Valle

Det funkar, men det ställer rätt så tuffa krav på den man spelar in. Jag brukar låta den som sjunger in köra fullt ös med hjärta och själ, och sedan sköter en mer eller mindre aggressiv (post) de-esser resten.

Är det helt uteslutet att tjejerna helt sonika var duktiga på att dubba sig själva? 😉 Jag menar, på den tiden sjöng och övade man på låten fyra miljarder gånger innan man spelade in allvaret. Inte som idag: "här har du texten och melodin – gå ut i loungen och öva så riggar vi upp så länge, vi har alla pluggar ..." OK, nu lät jag som den gubbe jag verkligen är. Fast, helt apropå: Jag inbillar mig (också) kunna höra på färdiga inspelningar huruvida de rimligen är dubbade eller fejk-dubbade. Så om du har tid och lust, ge mig gärna exempel på (ABBA)låtar som du har lyssnat på och kommit fram till med ovan. (Det är inte för att motbevisa eller på annat sätt kontra dig – jag är bara nyfiken, och kan behålla det för mig själv. Såvida du inte ger mig ett OK att kontra 😉)

Eh ... Under ABBA-tiden? Verkligen? Fast om du med "egna" menar just hans egna produktioner, a la "makalösa manick"-grejerna, så kan jag tänka mig det han höll på med det. Han älskade ju allt som förvrängde ljud.

Intressant point. Fast ... Om Mercury, som din källa eventuellt påstår, var så "exakt" med sitt utförande så var det nog inte bara pitchvariationen som riskerade falla bort utan hela leadsången, då (rå)tagningarna mer eller mindre hade fasat ut varandra. Inte helt, nödvändigtvis, men till den grad att man endast hörde lite andhämtningar, smackande och salivskvättande hit och dit ... 😉 Skämt åt sido: Jag tror inte ens sångare med absolut gehör (vilket även Mercury kanske hade) kan sjunga så minimalt avvikande att variationerna försvinner. Dessutom, en icke-kass sångare bör kunna gradera ner sig till en kassare nivå om avsikten kräver det. Det finns en erfarenhet jag har byggt upp när det gäller dubba lead. Förutom det att svansar och konsonanter bör vara så exakta det går vad gäller timing, så får vokaler inte vara överdrivet exakta vad gäller pitch. För det är variationerna i vokalerna som gör dubben, fylligheten, eller vad vi vill kalla det. Och den största utmaningen ligger i "aaah"-, "oooh"-körer som ska fungera som en sorts matta bakom leaden. I värsta fall uppstår här och där både hastiga dippar i (upplevd) volym samt svepningsliknande effekter som rent utsagt är skitjobbiga att lyssna på. Så det är absolut en konst att dubba. Inte bara för utövaren, utan även för inspelningsteknikern som behöver hålla koll på framförandet. Fejkad (simulerad) dubb låter alltid märklig. Inte nödvändigtvis förkastlig eller obrukbar, men likväl sällan övertygande. Att jag tycker det kan förstås bero på att jag vet att den är fejk och inte riktigt kan förlika mig med att den som har skött inspelningarna av allehanda skäl inte har använt optimal metod, dvs att spela in dubben. Det paradoxala i sammanhanget är att en simulerad dubb inte går att få så bra icke-exakt nog för att få den att låta "äkta".

Självklart! Som post-redigering och/eller om omtagning av allehanda skäl är utesluten fungerar det hur bra som helst och hörs ändå sällan i en färdig produktion. Aah ... Tretow, detta kreativa geni! Gotta love him! 🙂 Själv har jag aldrig funnit samma extas i att pitcha (effekt) dubben eller spela in den på lägre hastighet, som Tretow gjorde och många väljer att göra. Jag får alltid bäst resultat med att låta båda rösterna behålla samma pitch. Sidonot: Att få dubbeffekten utan att faktiskt dubba, och istället använda sig av allehanda pluggar och effekter, har varit något jag har experimenterat med och försökt skapa i över 15 år ... naturligtvis utan att lyckas. Jag har betalat dyra pengar för dedikerade pluggas som påståtts fixa det om man tweakar dem rätt, och jag har använt mig av pluggkedjor i olika form och ordning. Men nej. Men – det närmaste jag har kommit, och som jag faktiskt vågat använda i färdig mix (på just sång), visade sig vara en skitsimpel effektplugg som kommer med REAPER: Ozzifier Chorus (skapad av Stillwell, en förbannat duktig pluggkodare). Efter tusentals timmar av testande, med lika många kronor slösade på pluggar som påstods fixa det, så fick jag för mig att testa Ozzifier Chorus. Och så lät det så jävla bra. Men, det ska understrykas: Ännu har en sådan plugg skapats som till 100% låter som en "äkta" dubb.

Njae ... Det är väl snarare just leadsången som brukar dra fördel med sig att dubbas. Själv dubbar jag alltid leadsång, även om det senare kanske visar sig inte behövs. Körer (varje enskild röst) dubbar jag oftast två gånger ( = tre unisona röster per stämma ), men alltid minst en gång. Avsikten med att dubba är att få upplevelsen av en fylligare sång. Men det förutsätter såklart också att dubbningarna är tighta, särskilt vad gäller konsonanter och svansar. Jag utgår dock ifrån att just dina dubbningar är bra utförda. Så min starkaste misstanke med att det låter "fasförskjutet" – om det snarare handlar om den typ av fasförskjutning som påminner om två identiska signaler varav den ena förskjuts med enstaka millisekunder eller samples – ligger någonstans i din signalsplitt.

Ja, det förstår jag 🙂 Ett "fel" kan ju vara att materialet innehåller för många källor som ska briljera samtidigt. Mixen låter aningen "busy" - trots att det i övrigt låter bra. En tumregel vore såklart att antingen "kill your darlings" eller börja ducka/sidechaina (har testat), och det vill jag inte. Hursomhelst, vi släpper min mix så länge. Jag kanske kontaktar dig via PM, då vi uppenbarligen kommer från samma intresseområden.

Jag jobbar i dagsläget parallellt med två projekt, tolv låtar respektive (den ena är en fullständig revidering av ett projekt som släpptes 2020). Alla låtarna är gungig country-rock med stark flört till 70-talet och artister som bl.a. Emmylou Harris, Kris Kristofferson, Linda Ronstadt, Waylon Jennings och till och med Elvis (Moody Blue-eran). Men jag har trots år av experimenterande aldrig riktigt funnit ”soundet”, inte ens någon referens (album, artist) som jag i sådant fall hade tänkt att ha som utgångsläge. Så jag har lite halvblint rattat mig fram till en märklig hybrid av 70-tal (torrt och ”punchy”) och nutid (tight botten, balanserade mids, och krispighet). En grej som kanske försvårar det lite är att samtliga låtar har trummor, bas, gitarrer (både el- och akustiska), piano, steel-gitarr (pedal), och i några tillkommer orgel - utöver allt annat, alltså. Lägg till detta aktiv leadsång och en förbannat massa körer som ska briljera. Alla dessa ska få sin egen plats i ljudbilden, och det blir en utmaning i sig för en icke-proffs som jag. Men därmed inte barnlek för en proffs heller. Men … mitt problem är inte lika mycket som att få fram ”punch” i trummor och bas och få det att låta 70-tal, som det är att kombinera dåtida ljudfilosofi med nutida. Som sagt, det är inget fel på ljudbilden i sig. Det låter snyggt och välbalanserat, men ”märkligt”. Och jag gillar inte ”märkligt” 🙂

Din approach är sund och konstruktiv. Att mixa med annat random oväsen i barkunden (TV) vet jag däremot inte om det så givande ... men, to each his own 🙂

Hmm ... vi verkar ha ett gemensamt intresse. Man kanske skulle låta dig såga/gilla lite av skiten jag producerar i dagsläget 🙂 (Jag gör nämligen allt för att lyckas få till det där punchiga 70-talssoundet, men med dagsaktuella kriterier, vilket jag hittills har stött på är nästintill omöjligt)

Jag tog mig friheten att korrigera din kommentar så att den passade mitt syfte.

Då behöver du bestämma dig för om det är lika viktigt att du ska bli nöjd med båda alternativen; i lurarna respektive i bilen. I sådant fall kommer du inte undan med att behöva ta "rummet"-faktorn i beaktande när du mixar. Sedan vill jag poängtera att din omgivning (musikkonsumenterna – inte nördarna) knappast kommer att reagera lika fixerat på de "störiga" frekvenserna" som du eventuellt kommer att göra. Oavsett i bil eller vardagsrum. De lyssnar på låten. Det är tjusningen med icke-musicerande musikälskare; de skiter fullständigt i om din mix låter professionell eller inte så länge din låt är bra och har en "hook". Det är bara "proffsen" som kommer att ha synpunkter på att virelkaggen snappar för mycket/för lite @ xxxxHz, just för att de är "proffs" och behöver göra skäl för sin självutnämnda expertis.

Jag vill alltid ha rätt – särskilt när jag vet att jag har rätt. Och det har jag alltid. Nästan ...

Haha! 😄 Min avsikt är inte att provocera. Inte i den här tråden i alla fall. Men jag är sugen på en "fredagstråd" (jag har redan ett ämne) ... Hade varit supertrevligt att få "höra" från Demonproducenten. Han var alltid saklig och påläst men samtidigt rätt så "pet-tetig", men jag tror att han har hittat nya ställen att "pet-teta". Die Hard ... är han omkring? Sedan har vi ju den här Analogfreak ... en av mina största antagonister när det begav sig. Så det känns minst sagt märkligt att vi har en så civiliserad dialog här och nu 😉 Men, men ... underskatta inte vad tio års åldrande kan göra med vårt hyfs.

OK, jag är medveten om att jag uttrycker mig metaforiskt och med en del ironi. Ibland för mycket för syftets skull. Hursomhelst, om din avsikt med kommentaren var att förtydliga för presumtiva nyförmågor, då är din inflikning högst relevant och nyttig. I annat fall: Jag hade nog önskat lite mer cred här. Det exakta talet ”100” tog jag bara lite ironiskt ur luften. Det stämmer med största sannolikhet att ”100” st 1176:or inte är något någon studio vare sig haft eller sett någon vits med att ha. Fast å andra sidan, det skulle inte förvåna mig att en färdig produktions respektive källor sammanlagt hade processats genom en 1176:a fler gånger än det antal fysiska 1176:or studion hade till hands. Både under tracking och sedan eventuellt igen under mixning. Det var lite av min poäng. Fast just vad Tretow (min sidonot) beträffar: Tretow visste, precis som du säger, redan före inspelning vad han ville ha. Men han var ingen ”set and forget”-snubbe som förlitade sig på tidigare inställningar eller erfarenheter. Han var snål med såväl EQ som kompression under tracking (om jag minns rätt av vad jag läst, så använde han exempelvis aldrig limiter eller kompressor på trummor under tracking). Sådant ville han leka med under mixningen. Sedan undrar jag om hans Harrison-bord inkluderade någon limiter eller kompressor överhuvudtaget (jag syftar då på 70-talet). Ja, det har du givetvis rätt i. Jag ville bara belysa exempel på varför en mix mixad i lurar kan låta tveksam i ”rummet”, vilka faktorer det kan bero på. Mest som tips. Dessutom skriver jag ju senare i samma inlägg att ”En nörd kan briljera bäst fan han vill (det är ofta en han), det är likförbannat du som bestämmer när din mix är klar, vad som är bra eller dåligt med den.” Så nej, något ”problem” behöver dit inte nödvändigtvis vara. Å andra sidan: Det där resonemanget att ”folk lyssnar ändå i lurar, så vad spelar det för roll” (nu var det inte så du sa exakt, men ändå) bör en gång för alla dumpas. Det har ältats sönder något så in i helvete och härstammar sannolikt från tiden när man ville ha en ursäkt för att mixa snabbt, enkelt och fullständigt dynamikfattigt. Som tur är vände de vindarna. Så jag avrundar med ett vågligt påstående: Vi kommer aldrig att komma till sådant stadium där vi som lyssnare/musikkonsumenter uteslutande lyssnar på musik genom airpads och/eller mobilens inbyggda högtalare.

Precis. Som jag lite töntigt uttryckte det: ljudbilden i hörlurar är "fejk". Den tar inte rummet i beaktande. (Det finns dock pluggar idag som simulerar rummet för att underlätta mixning i lurar. Har aldrig testat själv.) I lurar uppfattas en torr, hårt panorerad gitarr endast av ett öra, medan den i "rummet" uppfattas av båda – med varierande styrka, färg och fördröjning. Däri ligger en rätt så avgörande faktor. Fast ... det är viktigt att nördars och besserwissrars synpunkter inte bekommer dig på sådant sätt att det får dig att misstro dig själv. Ta till dig sådant som du anser kan vara relevant för dig och din stil. Skit i resten. En nörd kan briljera bäst fan han vill (det är ofta en han), det är likförbannat du som bestämmer när din mix är klar, vad som är bra eller dåligt med den. En svår men enligt min mening väldigt viktig inställning när man mixar är att man ser sig själv som slutkonsumenten; inte vännerna, inte marknaden, och definitivt inte nördar och besserwissrar. Det är så de flesta producenter vi idag beundrar och vill efterapa skapade sitt signum. Skillnaden, dessutom, på en producent förr och idag är att förr var det ljudbilden som var signumet; idag är det den upplevda, summerade ljudnivån. Fundera på vilken av dessa du prioriterar högre. Och som lite kuriosa: Den namnkunniga producenten Andrew Schepp mixar ofta uteslutande i lurar. Och på laptop ... 😁 (Men då har han såklart dels kvalitetsprylar, dels förmågan att "översätta" det han hör i lurar så att det även låter som tänkt i rum.)

Ja, om inget annat så lär det bli en rejäl utmaning 😁 Just den läran (att lyssna selektivt och efter detaljer i en helhetsljudbild) förutsätter ett inte alltför blygsamt antal områden att täcka. (Har försökt själv, men gav upp. Det är ett alldeles för abstrakt ämne där varje detalj skapar utrymme för nya frågor.)

Givetvis! Jag köper det rätt av. Jag har hållit på med egna (semi)professionella produktioner sedan 2000 (räknar alltså inte med demo-inspelningar som jag började med redan på 80-talet). Och då var det tight med ekonomin, så jag fick, precis som du, göra det bästa av situationen. Det är bara de senaste tio åren som jag äntligen fått råd att unna mig den utrustning och det material jag behöver. Bland annat monitorer, akustikbehandling och inte minst ergonomisk interiör (underskatta inte det senaste). Men den bistra sanningen är: kvalitet kostar lite extra. Att identifiera störande frekvenser och sedan skära bort dem är en fungerande metod, men det förutsätter ”rätt” lyssning. Våra öron uppfattar frekvenser olika, beroende på hur starkt de återges, hur länge du har låtit dina öron arbeta samt, inte minst, din utrustnings frekvensomfång. Så ha följande i åtanke: nivåskillnaden mellan höga respektive lägre frekvenser uppfattas/upplevs olika beroende på hur starkt eller svagt de återges (volym); trötta öron tenderar att ”filtrera bort” frekvenser som dina öron uppfattar som störande, vilket i värsta fall kan leda till att du stärker dessa frekvenser istället; du hör endast frekvenser som din utrustning rent tekniskt är begränsad att återge. Har du förresten upplevt det där någon gång, när du lyssnar på gårdagens mixningssession som du tyckte lät så jävla najs innan du stängde ner, bara för att upptäcka att det ju för fan låter skit? Typiskt symptom för trötta öron/alldeles för lång session utan pauser. Ja, teori är tråkigt. Men det är (faktiskt) lätt att lära sig och jag rekommenderar det starkt. Det enda du behöver är intresset och förberedelse. Men visst, bristande intresse för teori innebär inte nödvändigtvis att du inte kan ratta fram mixar som du själv gillar. Men det kommer utan tvekan att ta onödigt lång tid för dig att nå ditt mål – om du ens når dit till fullo. Och inte minst: med stor sannolikhet kommer du inte få den respons från omgivningen som du eventuellt hade önskat. Många nördar (inklusive jag) lyssnar brutalt kritiskt och söker gärna efter skavanker som vi anser behöver elimineras, och vi ger konstruktiv kritik utifrån vår egen erfarenhet och utrustning.

Tjut (lätt eller inte) i öronen hela dagarna är en direkt varningsflagga för att dina lyssningsmetoder är felaktiga och inte minst skadliga för dina öron och i värsta fall psyke (fråga en person med svår tinnitus). Jag har alltid gillat att mixa i lurar. Jag tycker att ljudbilden blir snyggare (trots att ljudbilden egentligen är ren fejk) och förmågan att upptäcka fel och misstag i sound och framförande är bättre. Nackdelen är att jag snabbt blir trött i öronen och ofta behöver pausa – vilket annars leder till att jag till slut inte vet vad fan det är jag försöker lyssna på/efter. Med åren har jag dock kapitulerat för det faktum att man, för att få till det där sista som är avgörande för en bra mix, aldrig bör tumma på bra monitorer och akustikbehandlat rum. Så jag slutmixar aldrig med lurar (längre). Referenslyssning – som egentligen är ett kapitel för sig – är ett bra verktyg för att dels uppnå avsikten med egen mix, dels lyssna efter hur referensljudteknikern har valt att placera ut respektive källor i ljudbilden. Men återigen, för att förstå varför (den rimliga anledningen) och/eller hur referensteknikern rent tekniskt har gått tillväga för att uppnå sitt resultat, då gäller ”tyvärr” bara att sänka huvudet i den där ”tråkiga” teorin (som jag nämner i förra inlägget). Annars får du inte till det. Jo, om du tweakar och lyssnar, gissar och chansar, genom att skruva fram och tillbaka på varje pluggparameter … och du kan ju gissa hur lång tid det tar innan du ger upp, och i värsta fall ”nöjer dig” med ett half-ass resultat som du vad det lider får svårt att stå för.

Problemet som jag ser det med ”mixning-kurser” – gratis eller inte – är att de för det mesta är begränsade till den enskilde kursledarens anatomi, preferenser och erfarenheter, och i värsta fall dennes brister och missuppfattningar. Kursläraren lär alltså i princip ut sitt eget signum. Och värre (eller kanske ”spretigare”) blir det om kursen har flera kursledare. Såvida kursen inte helt uteslutande går ut på lära processteknisk teori, vill säga: vad Q-värden gör med din EQ, varför källor maskas eller fasas bort, vad knee-kurvan på din kompressor gör, vad som händer när du överskrider Nyquist-frekvensen. För att ta några exempel. Medan hur en virvelkagge, bas eller piano ska låta i en färdig mix har fyra miljarder alternativ. Att betala för att få ta del av stjärnproducenternas exklusiva tekniker kan absolut vara lockande för många. Fast ju äldre de är (exempelvis Chris Lord Alge) desto större är sannolikheten att du, när det väl kommer till kritan, kommer att upptäcka att teknikerna känns förlegade eller att de inte hör hemma i just din genre eller filosofi. Om det nu inte får kosta skjortan gör du nog bäst i att trots allt kolla på just YouTube tutorials – den förmodligen mest kompetenta YouTube-kanalen (vilket nog många kan hålla med om) är den som drivs av Dan Worrall. Sök på honom. Men om du konsekvent behöver veta och lära dig hur ”proffsen” jobbar fram sitt specifika resultat, då bör du nog välja en som jobbar allra närmast det du själv håller på med och/eller vill åstadkomma, vilket innebär att du får sålla bort namn som du normalt hör förknippas med supermegahits. Men – mitt bästa tips, och förmodligen det tråkigaste man kan ge, är att du förkovrar dig i teori (som jag var inne på ovan). Dessa är SÅ jävla tråkiga, men ack så nödvändiga. Och så snart du får grepp om allt sådant kommer dina mixar/mixningssessioner att inte bara att gå undan utan även så gott som mixa sig själva. För om du inte har 100% koll på vad en 1176:as* olika funktioner separat gör med ditt material så kommer du bli besviken över att din mix låter skit medan Chris Lord Alges låter skithäftig – trots att du har ställt in kompressorn exakt som han visar … Och så en sak till: Var rädd om och vårda din hörsel. Utan den hjälper inga kurser överhuvudtaget. * (bara som sidonot, det hör egentligen inte hit) Jag var länge ett stort fan av Michael B Tretow och gjorde allt i min makt för att få mina mixar att låta som hans. Han komprimerade skiten ur alla källor och använde nästan (inte alltid) bara 1176. Jag fick aldrig till det – trots alla mina hårt arbetande 1176:or (pluggar, såklart, vem fan har råd med 100 stycken 1176:or). Men det berodde inte nödvändigtvis på att jag sög som producent (det gör jag), utan för att jag var naiv nog att tro att hans teknik gick att applicera på dagens produktionskrav. Tretows mixar saknade oftast lite botten, även för sin tid för lite botten, kanske. Och mina mixar lät ljusår värre. Idag använder jag ytterst sällan 1176. Däremot har nästan alla mina kanaler idag en lagom jobbande LA2A.

RENEGADES - Wasted Years (Iron Maiden) [Moriska Paviljongen, Malmö, 23.9.2017]

Samma här, fast bara när jag spelar in sång och läckage är en absolut synd. Annars alltid AKG K240 eller OLLO, även om de senare är roligast att mixa med. (Fast det är numera sällan jag mixar med lurar efter att jag hottade min hemstudio till en nice man-cave med leksaker jag inte hade råd med som snorunge. Om jag mixar med lurar så är det för att/om jag behöver leta efter subtila defekter.) Tycker för övrigt att slutna lurar är jävligt klaustrofobiska ...

Konsekvensen som följer med (nya) hör-/studiolurar är att man har blivit ”hjärntvättad” av sina gamla, i det avseendet att man i princip har lärt sig hur de återger och representerar frekvenser. Så i det stora spelar det egentligen ingen roll hur coola lurar man väljer att ersätta sina gamla med – (första) spontanlyssningen kommer oavsett att leda till akut missnöje. Förr (inte längre) använde jag mina AKG K240 till i princip allt, referenslyssning, mixning och inspelning, till och med inspelning av sång (där man annars gör bättre i att använda slutna lurar). Men så fick jag för mig att köpa nya som alternativ. Det blev ett par OLLO Audio S4 som kostade 5x så mycket. Första lyssningen blev precis så: ”Vad i helvete!?”. Men jag visste att det var bra lurar (rekommenderade av ingen mindre än audio-geniet Claes Holmerup). Så det var bara att ”lära” sig de nya lurarna. Idag är jag så jävla nöjd. Sensmoral – innan nyinvestering av lurar: 1. Ställ in dig på att de kommer att upplevas annorlunda jämfört med dina gamla (och inte nödvändigtvis, eller sällan faktiskt, till det bättre). 2. Köp inte lurar för pengar du egentligen behöver lägga på annat (vardagsekonomi) 3. Så långt det är möjligt: testa dem innan köp.

Alltså, nu är jag inte bara en old fart utan även mer rockfarbror än något annat. Men jag har genom åren svängt mig i alla genrer utom reggae och latinamerikanskt (för de är så respektive himla glädjelösa för min konstnärsådra att jag helt enkelt bryter ihop), till och med dansband – alltså sådan "dansband" som många av forumets mor-/farmödrar och mor-/farfäder dejtade till på 70-talet. Men jag ger det en chansning. Om vi börjar med det produktionstekniska: Helheten är grötig och åt helvete klaustrofobisk. Och med det menar jag att man knappt hör (den annars coola) låten bland alla dess läten. Producenten/mixaren måste anstränga sig mer för att separera de enskilda källorna bättre så att de kan urskiljas (selektivt) utan att det andra runtomkring stör. För mycket övre register som resulterar i en ström av ilsket brustäcke över låtens andra fundament. Antagligen har producenten här pressat limitern till den grad för att uppnå åtråvärda -4 LUFS att allt som har fundament under 200 Hz smetats ut i övertoner som i sin tur lägger sig som en matta över allt annat och som sedan i sin tur slåss om utrymmet för att inte maskas bort. Och satan vad det ”pumpar” … Nu är ju ”ducking” en jävligt cool effekt, men den måste göras så att den ger en jämn, gungig, stadig rytmen. För om man får till den – genom att noga välja anpassade attacker och releaser (vilket ALLTID måste justeras beroende på BPM) – så blir groovet hypnotiserande och man bara följer det vare sig man vill det eller inte. Det artistiska utövandet: Då musiken är mer eller mindre programmerad och/eller bygger på presets så lägger jag bedömning för detta därhän då det saknar relevans (alla som kan sina syntar/pluggar vet hur man mjölkar dem). Det finns ingen artist bakom det. Men vad gäller sången så önskar jag – som själv är sångare – att ge lite tips. Tjejen som sjunger har en härlig röst med fin potential, men den är dels för ”svag”, dels för nasal. Med nasal menar jag inte nödvändigtvis att det låter förkylt när hon sjunger, utan att hon sannolikt borde pressa upp mer luft från mage och bröst. Nu låter det mer som att det ansamlas i halsen, forceras ut genom näsan, vilket får det att låta lite otränat. Som sagt, annars härlig röst. Killens (producentens?) röst/sång är däremot svår att säga något om. Där fanns ingen botten – man hörde mest konsonanter och distade vokaler, vilket kan bero på ovan nämnda pressade limiter. Eller så var det en konstnärlig avsikt. I sådant fall finns det inget att anmärka på. Låten: Förbannat bra! Jag gillade den mycket. Och om den jobbas på lite till med beaktande av tips som kommer in, så kommer den att bli förbannat jävla bra!

Haha! 😄 Du är ju för skön ... Någon sådan koppling gör i alla fall inte jag. Jag ifrågasätter oavsett vem, vad och vilka. Om jag gör det offentligt eller behåller det för mig själv beror på ... (fortsätter nedan) ... om jag rimligen kan anta att vederbörande ber om kritik. Men då ligger ansvaret på mig att garantera att min kritik blir konstruktiv. Oavsett vem du ger kritik så är det din skyldighet att inte bara peka på brister utan konsekvent även ge förslag på hur dessa brister kan elimineras. Om du inte kan det, så ska du behålla dina synpunkter för dig själv. Det finns inget mer meningslöst för den du ger kritik – eller taskigare av den som ger kritik – att säga sig något i still med "Din sång suger något så in i helvete! Men jag kan inte sätta fingret på varför!" Med det sagt: Om en musiker/låtskrivare uttryckligen efterfrågar min (konstruktiva) kritik, men att detta sedan resulterar i att denne känner sig kränkt på grund av kritiken, då har "musikern/låtskrivaren" i fråga inte fattat grejen och borde omedelbart lägga av med allt som har med musikaliska och litterära verk att göra. Sådana personer har uppfostrats fel av sin bransch och bara sabbar för andra. Jag blev förstås nyfiken på den specifika tråd du nämnde ("TS söker sångerska i Göteborg"). Jag tolkar inte innehållet som att kompositören ber om kritik. Han/hon snarare presenterar ett musikaliskt utkast som ska ligga till grund för samarbete där en utomstående söks för att bidra med sång(melodi) och text. Inget konstigt alls – det var så Hellvalla Burn började ... 🙂