van Caine

Undrar om det verkligen funkar dock...

I träningen, en form av Karate som heter Kyokushin, så har vi lärt oss att sänka hjärtslagen snabbt, men då är det med andning och koncentration. Som snabbast kan jag sänka den från full fighting till lite över vilopuls på runt 10 sekunder :-)

Glömde bort att den pedal, eller rättare sagt pedalbord, jag använder mest faktiskt är det inte särskilt bra men skojiga KORG A5! Verkar vara tillverkad av en förståndshandikappad med Parkinson, men man kan göra kul saker med den så länge ljudet inte är i förgrunden :-)

Nej, det är för att har man PC så kan man fixa det själv ganska lätt, men behöver veta vad man har att göra med. Har man Mac så måste man verkligen veta vad man gör, men möjligheterna är mindre. För mig, som ändå jobbat med att bla laga datorer i nära 10 år, så tog det flera dagar att få liv i en gammal iMac G5 eftersom de enda felsignaler som existerade var fem lysdioder på moderkortet...& dom kunde tolkas på väldigt många sätt... Mina PC-burkar har aldrig varit döda utan att jag vetat exakt varför. Jag gillar generellt Mac (dock inte Apple), men går dom sönder så ligger man brunt till.

Spot on :-) Det är även därför väldigt lågbasiga ljud kan ha en ibland lugnande och sövande effekt på oss!

True. Men om han ändå ska ha det som effekt, och den effekten redan i sig är ganska extrem, skulle du störa dig grymt mycket om ni körde vidare på det och helt enkelt betraktade artefakter som uppkommer av att komprimera den ato-tunade rösten som en del av soundet? Visserligen jobbar jag numera mest med film, men själv låter jag ofta compressorn förstärka artefakter och vissa missljud när jag skapar radioröster och robotljud/tal med gott resultat, kanske skulle kunna funka för er åsså? Då behöver ni ju fortfarande bara skicka filen en gång, men har dessutom fått nåt nytt att leka med som kanske kan få det låta mer intressant? :-)

Misstänker det, har en gnagande misstanke om att vi kanske snackar om samma sak men ur två skilda perspektiv :-)

Min åsikt: Absolut :-) En autotune är inte menad som effekt, det är en processor om man ska vara petig! Jag glömde bort mig lite där, sorry! Jag sätter den direkt efter compressorn eftersom det blir artefakter av den som compressorn skulle kunna förstärka, men innan EQ eftersom jag kan maskera dem med filtrering. Själv sätter jag ofta effekter som dist och chorus innan EQ, men med handen på hjärtat experimenterar jag ofta ganska friskt med placeringar. Olika material funkar olika väl rått genom olika processorer.

Nja, en limiter är inte menad att varesig låta eller kännas, men en compressor kan användas till både och. Nej, verkligen inte. Dom är sjukt uppskruvade för att låta mest. Vill man att det ska kännas i kroppen, & då menar jag inte huvudvärk & tinnitus, ska ska det till lågbas, och den bästa sortens lågbas hade stulit precious precious decibel... Dock säger jag inte att jag tycker du har fel! Rätt använt kan en compressor vara skillnaden mellan helt okej elgitarrer eller andra fetare ljud, och truly kick-ass fläsk-gitarrer och tunga ljud! Vad dom dessutom gör med spretiga ljud is nothing short of a miracle. Dock är det då en fråga om enskilda ljudkällor, och skillnaden är mycket hörbar även för någon som aldrig sett en studio på bild ens :-) Att våldta en stackars gråtande mix i dynamikhålen är något helt annat, och absolut inte avsett för lyssnarens höga nöje. De får bättre resultat av att bara höja volymen själva, densamma som dom nu sänker istället för att den är för hög...

Jag skulle sätta aouto-tunern först.

Ja och nej. En limiter är ursprungligen menad som en safe-guard för att garantera att nivåerna inte överstyr, no more, no less. Så är det fortfarande till stor del, även om många använder dom knepigt med....varierande resultat. Då är compressor bättre. Gärna i kombination med limiter för att hålla det snyggt. Då limiters ofta lätt får tydliga artefakter och börjar låta direkt fan ganska raskt, så kan man med enkla inställningar få en compressor att låta allt ifrån fullständigt transparent, till extremt pumpande (används flitigt inom industrial, Trance och metal), till att paketera ljudet på ett schysst sätt som är svårt att sätta fingret på. För ett otränat öra kommer dom bara säga att det känns annorlunda med ibland ganska extrema förändringar i ljudbilden, men det beror enbart på att det mänskliga örat inte är gjort för att analysera saker vi inte är vana vid särskilt noga medvetet, däremot nåt helvetiskt undermedvetet. För en bra tekniker är det där inte ett problem, vi MÅSTE kunna analysera allt. Därför kan lyssnare nästan aldrig sätta fingret på exakt vad som spelas upp för dom, även om dom påverkas extremt mycket av det, men hör teknikern ingen skillnad så finns det ingen skillnad. ...om inte teknikern råkar vara hörselskadad, givetvis. Men då har han/hon problem...

Sant, men ska det kännas så måste det antingen fortfarande gå att höra, eller vara så lågt ner i källaren att kulorna börjar drömma tillbaks till barndomen. Sen finns det visserligen filter och processorer som är menade att vara helt transparenta, exempelvis broadcast-filter och de flesta limiters, men då är det inte en fråga om att vare sig kännas eller höras.

Har HS10 både som stöd till mina främre HS80 och LFE med mycket gott resultat. Det är aldrig en god idé att mixa olika märken om man inte är duktig på att ställa in dom, eller använder den som ren LFE (Low Frequence Emitter, den rena basutgången, .1-högtalaren, i exempelvis 5.1-system). Ska den komplettera andra högtalare så måste crossovern vara anpassad, annars får man allvarliga problem.

Hm, skumt. Har fem stycken och en HS10-sub som jag köpte när de var helt nya, hoppas verkligen inte det är något som kommer med åren...

Sant, men bökigt att skapa variation ;-)

Well, "timbre" betyder ju klangfärg, utseende på själva ljudet, och ärligt talat så blommade det ut nåt grymt på 80-talet när syntharna blev en naturlig del av soundet, och har fortsatt allt eftersom det blivit enklare att göra sina egna ljud. Man kan diskutera hur avancerade låtarna blivit melodi-mässigt genom åren, men klangen har utan tvekan avancerat för varje år sen den vanligaste settningen på populärmusik var trummor, gura, bas, ibland piano. Sen har vi givetvis storbanden, men de var absolut inte kända för sin uppfinningsrikedom när det kommer till instrument.

Jag är väldigt förtjust i Boss DS-1! Den brusar ganska friskt och har ett lite hårdare ljud, men det låter styggt :-)

Jag gillar generellt inte autotune, jag uppskattar småfel och grit. Däremot kan den vara trevlig när en tagning är käpprätt åt helvete på nån ton, men fullständigt oslagbar i övrigt. Vissa saker upprepar man till perfektion, vilket även kan få det att utvecklas då man hittar nya vägar, andra saker gör man bara en gång i livet :-)

I hear you bro :-) Jag gillar iof vinyl, inte för att det är särskilt bra, utan för att det både ger mig nostalgi & möjligheter till lite hyss :-) ...dock bör jag kanske i samma veva nämna att jag aldrig samplar musik eller fraser, jag använder mina spelare till helt andra saker. Sen när var det mer acceptabelt att vara personlig för 50 år sen än det är nu? Till och med hippiesarna var grymt formpressade... Den här tycker jag säger allt :-) Pondus

Det är sant att klangfärgen var mer variationsrik på 60-talet, då hade man inte mastering i den bemärkelsen vi har idag, vilket betydde att varje litet fel kom med. Och fel var det gott om. Dessutom var både inspelningsutrustningen och studiorna väldigt bristfälliga. Människan har en frequenskurva i öronen som gör att vi är ganska kräsna med vad man gillar generellt. Sen finns det personliga preferenser, men dem ställer varje person själv in på sin egna EQ. Genom åren har vera kunskaper och vår kompetens i hur man hanterar detta ökat markant, vilket gör att all bra musik har ungefär samma kurva och respons. Musikmässigt har utbudet i min åsikt varit rent bedrövligt genom åren 50-80-tal. Folk delade gärna upp sig i två läger, och vad som släpptes var ändlösa upprepningar på vad andra inom samma läger redan gjort, varav de som sen levde vidare genom åren var de som faktiskt gjorde nåt eget. Sista gången jag faktiskt såg en bred uppdelning på folk var 80-talet med synth contra hårdrock, men ingen jag kände brydde sig om det då. Sen har det ju varit små-duster mellan exempelvis Blur-fans och Oasis-fans, eller Skinny Puppy-fans och KMFDM-fans, men de var för små för att räknas. Och löjliga. Nu har vi mängder av olika stilar som släpps hela tiden, från så vitt skilda genres som industrial, noise, ethno, rock n roll, heavy melat, goth, electro, hip hop, r n b, vispop, gitarr-pop, klassiskt, techno, dubstep, metal, dansband, jazz, och fan och hans mormor. Variation är inte ett problem längre på det sättet. Med det inte sagt att det nödvändigtvis är stor variation inom stilarna, det var det verkligen inte på 60-talet heller, exempelvis har jag väldigt svårt för mycket ny aggrotech, EBM, och synthpop för att jag känner jag hört det för mycket tidigare redan, men det finns fortfarande en helvetisk massa guldkorn om man bara anstränger sig. Lättare nu än på 60-talet. Det där diagrammet är ett av många på den sidan. Jag har inte läst igenom artikeln än, men det jag läst än så länge verkar, i sin helhet, inte lösryckt till ett diagram på ett forum, varit i förståelse med att detta inte är baserat på hur vi uppfattar musiken, enbart hur den ser ut rent tekniskt. Hoppas verkligen inte jag har missuppfattat det där, ska läsa igenom mer noga när jag vaknat. Citat: Some of the conclusions reported here have historically remained as conjectures, based on restricted resources, or rather framed under subjective, qualitative, and non-systematic premises. With the present work, we gain empirical evidence through a formal, quantitative, and systematic analysis of a large-scale music collection. We encourage the development of further historical databases to be able to quantify the major transitions in the history of music, and to start looking at more subtle evolving characteristics of particular genres or artists, without forgetting the whole wealth of cultures and music styles present in the world. Sen tenderar iof moderna musikverktyg göra folk lata, men det är en annan sak.

En His Master's Voice stenkake-spelare med äkta tratt är mitt senaste förvärv till studion :-D

Haha, jag tyckte den här var grymt kul! :-D Ingen aning om det är seriöst eller ironiskt menat, men jag gillade den! Inte helt illa producerat heller :-)

För mig är just uppgradering en fet orsak att inte köpa Mac. Jag gillar mac as such, men när jag uppgraderar studio-datorn så är det aldrig mer än moderplanka, processor, och minne. Andra saker som grafikkort, tangentbord, trackball, & i princip allt annat, kör jag på så länge det håller eller tills jag får en god orsak att byta. Då byter jag den saken & inget annat. Samma sak med operativsystem, jag byter när jag växer ur det gamla, men det sammanfaller sällan med uppgradering av själva datorn.

Jag vet inte exakt vad dom ligger på nu, men mina favoriter är Beyerdynamic DT-250. Ett av mina par fick jag för 1000:- i vart fall :-)

Det finns ingen stil jag inte respekterar, men det finns de som kan göra mig fysiskt illamående. Stilar som Noise, Death Industrial & 12-tonsmusik kan jag tycka är ganska avslappnande, men Svenskt Dansband och Bebop är generellt nåt av det mest uppstressande jag vet.