Rundtur med Michael Ilbert i Hansa-studion

Michael Ilbert i sitt kontrollrum på Hansa Mixroom. Rackarna är fyllda av utrustning som tidigare antingen släpades runt eller var magasinerad. Foto: Björn Olsberg

– Om du tittar åt det hållet så fanns först muren och sedan ingenting och ingenting och sedan schäferhundarna i sina långa löpkoppel, och sedan, längre bort, soldater. Här slutade världen. Och här gjorde de sina skivor.

Michael Ilbert står på terrassen utanför Hansa Mixroom. Den värld som slutade tvärs över gatan upphörde att existera den 9 november 1989. DDR-regimen proklamerade en ny reseförordning vilket blev startskottet för murens fall. Och de som gjorde sina skivor var David Bowie, Iggy Pop, Depeche Mode och U2. 
Men vad gör han själv här?

– Jag vill förverkliga det jag har velat göra i alla år. Att det blev här är en detalj. Eller en möjlighet.

Man kan också kalla det en tillfällighet. Michael Ilbert har aldrig haft en egen studio. Under tio år trivdes han med att åka runt i världen och arbeta i andras kontrollrum. För sex-sju år sedan dök tanken upp att kanske ändå… men alternativen: Köpenhamn, Stockholm, London, Oslo, föll bort ett efter ett, på grund av överetablering eller ekonomiska orsaker.

Målmedvetet har han ändå samlat på sig utrustning under åren. En gitarrförstärkare här, en kompressor där, ytterligare en mikrofon till samlingen. För det mesta bestod resesällskapet av ett par outboardrackar. Mixerbordet var först på renovering i England och sedan magasinerat under många år. Berlin dök upp via producenten Moses Schneider, som efter ett par lyckade samarbeten i Danmark bjöd ner Ilbert till Berlin.

– Då hade jag inte varit här sedan tiden med Sator men kände direkt att det skulle kunna funka. Både billigare och mer tillgängligt än de flesta andra alternativ.
Han hittade en lokal, skaffade tillstånd, och förhandlade sedan i ett år med färdiga ritningar innan hyresvärden plötsligt sa nej.

Då dök Hansa upp.

– Ingen trodde att studion fanns kvar men ettan har funnits hela tiden, fast lite på dekis de senaste åren.

Och när Ilbert fick se Hansa Mixroom visste han direkt att det skulle passa perfekt. Problemet var att det inte var ledigt. Två dansbandsproducenter höll till där sedan 15 år tillbaka.

– Det var Vikingarna gånger helvetet. Det värsta av det värsta. Men det visade sig att de inte hade något riktigt kontrakt så jag sa till familjen Meisel, som äger huset: ”Ge mig ett kontrakt så flyttar jag in”. Jag kontaktade en advokat och startade lite lobbying i mitt nätverk i Berlin för att hjälpa in mig i huset. Det tog några veckor och så var det klart.

Rundturen börjar i entrén. ”Hansa Mixroom – Michael Ilbert” står det på en av mässingskyltarna med oscilloskopgrafen. Köthenerstrasse 38 stod klart 1913 och de första hyresgästerna var byggnadsarbetarskrået i Berlin. Huset undslapp inte de allierades bombningar under andra världskriget men stod i alla fall kvar och kunde repareras.

En våning upp ligger der Meistersaal. 1913 fick de gesäller som klarat proven ta emot sina mästarbrev här. 1977 riggade Tony Visconti upp tre mikrofoner i salen. En på 20 centimeter, en på 6 meter och en på 15 meters avstånd. Mickarna var gejtade så att bara den närmaste var öppen i de tystare partierna, alla tre i de starkaste och då också med hela rummets klang registrerad.

Låten var Heroes. David Bowie skrev den ihop med Brian Eno och texten handlar om ett par som träffar varandra vid muren. Paret var för övrigt Tony Visconti själv och en av körsångerskorna, Antonia Maass. När Robert Fripp gjorde sina feedbackpålägg på Heroes var parketten inrutad så att han visste var han skulle stå för att hitta de olika tonerna.

Depeche Mode tog vara på rumsambiensen genom att spela in sina samplingar från ett PA på full gas i der Meistersaal. Utseendemässigt har inte mycket hänt. Det är samma kassettak och samma parkettgolv. Den som vill se rummet kan kolla in U2:s video till One, där hela första minuten är inspelad i rummet.

Under renoveringen målades tyvärr de mjuka panelerna över med heltäckande färg, vilket minskade deras absorptionsförmåga och ändrade karaktäristiken i rummet. Men det kanske inte spelar så stor roll för eventbolaget som hyr ut salen till större fester.

Till vänster: Der Meistersaal som i stort är oförändrad fortsatt från panelerna som är övermålade. Till höger: det gamla kontrollrummet som nu är restaurang. Foto: Björn Olsberg

En mer genomgripande förändring är att det gamla kontrollrummet nu är restaurang. I korridoren mellan der Meistersaal och restaurangen hänger tre tavlor med samlade foton från husets 94 år. Det finns en bild på kontrollrummet, en enda bild som visar när Berlin och Hansastudion var ett kreativt nav i musikvärlden.

Ilberts enda kommentar när vi står framför tavlorna är:

– Tyskarna värnar inte om sin historia.

Och han fortsätter:

– Jag har bara en ambition och det är att rummet ska användas till musik. Att det inte sker är skandal. Jag kan strunta i historien men jag vill verkligen få igång det stora rummet så att man kan göra musik i Hansa igen.

Vi fortsätter genom huset och kommer ut i en trapphall som användes som ekokammare. Efterklangen är perfekt. Vi passerar Studio 1, ett klassiskt studiokomplex och en tidskapsel i brunt 70-tal: marmor och glas, parkett och heltäckningsmattor.

Mixerbordet är det stora, blå SSL-bordet som Gareth Jones mixade Black Celebration på fast då stod det i mixrummet. Mikrofonstativen är stora som byggkranar. En titt i mikrofonskåpet visar att det behövdes. Hela tiden dyker det upp musikteknikhistora i skåp, i korridorer eller bara kvarglömt bakom en soffa.

I ett litet servicerum står det Brian skrivet med blyerts på väggen tillsammans med lite annat kladd. Brian Eno hade rummet som sitt kontor när han jobbade med Bowie i Berlin. På ett bord bredvid ligger två mixerkanaler från Pye stora som instrumentbrädan på en bil. På ett annat ställe ligger några hemgjorda lineboxar modell king size. Men inte hemgjorda som i brist på pengar.

Detaljbild på väggen vid Brian Enos tidigare arbetshörna. Det sägs att det är han som har kladdat dit sitt namn. Foto: Björn Olsberg

Stora kopparplåtar säkrade mot nätbrum
Under storhetstiden hade Hansa en allt-i-allo och tekniker vid namn Lehmann. Denne Lehmann byggde saker, han installerade och drog kablar så att alla rum förbands med alla. Lehmann befattade sig bara med det absolut bästa, från patch bay-kontakter till byggelement – under kontrollrummen ligger stora kopparplåtar för att säkra mot nätbrum – och han hade Neumann-fabriken runt hörnet. Men runt 1985 när allt skulle vara digitalt tappade Lehmann intresset och avvecklade sig själv.

– Problemet var att när Lehmann försvann så försvann också alla papper och scheman. Det går kablar i varenda vägg här och folk började klippa i kablarna. 
Gradvis föll Hansa ihop mer och mer. Inte bara papper och scheman försvann. Mikrofonskåpet har plats för ungefär dubbelt så många mickar som finns där nu. Ingen vet vart eller när de försvann. När U2 var i Hansa 1990 åkte de besvikna därifrån med en enda inspelad låt, resten kunde bara användas som demolåtar och loopar, och det berodde inte bara på samarbetetsgnissel med producenter och inom bandet.

Michael Ilberts studio är det gamla mixrummet. Han har ett annat lika stort rum som ska inredas till lounge och kontor och han har terrassen utanför. Ilbert har inte gjort några försök att modernisera kontrollrummet utan är tvärtom helt såld på sjuttiotalskänslan. 

Ilberts studio i 70-talstappning med uppfräschade golv. Foto: Björn Olsberg

– Att bara hitta något som ser ut så här… jag tycker att man har sett nog av kliniska studior. Jag har lagt parkett istället för matta under mixerbordet och fräschat upp, men mattan därute har hållit i trettio år och det syns inget slitage. Den kvaliteten ville jag ha.

Mixerbordet är ett Neve 8028.

– Du får åka till USA för att hitta ett liknande bord och kanske hittar du inget lika bra. Det är nästan nytt. Det här är det sista Klass A-bordet Neve byggde och de var så stolta över det att de använde det i sin katalog. 

Under alla år som Ilbert gick utan studio hade han gott om tid att fundera på vad det var han behövde med utgångspunkt från hur han ville jobba. Det handlar om analogutrustning med många kända ansikten i rackarna: API, Neve, Decca, Urei, Universal Audio, AKG och så vidare.

– Man kan säga att jag har tre sounds: ett Neve-sound med 1073 i bordet och 1081 vid sidan av; ett Helios Type 69, nytillverkade, och originalkompressorerna om jag vill; och så har jag API, ett rack och en 1604-mixer också.

Men det är inte bara dyra saker staplade på varann. Man hittar saker som många har slängt ut från sina hemstudior för länge sedan: Yamaha SPX90 och Dep5, Roland-reverb och Zoom-effekter. Det finns heller inget stort Lexicon- eller TC-reverb utan istället plåtar och fjäderreverb. Det handlar om saker som låter, som har en tydlig karaktär, som sätter ett avtryck.

– När nån levererar kan man ha ett Mackie-bord, avslutar Michael Ilbert.

Artikeln är tidigare publicerad i Studio 7-2007.

Läs mer: Michael Ilberts surroundmix av The Cardigans – spår för spår