Valle

MBBAD … 😃 Akronymen jag är mest stolt över att ha introducerat (jag tror det var jag, i alla fall). Fast, på tal om MBBAD, så har de kanske blivit färre. Men det är ändå ödets ironi att den första tråden jag – efter att ha pausat i tio år – bidrog med kritik i (den där ”jag vill sjunga som Bruce Dickinson”-snubben) hade att göra med en medlem som verkar svänga sig med parallella konton. Och det i amma tråd! Inte illa pinkat. Det, eller så är det tre olika individer som universums makter har fört samman för samma mål i samma tråd: att sjunga hårdrock som Bruce Dickinson … Vad fan vet jag. I övrigt är jag inte aktiv nog på det här forumet längre för att rättvist nog kunna bedöma dess utveckling. Undergången jag raljerade om uteblev, som vi ju uppenbarligen kan se. Och det är väl bra, antar jag. För nya förmågor behöver kunna vända sig till ställen som Studio Forum (en gång var). Vad som eventuellt sticker ut är att de äldsta, ännu aktiva medlemmarna (de som registrerade konto år 200x) har bildat eget pensionat och likt avpolletterade fördetta alfahannar dragit sig undan och lämnat plats för den nya, möjligen alfa-lösa, flocken. De dyker upp lite här och där och i bästa äldre vise mäns anda delar med sig av råd och tips. Att forumet ”saknar liv” tror jag beror på att kidsen har funnit alternativa utvecklingskällor, som till exempel Youtube som har fantastiska tutorials med och av människor som också vet vad de snackar om (och mitt allra bästa tips är att checka in en snubbe som heter Dan Worrall – ett geni, minst sagt). Det verkar som att det på dagens Studio Forum mest snackas om ”hur låter min mix/låt?” eller ”finns där någon som vill sjunga/spela in min låt för jag vet inte hur man gör?”. Ämnesbredden har kraftigt reducerats. Säg att jag var naiv nog att starta en ”fredagstråd” idag, då vill jag tro att det kanske för en stund hade lockat ut betahannarna och gett dem upphov till ett kort men ljuvnostalgiskt kafferep. Men alla de som inte vet vem jag är (och vem fan tror jag att jag är?), eller vad en ”fredagstråd” är, eller vad MBBAD är – de hade nog undrat vad i helvete det var för irrelevant skit jag slösade forumutrymme och inte minst deras tid på. Forumet är vad det är. Det kommer aldrig att kunna bli lika aktivt igen som det var de första tio åren. Men vem/vilka är upphov till den utvecklingen? Givetvis alla de/vi som fick för oss att vi var för speciella/upptagna/nyfrälsta för att hänga här och lämnade forumet för att … whatever, liksom. Ungefär så, typ. Var ligger nu det där jävla pensionatet … Visst fan, ”Längstah” heter det. Jag får hasa mitt skadeskjuta arsle dit och säga hej …

Den dörrklockan väcker nog en och annan ... 😄 Fast min var lite mer sliten än så. En riktig trotjänare. Köpte den 1984 och den fanns med mig på 100-tals gig och otaliga repor. Efter en översvämning i studio som vi spelade in i då, hösten 2014 (tror jag det var), fann vi min gitarrcase, innehållande min Charvel och DS1, halvmeter under vatten. Gitarren var förstörd – men DS1 fungerade som att inget hänt (bilden nedan är från då). Dum som jag var lämnade jag prylarna i ett förråd vid studion över natten, åtkomligt för ljusskygga personer. Och de visste vad de gjorde: det enda de stal från mig var min DS1:a ... 🥵

Njae .. Tänkte: "Alla som hatar dansband/country bara för att de är en 'grej' att hata det annars så framstår man som o-cool ...". Typ.

Kul, ändå, att tråden fick den här responsen, där den gamla generationen (som i "forumkull", då, snarare än släktled) checkar in för några ord 😁 Snackade faktiskt med the one and only Claes Holmerup häromdagen (som vanligt vänder jag mig till honom för kvalitativ vägledning vad gäller musikrelaterat). Skulle ha nämnt den här tråden, kanske, men det slog mig inte. Han hittar dock säkert hit inom sin tid, där han kan berätta hur han låtit sin sysselgungbräda tippa lite mer åt det politiska hållet 😉 Forumet verkar i övrigt ha blivit rejält städat, artigt och väluppfostrat sedan förra decenniet. Inget tjafs så långt läsögat når. Det är glatt, festligt och gentlemannamässigt. Positiv kritik smyckas med superlativ och peppning; negativ kritik lindas in så att det inte ska låta för hårt. (Lämnade lite konstruktiv kritik i någon tråd häromsistens och kom på mig själv att jag i jämförelse lät jävligt taskig. Men så påminde jag mig själv att konstruktiv kritik är den viktigaste; vad som är bra är rejält underordnat vad som kan göras bättre.) Detta är säkert bra. Antar jag. Om för inget annat, så blir man ju jävligt sugen på att ta upp något "viktigt" ämne en dag – exempelvis att mastring som yrke idag är obsolet, eller att LUFS-konceptet är lite av ett stolpskott, etc. Om så bara för att ruska om stället. Ni vet – som en liten snökula ... Önskar er alla en härlig helg! 🙂

Jag tror du ska ge det mer tid, uppvärmning och övning. Du sjunger inte dåligt. Däremot låter du otränad och/eller ansträngd. Och då kan man tyvärr inte heller säga att det är bra. Tips till nästa uppladdning: Sätt kompressor på sången samt använd i övrigt samma effekter på sången som du hade på föregående mix. Slutligen, låt sången träda fram mer (nivåmässigt). Inte nödvändigtvis för att produktionen måste vara så, utan mer för att underlätta för dem som du önskar konstruktiv kritik från. Kör hårt!

Jag med! Har haft det förberett i säkert tio år med assignat kortkommando.

Ja, och jag håller med dig. Man frestas gärna i att ta efter sina förebilder. Problemet, som jag ser det – fast inte nödvändigt endast i sång – är bara att man, hur man än försöker, ändå kommer att bli jämförd som en "kopia", och det är ju inte alltid vad man kanske hade i åtanke (det finns många som tycker att ens idoler suger). Mitt tips, för vad det är värt, är att du bara plockar de delarna som verkligen är de "coolaste" (enligt din bedömning) och så smyckar du ut resten med dig själv. För jag kan (nästan) lova dig; en dag kommer någon att i all hast säga att: "Fan, du låter som Maiden – fast bättre!". For the record: Jag är själv ett stort fan av Iron Maiden, Judas Priest och Helloween. Jag kommer liksom "därifrån" 😄

@SvenskRocker Alltså, jag behöver vara ärlig och konsekvent här ... När jag lyssnar, tänker jag i huvudsak på följande: Det låter förmycket av "nu måste jag låta som Bruce Dickinson", vilket gör det hela lite ointressant. Såvida det inte är meningen. När du svansar av dina fraser med det typiska Dickinson-vibratot så tenderar du att hamna lite off key. Vilket i och för sig Dickinson också alltid gör. Såvida det inte är meningen. Om det är avsiktligt att du behöver låta som Dickinson, så kör på för fulla muggar, för som ovan nämnt så finns vibbarna där. Men du behöver oavsett studera Dickinson lite till. Annars, försök hitta/sätta din egen prägel, för en rock-röst (vad nu det är), det låter det som att du har. Själv har jag en nasal, bitchig, extremt jobbig röst när jag i synnerhet sjunger hård-/rock. Men jag är jävligt duktig sångare, och det gör att jag kan svänga mig i vilken genre jag vill. Vad andra tycker om det är något jag har lärt mig att skita i. För vad det är värt! 🙂

Själv hörde jag inget som jag direkt vill kalla "burkigt". Däremot är den akustiska gitarrens "låda" aningen stark i förhållande av gitarrens övriga omfång – OK, det där är kanske det "burkiga" ... Som ovan redan nämnt skulle jag minska en aning – men bara en aning – @ 200Hz på gitarren och sedan strax under (inte under 130Hz) även på på basen. (I övrigt skulle jag personligen undvika HPF så högt som @ 200Hz på en ensam gitarr då det finns energi därunder som ger gitarren liv – även om vi inbillar oss att vi inte hör det. Annars gör du 200Hz till gitarrens botten, vilket kommer att ställa till ett helvete när du vill få tillbaka "köttet" men istället gör det ännu "burkigare", för att till slut upptäcka att diskanterna har tagit över helt.)

Ah, kul ämne. Kan inte låta bli ... Vad mig beträffar så behöver jag kanske ringa in tidpunkten för när jag anser mig ha gått från ”ung” till ”vuxen” artist. Svårt givetvis, då förändringen inte skedde över en natt, utan över en grå och suddig period. Men det finns absolut en skillnad på hur jag var som kompositör, textförfattare och producent när jag var i mina 20 respektive idag, 50+. En detalj som dock inte har förändrats är att jag alltid haft lätt för att skapa musik. Jag skrev och spelade in min första ”riktiga” låt när jag var tolv. Jag bär på en container full av idéer och inspiration och som fylls på med nytt så snart jag förbrukat det. Detta är dock både bra och dåligt. Bra för att jag alltid kan lita på mig själv över att vara en duktig låtskrivare med förmåga att leverera. Exempelvis, för någon vecka sedan (morgon) skickade min dotter, som också är musiker, ett meddelande med en spotify-länk till en låt. Meddelandet var kort: ”Skriv en sån här låt till mig ❤️”. Och som pappa lyder man ... Jag analyserade referenslåten och stack iväg på en joggingrunda under vilken jag satte grunderna till hennes låt. På eftermiddagen spelade jag in låten, sjöng in den komplett med lead och körer, och på kvällen sände jag över en färdig demo till henne. Hon gillade den direkt (vilket egentligen var det enda som betydde något för mig, för själva låten i sig är sannolikt inget jag hade fått för mig att skriva på eget bevåg). Låten är med i en aktuell, pågående produktion. Det som å andra sidan är dåligt: Trots att det eventuellt kan anses "lyx" att ha en outsinlig container med idéer och inspiration, så vill ju skiten ut. Den liksom väntar inte på att bli förbrukad; den kräver en jämn ström av tillfredställelse. Så jag går ständigt runt och bär på en sorts inre kreativ press – vilket i perioder kan göra mig jävligt deprimerad som person. Men jag antar att det är det pris vi musiker och låtskrivare är ödesbelagda att betala. Och sedan är det ju ingen nyhet att majoriteten konstnärssjälar är socialt avvikande och helt galna i huvudet (ja, var annars). Men så till de uppenbara skillnaderna: Förr var det oerhört viktigt för mig att ALLT jag skrev skulle uppskattas av ALLA. Jag hade ett bekräftelsebehov som var så idiotiskt att dat fan knappt var sant. Om min låt bara blev ”godkänd” så var det enligt min konstnärliga bedömning ett stolpskott. Detta betydde att jag anpassade mitt låtskriveri till den grad att mycket av eländet jag sprudlade ur mig resulterade i något jag egentligen inte kände någon personlig koppling till. Lite som att jag ständigt skrev på beställning. Vidare har detta sorgligt nog lett till att jag idag inte smärtfritt klarar av att lyssna på många av mina äldre produktioner – jag ”hatar” en handfull av dem, tyvärr. En av de första fullängdsproduktionerna jag medverkade på (1996) och som jag skrev det mesta av materialet till är så svårlyssnad för mig att det gör mig illamående vid varje försök. Detta eftersom jag vet att det jag skrev var uteslutande för att tillfredsställa en inbillad audience – kosta vad det kostade ville min hälsa och mitt artistiska anseende. Därmed inte sagt att det jag skrev nödvändigtvis var dåligt; det var svängigt och attraktivt – men ack så opersonligt. Idag är det jävlar i mig förändrat. Och jag misstänker att allt vände 2016. Det var då jag successivt började avveckla (hård)rockartisten Valle – efter nästan 30(!) år. Det var också senast då jag skrev en låt som ryms inom genren. Och till mångas förtret började jag istället engagera mig i genrer som hade följt mig genom hela livet (parallellt med hårdrockssysslan) och som jag har med mig än idag: Country samt det som i Sverige kallas ”dansbandsmusik”. Dock, den ”rockigare” grenen – jag antar att mina ränder är inbrända. Så det blev en total spegelvändning. ALLT jag skriver idag syftar i huvudsak till att tillfredsställa MIG. Jag skiter fullständigt i vad resultatet uppfattas som utanför min egen bubbla – det är bara min vision och mina beslut som är avgörande (OK, förutom när min dotter ber mig om assistans). Och om jag skriver på beställning, vilket fortfarande händer, så är det ”take it or leave it – I don’t care” som gäller. Givetvis är den externa kritiken inte helt ovälkommen. Även om mitt tidigare idiotiska bekräftelsebehov har reducerats till behagligare nivåer, så ger det mig en härlig kick när lyssnaren diggar min låt. Och skulle det, i annat fall, vara så att jag lyckas identifiera var i låten du slutar stampa takt med foten, så noterar jag det – och kanske, men bara kanske, ska jag fundera på om det ger mig ett värde för framtida kompositioner. För se, fåfäng är jag fortfarande. Fan vore väl annars! Tack för ordet!

Ergonomi och "mysfaktor", om du nu ska spendera större delen av din fritid/hobby i din studio.

Va!? När?

FabFilter är fan i mig kungar. Har även deras pluggar och (eller men) använder dem i huvudsak för finjustering av råmaterialet snarare än för mixning. Ska erkänna att jag köpte sonible-eländet egentligen enbart för DeEss:rn och Comp:en eftersom jag behövde det lilla som FabFilter-pluggarna däri saknade – förnärvarande. Men så var det Black Friday, så jag köpte rubbet. Lider antagligen av "GAS" ... Jag kommer sannolikt inte påbörja nya projekt med sonible-pluggarna framöver. Är helt övertygad om att FabFilter är på G med några fantastiska lösningar. Sorry, herr moderator! Ska kanske skapa en ny tråd om dansband, då lär det bli OT så det skiner ... 😄 (Fast, forumet har kanske blivit vuxnare sedan "min" tid ...)

Du har inte haft några som helst problem med användandet av pluggen?

Nja, jag tänkte kanske att det fanns någon på forumet (säger ni verkligen fortfarande "forat"?) som var intresserad att köpa skiten billigt. (Det är bara det att jag köpte alla deras pluggar för några månader sedan, bara för att upptäcka att företaget inte går att lita på. Som sagt pluggarna är fantastiska – utom smart.EQ4, då –, men support och utveckling suger.) Det är inte värre än att jag bara avinstallerar och bara låter dem vara. Som jag gjort med alla mina Waves-pluggar 😁

Tjena, pojkar! Har inte varit här på ett tag, så jag undrar: Jag vill dumpa mina sonible-pluggar (har alla "smart:*" repsektive "true:*") genom försäljning/överföring av licens. Har ni något ställe här där man kan "annonsera" sådant? Såvida ingen av er vill ta chansen genom det här inlägget ... 😁 (billigare pris än sonible själva någonsin kommer att sälja skiten för, inklusive deras "sales"). Jag har noll förtroende för sonible och deras pluggar/utvecklare och vill inte ha med deras pluggar att göra eftersom de – eller jag, egentligen bara smart:EQ4 – buggar skiten av sig i REAPER. Och företaget fortsätter att marknadsföra smart:EQ4 med REAPER som påstådd "tested DAW", trots att buggen (rapporterad och bekräftad) gör pluggen helt obrukbar i REAPER. Let me know! 🙂

Haha! 😄 Precis så ... För att inte tala om "virtuella" band som exempelvis Hellvalla Burn som lyckades med konstycket att bli förevigade genom reportage i inte bara Studio (tidskriften), utan även Sweden Rock Magazine som skrev något i stil med att "det är bortom all logik att det här bandet inte lirar på riktigt ..." (r.i.p. Burnie).

AnthonyS, forumets retorikexpert och dialoganalytiker, om jag inte minns helt fel! Det var ett nöje ta del av när du fick för dig att rama in ens inlägg i stilfigurer som pathos, ethos och allt vad fan det nu heter ... 😄

Jag jobbar med göteborgare i vardagsjobbet (dispatcher på Jungheinrich), men från kontor i Malmö, så man lär sig nytt slang varje dag 😄 Precis så. Jag brukar också varmt rekommendera Studios olika tjänster och resurser. Jag reggade mig här 2003(!) och trodde jag var hot shit som minsann skulle dela med sig av superkompetens. Men jag kom snabbt till insikt om att jag bara var en blek skugga i jämförelse med dem som redan hängde här och de som senare skulle ansluta. Jag nämnde några namnkunniga i ovan tidigare inlägg, men Claes tål att nämnas igen. Det enda "branchnyttiga" jag själv tycker har bidragit med (här på forumet) är ett lååångt inlägg jag skrev som handlade om "Personal Management". Bisarrt i sammanhanget är att en advokat hörde av sig till mig något år senare (han hade alltså lyckats läsa inlägget på något sätt) och ville ha (käll)referenser till mitt innehåll, vilket han i sådant fall behövde i ett mål. Även Per Herry har hört av sig till mig personligen, men det var för att jag trashade STIM och deras uråldriga regler i en tråd 😄 Analogfreak var en märklig figur.

Hittade en bra bild på min man-cave 🙂 Är man gubbe och (retro)nörd så är man ...

Tjena, Olsberg! Tack! Jag hade på känn att min fåfänga förr eller senare skulle få mig att logga in och skriva något inlägg igen. Det var också trots allt här, på Studio.se, som jag lärde mig det mesta av vad jag än idag använder mig av i musikproduktion. Stället formligen kryllar av produktionsteknisk kompetens. Sedan får vi väl se hur aktiv jag blir ... (jag kommer dock sannolikt fortsätta att "lurka"). Också kul att se att du fortfarande håller ställningarna!

För att inte nämna några av mina ärke-"antagonister" Signia och JJ ... 🙂 Är de kvar? Claes har jag fortfarande sporadisk kontakt med IRL. Han var oerhört generös med support när jag byggde min studio/man-cave vad gällde utrustning och akustikbehandling. Den killens kompetens är helt enastående. Demonproducenten gillade jag väldigt mycket, tog alltid till mig av hans skills. Han var dessutom lika dryg som jag, om inte mer ... KwS var också snabb i kommentarerna. Nattvaktaren är väl forumets legendar, antar jag. Ska se om jag hittar någon najs bild på min man-cave ...

Slejnard med T. Rex-rösten! Tjena! 😀 Fredagstrådarna, ja ... Om inget annat så skvallrade dessa om hur många av oss som hade ett begränsat liv utanför cyber på helgerna; vi spenderade gärna tid på att argumentera ihjäl varandra med inlägg 🙂 De som jag minns bäst, och som jag gillade speciellt, var de som tog upp ämnena dansband respektive forumets "nya" generation.

Ah, fyra veteraner … @ CHAE Lustigt att du nämner DS-1:an. Det var min favoritpedal under så många år. Den blev dock stulen – ironiskt nog i samband med ovan nämnd studioinspelning (annan lång och tråkig story). Köpte dock en Boss GT1, så nu har jag alla jävla pedaler jag behöver. Fast det är sällan jag använder den; endast live, vilket är nästintill aldrig 😁 @ Fidden Epilog – ja, ellehur! Vi (bandet) blev ju värsta fiender, typ, efter första skivsläppet (2006), där boken slutade. Faktum var att vi hade gått skilda vägar precis innan release. Så det blev antiklimax när skivan släpptes. Ingen av oss brydde sig ett skit om den. Idag är vi dock bästa vänner igen, och tiden i studion (2015) visade att vi hade blivit ”vuxna”. (Vi träffades alla fyra så sent som i oktober på en härlig festkväll.) @ Dark Of Light Osäker på ditt nick där (men jag ser att du är ”gammal”). Känner inte igen det (har du bytt?). Men nja, tillbaka är jag nog inte. Har inte så mycket att bidra med längre. Kanske drar några rader i ”längsta” (eller vad den nu kallades), och sedan bangar jag igen ... 😉 @ Erik dP Jo, sant. Fast det var trots allt bara två år som jag led av förvirringen. Jag har musicerat sedan jag var barn, så det var uppenbarligen att det är något jag ska syssla med och ha med mig till the end of time.

Tjena alla gamla och nya forumister, vänner och antagonister – ni vet alla vilka ni är! Tänkte bara flika in lite såhär symboliskt och säga hej samt för dem som ger en elefants rumpa grovt summera min frånvaro. Satan vad det har gått undan! Tio år sedan jag hoppade av forumtåget – efter tio års raljerande … OK, jag har givetvis gått in och ”lurkat” gamla trådar under åren. Ibland för att kolla upp saker, men för det mesta av nostalgiska skäl där jag bara suttit och betat av gamla ”fredagstrådar”. Vilket jävla liv vi (eller, ja, jag) har fört! Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar det lite. Ärligt talat kommer jag inte ihåg exakt varför jag lämnade. Möjligen på grund av sinnesförvirring i kombination med försenad 40-årskris; jag inbillade mig att jag var slut som musiker och ville skriva romaner istället. Jag gjorde mig av med (nästan) all musikutrustning jag hade och renoverade om min hemstudio till ett identitetslöst IKEA-hemkontor. Men två år senare hörde ett gammalt hårdrocksband av sig (Renegades – som jag spelade med på 80-talet) och började lobba för en återförening. Jag kände ingen lust alls och trodde att jag kanske kunde få dem att droppa övertalningen genom att kräva att vi i sådant fall skulle göra en big deal av det, som att spela in ett album. De andra i bandet svarade ögonblickligen ”absolut!”. Och där satt jag och tänkte ”Faaan!”. Och så blev det. Vi påbörjade inspelningarna 2015 i min brors studio som vi (mellan min brors klienter) fick fri tillgång till, och släppte albumet året därpå. Och det var nog fan något av det roligaste jag har upplevt i en studio – särskilt då vi festade som idioter … Den återföreningen pågick sedan till 2017 då vi avslutade med ett fullsatt gig på Malmös Moriskan, som även det var en fantastisk upplevelse. Fast redan innan det giget hade jag hunnit vakna upp ur min förvirring och insåg att jag hade massor kvar att ge som musiker och låtskrivare. Så jag bestämde mig för att förverkliga en dröm – till alla mina hårdrockspolares förtret: skriva, spela in och producera ett country-rock-album som soloartist. Och sedan dess fram till idag har jag köpt på mig en handfull gitarrer och basar samt byggt mig en jävligt najs hemstudio (en riktig man-cave), släppt ännu ett album och två till är under produktion. Någon roman blev det däremot inte (inte färdig sådan, i alla fall). Typ, så. Vill passa på att önska alla den bästa av jular. Yours truly, Valle