Jump to content
Annons

Den allmänna snacktråden 2024 (alias Längstah)


CHAE

Recommended Posts

Annons

Inte är det kineserna, är det inte Putler som håller på..?

 

Idag blir det egen lagad schnitzel av fläskfilé, klyftpotatis av Bintje som jag tycker blir godast samt en gräddig champinjonsås till anrättningen! Kanske en god öl till, Norrlands Djup en bocköl som fungerar. Any takers?

Just nu sa Neosus:

Renar ska vara i skogen. Inte på vägen!

Okej????

julli-hop.GIF.73ee6a398bd06bc2ab8ac28d7e57b77f.GIF

Det finns ju vägrenar... julli-hop.GIF

Link to comment
Dela på andra sajter

Det går ju inte att komma år en sådan här attack utan att stänga ner Forat. Det är helt hopplöst för att det rasar in botar nu🤷🏻‍♂️

Ser ni något skit; anmäl.

  • Gilla 1
Link to comment
Dela på andra sajter

4 minuter sedan sa Dark Of Light:

Idag blir det egen lagad schnitzel av fläskfilé, klyftpotatis av Bintje som jag tycker blir godast samt en gräddig champinjonsås till anrättningen! Kanske en god öl till, Norrlands Djup en bocköl som fungerar. Any takers?

Det finns ju vägrenar... julli-hop.GIF

Jag har inga invändningar!

Har du provat kalvschnitzel?

Denna satt jag och kollade på ganska nyligen..

 

Link to comment
Dela på andra sajter

2 minuter sedan sa Björn Olsberg:

Inte om man kör slalom i skogen. Min son höll bokstavligen på att krocka med tre renar igår. I skogen.

Oj jäklarns.. Tur att det gick bra!

 

Link to comment
Dela på andra sajter

3 minuter sedan sa Neosus:

Oj jäklarns.. Tur att det gick bra!

Jag stod lite längre ner i backen, hörde skriken av renarna som sekunden efter kom travande rakt ut i backen så att en annan åkare höll på att krocka. Sen halade resten av åkarna fram sina mobiler för att plåta spektaklet. Men ingen kom till skada. 👍

Link to comment
Dela på andra sajter

Spaceman. 2024. Netflix.

 

Handling i korthet: Adam Sandler för djupa samtal med en monsterspindel i rymden.
Eller... gör han det?

Så vad är nu detta? Johan Rencks nya projekt, är vad det är. Efter succén Chernobyl så var ytterligare en film/TV-serie väldigt långt ifrån regissörens tankar. Efter att ha flyttat familjen till Baltikum och arbetat där i nio månader med mastodont uppgiften att åskådliggöra kärnkrafts katastrofen var de kreativa batterierna slut. När han och familjen kom tillbaka till Brooklyn där de egentligen bor började han leka med tanken på att starta en restaurang... Tills det här manuset landade i knät på honom.

En Tjeckisk kosmonaut (tjeckonaut?) Jakub, skickligt spelad av Adam Sandler, är på forskar uppdrag i rymden långt bort i en sorts framtid där vi kan skicka människor djupt in i rymden, någonstans bortom Jupiter. Kommunikationen med jorden sker snabbare än ljuset. Samtidigt är all teknologi, kontrollpaneler och reglage som lånade från just Chernobyl. Sovjetiskt 60-tal möter framtiden. Allt är ålderdomligt till utseende, slitet, skitigt och fungerar givetvis sådär. Inte bra men kunde varit värre.

På det visuella vandrar tankarna till original TV-serien Star Trek från 1966. (För övrigt ett väldigt bra år...). Filmen i sig påminner dock mer om Interstellar än om Star Wars om ni förstår. Mer djup och substans än fria fantasier.

Sliten är också Sandlers rollfigur som lider av alla de problem som människor lider av efter långa rymdresor. Ensamheten tär på honom. Äktenskapet med hustrun Lenka är på upphällningen, det var trots allt länge sedan de träffades via annat än en videolänk. En trilskande toalett på rymdstationen håller honom vaken, sömnen uteblir trots överdosering av sömnmedel och åtföljande bisarra drömmar. Han står på tröskeln till en stor upptäckt som gömmer sig i ett lila moln av kosmiskt stoft men plötsligt börjar han att höra andra ljud. Plötsligt är den där. Jättespindeln. Och den talar till honom. Kallar honom för "magra människa". Hjälper honom att komma till rätta med sina tillkortakommanden. Som en slags intergalaktisk psykolog session. Eller gör den det?

Filmen belyser på ett sätt just vårt stora problem. Vi utvecklar (invecklar?) i allt snabbare takt utan en tanke på problemen. Det är vår mondus operandi. Först uppfinner vi. Sedan tar vi itu med problemen och för det mesta för sent. Ju längre bort från det allmän mänskliga vi kommer i våra strävanden, desto sämre mår vi. Ju mer vi försöker att inkorporera maskiner och datakraft till oss människor desto större diskrepansen. Trots försöken att bli något större och effektivare står vi kvar som blott människor. Varken mer eller mindre.

Detta är också en film om självrannsakan. Om hur och varför vi flyr från saker och känslor vi egentligen borde bemöta. Om livsval och om vi fick göra om dem, hur skulle vi göra då? Samt, hade saker och ting blivit så mycket bättre då?

Kändisnamn i rollistan, Isabella Rosellini, Lena Olin bl a. CGI effekterna övertygar. Tyngdlösheten är verkligen viktlös och spindeln ser verkligen spindlig ut. Scenografin är perfekt.

Manuset är tillräckligt speciellt för att ge vid handen en rätt så unik film med västerländska mått mätt. Den påminner mycket om den ryska filmskaparen Andrej Tarkovskijs verk med religiösa och filosofiska teman, långa filmklipp och riklig användning av symboler. Återkommande motiv i just hans filmer är drömmar, minnen, barndom, rinnande vatten och eld. Den här är en amerikansk version av den stilen.

Detta är en väldigt speciell film som kommer att dela publiken för och emot. Det hela är inte för den som ser fram emot snabba actionfyllda sekvenser i glada färger och svischande ljudeffekter i rymdens vacuum. Ingen warpspeed, heller inga lasersvärd eller stunguns. Berättartempot är långsamt och det hela mycket dystopiskt. Den faller någonstans mellan existentialism och science fiction. Inget lättsmält direkt.

Modigt av Renck att som sitt nästa projekt efter en mer jordbunden braksuccé arbeta fram den här för den breda allmänheten något svårsmälta produkt. Balls of steel säger jag.

4/5 Gorompeder.

 

  • Gilla 2
Link to comment
Dela på andra sajter

48 minuter sedan sa Dark Of Light:

Spaceman. 2024. Netflix.

[…]

4/5 Gorompeder.

 

Har sett! Gillade också att filmen tog sin tid och att alla moderna hysteriska klipp lyser med sin frånvaro. Kul att se Adam Sandler överraska och att hela filmen har ett intressant lovecraftianskt skimmer (no pun) över sig.

För den som vill se exempel på helt hysteriska klipp kan ju kolla in jaktscenen i Taken där det tar Liam Neesons karaktär ungefär 7-8 klipp för att hoppa över ett stängsel.

 

Link to comment
Dela på andra sajter

2 timmar sedan sa Dark Of Light:

Spaceman. 2024. Netflix.

 

Handling i korthet: Adam Sandler för djupa samtal med en monsterspindel i rymden.
Eller... gör han det?

Så vad är nu detta? Johan Rencks nya projekt, är vad det är. Efter succén Chernobyl så var ytterligare en film/TV-serie väldigt långt ifrån regissörens tankar. Efter att ha flyttat familjen till Baltikum och arbetat där i nio månader med mastodont uppgiften att åskådliggöra kärnkrafts katastrofen var de kreativa batterierna slut. När han och familjen kom tillbaka till Brooklyn där de egentligen bor började han leka med tanken på att starta en restaurang... Tills det här manuset landade i knät på honom.

En Tjeckisk kosmonaut (tjeckonaut?) Jakub, skickligt spelad av Adam Sandler, är på forskar uppdrag i rymden långt bort i en sorts framtid där vi kan skicka människor djupt in i rymden, någonstans bortom Jupiter. Kommunikationen med jorden sker snabbare än ljuset. Samtidigt är all teknologi, kontrollpaneler och reglage som lånade från just Chernobyl. Sovjetiskt 60-tal möter framtiden. Allt är ålderdomligt till utseende, slitet, skitigt och fungerar givetvis sådär. Inte bra men kunde varit värre.

På det visuella vandrar tankarna till original TV-serien Star Trek från 1966. (För övrigt ett väldigt bra år...). Filmen i sig påminner dock mer om Interstellar än om Star Wars om ni förstår. Mer djup och substans än fria fantasier.

Sliten är också Sandlers rollfigur som lider av alla de problem som människor lider av efter långa rymdresor. Ensamheten tär på honom. Äktenskapet med hustrun Lenka är på upphällningen, det var trots allt länge sedan de träffades via annat än en videolänk. En trilskande toalett på rymdstationen håller honom vaken, sömnen uteblir trots överdosering av sömnmedel och åtföljande bisarra drömmar. Han står på tröskeln till en stor upptäckt som gömmer sig i ett lila moln av kosmiskt stoft men plötsligt börjar han att höra andra ljud. Plötsligt är den där. Jättespindeln. Och den talar till honom. Kallar honom för "magra människa". Hjälper honom att komma till rätta med sina tillkortakommanden. Som en slags intergalaktisk psykolog session. Eller gör den det?

Filmen belyser på ett sätt just vårt stora problem. Vi utvecklar (invecklar?) i allt snabbare takt utan en tanke på problemen. Det är vår mondus operandi. Först uppfinner vi. Sedan tar vi itu med problemen och för det mesta för sent. Ju längre bort från det allmän mänskliga vi kommer i våra strävanden, desto sämre mår vi. Ju mer vi försöker att inkorporera maskiner och datakraft till oss människor desto större diskrepansen. Trots försöken att bli något större och effektivare står vi kvar som blott människor. Varken mer eller mindre.

Detta är också en film om självrannsakan. Om hur och varför vi flyr från saker och känslor vi egentligen borde bemöta. Om livsval och om vi fick göra om dem, hur skulle vi göra då? Samt, hade saker och ting blivit så mycket bättre då?

Kändisnamn i rollistan, Isabella Rosellini, Lena Olin bl a. CGI effekterna övertygar. Tyngdlösheten är verkligen viktlös och spindeln ser verkligen spindlig ut. Scenografin är perfekt.

Manuset är tillräckligt speciellt för att ge vid handen en rätt så unik film med västerländska mått mätt. Den påminner mycket om den ryska filmskaparen Andrej Tarkovskijs verk med religiösa och filosofiska teman, långa filmklipp och riklig användning av symboler. Återkommande motiv i just hans filmer är drömmar, minnen, barndom, rinnande vatten och eld. Den här är en amerikansk version av den stilen.

Detta är en väldigt speciell film som kommer att dela publiken för och emot. Det hela är inte för den som ser fram emot snabba actionfyllda sekvenser i glada färger och svischande ljudeffekter i rymdens vacuum. Ingen warpspeed, heller inga lasersvärd eller stunguns. Berättartempot är långsamt och det hela mycket dystopiskt. Den faller någonstans mellan existentialism och science fiction. Inget lättsmält direkt.

Modigt av Renck att som sitt nästa projekt efter en mer jordbunden braksuccé arbeta fram den här för den breda allmänheten något svårsmälta produkt. Balls of steel säger jag.

4/5 Gorompeder.

 

Märklig spindel ändå. Liknar lite en gorilla.

Link to comment
Dela på andra sajter

5 minuter sedan sa slejnard:

Oj, vad komplicerat för att vara en Slej låt! Gillar intro/versen och din funky-bluesy grej. Klart att det är värt att jobba på mannen! Mycket grejer händer och jag är nyfiken på hur detta kommer att sluta!!! Lägger ner din själ i texten. Allt skit som du har på lut, let it out här!? Go for it!

  • Tack! 1
Link to comment
Dela på andra sajter

1 minut sedan sa Fidden:

Ja det var en mycket bra film. Imponerande av Sandler också. Lite som med Jim Carrey och eternal sunshine of the spotless mind. 

Indeed! Och visst är det lite Sovjet känsla i så mycket, bl a i bild språket!? Ett unikum bland US film idag. Bra skit men inte för alla.

Link to comment
Dela på andra sajter

2 minuter sedan sa Dark Of Light:

Indeed! Och visst är det lite Sovjet känsla i så mycket, bl a i bild språket!? Ett unikum bland US film idag. Bra skit men inte för alla.

Ja stakka bo är bra på det där sovjetiska.

Link to comment
Dela på andra sajter

Bli medlem (kostnadsfritt) eller logga in för att kommentera

Du behöver vara medlem för att delta i communityn

Bli medlem (kostnadsfritt)

Bli medlem kostnadsfritt i vår community genom att registrera dig. Det är enkelt och kostar inget!

Bli medlem nu (kostnadsfritt)

Logga in

Har du redan en inloggning?
Logga in här.

Logga in nu

×
×
  • Skapa ny...