Hur jobbar proffsen ...?

[Psymotor (oregistrerad)]

jag säger bara så patetiskt folk det finns här!

[cm0s]

jag säger bara så patetiskt folk det finns här!

Jag ställde frågan eftersom det är ett svenskt forum, och du väljer att skriva på engelska. Jag anser att min fråga var befogad.

[Hellpig]

Two Words For Everything TIME/PASSCIENCE

Plus a thesaurus. 🥰

[Psymotor (oregistrerad)]

Okey, nu förstår jag.. Jag blandar alltid ihop svenska och engelska, pga att jag är tvungen till att nästan alltid bara engelska.. så när jag väll ska använda svenska så blandar jag ihop omedvetet.. 🥰

[jimea]

Enligt min erfarenhet är det enklaste att inte fastna vid att ratta, skruva och arra/prodda för mycket.

Om man vill få fram många låtar alltså.

Sen kan man välja de delar/låtar som man gillar och gå vidare med.

Skriva, skriva, skriva, är det som gäller, men alla är ju olika.

För vissa är det säkert bättre att få ur sig 5 låtar/året, för de kanske har den kvalitéten.

Går väl i perioder också, vissa veckor får jag inte ur mig något att ha alls, och sedan kan jag både skriva och prodda klart en 5-spårs EP på 24 timmar.

Men, övning ger alltid färdighet, det gäller låtskrivande också.

Att sänka den inre självkritiken och att leka kan göra underverk.

Det med templates är kanon om man råkar få en idé, händer ofta att jag går upp 4-5 när en melodi kommer i skallen, och drar in den till ett basic komp.

[Ludgo-Pelle]

Hej!

Att vara professionell musiker och/eller textförfattare, arrangör osv. innebär att man tar ställning till någonting. Att vara "profesionell" är alltså mycket ett förhållningssätt. Inte minst till livet eftersom det valet innebär en mycket stark påverkan på hela ens tillvaro. Bl.a. så innebär det att man helt enkelt måste diciplenera sig på ett helt annorlunda sätt än vad "fritidsutövaren" kan göra. Fritidsutövaren måste i regel lägga sin tid och energi på att arbeta eller plugga, medan proffset har bestämt sig för att lägga större tiden och energin på musiken/texten.

Det här i sin tur innebär att man inte kan invänta på t.ex. inspiration. Inspiration måste man skapa själv. Det är någonting som man bygger upp och skapar fram. Inspiratin är aldrig någonting som bara kommer av sig självt. Inspiration har alltid ett ursprung från någontting även om vi inte alltid vet från vad. Det är då man kan tro att det "bara finns där". Men någonting har ju påverkat oss till att känna denna inspiration. Ibland känner vi inte någon inspritation alls, men då duger det alltså inte att bara ge upp då man kör fast eller har lite idè-torka. Man fortsätter ändå eftersom man vet att det förr eller senare lostnar eller dyker upp någonting användbart ändå. Man får helt enkelt tvinga sig fram idèer hur jobbigt det än är eller hur magsjuk man än är. Man "går till jobbet" helt enkelt.

Ofta har man (de flesta proffs som jag har arbetat med) mycket fasta rutiner även tidsmässigt. Orup, Tommy Nilsson, Gessle och massor av andra.....bara som exempel....brukar jobba som vilken kontorsarbetare som helst. Mellan typ kl. 10.00 till 16.00 är en rätt vanlig tid. Den stora skillnaden mellan t.ex. dessa personer och en sekreterare på ett kontor är att dessa har lite större flexibilitet som gör att han kan göra avvikelse från dessa arbetstider. De kan ju göra som han vill. Ligga kvar i sängen hela dagen om de så vill. Men då är vi tillbaka till det här med förhållningssättet igen: Det gäller att bestämma sig för att ha ett professionellt förhållningssätt till det man sysslar med. Att aldrig (eller väldigt sällan) ge vika från detta. Är det jobb så går man till jobbet. För en del låter det kanske lite trist och hit-fabrik över det hela, men denna diciplin är dessvärre direkt nödvändigt! Det vet man av erfarenhet att det är eftersom människan har en naturlig egenskap att ganska ofta vara ganska bekväm av sig. Och då blir inte många barn gjorda! Börjar man tumma på denna diciplin så är det mycket lätt hänt att man faller in i lathetens tecken. Då står man där och ingenting blir gjort och är man professionell så är man. Med allt vad det nu innebär med tidslimit, slutkvalitet mm. mm. Ofta finns det många andra som är beroende av en som man dessutom måste visa respekt inför genom att göra ett bra jobb på utsatt tid och dessutom är det rätt mycket pengar involverat i det hela. Kort sagt så måste man i dessa lägen upprätthålla sin professionalitet på samtliga plan. Annars skiter det sig! Hur namnkunnig och rik du än är. För att det ska funka så gäller det att ha en rätt ödmjuk inställning. I varje fall om man vill vara kvar i gemet i många år.

En annan sak som också är väldigt viktigt är vilken slags förmåga man har att ha kontroll över sitt instrument.

En professionell gitarrist t.ex. vill ju inte att ens spelförmåga (eller snarar brist på förmågan) ska vara ett hinder för att få ut det i sina fingrar som han/hon vill uttrycka. Har man någonting som man vill säga så vill man ju också få ut det i fingrarna. Eller munnen. Eller i texten. Därför ser man till att man övar som ett svin så att man behärskar sitt instrument tillräckligt väl så att instrumentet blir ett hjälpmedel till att kunna uttrycka sig istället för att det blir ett hinder. Detta fungerar exakt på samma sätt för den som skriver texter. Återigen: Att vara professíonell innebär i mångt och mycket ett förhållningssätt. De flesta proffsmusiker som jag känner är perfektionister. Mer eller mindre, men ingen är i varje fall slapphänt. De flesta lämnar ingenting åt slumpen.

Även de små millimetrarna har alltså rätt stor betydelse medan en amatör oftast släpper igenom dessa små millimetrar. (I Vissa fall så kan det vara just denna skillnad gör sätter pricken över I:et.)

Exempelvis har jag fått äran att under ABBA:s storhetstid fått vara nära dem och sett hur de jobbar. Stikkan Andersson hade två stycken bibliotek i sin stora villa. Det ena bilblioteket/rummet var kanske runt 15 m2 och där fanns enbart böcker om det svenska och engelska språket. Samtliga väggar från golv och ända upp till tak! Det var alltså enbart böcker om själva språket. Rimböcker, ordlexicon osv. Absolut ingenting annat! (De vanliga böckerna hade han i sitt andra bibilotek.) Kort sagt: Han pluggade stenhårt på språken som ju var hans stora instrument/verktyg. Han såg alltså till att lära sig sitt instrument på samma sätt som t.ex. Lasse Wellander m.fl.

har lärt sig sitt instrument. När Stikkan blev "finngerfärdig" på sitt instrument....att skriva texter....så skrev han texter på nolltid! Han var helt fenomenal att helt improviserat kunna rimma bara som ett exempel. Och att skriva utan syftningsfel osv. Det var en fröjd att sätta honom på prov genom att nämna ett skitsvårt ord som han skulle rimma på för att sedan hoppas på att ha inte klarade av just det ordet. Men han klarade alltid av att hitta mängder med rim oavsett vilket ord som han än fick. På en gång utan tänka! Det bara flöt på som rinnande vatten och i en hiskelig fart dessutom. Det var lika imponerande varje gång. Lika kul som imponerande.

Även om alla texter inte innehåller rim alla gånger så visar detta ändå på att det är rätt viktigt att kunna språket riktigt bra om man vill skriva bra texter och på kort tid. Ju bättre insatt man är i språket desto lättare är det att skriva en text som dessutom håller. Utöver detta så går det då mycket snabbare att få fram en sådan text. I kombination med ett professionellt förhållningssätt...bl.a. den stenhårda diciplinen till att verkligen jobba på....så kan man på det sättet få fram ganska många texter under en rätt kort tid. Eller låtar. Med en bra kunskapsbank i form av att man behärskar sitt instrument, arbetsdiciplin, fantasi och talang så händer det väldigt mycket.

Vad man också ska tänka på är att våld föder våld och att glädje föder glädje. Vad jag menar med detta är att det ena oftast leder till det andra. När man väl sätter igång och en idè ploppar fram ur ens huvud så är det ju ganska sannolikt att det då leder till nästa idè. Och till nästa. Då gäller det att hitta ett sätt att ta vara på detta flöde så att man förvaltar detta flöde på ett bra sätt. I annat fall så missar man en helt del idèer. Man måste alltså "komma in i matchen" och se till att man stannar kvar där så länge som möjligt så att man inte faller ur.

Man måste har stort focus på det man gör. Det här är också en sådan grej som man tränar upp med tiden ju mer man håller på. Och eftersom ett proffs har några timmars träning i ryggen under årens lopp så blir det här till slut bara naturligt att det bara finns där. Inga konstigheter alls egentligen. Man lär sig att hitta ett bra sätt dels komma på texter/låtar och att snabbt få ut detta i praktiken. Att förvalta det man har inom sig helt enkelt.

Det är en teknik det också och även detta tränar man med tiden upp. Men det gäller alltså att diciplinera sig i sitt arbete och arbetssätt, för annars blir man inte alls lika effektiv. Man är ju bara människa och hjärnan fungerar ju som den gör på oss alla. Sedan finns det lite små skillnader i hur man jobbar från person till person och från sammanhang till sammanhang, men grundinställningen är så gott som alltid densamma för så gott som alla.

När det sedan gäller att skriva låtar och/eller texter till en platta så är det så som det redan har sagts här tidigare: Om det ska vara 15 låtar på plattan så gör de flesta 30-100 låtar/texter (beroende på person och musikstil och lite annat) som man sedan sållar mellan för att till slut välja ut de 15 bästa. För att inte en platta ska bli alltför spretig så måste man ha rätt många låtar att välja mellan. För att låtarna som man väljer ut ska kunna komplettera varandra. I annat fall riskerar man att låtarna inte hänger ihop och då kan blir hela plattan spretig.

Så gott som alla artister som gör låtar och/eller texter idag gör egna inspelningar i sin egna hemstudio eller kontor om den inte är i det egna hemmet. Dessa inspelningar fungerar som alltifrån låt/text-skisser till rena demolåtar för ens egen skull och/eller för skivbolaget men även för studiomusiker. När man sedan har lyssnat på demoinspelningarna så gör man urvalet om vilka låtar som ska komma med på plattan. En demolåt av det här slaget kan vara alltifrån en enda gitarr eller piano-komp med en leadsång till full orkestrering. Huvudsaken är att man får fram låtens karaktär och vad som sedan går att göra med den i ett "skarpt läge" i skivstudion så att man vet hur det hela ska arrangeras. Ljudkvaliteten liksom den musikaliska kvaliteten är i dessa fall inte alls viktig.

Men om demoinspelningen innehåller någonting väldigt bra så kan man återanvända det även i sen stora studion som man spelar in plattan i. Då sparar man lite tid. I vissa fall är hela demolåten tillräckligt bra på alla sätt för att använda den även på plattan. I dessa fall brukar det dock oftast behövas lite småjusteringar rent ljudtekniskt för det är sällan att det håller rakt av på samtliga punkter. Men det händer det också. Ibland.

Hälsningar:

Ludgo-Pelle

[Memphis]

Wow! Här har vi en kille som kan sin sak 😄 Bra kommentarer Ludgo och tack för tipsen. Du verkar ju erfaren. 😄

/Memphis

[Psymotor (oregistrerad)]

😄:D Redigerat 7 december 2007 av Psymotor

[Psymotor (oregistrerad)]

yeah exactly mastering and sidechain 😄

[PeterF]

Hej igen!

Tack för alla bra tips och råd. Ett tips jag kommer att ta med mig är att jobba med flera låtar samtidigt - kör jag fast med en kan jag i alla fall jobba på nästa - och jag kommer i alla fall att försöka att schemalägga en timme varje morgon innan jag går till jobbet. 🙂

Det här med att öva upp sin förmåga att skriva texter är också väldigt intressant ...

Med vänlig hälsning!

Peter

[jimea]

ludgopoelle sa det mesta.

Och, ja, herregud, klart man måste jobba med flera låtar samtidigt!

Gärna över 10, minst, varje vecka! Om man fokuserar på bara 1 låt, så får man inga idéer!

Det enda jag inte relaterar till är det kliniska kontorsarbetstidsklimatet. Jag försöker väl hålla mig fast vid tanken att musik ändå, hur banal pop det än är, på något sätt är konst, någons känslor som uttrycker sig.

I princip den enda som jag räknar som har attityden " jobbar 9-5, det är ett jobb, inspiration kommer inte, man måste jobba!" men ändå förmedlar superbra grejor är Orup.

I alla fall efter vad jag vet hur folk jobbar.

T.ex. G:son känns som ett mejeri, det mjölkas varje dag, och det är samma sak varje gång, fast 1 gång om året, så smakar mjölk helt okej, för man var sugen på det.

Många amerikanska producenter jobbar nattetid, vilket medför problem för artisterna ibland, men jag gillar att de inte fogar sig efter vanliga tider, utan väljer utifrån när de känner sig kreativa.

Att jobba med musik kan vara lika kreativt som att jobba på fabrik, men skillnaden är att det valet gör man själv.

[m95larek]

För mig personligen så handlar det i stort sett bara om disciplin. En halv vers och/eller en halv refräng kommer via "insperation", de resterande fyra verserna via svett, textnoja, sena kvällar och rimlexikon. Så, kavla upp ärmarna bara...

Jag såg en intervju på tv med någon svensk låtskrivartjej. Hon hade följande - inte alls så dumma - knep för att få i gång kreativiteten lite ("intro-knepet" tror jag hon kallade det): låna några obskyra skivor på biblioteket som du aldrig hört, lyssna på de 10 första sekunderna på en låt, stäng av och försök fortsätta låten själv.

[Memphis]

Jag såg en intervju på tv med någon svensk låtskrivartjej. Hon hade följande - inte alls så dumma - knep för att få i gång kreativiteten lite ("intro-knepet" tror jag hon kallade det): låna några obskyra skivor på biblioteket som du aldrig hört, lyssna på de 10 första sekunderna på en låt, stäng av och försök fortsätta låten själv.

Låter intressant! Då kommer man göra musik man annars aldrig skulle göra vilket kan leda till nya ideér. 😉

Tror jag skall testa det. 😛

/M

[kruSHka69 (oregistrerad)]

vem f*n vill bli proffs...

[PeterF]

Melodier med tillhörande ackord skulle jag kunna få fram hur många som helst om jag bara jobbade tillräckligt hårt, men texter får jag bara fram fem stycken om året. Det verkar som om det måste till något mer här. Rutin kanske? (eller fler skrivövningar!!!) 🙁

Gäller samma sak vid textskrivning, som vid skapandet av melodier - att kvantitet är viktigare än kvalitet?

Varför man vill bli proffs? Finns det verkligen någon möjlighet att nå ut med sina låtar om man inte är proffs, eller jobbar som de gör?

Med vänlig hälsning!

Peter

[rockdemon]

Jag skriver väldigt mkt i perioder. Det kan gå en månad utan att en enda ackordsföljd/riff eller textidé dyker upp. sen kan jag på en helg ha 3-4 olika låtar klara eller åtminstone halvklara.

Jag kan absolut inte tvinga fram kreativiteten, därför kan det vara oootroligt irriterande att ha en hel helg där jag har fixat så att jag inte ens ska behöva lämna hemmet utan bara ängna mig åt musik, och inte en endaste idé dyker upp och det hela slutar med att jag kollar film eller nåt.

Det svåraste tycker jag är att själv slopa låtar som inte håller. Självklart så tycker jag att vissa låtar jag gjort är bättre än andra men att slänga en färdig låt känns som att slänga ut ett av sina barn ungefär(väldigt överdrivet samt att jag inte har några barn, men en låt är ändå något man fött och uppfostrat). Fast det är väl något man måste inse och det kommer väl med tiden skulle jag tro. Jag har låtar som lagts undan som är klara men jag föreställer mig att de kan bli bättre med lite småändringar här o där nångång i framtiden. låtar som kan gås tillbaka till när inga nya ideer ploppar upp...

[rockdemon]

vem f*n vill bli proffs...

Jag använder hela min lediga tid till musik, dvs. när jag är ledig och själv. Jag hade gärna sysslat med musik heltid. När jag var arbetslös och hade replokal så tjatade jag på de andra bandmedlemmarna konstant, jag kunde bo där i replokalen om det bara hade funnits en säng.

Jag hade fruktansvärt gärna varit ett proffs!

[kruSHka69 (oregistrerad)]

definera gärna vad som menas med proffs

[rockdemon]

definera gärna vad som menas med proffs

Att ha det som yrke, att få betalt för något. Precis som en idrottsman går från amatör till proffs när han får betalt för sitt idrottsutövande.

eller är jag ute och cyklar?

Sitta o plinka gitarr i källaren=amatör. Göra det i en studio eller på en scen för pengar=proffs

Redigerat 4 januari 2008 av rockdemon

[IDF]

vem f*n vill bli proffs...

Jag använder hela min lediga tid till musik, dvs. när jag är ledig och själv. Jag hade gärna sysslat med musik heltid. När jag var arbetslös och hade replokal så tjatade jag på de andra bandmedlemmarna konstant, jag kunde bo där i replokalen om det bara hade funnits en säng.

Jag hade fruktansvärt gärna varit ett proffs!

vad ska man med en säng till? jag bodde i stort sett i en tvåsitssoffa i ett år när jag gick på gymnasiet. bodde där och i replokalen. 😆

[Stinkey Zwei]

(Själv)Diciplin är ju aldrig fel. Ett trick jag brukar använda är att aldrig kasta nått. En kass vers kan bli brygga in en annan låt, eller vers i en tredje (exvis transponerad till annan tonart), osv.m.m.

[Ludgo-Pelle]

definera gärna vad som menas med proffs

Det finns nog ganska många varierande synsätt om vad ett proffs är för något. En del kanske tycker att man är proffs när man tjänar pengar på musiken, en del kanske tycker att man är proffs när man är känd och kanske syns på tv eller spelas i radio lite då och då. Och en del har kanske andra synsätt.

För min del så är ett proffs någonting helt annat och som inte har ett endaste dugg med varken pengar eller kändisskap att göra. För mig handlar det istället om ett förhållningssätt i kombination med att man hanterar yrkets samtliga delar på ett skickligt och seriöst sätt. Dvs. från att man är skicklig på sitt instrument till att vara en personlighet som hanterar musikkollegor, arrangörer, producenter, publik, fans, media osv. på ett mycket yrkesskickligt och ödmjukt sätt. Ett sätt att vara. För mig räcker det alltså inte att man enbart lirar bra. För mig är ett proffs när man är skitduktig på att hantera även alla andra delar som ingår i musikeryrket. T.ex. de delar som jag nyss räknade upp. Dessa delar ingår ju också i jobbet.

Det finns sk. "proffs" som tjänar storkovan och är berömda, men som inte är ett dugg proffs i mina ögon av olika orsaker, men det finns även sådana som verkligen är riktigt stora proffs men som varken är särskilt kända eller tjänar några pengar. En del är tom. arbetslösa eller jobbar med någonting helt annat än med musik! Nej, att vara proffs tycker jag som sagt handlar om en yrkesskicklighet snarare än enbart om spelskicklighet. Det handlar om ett helt koncept där hela förhållningssättet till både musikutövningen, sig själv och andra människor runt omkring också ingår som en väldigt viktig del av jobbet.

Hälsningar:

Ludgo-Pelle

[Mr Keys]

proffs->professionell vilket enligt SAOL betyder att man har "sysselsättningen" som sitt levebröd.

Härstammar troligtvis från engelskans "professional" som betyder yrkesmässig, och "profession" som betyder yrke....vilket innebär att man lever på det, tjänar pengar på det.

[rockdemon]

proffs->professionell vilket enligt SAOL betyder att man har "sysselsättningen" som sitt levebröd.

Härstammar troligtvis från engelskans "professional" som betyder yrkesmässig, och "profession" som betyder yrke....vilket innebär att man lever på det, tjänar pengar på det.

javisst, så tolkar jag också ordet proffs. Men det konstiga blir då t.e.x uttrycket: "försök att vara lite proffsigl" Då är ordets innebörd mer som Ludgo pelle menar. Fast o andra sidan så är det väl samma sak nästan, att bete sig som ett proffs är att bete sig som någon som utför det som leverbröd. En riktlinje för hur man ska bete sig. En polis t.ex. beter sig profesionellt när han inte låter sina känslor stå över sina kunskaper. etc... En profesionell studiomusiker kan leverera det kunden vill ha utan egen prägel om så önskas. Ja man kan fortsätta med exempel i evighet.

[kruSHka69 (oregistrerad)]

om proffsighet innebär att tillverka musik utifrån löpandebandprincipen (diskussionen i tråden har gått lite åt det hållet) och bli rik på det, ser iaf jag inte tjusningen med det då det inte har något som helst med konstnärligt skapande att göra...

tycker konst i allmänhet är betydligt mer spännande när den är kompromisslös!

[rockdemon]

om proffsighet innebär att tillverka musik utifrån löpandebandprincipen (diskussionen i tråden har gått lite åt det hållet) och bli rik på det, ser iaf jag inte tjusningen med det då det inte har något som helst med konstnärligt skapande att göra...

tycker konst i allmänhet är betydligt mer spännande när den är kompromisslös!

javisst det sättet är inte så kul nä. så ok, löpandebandetprincipen är extremt osexig och ej konstnärlig.

[Memphis]

om proffsighet innebär att tillverka musik utifrån löpandebandprincipen (diskussionen i tråden har gått lite åt det hållet) och bli rik på det, ser iaf jag inte tjusningen med det då det inte har något som helst med konstnärligt skapande att göra...

tycker konst i allmänhet är betydligt mer spännande när den är kompromisslös!

javisst det sättet är inte så kul nä. så ok, löpandebandetprincipen är extremt osexig och ej konstnärlig.

Här håller jag inte med. Att skriva musik på löpband som levebröd må vara osexigt men det behöver inte alls vara okonstnärligt. Se på filmkompositören Hans Zimmer (Gjort musiken till Pirates of the Carribian, Gladiator, The Holliday mm). Han spottar ut musik till alla möjliga filmer men jag tycker varje låt han gör är ett mästerverk. Bara för att kvantiteten är stor så måste nödvändigtvis inte kvaliteten försämras. Nu är Hans Zimmer ekonomiskt oberoende men jobbar massor ändå men bara för att man gör det för pengar så behöver det inte bli sämre än när det är som fritidsintresse. Kanske snarare tvärtom.

/Memphis

Redigerat 5 januari 2008 av Memphis

[Demonproducenten]

Se på filmkompositören Hans Zimmer (Gjort musiken till Pirates of the Carribian, Gladiator, The Holliday mm). Han spottar ut musik till alla möjliga filmer men jag tycker varje låt han gör är ett mästerverk. Bara för att kvantiteten är stor så måste nödvändigtvis inte kvaliteten försämras. Nu är Hans Zimmer ekonomiskt oberoende men jobbar massor ändå men bara för att man gör det för pengar så behöver det inte bli sämre än när det är som fritidsintresse. Kanske snarare tvärtom.

/Memphis

fast han upprepar sig en hel del också

vilket nästan blir en förutsättning för att kunna spotta ur sig material på löpande band

det gör ju max martin också å förmodligen alla andra som jobbar så

men det funkar ju

[Ludgo-Pelle]

om proffsighet innebär att tillverka musik utifrån löpandebandprincipen (diskussionen i tråden har gått lite åt det hållet) och bli rik på det, ser iaf jag inte tjusningen med det då det inte har något som helst med konstnärligt skapande att göra...

tycker konst i allmänhet är betydligt mer spännande när den är kompromisslös!

javisst det sättet är inte så kul nä. så ok, löpandebandetprincipen är extremt osexig och ej konstnärlig.

Det jag har citerat här ovan håller jag verkligen med om! Men många (kanske de flesta) som inte verkar inom den professionella studiovärlden skulle som utomstående kanske uppleva en inspelning som "löpande-band-principen" för att allting går så oändligt mycket snabbare i en fullt professionell situation än för "amatör-Svensson". Konsten ligger i att kunna jobba i ett mycket högt tempo men utan att det blir just löpande-band-principen. Alltså att kunna arbeta snabbt och effektivt men utan att det går ut över det konstnärliga. De bästa studiomusiker klarar av detta för att de är tränade på det. Annars skulle de inte bli särskilt långvariga på den nivån som de befinner sig! Oftast sätter man sina pålägg på 1-4 tagningar. Det är många myter kring detta. En stor myt tycks vara det att ett snabbt arbetstempo inte går att utföra utan att det musikaliska och konstnärliga inte blir 100 %:ig, men det är så fel det kan bli! Detta är oftast inget problem alls. I varje fall inte pga. just "löpande-band-principen".

Nej, oftast så ligger problemet i sådana fall snarare i att det ibland kan vara svårt (för vissa) att upprätthålla rätt nivå på spelets tändning och engegemang för att den enskilde musikern spelar så frekvent och mycket. Och det säger sig själv att en som spelar 8 timmar/dag 5-6 dagar i veckan år efter år inte är lika hungrig och spelsugen som en amatör som kanske spelar 8 timma/veckan. Men det flesta proffs klarar av även detta så egentligen är inte heller detta ett problem. När man väl står där så tänder man helt enkelt till och plockar fram det engegenmang som krävs. Och ofta faktiskt ytterligare lite till.

Att det skulle vara mycket löpande-band-principen stämmer inte även om det naturligtvis kan förekomma. Men det sker inte så ofta som man kanske kan tro. Som proffs så har man några uppgifter som måste uppfyllas och en av dessa uppgifter är att leverera. Fullt ut. Gör man inte det byts man ut och just det faktum att konkurrensen är hård gör att man skärper till sig vid speltillfället och plockar fram sin känslighet i spelet ändå. Även om man ibland kanske känner sig lite less. Proffset är tränad på att klara av detta så det är rätt sällan som de inte lyckas med det till skillnad från de flesta amatörer som får problem med att klara av detta. Men det går som sagt att träna upp även för amatören.

Hälsningar:

Ludgo-Pelle

[tbruce]

om proffsighet innebär att tillverka musik utifrån löpandebandprincipen (diskussionen i tråden har gått lite åt det hållet) och bli rik på det, ser iaf jag inte tjusningen med det då det inte har något som helst med konstnärligt skapande att göra...

tycker konst i allmänhet är betydligt mer spännande när den är kompromisslös!

Du utgår från att alla vill göra konst. 🙂 Jag skulle gärna jobba med musik och leva på det, för jag tycker det är kul och jag vet att jag är ganska duktig på det. Varför jag skulle behöva ha en konstnärlig syn på det hela förstår jag inte. Förlåt men jag tycker ibland det kan bli lite löjligt med alla romantiserade föreställningar om den lidande konstnären som ska jobba i snigeltempo annars är det inte "äkta"... Äkthet my ass. Högt tempo och kvantitet från ett proffs behöver inte betyda att kvaliteten blir lidande (och blir den det så är man ju ändå inte särskilt professionell).

Sen måste faktiskt inte all musik vara poetisk, innerlig och uppriktig. Visst, musik kan vara fantastiskt som själaföda, men måste det vara så jämt för att den ska vara värd nåt? Mycket musik är ren bruksvara, nåt att dansa till eller fördriva tiden med på bussen, nåt att namedroppa för att verka cool... krävs inte en sån jävla bajsnödig konstnärliget jämt. 😮