Valle

Nu har du kanske redan löst det. Men annars: FÖRST: Radera filer endast om du med säkerhet vet vad du gör. Felaktig radering av filer kan sabba inte bara dina projekt utan även viktiga konfigurationer i såväl din DAW som ditt operativsystem. (Jag friskriver mig från ansvar här) Gå in i "Preferences" och kolla nedan två kategorier. Här finns sökvägar till mappar med innehåll som kan tas bort utan att det förstör dina projekt. Det är dock underlag som REAPER behöver (peak-data, exempelvis) när du kör/öppnar ett projekt. Om sådan data saknas kommer REAPER att behöva generera dem igen. Så även om du tar bort data kommer det sannolikt snabbt att fyllas på igen. Backup-filer tänker jag inte rekommendera att du tar bort. Om du gör det gör du det på egen risk. Det behöver inte vara någon katastrof. Men du blir kvar med endast en projektfil, den senast sparade. Och skulle den skadas på något vis behöver du ha goda kunskaper i programmering/filhantering för att kunna göra filen någorlunda läsbar igen (dock är i princip all din plugin-data så gott som bortom räddning). Vad du menar med "feltagningar" är jag inte helt säker på vad du menar med. Dessa sparas troligtvis som wav-filer i din projektmapp - såvida "Preferences" inte säger annat. Du kan gå in i meny File/Clean current project directory och köra en städning därifrån. Tänk dock på att om andra projekt eller projektversioner använder dessa filer, så är det ingen bra idé.

Den här micken (Aston) är mest överseende med min röst. Älskar den! (Även till akustisk gitarr.)

På särskilt min nasala sång skapar en (ensam) LA2A förhållandevis starkare, störiga spikar än vad en (ensam) 1176 gör. Men helheten låter snyggare i en (ensam) LA2A än i en (ensam) 1176. Då fungerar mitt val av serieföljd snyggast eftersom jag kan pressa upp effekten i LA2A och sedan kapa störtoppar med 1176. Dynamiken finns där ändå. Det är knappast så att min vågform resulterar i en massiv rektangel ... Jag tror faktiskt att det är jag som jobbar på "fel sätt" här. Jag vill minnas att jag läste en tråd på Gearspace där "experterna" bröstade sig över vilken följd som minsann var den "rätta". 1176 -> LA2A användes oftare än tvärtom. (Jag är dock inte helt säker.)

Min blygsamma input: Jag har förstått att många anammar referensmixning, referenslyssning, eller vad man nu vill kalla det. Och det är bra så långt. Jag har personligen dock aldrig fått till det där med ”referensmixning” i den meningen att jag har lyckats samla på mig en handfull fasta favoritlåtar som jag troget vänder mig till för att jämföra mitt eget material med. Såvida det inte handlar om frekvensomfånget snarare än balansen mellan de enskilda källorna. Då är det att plocka nästan vilken (kommersiell) låt som helst inom ens egen genre. Och det händer såklart att jag gör det också. Men oftast vill mina öron driva mina produktioner åt ett annat slutresultat, oavsett vad jag har pumpat öronen med för referenslåt. Jag har däremot en metod för att nollställa mina öron: rosa brus (pink noise). När jag har mixat en längre stund men ändå tänker bryta mot den viktiga regeln om (mikro)pauser, så lyssnar jag (endast) på bruset en liten stund. Jag skulle vilja ge det som tips eftersom det är magiskt hur effektivt det är. I annat fall, efter att ha lyssnat på en skitstörig, övergainad gura för länge kommer öronen/hjärnan att börja justera ner de störiga frekvenserna, vilket leder till den onda cirkeln att man succesivt justerar upp dessa frekvenser med EQ eller volymregel. Och vi vet ju vad det leder till för upplevelse när vi dagen efter lyssnar på nattens långmix … guran står ut som en struts i en hönsgård! (Strutsens hals motsvarar här 2,5kHz.) Vitt brus då? Not so much, nä. Men nej, ni har nog inte glömt något. Bra artikel!

Vet inte om jag riktigt delar din chock. Du besvarar din egen frågeställning redan i andra meningen. Och nu är jag överhuvudtaget inget fan av Public Service, men det är snarare de som gör vad de kan för att rimligen jämna ut utbudet så att det tillfredsställer den större massan snarare än den lilla. Kommersiell radio spelar vad upphovsrättsinnehavarna anmodar dem att spela genom att – som du själv påpekar – betala allehanda radiostationer. Dessa stationer har inga genuina redaktörsval eller "våra favoriter", utan utbudet baseras på vad bolagens/artisternas "val". Det är därför som de är något så in i helvete repetitiva, för att inte tala om snäva. Det handlar om att (som artist) marknadsföra sig. Det spelar ingen roll hur fantastisk du är som låtskrivare – något som alltid har varit fallet, men mer idag än någonsin. Om du inte jobbar även för/med marknadsföring av din talang och förmåga händer inget. Motsatsen är få förunnat. Och ytterligare några s.k. talanger är gåtor som kommer att dö med universums kollaps. Om man vill bli "hörd", men inte orkar eller inte vet hur man ska marknadsföra sig, då får man vända sig till och fjäska för bolag/managers och hoppas på att de finner en intressant nog för att de ska slösa sin dyrbara tid på ens artisteri. Och du har rätt: vi är en samling skitduktiga musiker/låtskrivare här på forumet. Men många av oss är lata. Jag är en av dem. Både skitduktig och lat då – och ödmjuk. Visste du förresten att Tim Bergling var en medlem här på Studio Forum?

Jag föredrar också den (pluggen)! När jag kör kompressorer i serie på leadsång (som jag nämnde ovan) så lägger jag LA2A följt av 1176. Den förra jobbar rätt så hårt medan den senare jämnar ut toppar. Många (de flesta?) väljer omvänd serieföljd, dvs 1176 -> LA2A, men jag tycker aldrig att det låter lika övertygande.

Såväl medlemskontot som initialinlägget känns tyvärr mest fejk och trolligt. Men för vad det är värt: Det du beskriver jämte sättet du beskriver det på tyder kristallklart på att du helt enkelt behöver läsa på lite mer vad gäller ljudteknik, anpassat till just ditt område. Inga genvägar, tyvärr. Även om du får ett svar på en metod som löser ditt aktuella "problem", så kommer du sannolikt inte förstå varför/hur metoden rent tekniskt löser problemet, och då har du inte vunnit ett skit. Varför? Därför att metoden mest troligt är unik för det enskilda fallet. När du sjunger in nästa låt kommer du mer eller mindre behöva revidera metoden för att uppnå samma krav och tillfredställelse. Och då har du hamnat i en ond cirkel där du behöver vända dig till forumet med i princip samma fråga. Och med beaktande av din aningen överdrivna självsäkerhet är risken stor att du inte blir tagen på allvar. PS: Jag har hållit på med musik i över 40 år varav 25 av dessa är studioproduktion. Och jag har fortfarande så jävla mycket mer att lära. Fundera lite på det där.

Tack! Men du vet visst "hur man gör"! Det finns inga regler per se, och man gör det man behöver för att uppnå det resultat man blir rimligen nöjd med. Man har sina verktyg och så kör man järnet. Det handlar bara om att testa, öva och repetera. Fast, att "kunna mer" betyder å andra sidan inte därmed att man blir nöjd. Jag tror fan inte att jag blir 100% nöjd med något av det skit jag gör offentligt (nästa är ute 5 maj på Spotify). Jag formligen HATAR att bli "klar" – om man säger så ... Vilket, i och för sig, är en fruktansvärt dålig egenskap hos mig. Hey! T-Rex-voice is in da house! 😁

Asså … Ditt (sign. Baztard) tillvägagångssätt upplever jag en aning mer komplicerat än det behöver vara. Att mixa ner hela den instrumentala delen till en (som jag förstår det) stereofil som sedan, importerat till ett nytt projekt, ska vara underlaget för sångpålägg känns som en extraordinärt märklig process. I synnerhet då du med 99,99% säkerhet ändå hade behövd postprocessa individuella instrument för att slutligen få sången att ligga snyggt i helhetsbilden. Jag säger inte att du gör ”fel”. Du ska göra det som för stunden känns tryggast för dig att göra; göra det som snabbast leder dig till ett resultat du eventuellt kan godkänna, vara stolt över och stå för. Däremot kommer du med tiden att utvecklas och upptäcka vilka metoder du kan dra mer nytta av och vilka metoder som är helt jävla waste of time. En sådan senare metod är vad jag väljer att kalla ”delegerad mastring”, men det är en helt annan story. Nåväl, till saken, eller frågorna som lyfts: En fördel med att bli gubbgammal och en has-been som jag har blivit är att jag har lärt mig oerhört mycket på vägen – och mycket på och från Studio Forum (på "min tid" fanns här riktiga guldgruvor bland medlemmarna, men dessa är tyvärr inte kvar). Det var först i långt gången vuxenålder som jag äntligen fick tummen ur häcken och en gång för alla började förkovra mig i vetenskapen om hur exempelvis en jävla kompressor FAKTISKT fungerar; vad dess olika parametrar och funktioner gör med en given signal. Detta har i sin tur lett till att när jag idag väljer en processor/effekt på en given signal, så gör jag det inte bara för att jag vet vad i signalen som behöver processas, utan jag vet direkt vad jag behöver göra. Och det är egentligen sensmoralen med mitt dravel: Lär dig förstå vad du behöver göra med en signal, varför du behöver göra det och slutligen hur du ska göra det. Om du anammar detta kommer ditt arbete att flyta på så mycket lättare. Och – du kommer att använda färre processor/effekter per spår än du gjort tidigare. (Nackdelen med att bli gubbgammal och en has-been är dock att hela skiten känns förgäves. Jag kommer ändå aldrig att bli en rockstar nu. Det är försent. Jag är för fan morfar till tre!) I stora drag jobbar jag med mixning ungefär som sign. Jonatan Lundin gör och beskriver ovan. Jag kör med något som påminner om stem-mixning/mastring. I ett och samma projekt – det vill säga, jag delar aldrig upp en låt i separata projekt som inspelning, mixning, mastring. Jag kör från start till slutmix. Och filen jag slutligen mixar ner (exporterar, renderar, eller vad man nu vill kalla det) är den filen som går iväg till det slutmedium som filen är avsedd för. För min del oftast Spotify. Mina ”stems” är kort och gott bussar – i REAPER, som jag använder, kallas de ”folders” – och de är allra oftast uppdelade enligt följande: trummor, bas, kompgitarrer, piano/stråkar, solo/lead-instrument, leadsång respektive övrig sång/körer. En dedikerad buss kan ha så få som ett spår (bas) till 20+ spår (övriga röster). Ibland kan en buss innehålla underbuss, men det är oftast av arrangemangsmässiga skäl än av mixningsskäl (men vi skiter i det där nu). Jag är extremt petig med att det inspelade enskilda spåret är av bästa kvalitet vad gäller ljud och inte minst framförande. Ju bättre, desto mindre behöver du klyva hårstrån med posteffekter som ändå bara kommer att driva dig till vansinne. You know – skit in, skit ut! Därför behöver jag i de flesta fallen endast en (1) kompressor följt av EQ på ett spår. Då jag är en sucker för brutal komprimering på leadsång så blir det dock oftast två kompressorer i serie. Om jag följer mitt eget koncept ovan troget, gällande noggrannheten, kommer mina enskilda ”stems” att fungera som sub-masters där jag finjusterar summan av spåren. Det är sällan jag har mer än en ensam EQ på dessa, faktiskt, där jag justerar försiktigt. Men för all del, de-esser och andra dynamiska verktyg kan behövas – men igen, med ytterst sparsamma justeringar. Under hela den här processen är jag också noga med att aldrig låta summan av helheten (totalt alla spår i hela projektet) klippa i mastern. De starkaste spikarna når aldrig högre än -6dBFS. Och eftersom jag numera är en LUFS-nörd så håller jag ett öga på ”Short Term” så att de starkaste partierna håller sig runt -20 LUFS. Även mina ”stems” har var för sig en mer eller mindre bestämd genomsnittlig LUFS-nivå ut. Efter år av lekande har jag funnit en bra balans som fungerar i nästan varje låt. Detta gör det också lättare för mig att använda samma mixmall i andra projekt. Min master då? Här brukar jag slänga på en tape-effekt och en limiter. That’s it! Tape:en tillför det där som smått magiskt gör resultatet mer attraktivt att lyssna på (vissa kallar det ”värme”), men den filar även av transienter på ett snyggt sätt, vilket i sin tur avlastar limitern en smula, och som vidare i sin tur kommer att öka upplevd ljudvolym. Min masterlimiter nosar endast på de starkaste transient-topparna och låter resten vara. Mina slutproduktioner hamnar nästan alltid någonstans mellan -11 och -10 LUFS(I), vilket enligt min mening är bra nog för skiten som jag producerar. Eftersom jag nu mixar som jag gör, och har kört in arbetssättet, så gör det egentligen inget om jag har min master-limiter aktiverad. Ibland har jag det, ibland inte. Nackdelen när jag har den av och aktiverar den, så får jag oftast en hjärtattack efter att jag trycker på ”play” – eftersom jag samtidigt glömmer att kompensera och sänka volymen på mina monitorer … Satan i helvete vad långt det blev. Sorry! Och något svar vet jag inte om du fick. Men det är kul att skriva, så …

Din parallelldragning är inte helt orimlig. Men å andra sidan: hade vi inte fortsatt "varna" och utbilda, så hade vi kanske levt i en värld där överdriven alkoholkonsumtion respektive hörselintryck som begränsas till 2 kHz var det normala.

Tjut i öronen efter en session är en direkt varning på att du har utsatt öronen/hörseln för ohälsosamma påfrestningar. Och om du dessutom struntar i pauser – då leker du med elden på riktigt.

Disclaimer: Att "mixa på låg volym" är alltid ett bra tips och ska alltid beaktas. Hörsel/hälsa ska alltid prioriteras högre än ens fåfänga. Så! Att mixa helheten på lägre volymer än vad som kan anses normalt (högst individuellt) ställer lite högre krav på dels våra teoretiska kunskaper om hur vi upplever ljud och frekvensåtergivning, dels hur upplevt ljud och frekvenser påverkas av de verktyg vi använder (EQ, etc). Lägre frekvenser kommer att upplevas som svagare än de faktiskt är, och risken finns då att man boostar dessa mer än man har för avsikt. Och när man sedan ska kontrollyssna på normal/högre volym, konstaterar man att hela ljudbilden är feltiltad. Jag har sådär lite halfass mätt fram en ljudnivå som är optimal/normal för just mig (i min studio), det vill säga en nivå som inte utsätter min hörsel för onödig påfrestning men som ändå återger helhetens frekvenser någorlunda balanserat. Och den nivån ligger strax över 70 dB. Frekvensåtergivningen är långt ifrån jämn (vilken den heller aldrig kan bli), men tillräcklig för att kunna ge mig en korrekt(are) uppfattning om helheten. Det förekommer expertpåståenden om att 80-85 dB skulle vara någon ”bättre” nivå för jämn frekvensåtergivning. Och ja, den är ”bättre” än mina 70 dB, men åt helvete för stark och tröttande för mig. Det finns såklart tillfällen där jag av mixtekniska skäl behöver lyssna på lägre respektive högre volym än vad som är normalt (för mig). Men det är endast för tillfälliga kontroller, och för det mesta bara om mina visuella analysverktyg visar något mina öron eller erfarenheter inte riktigt håller med om.

Det jag spontant vill säga (klokt eller inte) är att om du inte hör någon större skillnad – och jag utgår härifrån att du vet vad det är du ska lyssna efter för att kunna göra just en sådan bedömning – så saknar enligt min mening andras uppfattningar relevans. Slöseri på din dyrbara tid.

Det skulle nog göra helhetsbilden mer "torr" än "varmare", såvida det inte var det som åsyftades. OnT: Jag hittar inget omedelbart sämre än liknande produktioner därute. Hur fint och atmosfäriskt som helst. Två detaljer jag dock reagerade på var (1) det "smackande" ljudet i sången. Detta kanske kommer från någon annan källa, men summan blev som att du smackade med tungan mot gommen. Och (2) att det kanske var aningen frikostigt med högfrekvent diskant i helheten.

Under 5000 (för ett par) kan, men behöver inte, kosta dig extraarbete för att få fram önskat slutresultat. Jag menar inte att monitorer i den prisklassen nödvändigtvis måste vara kassa, men dess elektronik är väldigt kompromissande. Särskilt vad gäller att återge det musikaliska frekvensområdet. Jag har köpt sammanlagt fyra uppsättningar monitorer sedan 2006, och hade jag skitit i de tre första så hade jag fått det fjärde paret gratis (inklusive stativ och kablar). Det var en detalj som jag tummade på med de tre första som jag ångrade – förutom att de skulle vara "billiga" – och det var frekvensomfånget (eller frekvenssvaret, snarare). Idag skulle jag aldrig köpa monitorer (för exekutiv mixning) som inte når ner åtminstone till basens E1:a (41Hz), eller i den omedelbara närheten. Idag använder jag EVE Audio SC207 (bild nedan) – vars nedre frekvens ironiskt nog ligger på 44Hz, men ändå. Och jag kommer förmodligen att ha dem längre än något tidigare par. Jag propsar absolut inte på att man ska lägga ner för mycket pengar. Och mina EVE är på gränsen för dyra för mitt tycke (men jävligt bra, förstås!). Ens ekonomi får/ska inte lida om man (som jag) ändå bara är en wannabe. Men om man misstänker att man ändå kommer att lägga ner pengar på nya monitorer längre fram, så kan mitt resonemang ovan kanske beaktas lite grann.

Svar: Ja

Vet inte om det där var lite av ett fylleinlägg, men jag snappade upp på några intressanta detaljer. (OBS! Detta är inge personligt mot signatur Pär Nord, utan jag spånar bara.) ”Felet” vi (besserwissers) ALLTID gör är att tala om för ”Owe” vad som ”verkligen är bra musik” och att det han lyssnar på är trams eller skit. Det är såklart därför ”Owe” parerar. För, vilka är vi att tala om för Owe vad som gör en låt bra, när och varför? Owe gillar det han gör för att det får honom att trigga, komma igång och må bra. Sedan kan man ju såklart spekulera i varför en låt (genre) får honom att trigga, komma igång och må bra. Det kan mycket möjligt bero på brutal marknadsföring, eller grupptryck, som inlägget är inne på. Men det kan faktiskt istället (snarare med större sannolikhet) bero på att han genuint, personligt, gillar och identifierar sig med det han hör. Owe är konsument. Hans val av preferens ska få vara precis den han önskar, utan att vi (producenter/besserwissers) öppet ska lägga oss i det. Om något, så borde vi lyssna på honom – när och om det nu är intressant för vår sak. Det finns enligt min mening en värre ”sort” (i brist på bättre uttryck) inom musikvärlden. Och det är snarare en intern issue: det vill säga, vi låtskrivare/producenter. Vi om några har bestämt oss för vad som minsann är bra eller inte. Och när det bemöts med ogillande tar vi det personligt (de värsta är poppare och hårdrockare). Om vi nu ska tala om vad ”alla pratar om”, så är i alla fall min uppfattning att det bland de flesta låtskrivare/producenter (i Sverige) råder ett direkt kräkande hat mot exempelvis country och dansband, speciellt bland poppare och hårdrockare. Och det är ganska komisk egentligen, eftersom country och dansband hör till majoriteten, både vad gäller producenter och konsumenter. Det finns inget som samtidigt låter så korkat och komiskt i mina öron som när en poppare/hårdrockare (eller whatever) säger att en viss genre, som inte ryms inom deras genre-ram, är ”skit”. Om något så är ju deras preferens underrepresenterad och endast uppskattad av en mindre massa som egentligen gör vare sig till eller från på den stora arenan. Lite som vänsterflankspolitik, typ … Summa: Gör det du är bäst på, och koncentrera dig på att vädja till responsen hos dina likar. Eller ännu bättre: skit fullständigt i vad andra tycker, och tyck helt ogenerat att det DU gör är Da Shit!

Var det inte någon forumsnubbe från när det begav sig som var helt exalterad över det där ... ? 😁

Mina favorit-mixlurar under en lång period ... Så är det! (För min del, sedan något år tillbaka, är det OLLO S4X som är Da Shit – både referenslyssna och mixa.)

Detta bidrar kanske inte på önskat vis, men jag har lärt mig två viktiga saker vad gäller val/köp av lurar: Om du inte själv testar lurarna innan du köper dem, så kommer du att upptäcka att de låter "fel", hur bra lurar du än rekommenderats att köpa. I alla fall i början. Detta beror på att din hjärna/dina öron har vant sig vid hur de tidigare lurarna har återgett ljudet. Att mixa med slutna lurar kommer snabbt att dels trötta ut dina öron, dels börja "dämpa" frekvenser som sticker ut för mycket och/eller för länge. Detta leder i sin tur att du kompenserar för de "dämpade" frekvenserna genom att boosta dem, vilket så klart resulterar i en ond cirkel och slutligen en dåligt balanserad helhetsljudbild. Förmodligen överdriven mid- och högfrekvens. Kompromissen här är att man tar frekventa (avsiktlig ordvits) pauser. (När och om jag mixar i lurar, är det alltid i öppna. Det kan också trötta, men inte i samma grad som med slutna.) (Bonus) Detta är ett påstående jag inte har några tekniska eller vetenskapliga bevis för, bara egen erfarenhet: När man investerar i lurar från, säg, 3000 och uppåt, från namnkunniga tillverkare, så har jag svårt för att tro på att man efter en inkörningsperiod hade upplevt någon kritiskt avgörande skillnad jämfört med andra märken. Jo, från människor med superhörsel – och som hör bruset nere på -180dB i en färdig produktion. Dessa människor hyser jag dock mest sympati för. Måste rent ut sagt vara för jävligt ...

Hobby! Eller rättare sagt, endast för eget bruk. Jag är åt helvete för självkritisk och bekväm (summa: extremt långsam) för att någon klient hade haft lust att lägga ner ekonomiska resurser på mig.

Njae ... Ligger nog inget genialt bakom. Snarare en vedertagen metod där man dubbar och blendar gitarrer till vansinne och dessutom med olika stärkare med varierande gain, varav en av källorna är så löjligt gainad att man endast hör just "surr" ... Det är dessutom inte helt ovanligt att producenter experimenterar med att någon av dubbarna ska vara en torr, linad signal vars (enda) uppgift är att bibehålla ton och attack. Den där upplevda boosten runt 2-3 kHz, den befinner sig sannolikt långt tidigare i signalkedjan, i någon av listans olika pre- eller power-amps eller för all del högtalarna. Jag är helt övertygad om att det "mixen" av dessa dubbar/kombinationer som gör slutresultatet, snarare än en post-EQ på hela signalkedjan.

Det där var ju riktigt nördigt! 🙂 Du har säkert rätt ... Min amatörmässiga gissning är ju att den där boosten likväl kan komma från stärkare/högtalare/mic istället för nödvändigtvis post-EQ. Särskilt stärkare har ju sina egna idéer om vad som ska hända när man till exempel drar på frikostigt med "presence". Och just Marshall är väl glada i att sabba den frekvensregionen för sångare ...

Haha! 😃 Aaarghh … jag vet! Grejen är ju att jag faktiskt lämnade på det datumet (eller nära i alla fall) och höll mig borta i tio år. Eller ja … jag ”lurkade” ärligt talat under alla dessa tio år. Det fanns trots allt mycket kul och informativ läsning att gå tillbaka till. Har jag (o)tur är jag fast igen. Tio (nej, elva) år äldre, tio (nej elva) år visare – men precis lika fyrkantig och principfast som vanligt; de ränderna går nog aldrig ur. Kram på dig med, såklart! 😊

Nästan alla lät så mid-90s … 😉 Nu ska jag bidra med ett jävligt tråkigt svar 😁 Just Therapy? kanske aldrig lockade mig, men däremot liknande band – ljudmässigt, då – som Alice In Chains, Foo Fighters och Union, för att nämna några. Alla dessa band hade, till att börja med, en gemensam nämnare: Win the fucking Loudness War! (Sedan kom LUFS och satte krokben för alla Chris Lord-Alge-wannabes, men det är en annan story.) Mycket att ljudet vi hör från dessa bands produktioner är väldigt aggressivt och in your face. För många rentutav (anatomiskt) tröttande i längden. Det handlade om att döda transienterna i den mån det gick utan att för mycket sabba pulsen och rytmen i såväl enskilda källor som hela ljudbilden. Detta resulterade i att redan överkomprimerade källor som löjligt gainade guror, och som hade färre eller mindre känsliga transienter att resa sig i upplevd nivå jämfört med transientrika källor som exempelvis trummor. Och var gurorna dessutom 100% panorerade åt ömse håll, vilket de väl nästan alltid är även idag, så fick man en väldigt attraktiv stereobredd på köpet. Och jag tror faktiskt att det snarare är stereobredden som fångar din förtjusning, snarare än hur gitarrerna är rattade. Jag skulle vilja påstå att det inte ligger någon särskild ”unik” hantering av Chris Sheldon när det gäller mixningen. Att det är Gibson och inte ESP, Marshall och inte Mesa, överraskar mig inte. Allt handlar om ”gain” och massor med dubb. Och givetvis hur det är mickat. Eller var mickat snarare. Idag är det väl ingen som dissar en förstärkarsimulator bara för sakens skull – möjligen i sådant fall producenter som har lagt ner miljontals på en handfull olika förstärkarenheter och behöver propagera för dessa. You can do it! 🙂