Valle

Njae ... Ligger nog inget genialt bakom. Snarare en vedertagen metod där man dubbar och blendar gitarrer till vansinne och dessutom med olika stärkare med varierande gain, varav en av källorna är så löjligt gainad att man endast hör just "surr" ... Det är dessutom inte helt ovanligt att producenter experimenterar med att någon av dubbarna ska vara en torr, linad signal vars (enda) uppgift är att bibehålla ton och attack. Den där upplevda boosten runt 2-3 kHz, den befinner sig sannolikt långt tidigare i signalkedjan, i någon av listans olika pre- eller power-amps eller för all del högtalarna. Jag är helt övertygad om att det "mixen" av dessa dubbar/kombinationer som gör slutresultatet, snarare än en post-EQ på hela signalkedjan.

Det där var ju riktigt nördigt! 🙂 Du har säkert rätt ... Min amatörmässiga gissning är ju att den där boosten likväl kan komma från stärkare/högtalare/mic istället för nödvändigtvis post-EQ. Särskilt stärkare har ju sina egna idéer om vad som ska hända när man till exempel drar på frikostigt med "presence". Och just Marshall är väl glada i att sabba den frekvensregionen för sångare ...

Haha! 😃 Aaarghh … jag vet! Grejen är ju att jag faktiskt lämnade på det datumet (eller nära i alla fall) och höll mig borta i tio år. Eller ja … jag ”lurkade” ärligt talat under alla dessa tio år. Det fanns trots allt mycket kul och informativ läsning att gå tillbaka till. Har jag (o)tur är jag fast igen. Tio (nej, elva) år äldre, tio (nej elva) år visare – men precis lika fyrkantig och principfast som vanligt; de ränderna går nog aldrig ur. Kram på dig med, såklart! 😊

Nästan alla lät så mid-90s … 😉 Nu ska jag bidra med ett jävligt tråkigt svar 😁 Just Therapy? kanske aldrig lockade mig, men däremot liknande band – ljudmässigt, då – som Alice In Chains, Foo Fighters och Union, för att nämna några. Alla dessa band hade, till att börja med, en gemensam nämnare: Win the fucking Loudness War! (Sedan kom LUFS och satte krokben för alla Chris Lord-Alge-wannabes, men det är en annan story.) Mycket att ljudet vi hör från dessa bands produktioner är väldigt aggressivt och in your face. För många rentutav (anatomiskt) tröttande i längden. Det handlade om att döda transienterna i den mån det gick utan att för mycket sabba pulsen och rytmen i såväl enskilda källor som hela ljudbilden. Detta resulterade i att redan överkomprimerade källor som löjligt gainade guror, och som hade färre eller mindre känsliga transienter att resa sig i upplevd nivå jämfört med transientrika källor som exempelvis trummor. Och var gurorna dessutom 100% panorerade åt ömse håll, vilket de väl nästan alltid är även idag, så fick man en väldigt attraktiv stereobredd på köpet. Och jag tror faktiskt att det snarare är stereobredden som fångar din förtjusning, snarare än hur gitarrerna är rattade. Jag skulle vilja påstå att det inte ligger någon särskild ”unik” hantering av Chris Sheldon när det gäller mixningen. Att det är Gibson och inte ESP, Marshall och inte Mesa, överraskar mig inte. Allt handlar om ”gain” och massor med dubb. Och givetvis hur det är mickat. Eller var mickat snarare. Idag är det väl ingen som dissar en förstärkarsimulator bara för sakens skull – möjligen i sådant fall producenter som har lagt ner miljontals på en handfull olika förstärkarenheter och behöver propagera för dessa. You can do it! 🙂

Eller så använder man den här pluggen som gör allt skitgörat: https://acondigital.com/products/remix Inte riktigt min grej att hålla på med sådant. Men om man behöver göra det snabbt, så ...

Vänligen definiera "låga toner".

Köpt på IKEA för kanske tio år sedan. När jag inredde min mancave/studio (2021) behövde jag två nya (en över bordet, som nu, och en där den töntiga lilla disco-kulan hänger) men konstaterade att lampan hade utgått ur deras sortiment. Förståeligt, då den är skitbökig att inte bara sätta upp och få att hänga rätt/snyggt, utan även en sådan enkel sak som att byta glödlampa. Men jag älskar designen, och har inte hittat någon motsvarande lampa. Så den gamla får hänga där tillsvidare.

Ja vaffan ... är man gubbe, så är man. Det jag har idag (i studio-väg) var rena fantasin för den 15-årige Valle som satt på sitt rum i föräldrahemmet och spelade in på sin Tascam Porta One. Akustik och dess behandling var något jag varken förstod eller hade trott var något viktigt. Idag har jag en egen mancave där jag kan spela in (hela band om jag vill, men det gör jag inte), mixa och givetvis festa. Den observante noterar att jag är en sucker för retrofuturistisk design. (Min dotters pojkvän sa en gång "Din farsas studio ser ju fan ut som en porrstudio". Komplimang, om man frågar mig ...)

För det första: Den "tydliga och klara" sången behöver du så långt det går säkerställa redan under inspelningen. Tyvärr. Om du ändå vill äventyra resultatet genom att ignorera den tumregeln och istället "fixa skiten i mixen", då förutsätts att du är mycket väl bevandrad i allehanda post-verktyg (EQ, kompressorer, etc), särskilt om du begränsas till att använda en 3-bands EQ. För det andra: Vad som eventuellt uppfattas som "oskön" frekvens i solo-läge kan mycket väl ha en högts avgörande betydelse för helheten, dvs, när du inte mixar i solo-läge. Eller tvärtom. Ett typiskt misstag vi alla gör är att i solo-läge ratta fram, exempelvis, ett fett gitarrsound, bara för att när vi sedan ska lyssna på helheten blir förfärade över hur jävla fel det låter. För det tredje: Vi jobbar och lyssnar på olika sätt och med olika avsikter. Jag har personligen funnit att det är bättre när man i första hand skär bort sådant som låter fel än att boosta sådant som (redan) låter bra. Fast det beror såklart på var i effektkedjan din EQ finns. Och sist: En "otydlig och luddig sång" kan totalsabba en annars bra mixad låt.

De flesta "top-mixar" idag kan man nog lugnt utgå ifrån är medvetet mixade till det resultat du upplever. Om basfrekvenserna är mer framträdande i vissa delar av låten, så är det nog det som var tanken också. Bas (frekvensen) är ju inget vi bara hör utan även "känner". Alternativt, men mindre sannolikt, beror sådant på slarv eller likgiltighet inför slutresultatet. Och eftersom det handlar om "top-mixar" utesluter jag okunskap i sammanhanget. Min filosofi är att om det låter bra i en komplett frekvensåtergivning (monitorer) så kommer det att låta OK i andra anläggningar också, inklusive lurar. Du kommer ändå ALDRIG att får det att låta lika bra överallt hur proffsig du än anser dig vara. Givetvis behöver man checka av sin mix då och då. Förr använde jag förutom lurarna gärna min laptop (anpassad) och en boombox, och ibland bilen. Inte lika viktigt idag. Dels eftersom jag har fått in en rutin för hur jag ska resonera när jag mixar, dels för att det finns enkla pluggar som hjälper mig med detta. Ett sådant verktyg är utvecklaren TBProAudios gratisplugg ISOL8, och som jag varmt rekommenderar. Ett annat exempel är Sonibles "true:balance"; ett bra hjälpmedel, men företagets kundengagemang lämnar en inte alltför blygsam del övrigt att önska. Dessa pluggar i kombination gör det lättare för dig att upptäcka vad i ljudbilden som fattas eller som det är för mycket av. (Förr blev du tagen som oseriös amatör om du använde sådana verktyg. Men idag har även "proffsen" förstått att de inte är eller någonsin varit genier med superhörsel och därför välsignat pluggar av liknande slag.) Efter många års misslyckade försök att låta som mina (producent)förebilder fick jag ge upp med insikten att jag helt enkelt inte var duktig nog. Så jag bestämde mig för fortsättningsvis bara gå efter vad som lät OK i mina öron, och där är jag än idag. Jag blir aldrig 100% nöjd, det är alltid något som bråkar och krånglar i ljudbilden, men jag är oftast tillräckligt nöjd för att våga releasa skiten. Ungefär så, typ.

Jag är ledsen, men jag försökte verkligen förstå din kommentar. Det gick tyvärr inte så bra. Det är absolut inte illa menat, och jag respekterar att svenska inte är ditt vardagsspråk. Men jag skulle starkt rekommendera att du skrev på engelska istället – om det är relevant för dig att bli förstådd korrekt. AI är trots allt ett komplext ämne som jag misstänker kräver (förtjänar) tydligt språk i diskussioner. I mean, I have a strong feeling that most of your lyrics are written by you in English, am I right? And if so, if you stick to English in your posts as well, I'm pretty sure your comments would make more sense to your fellow community members. Again, no offense.

Med viss reservation för att jag totalt missuppfattar vad de senaste inläggen försöker förmedla, så: AI skriver knappast ”bättre” texter än en biologisk hjärna. AI komponerar knappast ”perfekt” rock – som för övrigt inte alls ”död” – eller ”perfekt” musik överhuvudtaget. Det är fortfarande en biologisk hjärna som matar kriterier och/eller förutsättningar. Och resultatet kommer likförbannat att tolkas olika av olika individer som tar del av resultatet. Den som är eller blir beroende av att AI helt eller delvis ska behöva sköta ens låtskrivande och produktioner gör ju det för att vederbörande saknar erforderliga skills eller resurser, eller helt sonika lider av allmän lathet (jag kan ibland räknas till det senare). Och hur ”perfekt” det än låter, så kommer det finnas de som anser att det inte på långa vägar alls låter ”perfekt”. Att vara bekymrad över att AI:s framfart indirekt kommer att göra ens egen konst/förmåga överflödig är förståeligt. Jag tycker dock att vi överdramatiserar sådana bekymmer och glömmer bort att AI i konstnärssammanhang egentligen bara är en ”box” med en samling pluggar som faktiskt inte är märkvärdigare än de enskilda instrumentpluggar vi redan använder oss av idag. Själv använder jag pluggar för trummor, bas, piano och akustisk gitarr. Och även om jag inte alltid har kvar samtliga dessa pluggar i slutproduktionen, så är det så jävla najs att veta att man kan behålla dem om man vill. Det enda jag kör ”äkta” (i brist på bättre uttryck) idag är (el)gitarrer och alla sångröster. Men det är inte för att AI/instrumentpluggar inte nödvändigtvis fixar det, utan för att jag ställer högre krav på resultatet än vad jag anser AI lyckas generera med just dessa källor. Textförfattande är dock det sista jag i dess helhet kommer att överlämna åt AI att generera. Detta eftersom jag dels har mycket lätt för att författa texter (att jag tycker det är skittråkigt är en annan sak, förstås), dels för att 99% av mina ord och metaforer kommer från egenupplevd erfarenhet och som bara min hjärna kan veta, omvandla, värdera och tolka. Visst, jag skulle kunna generera om och generera om texter till dess att sammanhanget slutligen klaffar, men palla liksom! Sedan kan jag ju erkänna att om det nu kommer till den framtid där AI kan generera all min musik helt och hållet efter mina förutsättningar och jag även låter AI författa mina texter, då anser jag att jag av moraliska skäl inte längre kan hävda rättigheterna till verket. I alla fall inte som upphovsrättslagen ser ut idag. Som sagt: Oro och bekymmer över AI:s framfart (inom konstvärlden) är förståelig men bör inte överdramatiseras. Det enda som kan komma att ske är att du behöver mäta dig med andra konstnärer som till skillnad från dig väljer kraftfullare och effektivare hjälpmedel för att producera sina alster. Och om den mätningen stör dig, då lider du sannolikt av en rejäl dos fåfänga (inget fel i det!), och då har du två val: fortsätt med fåfängan och fortsätt göra det du är bäst på, eller bli en med den blivande grå AI-massan … Fast lite coolt är det allt, det där med AI 🙂

Precis! Lite underförstått i min novell till inlägg: Instrumentpluggar (skrämmande bra idag jämfört med bara några år sedan) Analysverktyg som Ozone och True:* (typ Voxengo SPAN på crack) Notation Software (vet inte riktigt vad det heter på svenska, notskrivarverktyg?) "Intelligenta" kompressorer/limiters och EQ:s För att inte tala om verktyg som korrigerar falsk sång och falska toner överlag Eller, för all del: pluggar som simulerar analoga maskiner (tape, etc), vilket verkligen känns som att vi idag hycklar mer än någon annan period bakåt och ger alla inspelningshjältar från förr en riktigt blöt lavett i ansiktet (jag är också skyldig och jag har också pudlat där). m.m.

Aaah … Fake-maker, konst(närs)dödare, människans undergång, artificiell intelligens … Kärt barn har många namn. Jag är uppväxt med Star Trek, Månbas Alpha (eng: Space: 1999), samt alla tänkbara SciFi-filmer som finns där ute. Jag var alltid lika fascinerad över som längtansfull över att all den där häftiga tekniken en dag skulle bli verklighet. Video-samtal – WOW! Nu sitter jag i dagliga, utdragna Teams-möten. Handledsaccessoarer som visar temperatur och syrenivå – WOW! Nu siter jag med en Smart Watch som inte bara mäter mitt blodflöde och hur högt över havet jag befinner mig, utan även tråkar ihjäl mig med stressnivåvarningar. Skyddsfält och pilotlösa farkoster – WOW! Nu programmerar jag min bil att mer eller mindre köra helt av sig själv, hålla avstånd och hålla sig innanför väglinjerna, men paradoxalt nog så länge jag har minst en hand på ratten (annars lyser hela instrumentpanelen upp som en jävla julgran med ”TA ÖVER KONTROLLEN”-varningar). Jag är vän av AI, för jag har alltid insett fördelarna med fenomenet. Och inte ens The Terminator har fått mig att ändra min approach till AI. Som med allt annat i våra liv och vår planet så kommer det alltid att finnas motpoler och rötägg som lever i en sorts mentalbubbla som självutnämnda övervarelser, och som använder sin kreativitet till att göra det värre för allt och alla utanför den bubblan. Den sortens tänk och individer kommer att finnas ett bra tag till. Så länge deras egen AI inte baktänder och förgör dem … *host host* När det kommer till musik (konst) och AI, så kan det av allehanda skäl vara lätt för oss konstnärer att känna olust eller bekymmer. Men vad exakt är det vi inte gillar med AI? På vilket sätt påverkar det ”mig” och ”min” konst? Jag tror mycket ligger i en sorts rädsla över att bli undanskymd eller överflödig; att vi nu tvingas mäta vår talang med andra konstnärer som använder en ”fördelaktigare” teknik för att åstadkomma det vi själva gör, fast på bråkdelen av tid och med kvalitet som vi själva ibland inte lyckas få till. Sedan skulle jag nog satsa en slant på att det råder en del egoism och ignorans också. Vi glömmer bort att utvecklingen har pågått hela tiden. För det var ju knappast så att storbandsproducenterna på 1940-talet kallade in trummisen och bassisten först för att lägga grunderna, sedan blåsorkestern, och sedan sångarna; det var bara att knöka in hela jävla högen och trycka på ”record”. Och var det så bara en (1) som tabbade sig under tagning, så var det bara att bryta, och så fick samtliga 50 medverkande ta allt från början. När 4-kanalsbandarna kom på 60-talet, och The Beatles blev bossarna bland konstnärerna, så var det nog många storbandsproducenter som såg på 4-kanalsbandarna som antingen ”fejk” eller som slutet på ”riktig musik”. Sedan kom datorerna – och jag tror inte det finns många kvar, ens någon, som är seriösa med sin musik och som inte gör huvudsaken av sin konst på dator. Så länge du som konstnär själv anser att det du skapar är sprunget ur dina idéer och din kreativitet, då ska metoderna och medlen inte spela någon roll. Möjligen kan det uppstå olustiga situationer där du eventuellt behöver försvara din rätt till verket efter att ”bara ha tryckt på en knapp” och där teknikern gjort resten. Men å andra sidan, visst, det är ju så en kamera funkar, så … Det är ju knappast så att alla sitter och målar/tecknar varje jävla selfie och måltidsbild de postar på Facebook. Tur för Vincent van Gogh, antar jag. Kul ämne! 🙂

Jag kollade lite snabbt, och din fråga besvaras i tråden. Men för att krångla till det en aning: Såvida du inte har något särskilt avtal med förlag eller företag där du har upplåtit sådan anmälan/administration, så är det du själv som anmäler verken till STIM. Annars uteblir/försvåras ersättning. Jag utgår då också från att du är STIM-ansluten.

Jag var involverad i förlagsverksamhet under åren 1997-2002, där jag i huvudsak skötte upphovsrättsfrågor (avtal, etc), men även A&R samt en del managing. Först och främst: Inget förlag vill gå miste om en guldkalv! Med det sagt: Ju större förlaget är (jag var på ett mindre), desto tuffare blir det för dig som potentiell låtskrivare att bli uppmärksammad. Ett namnkunnigt förlag får MASSOR med demos i alla tänkbara former och format sända till sig – nästan dagligen. Det säger sig självt att förlaget inte hinner lyssna på allt som kommer in, än mindre ge respons på det. Och om man som förläggare ändå sätter en rutin för att man ska ”beakta allt som kommer in”, då lyssnar man ändå sällan på hela låten, utan endast utvalda delar som man random ”snabbspolar” till. Låten har vid varje lyssningstillfälle endast sekunder på sig att fånga uppmärksamhet. Därefter sållas bidragen, där den största kategorin heter ”papperskorgen”. Och så skickas ett stencilerat meddelande (ibland inte alls). En sak som jag noterade på den tiden (det kanske har ändrats idag, men det tror jag inte) var att många låtskrivare bara skickade in själva låten och sedan till detta endast namn och telefonnummer. Detta betyder inte nödvändigtvis att granskning uteblir, men om din låt inte är extraordinärt bra, men ändå OK, så finns risken likförbannat att den hamnar i gömmorna. Förlaget har knappas tid eller resurser att ringa upp den som utger sig för att vara låtskrivaren, ta reda på vem denne är, dennes meriter, eller i övrigt forska efter referenser som kan anses ge opartisk information om den som skickat in låten – sådan information behövs i samband med inskickandet. MEN – informationen ska vara så kortfattad som möjligt men samtidigt så informativ som möjligt. Dessutom, din låt (eller snarare framförandet/inspelningen/presentationen) behöver vara av hög kvalitet. Utifrån detta bör man som låtskrivare rimligen kunna dra slutsatsen att man behöver besitta förmågan att lyckas sälja in sin person och sin förmåga att prestera och leverera på begäran – inte bara låten i sig. Den bistra sanningen är att nästan vem som helst kan skriva/spela in en låt, men om man presenterar sig ointressant så blir etiketten därefter. Jag säger inte att just du är ointressant eller oförmögen att sälja din konst, inte alls, utan försöker bara vägleda i frågan som du ställer och påståendet som du rundar av med. Lycka till! 🙂

Nu jävlar pratar vi "förr i tiden"-produktion. Men jag är böjd att hålla med. Det blir maffigare att lyssna på i anläggning, medan det i lurar kan suga granit. Om man har en "busy" leadsång kan dock mono-körer strula till det med att få bra balans med annat – eller faktiskt, hela ljudbilden.

Förr, när jag för det mesta mixade hårdrock brukade jag nästan alltid panorera enligt "solfjäder"-metoden, där jag spred alla källor jämnt fördelat över stereobilden. Med tid har jag underligt nog börja föra körer allt närmre center. Sällan mer än 50% på sidorna. Eftersom jag dubbar alla röster så panorerar jag varje stämma v + c + h. Då får jag bredast upplevelse. Men som sagt, sällan mer än 50% vad gäller sidorna. Den i mitten brukar jag dessutom konsekvent minska nivån på en aning. De gånger jag väljer att ha stämmorna (hela dubben) panorerade tillsammans åt ett håll, så är det oftast för att uppnå särskild effekt eller tydligare artikulation. Personligen tycker jag att det låter lite mer "vintage" då. De "yttersta" sidorna reserverar jag för instrumenten. Att mixa körer så att de hörs tydligt men ändå inte ska få ta upp för mycket utrymme kan bli knepigt ibland. Ju fler instrument som brakar på samtidigt desto grötigare riskerar det att bli. Men har man tid, ork och lust, så går det till slut.

ELO är så jävla bra! 🙂 Analogfreak, för helvete ... det är ett under att du och jag aldrig kom överens om någonting förr 😉 (Av vad jag minns, i alla fall.) EDIT: Fattas bara att jag ska kramas med JJRockford och Signia också ...

Förr, på egna produktioner, brukade jag också ta in andra musiker. Men inte för att dessa nödvändigtvis var vassare på sitt än jag, utan för att vissa instrument är så jävla tråkiga att lägga; bas och (ironiskt nog för sammanhanget) akustiska gitarrer, exempelvis. Då var det bekvämare att ”dirigera”. Det jag däremot än idag nyttjar andra artisters expertis för är körer. Jag är sångare, en trygg sådan, och skulle lätt kunna lägga körer själv. Problemet här är dock dels att jag älskar att arrangera mustiga och komplexa körer, dels att körer behöver varians (i rösterna) för att låta naturliga. När jag lägger säg tre-, ibland 4-, stämmiga körer själv så låter de alldeles för – ta nu detta rätt – perfekta. De blir liksom mer som ett instrument och mindre som en kör som består av riktiga människor. Jeff Lynne är exempelvis en av mina stora idoler vad gäller musikarrangemang, och han lägger gärna alla körer själv, och fast det låter skitbra så finns det där lilla störmomentet där i att man hör hans röst hela tiden. Det är förövrigt oftast min fru och min dotter (tillsammans med mig) som jag engagerar i mina körarrangemang. (De sjunger även lead på vissa låtar.)

Nu vet jag att du såklart säger det med glimten i ögat när du frågar om din idé skulle vara "brott mot allemansrätten". Men ändå: När du skriver/producerar en låt så formar du ett avtal mellan dig själv och låten (även när en tredje part uttryckligen ber dig skriva åt denne). Vad andra tycker ska inte spela någon roll. Det är ditt signum det handlar om och efterfrågas, ingen annans. Dealen har bara tre huvudkrav: 1. Det måste få låta så som du vill 2. Låten måste få dra fördel av det du vill åstadkomma 3. Du ska få nyttja alla de metoder du själv finner lämpliga för att uppnå det resultat du är ute efter Ställ nu din fråga igen med dessa tre punkter i beaktande, och du har ditt svar. Jag har flera låtar inspelade där jag exempelvis dubbat en akustisk* gura till totalt fyra spår (två normal öppning respektive två med capo), och därefter lagt till ytterligare två spår med elektrisk (ren) gura. Detta har gett mig en djup och fyllig akustisk gitarr (el-gurorna ska bara anas). Och jag gjorde detta för att låten behövde det, och därför hade det knappast betytt ett skit vad andra hade haft för synpunkter angående det. Kör hårt! 🙂 * Edit: Stålsträngad

Det där tror jag låter jävligt långsökt/avancerat även för Tretow 😉

Jag måste säga att jag beundrar din aproach. Du spelar in old style där man "spelar in det man vill ha" – och tar riskerna med att det kan bli skit längre fram i mixen. Jag är alldeles för chicken shit för det; jag spelar in så mycket av materialet det går, och så redigerar jag i efterhand.

Många gör på olika sätt. Och (det skittråkiga, men ändå mer eller mindre korrekta) standardsvaret a la Gearspace-besserwissrar är att man ska ratta så att det passar låten och/eller din smak. Jag personligen: Leaden har jag alltid dead center, även dubben, eftersom jag oftast jobbar med många källor ("busy" mixrar) som behöver plats på sidorna. Dubben hamnar nivåmässigt oftast en bra bit under leaden, säg 6-10 dB under. Ett tips är att börja (med dubben) från 0, och öka sakta tills du tycker att sången får den där fylligheten, och backa en aning. Om du får för mycket av dubb kan det låta som att leadsången tunnas ut, men är ändå stark i förhållande till annat, och det vill vi inte. OBS! När jag gör detta gör jag det INTE i solo-läge, utan genom att lyssna på hela mixen samtidigt.

Nej, jag vill inte ifrågasätta 🙂 Du har uppenbarligen nörd-öron som en annan, men vi lyssnar kanske på olika sätt och med olika "förväntningar". Du har inte nödvändigtvis fel. Men jag lyssnade på låten. Och ja, det finns helt klart en "effekt" lagd på Fridas verssång. Men endast på en av leadspåren (lead+dubb). Kan inte med säkerhet säga vad det är för effekt, men det låter lite som aningen förskjutning av hela signalen (körs genom en 15-ish ms delay?), eller som du säger pitchförändring. Men jag kan inte hjälpa höra att det faktiskt ligger en dubb där. Redan i första versens tredje fras ("all I do is eat and sleep and sing") tycker jag mig höra att en av dubbarna inte hänger med i "siiing". Inte så att det blir fel, men så att jag tycker mig höra en fördröjning.