Jump to content
Annons
  • Park Studios: När klassisk studio möter framtiden med Dolby Atmos

    Från ikoniska Park Studios till Genelecs Stockholm Experience Center – upptäck studions resa till nästa nivå av musikupplevelse med Dolby Atmos.

    Olle Niklasson

    psykbunkern.webp.fd1e621241ada51582f63992ee01102a.webp

    Det är förstås oavsiktligt men man kan faktiskt läsa in både något gemensamt och diametralt motsatt i namnen i Psykbunkern och Stockholm Experience Center. Båda har dock högst konkreta rötter i samma stycke svenska musikhistoria: klassiska Park Studios.

    Fastigheten som hyser Park Studios ritades i tidstypisk sen 20-talsklassicism som Park Folkets Hus 1928 på samma kontor som också ritade Katarinahissen. Men till skillnad från andra studior som byggts i före detta biograflokaler är det inte själva Park Bio utan Konsumbutiken i bottenplan som blivit studio, vilket gör att takhöjden här är jämförelsevis begränsad.

    Den första studion ritades av Åke Eldsäter, basist i popbandet Ola and the Janglers, men inte långt efter starten fick Ingemar Ohlsson uppdraget att rita om kontrollrummet. Ingemar hade då tillbringat mycket tid i USA där de första idéerna om live end dead end (LEDE) utvecklades och där det första LEDE-kontrollrummet byggdes av Chip David. Helt kort går principen ut på att den främre väggen i kontrollrummet utformas absorberande, dead, och den bakre med hårda ytor, live, för att komma till rätta med de tidiga reflexerna i kombination med direktljudet från mikrofonerna i liverummet.

    park07_artikel.webp.59aa621689ebe8baa7d28374d6aa286e.webp
    Bakre änden av studion var reflekterande, live end. Foto: Ingemar Ohlsson

    park08_artikel.webp.f039c3ec750f8db950edcd2b54340d78.webp
    Främre delen av studion var stum, "dead end". Bilderna är från när Ingemar byggde studion. Foto: Ingemar Ohlsson

    Hela inkråmet i det gamla rummet revs ut och byggdes upp med ett nytt regelverk med djupa mineralullsabsorbenter framtill och i det främre taket. Bakväggen fick vinklade spaltpaneler och en avstämd kammare baktill där en fördjupning skapades för bandspelarna.

    – Det hela var mycket primitivt, säger Ingemar Ohlsson. Jag hade inga möjligheter till time delay spectrometry eller annan 2-kanals spektrumanalysator, det fick jag först något år senare. Därför fick jag under byggnationen använda snören och en spegel för att kolla vinklar med mera, där monitorhögtalarna inte fick inte synas i spegeln från ljudteknikerplats.

    Primitivt eller inte, kontrollrummet har varit i bruk i princip oförändrat fram tills helt nyligen. Uppenbarligen har det fungerat väl, även om Ingemar Ohlsson idag, ”400 rum och 40 år senare”, inte längre konstruerar LEDE-rum.

    Några svenska storheter
    De första åren drevs Park av Acke Gårdebäck och man producerade dansband, svensktopp och Trazan och Banarne men senare också Magnus Ugglas Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt och Den ljusnande framtid är vår. Listpop med Secret Service och Harpo blandades med Reeperbahn och Lustans Lakejer men också Ulf Lundells stora genombrott Kär och galen som sålde fyra gånger platina i kölvattnet av Öppna landskap. 

    Efter tio år såldes studion till popbandet Trance Dance och drevs då framförallt av bandets keyboardist PJ Widestrand men gjorde, under de tre år bandet ägde studion, inga större avtryck i vare sig bandets egen produktion eller svensk popmusikhistoria.

    Mellan 1990 och 1997 ägdes studion av Dan Katz, idag välkänd psykolog och psykoterapeut, och inriktningen var i huvudsak traditionellt rotad svensk rock à la Rickfors, Ronander och Low Budget Bluesband. I den mån Park fick internationella produktioner av större artister som Army of Lovers eller Ace of Base handlade det om singlar.

    Från 1997 och åren efter befann sig Park i ett tillstånd av ständiga ägarbyten där studion de sista åren mest var en lagerlokal för Funky Junk, Londonföretagets Sverigefilial där Johan Johansson handlade med vintage audio.

    Ny vår för Park Studios
    År 2000 var Stefan Boman hustekniker på Polar och blev satt på att spela in och mixa bland annat Spökstad åt Kent till en samlingsskiva med b-sidor. Efteråt höll Stefan och Sami Sirviö, Kents gitarrist och den som var mest engagerad i bandets studioarbete, kontakten och bildade efter hand ett produktionsteam som hyrde in sig i olika studior lite efter produktionens karaktär och inte minst budget. Efter att ha insett att budgetarna tenderade att ätas upp av studiohyrorna och lämna väldigt lite eller inget alls över till Stefan och Sami började de leta efter en egen lokal. Ett rum var det tänkt men när de hittade Park tog planerna en annan vändning. Varför inte kombinera studion med en replokal åt Kent? Det visade sig att hela bandet tyckte idén var bra.

    – Där började det hela skena i väg, säger Stefan, för i den lokalen kunde man knappast ställa in ett litet Mackie-bord… Sami och jag köpte en 60-kanalers begagnad Neve V3-mixer från Tokyo. Jag hade under senare år jobbat mycket på Neves V-serie även om jag egentligen borde ha insett att jag skulle valt en ett SSL som jag jobbat så mycket på under mina år på Polar.

    Park var 2004 ett tomt skal och kontrollrummet i princip som Ingemar Ohlsson ritat det 1977 förutom att någon under Funky Junk-tiden hade bestämt sig för att måla det i reggae-färger men tröttnat halvvägs. Sidoväggarna var skarpt gula, diffusorerna i bakkant var gröna och taket som skulle ha målats rött var vitt.

    – Det såg rent bedrövligt ut, minns Stefan, men ljudmässigt hade jag inga problem att anpassa mig. Det var ritat som ett LEDE-rum men väldigt stumt.

    Man tog inspelningsbudgeten för det kommande albumet Du och jag och döden och började komplettera studion. Stefan hade med sig två egna Distressorer, en Chandler-kompressor, en Teletronix LA2 och lite annat som nu fick sällskap av två Urei 1176 kompressorer och ett AKG BX-15 fjäderreverb. Man köpte in hörlurar och satte in Genelec-monitorer som lyssning: 1030 och 1038.

    – Även om Kent hade en ganska bra budget var det tajt att få ihop till en hel studio. Att säga att det var primitivt låter kanske divigt, säger Stefan, men jag var bortskämd från överflödet i Polarstudion, och när vi hade mickat upp Kent som ett liveband var det tomt i mickskåpet, så det kändes ändå lite som en skräddarsydd projektstudio.

    kent.webp.38dec26f597084e18376167d3615b51d.webp
    En av Kents lådor pryder artistrummet. Foto: Björn Olsberg

    Efter Du och jag och döden var det tänkt att man skulle ta in andra produktioner. Att Kent gjorde ett album vartannat år var inget man kunde dra runt en studio på även om de som alla andra betalade för sin studiotid i Psykbunkern – Kents inofficiella namn på Park. Det tog tid att återetablera studions rykte plus att man också brottades med att många först trodde att Park var Kents privata studio. Med tiden kom man trots det att bygga upp en klientlista med band som Backyard Babies, Bo Kaspers Orkester, The Hives, Hellacopters, Mando Diao och många andra. Några lockades av dragningskraften hos Kent, andra tack vare Stefan Bomans renommé.

    Kent själva både spelade in och mixade Du och jag och döden helt i Park medan senare album fick grunder inspelade i New York, Berlin eller Los Angeles. Pålägg och mix gjorde emellertid oftast i Park.

    Löpande uppgraderades också studion med fler och mer exklusiva mikrofoner och outboards inklusive två EMT 140 och 240-plåtar. Det som började i ett projekt var när Kent upphörde 2016 en fullt professionell och mycket välutrustad musikstudio.

    park05_artikel.webp.03ecc587128a43f12a4082a62e0fc10d.webp
    En mycket informativ kvarleva från Kent-tiden, sedd från en av de mindre studiorna. Foto: Björn Olsberg

    Park köptes loss av Stefan Boman, Sami Sirviö och fotografen Jörgen Ringstrand och i samma veva byggde man en extra liten studio så att de tre delägarna fick varsin, de två mindre till Sami och Jörgen Ringstrand. I den stora studion hade Stefan Boman fortfarande Neve-bordet kvar men nu var tiden mogen för andra lösningar.

    – Det var inte hållbart att mixa analogt längre. Alla man jobbade med var så vana vid att det gick att göra revision i all evighet efteråt och eftersom allt gick genom bordet var man tvungen att låsa det tills alla hade lyssnat klart.

    Stefan och Sami försökte sälja mixerbordet men det visade sig lättare sagt än gjort. Neve-bordet var stort, det drog jättemycket ström och man måste ha en kylanläggning om man inte var beredd på att temperaturen i kontrollrummet steg tio grader så fort man slog på strömmen. Men efter en tid hörde en kille med ett 40-kanalers SSL 4000 av sig och ville byta rakt av.

    – Jag trivdes mycket bättre med SSL-bordet, inte minst för att det hade total recall så man kunde spara allt i bordet. Jag gillade eq:n och kanalkompressorerna var ju mycket bättre. Inte minst var det bordet jag växte upp med på Polar.

    SSL-bordet tjänstgjorde fram till 2019 då Stefan bestämde sig för att ta klivet in i nutiden och gå över till en kontrollyta, ett Avid S6, med 48 reglar.

    – Jag har alltid tyckt att jag mixar bättre med reglar och det kändes som en bra lösning, taktil och hands on men ändå så att allt sparas. Och det bordet kör jag på fortfarande.

    Park Studios överläts till finska Genelec
    Avid S6:an står emellertid inte kvar i Park utan i Stefans nya mixrum på Atlantis, den legendariska studion på Karlbergsvägen, som han, Sami Sirviö, Jörgen Ringstrand och tre andra delägare köpte 2019. I ursprungsplanen ingick att behålla Park och driva Atlantis samtidigt men renoveringen av Atlantis visade sig komma att bli så omfattande att man överlät Park till finska Genelec.

    Patrick Lundin, sales manager på Genelec men också trummis, berättar om hur det gick till.

    – Jag packade ihop mina pinaler i efter en veckas inspelningar i Park samtidigt som Stefan Boman rullade kabel i liverummet. Jag visste ju att Stefan var en av de nya delägarna i Atlantis och hörde mig för om Parks framtid. Genelec hade länge varit på jakt efter en lokal där man kunde presentera sina produkter i en kontrollerad miljö.

    Det ena ledde till det andra och snart hade Genelec löst Park-ägarna från sitt hyreskontrakt, tagit över lokalerna och döpt om Park-studion till Stockholm Experience Center.

    Genelecs högtalare är välkända och sitter i många studior men det man verkligen ville få potentiella kunder att uppleva var Dolby Atmos, oftast konfigurerat som ett 7.1.4 med sju högtalare i lyssningshöjd; höger, vänster och center fram, surround och rear surround bak, en bas och fyra takmonterade högtalare i fyrkant. Till skillnad från 5.1 surround ger det en helt annan rumslig upplevelse i och med att ljudet också spelas upp vertikalt. Man blir så att säga helt innesluten i ljud, ett tillstånd som den ickeproprietära benämningen ”immerse sound” väl illustrerar.

    park01_artikel.webp.6d1490f15fdbc6e6b5271342251603a1.webp
    Boman Room i Stockholm Experience Center, det som var Park Studios. Den är byggd helt från grunden för att vara optimerad för Dolby Atmos. Foto: Björn Olsberg

    Atmos togs fram av Dolby som ett format för film, men att det också kom att bli ett ljudformat har man Apples satsning på sin variant kallad Spatial Audio att tacka för, och till skillnad från 5.1 som bygger på att musiken spelas upp i en hemmaanläggning har tillverkarna siktat på en lyssningsmiljö i framför allt hörlurar men också i bilar och genom sound bars.

    Genelec lät bygga om Parks stora kontrollrum, nu kallat Boman Room, till ett Atmos-rum, och bakom designen står en av Ingemar Ohlssons gamla elever, Christian Edgren, som också driver Traxton Recording på Söder.

    För att bygga Atmos-rummet revs det gamla LEDE-kontrollrummet ner till ett tomt skal innan det började byggas upp på nytt.

    park02_artikel.webp.fd5209f1fe2b0bc937eb105e84030816.webp
    Patrick Lundin, till vänster, förklarar hur rummet är uppbyggt. Skribenten Olle Niklasson till höger. Foto: Björn Olsberg

    – Ett Atmos-rum har ett helt annat tänk, förklarar Patrick Lundin. I och med att man skjuter ut ljud från alla håll måste man tänka på reflexer på ett annat sätt där live end dead end – det rum vi hade – inte funkar. Det kräver i stället ett jämnt behandlat rum.

    Förutom ett avstämt rum krävs också välkalibrerade högtalare, vilket sammanfaller med kalibreringsmjukvaran GLM som numera är inbyggd i alla Genelecs högtalarmodeller utom Classicserien (den som börjar med lilla 8010).

    – Sweet spot är känsligare än vid en stereomix, säger Patrick, eftersom det är extra viktigt att få rätt tajming från alla kanaler. Bakhögtalarna i vårt rum är ju längre ifrån mixposition än centerhögtalaren och måste kompenseras för så ljudet kommer att träffa samtidigt, vilket då också innebär att om du flyttar dig bak bara några decimeter har du hamnat helt ur position.

    Man kan bygga sitt rum så att alla högtalare är på samma avstånd till sweet spot men det är svårt att få till och utöver det har man också ett höjdled att ta hänsyn till så oavsett behöver man kunna kompensera med hjälp av avståndsavkänning, Time of Flight.

    park03_artikel.webp.93ee1842d2858d777da865c6d7b29347.webp
    Sidovy i Boman Room som visar ena sidan av högtalaruppsättningen. Foto: Björn Olsberg

    Patrick spelar upp några Atmos-mixar, först Fleetwood Macs Dreams från Rumors. Instinktivt känner man hur väl separationen i det torra 70-talsljudet lånar sig åt Atmosmixen. Först ligger fokus i framkant men i partiet innan refrängen ges hängpukan på två-fyra en helt annan placering vilket ger en försmak av refrängen där körerna tar plats i övervåningens höger-vänsterseparation, och när den akustiska gitarren gör dem sällskap badar man plötsligt i ljud.

    – Atmos är en vattendelare, säger Patrick i utklingningen. Vissa tycker att det är fantastiskt när allt rör på sig, andra när bara rummet kommer fram. Det jag gillar är att det släpper fram kreativiteten. Mixaren har nya penslar att måla med.

    Blue in Green från Miles Davis Kind of Blue låter helt suveränt, inte minst tack vare att inspelningen från 1959 är förstklassig, och till skillnad från Dreams bygger mixen på närvaro: att man som lyssnare placeras i rummet. Men när Patrick spelar upp Elton Johns Rocket Man blir det också tydligt hur avslöjande själva inspelningen blir när mixen spjälkas upp i så många kanaler: flygeln låter klirrig och (vågar man säga det) inte helt ren uppe i diskanten.

    Mot slutet av lyssningen börjar jag fantisera om musik som skulle passa extra bra för formatet där Bon Ivers album 22, A Million med sitt fantastiska ljudlandskap borde vara gjuten. Tyvärr visar det sig att den (ännu) inte finns men förmodligen är det bara en tidsfråga. Det är ingen djärv gissning att rumsligt ljud oavsett avsändare har framtiden för sig med tanke på hur mycket som är investerat i formatet. Apple, som vill sälja hörlurar, till och med delfinansierar mixar. Och mixarna prioriteras också i Apples spellistor. Patrick Lundin berättar att när Apple våren 2021 presenterade nyheten om stöd för Dolby Atmos så exploderade intresset.

    – Vi hade demat det tidigare men det var Apple som verkligen satte fart på det hela, säger han.

    Och Parks gamla liverum? Där har det egentligen inte hänt så mycket utom att Christian Edgren satt upp en spaltvägg vid ena kortsidan. Genelec har också pyntat upp med ett trumset, en Fender Tele och en helt bisarr dragspelssynt, Elka Concorde 802. Tanken är att rummet ska användas för events där man bjuder in artister för olika uppträdanden.

    park06_artikel.thumb.webp.13114f33c0d4d2921fefb0a0802c3c23.webp
    Dragspelssynten Elka Concorde 802. Har inte sett något liknande. Foto: Björn Olsberg

    Man förstår också att det är mot en fond av de senaste årens studiodöd Patrick Lundin ser en smula besvärad ut när han visar rummet, nu döpt till Genelec Artist Room, som efter att högtalartillverkaren tagit över inte längre kommer att hysa några inspelningar. Men han tillägger att den gamla multikabeln från liverummet till mixrummet är kvar, så den dagen Genelec flyttar från Park Folkets Hus går det att återställa studion. Och han avslutar med vad jag uppfattar som någon form av friskrivning:

    – Det blev inte ett gym i alla fall så det kunde varit mycket värre.


    User Feedback

    Recommended Comments

    Så kul att Parkstudion lever vidare! Bra artikel. På min tid hade vi också mikrofonlinjer dragna upp till Folkets-huslokalen ovanför. Kunde användas om man ville ha ett riktigt ambient ljud.

     

    • Gilla 1
    Link to comment
    Share on other sites

    Kommer inte ihåg. Men vet att möjligheten användes några gånger. Minns också att Farbror Blå använde det urusla pianot i den lokalen. Greger Hallin fick slita för att få det hjälpligt stämt. Har för mig att de ville ha ett low-fi sound. Från början var lokalen en speceriaffär och i början när jag körde studion fanns ett kaklat rum som från början varit kylrum för kött som sedan lär ha använts som reverbkammare ett tag. Det var dock så kort efterklangstid och burkigt ljud så det fick stryka på foten när vi byggde en B-studio.

     

    • Tack! 1
    Link to comment
    Share on other sites



    Create an account or sign in to comment

    You need to be a member in order to leave a comment

    Create an account

    Sign up for a new account in our community. It's easy!

    Register a new account

    Sign in

    Already have an account? Sign in here.

    Sign In Now

  • Studio nb_2_2.jpg

×
×
  • Create New...