "Master/Parent send" för att skapa en (vad jag kallar) "sub bus", så som de fungerarpå ett IRL-bord. Själv gillar jag folder tracks bättre och tycker de är så mycket lättare att hantera och hålla ordning på än "sub bus":ar, och dessutom ger ett mer "städat" intryck bland tracksen. Däremot kan jag medge att skapandet av folder tracks lämnar lite att önska (åtminstone om man inte är så bekant med just REAPER). Vaddå, dölja? Om du klickar på "I/O"-knappen så öppnas ett fönster som ger dig exakt samma möjligheter plus tre miljarder till (nåja). Högerklicken är bara vad den är, en fucking snabbmeny. Finns det inga snabbmenyer i din DAW? Tyvärr är det inte lika lätt som det en gång var. Antingen får man ta Default-looken som den är (och den är ju jättefin, är den inte det? 😉), som med de flesta DAW:arna, eller så får man sätta sig in i REAPERs speciella GUI-design, "Walter". (Att byta färg på LED:arna går, men jag ber om att få återkomma då det krävs lite pill, och jag behöver lämna laptopen för en stund...)

Nja, under 80-talet, post-The Eleder, så blev det ju tydligt att låtskriveriet kom från annans penna än Genes och/eller Pauls, nu anlitade man låtskrivare som man senare "köpte" rätten av att få största kakan av låten även om man bara kom med så lite som en invändning till arret. I och för sig inget nytt för KISS anno 80s, redan 1978, och i synnerhet 1979, användes dessa något tveksamma metoder. Två av låtarna du höjer till skyarna hade aldrig haft Genes namn undertecknat om det inte hade varit för KISS-hatobjekt #1: Mr. Cusano. Hela jävla Lick It Up-plattan är ju för fan Vinnie-skrivet... Nästan.

Visst, Gene är ju ingen (nära) bekant till er. Annars hade du nog inte funnit det så fyndigt.

Well, faktum är att han innan han blev musiker redan hade startat sin första business, i comics-branschen (den han drev tillsammans med Steve Coronel). Så visst var han businessman innan han gled in på musiken... Jo, det är sant; det är individuellt. Men ta inte mina ord för det, Gene själv har medgett att det nästan alltid är Paul som kommer "with the goodies", och nästan alltid i sista sekund, dessutom.

Även om jag håller med i det mesta du skrev, så tror jag nog ändå inte att Gene var SÅ beräknande i sitt val av instrument som du vill påskina. Basen "valde" han redan som yngre tonåring, mest på grund av att han såg Paul McCartney som sin absoluta förebild. Ungefär som många av oss gitarrister valde gitarr "bara" för Ace... Dessutom; på sin soloplatta [KISS/Gene 1978] spelar han inte en enda not på basen. Han lirar istället komgitarrerna. Men, som sagt, Gene är bättre businessman än han är musiker. Helt klart. Särskilt med tanke på att de flesta av hans låtar rent kvalitativt inte kommer i närheten av Pauls och Aces.

Något du själv tycker smakar jävligt äckligt.

Jag gör ett nytt försök med en bild nedan. Jag kollade dina bilder/länkar nedan och alla "talar" om bussar som sänder och tar emot. Så, med risk för att upprepa mig: Och den här är till Signia som har lite svårt för att tro på att det jag säger kan vara riktigt:

Å andra sidan: Om fansen "bryr sig" så konsekvent som i (stackars) Britney-fallet, hur kommer det sig att de kan medverka till att fylla arenor för att lyssna på musiker som spelar rentutsagt skitdåligt, sett till framförandet av sång och instrument? KISS är ju, eller i alla fall var, ett sådant band. Rolling Stones är ett annat. Eller så vill experterna mena att fansen inte "hör" själva, utan måste få hjälp av lagstiftningar och äcklig artisthatpropaganda för att reagera på vad som är "icke-äkta" musik. Om Genes syn på "känsla" känner jag inte till så mycket om. Men äkthet är något han snarare har börjat anamma på andra sidan 50-årsstrecket. Gene har tidigare varit ganska noga med att poängtera att det aldrig ska spela någon roll vem som gör vad på t.ex. en skiva, att det är helheten som räknas. När KISS återföreningsplatta Psycho Circus [1998] lanserades som den efterlängtade KISS-plattan med de fyra originalmedlemmarna, så trodde många med mig att det verkligen var med de fyra originalmedlemmarna. Det stämde på endast en eller två låtar... KISS har alltid haft en enorm impact på mig som artist och musiker, i huvudsak när jag var i tonåren. Men jag har aldrig sett KISS som mina exklusiva favoritmusiker; för där får de sina rumpor varma av storheter som t.ex. ABBA, ELO och Queen. Men visst... Ace Frehley har alltid varit en sorts förebild. Jag är osäker på varför, men så är det. Håller med där. Är det något band som har fått ta hård kritik, så är det just KISS. Men det hade/har säkert sina skäl. Som visuellt band får nog KISS anses som Kungar. Men musikaliskt får de nog finna sig i vara endast medelmåttor. Jag tror att de flesta liveplattorna är postbehandlade, mer eller mindre. Men det är väl OK. "Fult" blir det först när man själv postredigerar och samtidigt pekar nedvärderande finger åt andra som också gör det.

Apropå KISS+Mötley Crüe-turnen. Gene "försäkrar" KISS äkthet på scen och ger en liten mediepoängskänga i förbifarten där han förklarar henne som fejk. Han är dessutom så jävla insnöad i sin "äkthet" att han i ett svep råkar dissa KISS turné-hälfter Mötley Crüe: "such an insult to people who paid hard earned money to come see a show live (bla bla bla) ... Get those dancing girls off the stage! ..." (Ungefär @ 0:29-0:56) Till och med Paul (som vet att Mötley Crüe har "dancing girsl" på scen) inser traverklampet och försöker skoja bort det. Men förgäves. Skratt och munpladder dånar, och Gene försöker slutföra sin mening. Lika förgäves. Gene har tydligen bestämt sig att konsumentbedrägeri sker först vid singback. Att han själv står bakom en av rockhistoriens största bluff-live-plattor (Alive!), där det mesta av både hans och Pauls prestationer fick spelas in på nytt i studio, som de sedan höll tyst om under flera år, det är inget att tjafsa om. Så klart.