Valle

Precis! Odysséen var väl ett typiskt exempel på "muntlig publikation"... ? Fast rim i all ära... Idag är även själva rimmandet i sig en konst. Få saker är så avtändande som ett dåligt/framtvingat rim.

Jag är precis likadan! Helt jävla hopplös på att komma ihåg såväl andras som mina egna texter; fast det gäller för det mesta bara verser. Inför eventuella gig måste jag älta och lära in små "kodmeninngar" för varje enskild låt för att det ska fungera — t.ex. ta första ordet i varje fras och skapa en (om än totalt intetsägande) mening, typ: "You-you-there-all-the". Jag är dessutom väldigt beroende av att det ska rimma. Jag tror att det, åtminståne i mitt fall, handlar om att jag värdesätter komposition högre än text. Jag älskar att komponera, men ser i princip textskrivande som ett nödvändigt, fruktansvärt ont. Det är också därför som mina texter oftast blir banala historier om hur jävla bäst och oumbärlig "jaget" är. Och så om sex, förstås. Och sprit.

Jo då, visst är sök/ersätt ett bra verktyg. I mitt "textverktyg" kan jag dessutom använda s.k. Regular Expressions för än mer hippa sökningar/ersättningar — typ "\<([^ ]+)[ ]+\1" 😉 Re: "teaser" (utdrag för synpunkter/bedömning)... På sätt och vis låter det intressant, men för mig skulle det innebära rena katastrofen; jag skulle aldrig bli klar om jag hela tiden fick tips och råd på hur jag kunde förbättra innehållet. Men visst, varför inte? Eller inte. Jag får se. Fan. Men du har en poäng där, Roffe — lika bra att köra igång (fast jag väntar i och för sig på mer, kompletterande underlag). Och när skiten är klar skickar jag korr-exet! Det var du som sa det! 😉

He he... 🙂

Jag måste säga att jag är oerhört glad över alla tankar och tips ovan. Jag tar verkligen till mig av det ni säger och kommer givetvis att överväga det mesta. Hmmm, pixlar och svarta rutor över ögonen... Jag vet inte. Min önskan är att få publicera en öppen och ärlig musikbiografisk berättelse. Att fingera namn och dölja/pixla ansikten får kanske min berättelse att framstå som alltför påhittad och falsk, vilket jag helst vill undvika. Sedan hör det ju lite till saken att jag skriver i första hand för min egen (fåfängas) skull. Några författares tips som jag har fått lyder att man inte bör skriva om vad man tror andra vill läsa om, eller vad man anser att andra minsann bör lära sig. Man bör skriva en bok som man helst hade velat läsa själv — och det är ungefär så det är tänkt i mitt fall. Om boken skulle vinna (positivt) gehör utanför min egen bekantskapskrets så skulle jag bli — förutom oerhört glad, så klart — mycket förvånad. Re: Lägga känslorna åt sidan och hålla mig till fakta utifrån dagboksanteckningarna... Givetvis kommer läsaren förstå känslorna som bubblar inom personerna och som styr deras handlingar i berättelsen. Känslor kommer att skildras men jag kommer att vara rätt så försiktig. Jag vill undvika att mina dåtida känslor åter väcks till liv och så att säga färgar slutresultatet på ett felaktigt sätt; jag vill inte framstå som en gnällskit som hävdar att alla mina handlingar var de rätta och att alla andra hade det satt rejält om bakfoten. Även om jag faktiskt ibland framstår som en gnällskit som hävdar att alla mina handlingar är de rätta och att alla andra har det satt rejält om bakfoten. Några smaskiga avslöjanden a la Jan Guillou strävar jag inte efter; om det blir några extraordinära avslöjanden så blir det förmodligen några om min egen person. De kontroverser som eventuellt skulle kunna uppstå, beror i så fall på ännu pågående konflikter (eller sådana konflikter som aldrig kom att klaras upp när det begav sig). Jag vågar gissa på att någon kommer att hänga upp sig mer på att jag faktiskt publicerar något som kanske borde "vila i frid" — snarare än på hur sanningsenligt innehåller är. Jag vet inte riktigt var gränsen för förtal går när jag skriver om personer som inte ryms inom ramen för vad som kan anses vara av allmänintresse. Om jag t.e.x återger en händelse av hetaste laget som utspelar sig på en toalett, backstage efter ett gig, mellan mig och en tjej vars namn jag fingerar, då ser jag inga direkta problem. Men om jag berättar om hur en av nyckelpersonernas leverne ledde till negativa konsekvenser för bandet så kan jag få problem oavsett namnet är riktigt eller fingerat. Jag funderar vidare... Förmodligen gör jag det svårare för mig än jag behöver.

Något däremellan. Ett stort plus för din insikt, förresten. Du har verkligen koll på läget.

Producer and Guitarist: Bob Kulick ... [4:57] Vad i helvete!? (Trummorna måst ha varit Addictive Drums... inte för att det på något sätt måste vara en dålig sak. Men ändå.)

Tack för intressant respons, AnthonyS! Min story är givetvis "sann" — jag skulle inte våga hitta på i just det här sammanhanget. Dessutom är det mesta av underlaget gamla "dagboks"-anteckningar, från vilka jag ignorerar "känslorna" och endast fokuserar på händelsen. Till detta ska nämnas att jag gjort en ganska så noga bakgrundsresearch när det gäller detaljer som kan tänkas vara "hotta". Det är inte för mitt höga nöjes skull. Som jag sa ovan så kommer boken att innehålla bilder på huvud-/nyckelpersoner — och då är ju fingerade namn ganska så fjantiga, don't you think? Självklart har jag kollat med majoriteten av huvud-/nyckelpersoner. Eller snarare, jag har berättat om att jag vill berätta HELA storyn och att jag har för avsikt att trycka det i bokform tillgängligt för hela världen. Alla har reagerat positivt — men visst, vad som är "hela" storyn kanske varierar från person till person. Några av huvud-/nyckelpersonerna har jag däremot inte kunnat få tag på, och det beror på å ena sidan för att en konflikt ännu rasar (hos min motpart, alltså), å andra sidan för att jag inte vet var de finns att få tag på. I några fall har de dessvärre lämnat jordelivet. Men fan... Man måste ju kunna skriva om "vad som hände" utan att behöva drabbas av det ena hotet/gnället efter det andra. Jag tror inte att man måste vara just "EXTREMT försiktig" med vad man skriver, men däremot lite taktisk. Om någon av "huvud-/nyckelpersonerna" i min berättelse skulle hänga upp sig på att jag t.ex. berättar om ett superblött backstage-party, som förutom många andra inbegriper huvud-/nyckelpersonen, så skulle jag inte se poängen med reaktionen. Varför? Jo, för att det ju för fan är hur uppenbart som helst att huvud-/nyckelpersonen måste ha varit med — även om jag inte nämnde hans/hennes person. Tack för tipset! Delvis ska jag ta till mig det. Men så är det det där med bilder...

Nej, fan, jag tror inte att min story är fängslande nog för att något förlag är berett att stå för kalaset. Jag ger ut eländet på mitt eget förlag (Valenzia Vision). Visst kan det tyckas vara dyrt; jag räknar med en sisådär 6000-7000 SEK (exkl. moms) i initiala kostnader. Jag tänker anlita POD-företag, då det är det enda för oss wanna-be-författare 😉 som gäller. De fixar skitgörat runtomkring som pliktexemplar, reggning av ISBN etc. Det är dock för mig viktigt att poängtera att jag gör inte det här för att försöka bli någon bestsellerförfattare, utan bara av ren fåfänga av att kunna skryta med att ha "gett ut en bok". Jag vill bl.a. ge mina döttrar en liten story om hur "bad" deras pappa en gång var, hur allt gick till och vad som hände. Hursomhelst, ett litet tips (till sign. debatt, om inte fler): Det finns faktiskt ett i princip gratis sätt att ge ut sin bok, och det är via Vulkan. Men så snart du vill vara med att "tycka" (om tryck, antal exemplar, format etc) så börjar det kosta — och då är Vulkan som vilket POD som helst. Men det är värt att kolla in.

VA!? Det var som fan... För övrigt tycker jag nog — trots allt — att en "sång-avdelning" är lika lönlöst som att ha en avdelning för (låt)textförfattande. Såväl sjungandet som författandet i sig är så pass personligt att det inte går att "överföra" i form av "tips". Det finns egentligen bara ett tips och det är att öva. För det behövs ingen forumavdelning.

Jo, Ballhagen, du har en poäng där. Men det behöver inte bara handla om maskering av personliga egenskaper/detaljer. Det kan ju vara händelser runtomkring som på ett eller annat sätt kan leda till att personen blir identifierad. I övrigt (ett litet förtydligande till Demonproducenten och hans beundrare, Martin): anledningen till att jag i princip känner mig manad till att inte köra med fingerade namn på huvud- och nyckelpersoner är för att dessa med stor sannolikhet kommer att förekomma på bild i boken. För visst vore det väl lite väl fånigt om jag skrev ett påhittat namn under respektives bild. Det är trots allt en berättelse om ett Heavy Metal-bands tid "i livet" (då avsaknaden av illustrationer skulle vara rena idiotin), inte en självbiografi om fenomenet Valle 😉 Yes, fan!

EDIT: Tog bort vad jag skrev ursprungligen — jag massuppfittade. Förstår vad du menar. MEN — även om du fingerar namn så kan man åka dit för förtal om det rimligen går att identifiera personerna.

😆 Jävlar vad du svär... Något du försöker poängtera? 😉

Tjabba, fan! Jag har sedan ett antal år tillbaka filat på något som så småningom var menad att uppfylla en sorts ungdomens dröm, nämligen att skriva en bokjävel. Det är egentligen inte så himla märkvärdigt i sig, drömmen om att skriva en bok alltså, de flesta som "krisat 30" får för sig den ena fåfängsfånigheten efter den andra. Men nu har det uppstått lite knivigheter: Å ena sidan; jag upplever det som att jag har passerat "point of no return" när det gäller att fullborda mitt superverk — eller rättare sagt, min dröm. Att inte efter alla års samlade anteckningar ta steget till färdig bok skulle definitivt vara förlust på många plan — för mig (inte för att det nödvändigtvis skulle beröra någon annan). Det enda kruxet som återstår är att renskriva skiten och skapa en snygg och lockande disposition. Tryck och utgivning blir däremot inga bekymmer. Å andra sidan; "boken" är en självbiografisk skildring av ett semiokänt Heavy Metal-bands meningslösa kamp, såväl internt som externt, för framgång under 1980-talet... Bländande unik story, inte sant? Och det finns tillräckligt mycket musik, maktkamp, slagsmål, svek, bråk — och så en gnutta sprit, droger och sex förstås — för att få ihop något läsvärt. Det tror jag nog. Fast det blir ju lite extra känsligt när det gäller skildringar av verkliga händelser. Hur ärligt, sanningsenligt och korrekt du än återger en (verklig) händelse finns det alltid en liten risk att någon åberopar förtal. Jag har förstått att det är väldigt sällan som en författare verkligen blir fälld för förtal trots att det stäms till höger och vänster. Men det händer då och då. För ett tag sedan läste jag om en författare (vars berättelse handlade om en handikappad flicka) som blev fälld för förtal — i berättelsen var huvudpersonernas namn fingerade, men på ett ställe hade författaren "missat" och råkat avslöja en av personernas riktiga namn. Själv har jag för avsikt att konsekvent namnge huvud- och nyckelpersoner men däremot fingera namn på personer runtomkring, som t.ex. före detta flickvänner Min story är på inga sätt särskilt smutskastande men på sina håll kanske lite för intim för den enskilde personen. Men det handlar trots allt bara om sammanhang och relevans — alla detaljer jag tar upp är på ett eller annat sätt knutna till storyns röda tråd. Någon "hämnd" eller liknande skit är jag inte alls ute efter. När kändisar skriver sina musikbiografier så kan de namnge ganska så fritt eftersom där, så att säga, ligger ett visst allmänintresse. Men om en totalt okänd skit som jag ger ut (som i 'göra tillgängligt för allmänheten') en själbiografisk bok om ett lika okänt Heavy Metal-band... hur ser gränsdragningarna ut för förtal då? Jag vet att det är ett tråkigt ämne så här en varm sommardag när man hellre sitter ute och hivar i sig ett flak öl. Men jag skulle gärna "höra" vad ni har att säga. Det finns kanske rent utav någon heltids-författare här på forumet? Och förresten — göre sig icke besvär med att citera lagtexter, Wikipedia eller liknande. Jag är funtad nog att ha kollat där redan. Skål!

Javisst är det det!

Håller med! Ett riktigt musikerforum skulle minsann även innehålla respektive, dedicerade avdelningar för: Aidatrumpet, Alphorn, Altsaxofon, Althorn, Aulos, Balalajka, Barytonsaxofon, Bassaxofon, Ban, Bandonéon, Bandolim, Bandura, Banhu, Bangzi, Banjo, Barbitos, Baryton, Basfiol, Bassetthorn, Bastrumpet, Bastrombon, Bastuba, Basun, Bawu, Bellmansluta, Bjällra, Blockflöjt, Bockhorn, Bodhran, Bombard, Bondlira, Bones, Bordone, Bouzouki, Bäcken, Bayan, Cajón, Celesta, Cello, Cembalo, Cister, Cittra, Chapman Stick, Chittarone, Cimbalom, Cimbasso, Clave, Clavicembalo, Clavinet, Concertina, Crwth, Cymbal, Dabo, Daf, Dagu, Dahu, Daluo, Dan bau, Dan moi, Dan nguyet, Dan nhi, Dan tranh, Dan ty ba, Di / Dizi, Didgeridoo, Digitalpiano, Djembe, Doun-Doun, Dragbasun, Dragspel, Dragtrumpet, Dulcian, Dulcimer, Durspel, Domra, Elbas, Elfiol, Elgitarr, Elorgel, Elpiano, Engelskt horn, Enhandsflöjt, Eolsharpa, Epigonion, Erhu, Erxian, Eufonium, Fagott, Fanfartrumpet, Fiddla, Fidel, Fiol, Flageolett, Flöjt, Flygel, Flygelhorn, Franskt horn, Gamba, Ganggu, Gaohu, Garklein, Garmoshka, Gehu, Gitarr, Glasharmonika, Gong, Guanzi, Guiro, Guqin, Gurka, Guzheng, Hackbräde, Hammarklaver, Hammered dulcimer, Hammondorgel, Handklaver, Hardangerfela, Hardingfela, Harmonium, Harpa, Heckelphon, Helikon, Horn, Houguan, Hummel, Idiofon, Irländsk tvärflöjt, Jakthorn, Jinghu, Kazoo, Kantele, Kastanjett, Kenkene, Keyboard, Kithara, Klarinett, Klaver, Klavikord, Klockspel, Kobza, Kohorn, Kora, Kordofon, Kornett, Koskälla, Krumhorn, Kvintharpa, Kyrkorgel, Langleik, Lergök, Lira (stråkinstrument), Lira (stränginstrument), Liuqin, Low whistle, Lur, Lusheng, Luta, Lyra, Maguhu, Marimba, Mandola, Mandobas, Mandocello, Mandolin, Marintrumpet, Matouhu, Mellotron, Metallofon, Monokord, Moodswinger, Moonlander, Mungiga, Munharpa, Munspel, Muyu, Nanbangzi, Naturhorn, Ney, Northumbrian smallpipes, Nyckelharpa, Näsflöjt, Näverlapp, Näverlur, Oboe, Ofikleid, Okarina, Oktavmandolin, Orchestrion, Orgel, Oud, Paigu, Panflöjt, Piano, Pianoharpa, Pianola, Piccolaflöjt, Pipa, Platerspel, Pommer, Portativ, Positiv, Pôsu (svensk säckpipa), Psalmodikon, Psalmpositiv, Psalterium, Puka, Qin, Ramharpa, Ramtrumma, Recorder, Regal, Rebec, Rhodes, Ruan, Sackbutt, Santur, Sanxian, Sarrusofon, Saxofon, Saz, Serpent, Shamisen, Shakuhachi, Shehnai, Shenbo, Sheng, Sihu, Sinka, Sitar, Setar, Skalmeja, Snabelflöjt, Sopranino, Soprillo, Sopransaxofon, Sordun, Sousafon, Spikpiano, Spilåpipa, Spinett, Stroh-violin, Stråkcittra, Ståfela, Subkontrabasflöjt, Suona, Synthesizer, Såg, Säckpipa, Taffel, Tamburin, Tamtam, Tar, Tenorbanjo, Tenorbasun, Tenorhorn, Tenorsaxofon, Teorb, Theremin, Tersbasun, Tin whistle, Tombak, Tonggu, Trattfiol, Traversflöjt, Triangel, Trombon, Trumma, Trumpet, Tuba, Tumpiano, Tvärflöjt, Tvättbräda, Uilleann pipe, Ukulele, Valthorn, Ventilbasun, Ventiltrumpet, Vevlira, Vibrafon, Vielle, Vindspel, Viola, Viola di Bordone, Viola da braccio, Viola d'amore, Violone, Virginal, Virveltrumma, Visselpipa, Xaphoon, Xiangjiaogu, Xiao, Xiaobo, Xiaogu, Xiaoluo, Xylofon, Yangqin, Yehu, Yueqin, Yunluo, Zheng, Zhonghu, Zinka och sist men inte minst, Övertonsflöjt. Fan i mig!

Mycket uttömmande svar — tack! Tror du att du möjligen kan pressa VAD det är som gör det så oändligt mycket mer intressant att lyssna till svenska texter? Men ta det lugnt, spräck inte en ven.

Hur då "mycket mer intressant"?

Jo, jag är medveten om att Alive! är en "fuskproduktion". Tillåt mig citera mig själv från ett annat inlägg här på forumet: "Mr Kramer själv berättar i David Leaf och Ken Sharps bok KISS Behind The Mask..., att Alive! efterkorrigerades mer än vad de andra medlemmarna verkar komma ihåg. I vissa fall, men vilka nämns inte, spelades allt utom trummorna om på nytt. Och på ännu fler lades leadsången om. Vad som däremot, i alla fall för min del, kom som en ringa överraskning var att Alive II — igen, enligt Kramer — hade långt färre efterkorrigeringar än Alive!." [Tråd: 69162] Fejk var det givetvis, i den mening att plattan inte är en fullständig och orörd upptagning av ett och samma framträdande. Men som jag förstår så är det snarare en regel än undantag att live-plattor efterkorrigeras och redigeras/klipps — även på Alive!-tiden. Fast som sagt, en hel del var nyinspelningar i studio (som t.ex. Pauls gitarr och sång), men om man ska summera och tro på allt Kramer har sagt så är det mesta live-upptagningar ("we didn't touch the drums (...) most of [Ace] solos we kept intact (...) Paul's raps were just culled from various performances and edited together") Däremot tabbade jag mig något med fakta ovan: Det var inte Neil som ville "sälja" KISS, det var Aucoin som övervägde att vända sig till andra bolag — detta var vid tiden strax innan releasen av Alive! Orsaken var (som jag också nämnt) att Neil inte hade råd att betala ut avtalsenlig royalty till KISS och managementet, och innan KISS var redo att låta Alive! släppas under Casablanga så var en överenskommelse nödvändig. Det löste sig och (som Nattvaktaren säger) Neil stod för tryck och utgivning — men allt underlag hade i princip finansierats av Aucoins American Express-kort. Spännande historia det där.

Hmmm... Jag skrev i och för sig lite hastigt "ur minnet" (av allt möjligt jag läst) och blandar kanske därför ihop tid och händelse... Men var det något särskilt du reagerade på?

Lite långsökt kan man säga att Aucoin finansierade KISS turnéer (innan Alive!) med sitt personliga kreditkort. Många av dessa gigen spelades in av Eddie Kramer, vilket sedermera blev underlag för Alive!. Neil Bogart var skivbolagets (Casablanca) VD och hade vid tiden strax innan Alive! för avsikt att "sälja" KISS till andra bolag på grund av finansiella problem (och hade dessutom en liten tvist på gång med Aucoin angående royalties till KISS etc), men så kom idén med ett live-album som var billigare att få ihop... rest is KISStory.

Källa: http://www.aucoin.biz/ KISS f.d. Manager och "upptäckare" har gått bort till följd av den prostatacancer han lidit av en tid. Utan Bill Aucoin hade Alive! [1975 (KISS genomslagsplatta)] aldrig kunnat finansierats, och KISS hade inte varit där de är idag.

Must ... resit... must ... (jävla Vallhagen)

Du fläkte ut din först...

Yo, Bozo, jag tror du missförstod! Du sa "om du ska skriva låten , Då tar du istället 50 % av upphovsrätten [Valles formatering]" — vilket för mig betyder att "du" skriver musik+text. Det är väl för fan klart så in i helvete att "du" kan hävda 100% av upphovsrätten då... Vet inte hur många samarbeten med låtskrivare och artister du haft genom åren men i princip alla jag har jobbat med har uppfattningen att "låt" = musik+text.