Jump to content
Sign in to follow this  

Högtalarimpulser och upptagningsmönster

Sign in to follow this  
HoboRec

925 views

Om du spelat in gitarr hemma och använt någon form av förstärkarsimulering har du garanterat använt högtalarimpulser i någon form. Ett bra sätt att sätta din egen karaktär på ditt gitarrljud kan vara att skapa dina egna högtalarimpulser precis så som du vill ha dem. (In English at the bottom of the page).

I veckans video går jag igenom hur du går till väga för att göra just detta. Dessutom kickar jag lite på hur mikrofonens upptagningsmönster påverkar karaktären på gitarrljudet. Det finns mikrofoner på marinades där du kan välja upptagningsmönster efter att inspelningen har skett. I mitt exempel använder jag just en sådan för att visa hur du kan finjustera ljudet på annat sätt än till exempel med EQ.

ENGLISH

Cab IR’s and polar patterns

If you’ve recorded guitar at home with some sort of amp simulation, you most likely came across cab ir’s of some sort. A good way to put your own touch on your guitar sound can be to create your own cab ir’s the way you want them.

I this weeks video I walk through you do this. Also, I take a look at how a microphones polar pattern affects the character of the guitar sound. There are microphones on the market where you can choose the polar pattern after the fact of the recording. In my example I use a microphone like that to show how you can fine tune the sound with something else that for example an EQ.
 

Ulf Blomberg
Producer & Audio engineer
+46709184758 | www.hoborec.com

Se fler av HoboRec:s video-bloggar på Studio från maj 2017 och framåt här

Se fler av HoboRec:s video-bloggar på Studio från april 2017 och tidigare här

Sign in to follow this  


0 Comments


Recommended Comments

There are no comments to display.

Create an account or sign in to comment

You need to be a member in order to leave a comment

Create an account

Sign up for a new account in our community. It's easy!

Register a new account

Sign in

Already have an account? Sign in here.

Sign In Now
  • Similar Content

    • By Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Så ser du till att dina låtar har rätt volym och att den stämmer överens med andra låtar i samma genre.

      Med anledning av gårdagens artikel om Loudness Penalty känns det vettigt att uppdatera blogginlägget gällande hur volymstark din mix egentligen ska vara år 2018. Ett problematiskt och omdiskuterat ämne som många av oss musikentusiaster brottas med: Hur stark ska mixen vara? Hur stark ska mastern vara? Står sig mastern volymmässigt mot annan musik i samma genre? Har mixen tillräckligt med dynamik efter limiteringen? Låter mixen fortfarande bra efter limiteringen? Listan kan göras lång och frågorna lika så.
      Men faktum kvarstår: Musikinspelningar från förr framstår ofta som betydligt svagare volymmässigt än modern pop eller rock och tv- eller radioreklam är betydligt starkare än exempelvis film eller nyhetssändningar. Detta är problematiskt av många anledningar (se exempelvis The Loudness war på Wikipedia). Men det finns en lösning.
      Fram tills för bara några år sedan har det inte funnits någon standardisering för att mäta den upplevda ljudstyrkan hos ljudinspelningar. Visst, vi har RMS, K-system och PPM för att nämna några, men ingen riktig standard utan endast rekommendationer, i kombination med eget tycke och smak. Ur detta behov föddes EBU R128, European Broadcasting Union Recommendation: En uppsättning regler för ljudstyrka och tillåten maximinivå under radiosändning. Något senare analyserade den legendariska mastringsteknikern Bob Katz iTunes Radio med den nya Apple sound check-algoritmen och kom då fram till att varje låts genomsnittliga volym låg runt -16,5 LUFS, vilket motsvarar RMS runt samma siffra.
      Vad detta i praktiken innebär är att många av låtarna som laddats upp på iTunes Radio genom åren sänkts i volym då de varit för starkt mastrade, i förhållande till den nya standarden. Detta betyder i sin tur att låtar som är starkt mastrade (limiterade/komprimerade) faktiskt upplevs som svagare än låtar som inte har någon limitering alls, eftersom de olimiterade låtarna har mer dynamik. Det vill säga skillnaden mellan låtens starkaste och svagaste parti, även kallat Dynamic Range eller DR. Om en låt har en ljudnivå på -8 LUFS så kommer iTunes Radio att sänka volymen till -16,5 LUFS. Om låten däremot ligger på -23 LUFS så volymen höjs till -16,5 LUFS. Vilken låter bäst mån tro?
      Följande volymstandard gäller för de vanligaste musiktjänsterna år 2018. Siffrorna är hämtade från masteringthemix.com.
      Itunes Store: -1.0 dB peak, LUFS på -9 till -13 och mer än 9DR Itunes Radio: -1.0 dB peak, LUFS på -15 till -16,5 och mer än 9DR Youtube: -1.0 dB peak, LUFS på -13 till -14 och mer än 9DR Spotify: -1.0 dB peak, LUFS på -13 till -15 och mer än 9DR Soundcloud: -1.0 dB peak, LUFS på -9 till - 13 och mer än 9DR CD: -0.1 dB peak och ingen volymstandard eller DR Vad detta i praktiken innebär är att det är omöjligt att göra en ”optimal” mix/master för samtliga tjänster. Samtidigt är det viktigt att inte stirra sig blind på siffror. Jag har tidigare pratat varmt om Toneboosters EBULoudness och att du bör eftersträva en volym runt -16 dB LUFS för digitala släpp på Spotify och iTunes. Men med anledning till ovanstående statistik så verkar -14 dB LUFS vara den gyllene medelvägen, för att din musik ska låta stark och dynamisk överallt. Inget hindrar dig dock från att göra en master för varje musiktjänst, även om det är extremt tidskrävande och ganska onödigt. Oavsett så skulle jag önska att vi kunde mastra aningen svagare. Om du mastar för radio, film eller tv så är det dock standarden -23 dB LUFS (se EBU R128) som gäller.
      Hur ska du då gå tillväga för att uppnå -14 dB LUFS och optimera dina digtialsläpp volymmässigt? Det hela är ganska enkelt:
      Placera Toneboosters EBULoudness sist i mastringskedjan, efter limitern. Limiterns output ska vara -1 dB, vilket innebär att risken för missljud minimeras vid eventuell konvertering till mp3 eller andra ljudförstörande format. Välj mätningen LUFS -14 eller LUFS EBU R-128 om det handlar om radio- eller TV-sändningar. Klicka på reset för att nollställa tidigare avläsningar. Välj om du vill synka pluggen via ditt inspelningsprogram eller genom själva pluggen (detta spelar mindre roll) Spela upp låten från början till slut Håll koll Läs av värdena, grönt = bra
      Om du tycker att allt detta låter på tok för komplicerat så ska jag göra det enkelt för dig. När du är klar med din låt, lägg en limiter sist i kedjan innan du exporterar. Ställ limiterns utvolym till -1 dB och se till att du inte limiterar mer än 1-2 dB max. Checka av mot Loudness Penalty. Klart.
      Kontentan: Vill du få din musik att låta starkare på 2000-talet ska du helt enkelt att mastra svagare, runt -14 dB LUFS för att vara mer exakt om du ska ge ut musiken på iTunes, Spotify eller liknande. Din musik förtjänar att låta bra och överdriven limitering är inte längre nödvändig! Volymkriget går mot sitt slut och vi närmar oss sakta en mer angenäm ljudupplevelse. Framtiden på ljudfronten ser ljus ut.
      Kuriosa
      Volymkriget, eller Loudness War, hänvisar till den volymökningstrend som tog sin början redan på 40-talet och som nådde sin peak på 80- och 90-talet med CD-skivan. I korthet handlar volymkriget således om utvecklingen av ökad ljudnivå i komersiell musik, på bekostnad av dynamik och ljudkvalité.
      Ett tydligt och välanvänt exempel är Metallicas album "Death Magnetic" som fick både lyssnare och kritiker att reagera på den usla och odynamiska ljudkvalitén. Detta album blev också på många sätt startskottet för en tydlig motreaktion ledd av bland annat mastringsteknikern Bob Katz, som tillsammans med iTunes utvecklade en ny automatiserad volymstandard, vilken senare kom att appliceras på andra streamingtjänster.
      I korthet innebar detta att starkt mastrad musik med minskad dynamik sänkes volymmässigt, medan mer dynamisk musik gick vinnande ur kriget. Volymkriget pågår i viss mån fortfarnade, men i betydligt mer begränsad omfattning.
      Läs mer om Volymkriget på Wikipedia.
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
    • By Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Ett av mina absoluta favoritinstrument att spela in är den nylonsträngade gitarren. Men hur går du egentligen bäst tillväga för att fånga instrumentens rätta karaktär?

      Den nylonsträngade gitarren kan, precis som andra gitarrer, användas på många sätt – inte minst i inspelningssammanhang. Detta mångsidiga instrument kan med fördel agera soloinstrument så väl som kompgitarr, för att inte tala om fingerspel och plock. Vidare kan den nylonsträngade gitarren, precis som den stålsträngade och elektriska, användas som rytmisk förstärkning och pådrivare. Något jag personligen älskar och förmodligen utnyttjar lite väl ofta, om nu sanningen ska fram. Faktum är att den akustiska gitarren inte är helt olik tamburinen i detta avseendet, även om instrumenten naturligtvis skiljer sig avsevärt åt på övriga punkter. De båda kan skapa rörelse och energi, utan att du för den sakens skull tänker på att de är där.
      Med detta sagt ställer mångsidigheten (med rätta) också krav på den som spelar in. Det säger sig självt att ett klassiskt solostycke kräver ett helt annat sound och inspelningsteknik, än en gitarr som ligger och puttrar i bakgrunden. Likväl kan den nylonsträngade gitarren spelas och låta på väldigt många olika sätt - med eller utan naglar, med olika typer av plektrum, för att inte tala om strängval och själva instrumentet i sig. Det går med andra ord inte att helgardera sig när det kommer till inspelning av detta underbara och mångfacetterade träkonstverk.
      Val av mikrofon
      Med ovanstående i åtanke halkar vi därför osökt in på val av mikrofon. Här brukar jag tänka som så här: Ju större plats gitarren ska ta i mixen, desto ”finare” mikrofon bör användas. I praktiken brukar detta mynna ut i att soloinstrument berikas med en kondensator-mikrofon i mono eller stereo, medan kompgitarren får nöja sig med en dynamisk mikrofon. Anledningen till detta är att solo-instrumentet i regel kräver, eller rättare sagt mår bra av, ett större frekvensomfång. Här finns det plats att briljera, vilket naturligtvis ska utnyttjas. Gällande komp- eller plockgitarren är förutsättningarna dock annorlunda. Visserligen ska instrumentet låta på ett tillfredställande sätt, men det ska samtidigt hålla sig på plats och inte bråka med övriga instrument i mixen. Här lämpar sig den dynamiska mikrofonen bättre, eftersom känsligheten och upptagandet av topp och botten i regel är mindre än hos en kondensator-mikrofon. I förläningen innebär detta generellt att en gitarr inspelad med en dynamisk mikrofon är lättare att placera i mixen, än en gitarr inspelad med en kondensatormikrofon.

      Den dynamiska mikrofonen Shure Unidyne III 545SD är en klar favorit på nylonsträngade gitarrer och förstärkare.

      Avståndet
      Det finns en oskriven regel (som idag förvandlats till en universell sanning) om att du ska placera mikrofonen ca 10-20 cm från gitarren, snett riktad mot ljudhålet och tolfte band. En bra utgångspunkt för att fånga upp så mycket av gitarren som möjligt, utan att plocka upp onödigt rumsljud. Därmed inte sagt att denna regel måste följas till punkt och pricka. Personligen föredrar jag att micka lite längre ifrån, för att komma bort från nylongitarrens naturliga bumlighet och för att jag gillar ljudet av mitt rum. Här gäller det att lyssna. Ju närmare (ljudhålet) du placerar mikrofonen, desto mer botten får du, tack vare närhetseffekten eller proximityeffekten som det också kallas. En önskvärd effekt i vissa sammanhang, i andra inte. Likväl råder jag dig att experimentera med olika placering (av mikrofonen) för att fånga upp mer eller mindre strängljud och anslag. Ibland vill du exempelvis mer åt ljudet av ett harvande plektrum, snarare än själva soundet från gitarren. Då är det bättre att tänka placering, snarare än att i ett senare skede försöka ratta fram ljudet du vill åt, med hjälp av en equalizer.
      Eq och kompression
      Det är tyvärr svårt att ge några generella eq-tips gällande den nylonsträngade gitarren, mycket på grund av ovan nämnda faktorer. En gitarr kan låta på väldigt många sätt, för att inte tala om tycke och smak. Trots detta finns det ändå några frekvensområden som kan vara väl värda att kika lite extra på. Till att börja med behöver du sällan något under 60-70 Hz, speciellt inte om det rör sig om kompgitarrer i en mix, då kan du kosta på dig att använda ett högpassfilter ända upp mot 200-300 Hz för att råda bot på onödig botten. Vidare är området 100-350 Hz speciellt känsligt och ofta överrepresenterat om du inte varit väldigt noggrann med inspelningen. En dipp här kan göra underverk för att lätta upp soundet och lämna plats för övriga instrument. Om gitarren däremot saknar värme kan du testa att öka runt 200 Hz. Det finns en härlig kärna att ta vara på runt 600-700 Hz, precis som 2000-3000 Hz både kan göra gitarren smärtsamt påträngande eller ljuvligt tydlig. Om sången har svårt att höras är det bland annat här du ska backa för att lämna plats. 6000 Hz lyfter fram strängljud och anslag, medan luften och lyxen tittar fram från 10-12 kHz och uppåt.
      Gamla strängar och skitmikrofoner
      Slutligen vill jag slå ett slag för användandet av gamla strängar och skitmikrofoner, främst när det kommer till inspelning av drivande bakgrundsgitarrer. Detta eftersom ”överflödiga” frekvenser och övertoner då blir mindre framträdande, vilket gör instrumentet mer lättplacerad i mixen. Dessutom kan det bidra till en mer intressant karaktär. Vidare är ett mjukt plektrum (enligt min högst personliga åsikt) att föredra när det kommer till drivande och snabbt komp, eller inget plektrum alls.
      Tips på mikrofoner
      Shure SM57. Eller ännu hellre Shure Unidyne III 545SD (vintage) Line Audio CM3 (i stereo) Neumann KM184 Eller vilken mikrofon som helst egentligen. Inte alltför sällan är det just tillfälligheterna, begränsningarna och det oväntade som skapar de mest intressanta mixarna.
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!
       
      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
    • By Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Då och då får jag frågan om inspelnings- och mixningsvolym och i synnerhet det som kallas för gain staging eller gainstruktur. Och faktum är att detta fenomen kan ha en direkt avgörande roll för soundet på din mix och inte minst ditt arbetsflöde.
      Om jag skriver att gainstruktur handlar om att justera volymen vid varje förstärkningspunkt för att säkerställa ett optimalt signal-till-brusförhållande utan oönskad distorsion, så förbryllar det förmodligen mer än det tydliggör. Detta påstående förklarar inte heller vad gainstruktur är bra för och varför det ska användas. Men gainstruktur inom inspelning och mixning är egentligen ganska enkelt: Det handlar kort och gott om att inte spela in för starkt och inte för svagt och sedan behålla detta tänk när du mixar. Att helt enkelt hushålla med volymen. Du ser med andra ord till att första steget inspelningskedjan, exempelvis mikrofon till preamp eller ljudkort, har en lagom nivå och håller sig så hela vägen genom pluggar och annat för att slutligen hamna på masterkanalen i din DAW.
      Bakgrund
      Men låt oss backa några steg och ta det från början. I den digitala tidens begynnelse, för att inte tala om den analoga tiden, var det viktigt att spela in starkt för att undvika brus. Enkelt uttryckt: Starkare signal in i hårdvaran gav en renare och ”bättre” signal. Man eftersträvade kort och gott en sweet spot, där varje preamp, kompressor eller mixerbord lät som bäst gällande volym i förhållande till brus. Dagens teknik med 24-bitar eller mer, innebär dock att du inte längre behöver spela in särskilt starkt för att få en ren signal. Något som lätt glöms. Det viktiga är att du spelar in så att inte digital distortion uppstår, det vill säga det som uppstår om du överskrider den digitala nollan och det slår på rött i din DAW.
      Lagom
      Gainstruktur handlar alltså inte om att du inte får dra i volymreglagen när du väl spelat in, vilket är en självklarhet när du mixar, utan om att ursprungssignalen håller en god nivå genom hela inspelnings- och mixningsprocessen. Att gainstruktur skulle påverka ljudkvalitén är därför en sanning med modifikation. Om du spelar in för starkt uppstår distorsion (om du överskrider nollan i 24-bitar eller 16-bitar), vilket ofta inte är önskvärt. Om du däremot spelar in på tok för svagt riskerar du brus när volymen senare dras upp, vilket heller inte är att föredra. Vidare reagerar pluggarna i din DAW olika beroende på hur starkt du matar dem. Det är med andra ord inte så att ljudet blir ”bättre” av att du spelar in med lagom nivå, utan snarare så att det inte förstörs eller blir sämre. Med detta sagt kan varje ljudkort eller preamp ha en speciell sweet spot där det låter som bäst, men detta är högst individuellt och har inget direkt med gainstruktur att göra.
      Om dina ljudfiler brukar ser ut så här har du med största sannolikhet spelat in onödigt starkt, även om det inte är något direkt fel i sig, så länge topparna inte är avklippta. 
      Om din ljudfiler ser ut så här har du med största sannolikhet spelat in lite för svagt och kan gott unna dig att kräma på i fortsättningen. Men det är inte säkert att det är nödvändigt. Det viktiga är dock att det låter bra, inte hur det ser ut. Sen är det viktigt att förstå att det kan se olika ut i olika DAW.
      Siffror
      Ideal gainstruktur, om vi nu ska våga tala om en sådan, uppstår när varje steg i kedjan tar emot och för vidare en signal som är optimerad för dess dynamiska omfång. Det finns en oskriven regel som lyder något i stil med att du ska spela in med en RMS eller LUFS runt -18 dBFS, det vill säga motsvarande 0dBVU på analog utrustning - eller volymtoppar mellan -12 dBFS och -6 dBFS beroende på instrument. Dynamiska instrument, som exempelvis en virveltrumma, får av naturliga skäl högre toppar än basen. Men det är viktigt att förstå att detta enbart riktlinjer som talar om att du inte behöver spela in starkt för att det ska låta bra. Det finns däremot några praktiska poänger att fundera över. För det första behöver du inte sänka reglarna så mycket på varje kanal om du spelat in med återhållsamma nivåer. Ju starkare du spelar in desto mer måste du sänka varje kanal. Att ha massvis med kanaler på exempelvis -23.4 dB, -27,7 dB, -18.5 dB och så vidare i din DAW blir snart ganska osmidigt. Det blir lätt en väldig massa småjusteringar hit och dit, vilket inte minst kan vara tidskrävande. Men som sagt, detta har egentligen ingenting med ljudkvalitén som så att göra, utan handlar helt och hållet om arbetsflödet. Vidare kan det vara så att vissa pluggar inte mår bra av att pressas för hårt, speciellt pluggar som efterliknar gamla prylar, då gäller det att justera ingångsvolymen. Sist men inte minst är det betydligt enklare att A/B lyssna med effekter av och på, om du håller volymen jämn mellan pluggarna.

      En VU-mätare är inget måste men kan vara till hjälp när du sätter nivåerna i mixen.
      Observera att CAL är inställd på -18 dB, vilket hjälper dig att inte mixa så starkt.
      Slutsats
      Kontentan är såldes: Gainstruktur är knappast raketvetenskap utan handlar snarare om sunt volymförnuft. Inte heller kommer det förvandla dina mixar till mästerverk. Men jag vågar ändå påstå att förståelsen för att spela in och mixa med rimliga nivåer är direkt avgörande, för att inte säga grundläggande, för att få till en välljudande mix som dessutom är enkel att arbeta med. Spela in varje kanal med toppar under nollan i din DAW, men gärna betydligt svagare, vilket kommer underlätta arbetsflödet och kanske till och med bättra på soundet när du mixar.
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!
       
      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
    • By Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Sommaren står för dörren och med den tid att äntligen spela in den där hitten, EP:n eller albumet du så länge längtat efter. Men innan du skrider till verket är det viktigt att hålla koll på den kanske mest fundamentala (men också mest översedda) biten av dem alla, nämligen själva…

      Inspelningsvolymen
      Förr i tiden, och då menar jag för ungefär 20-30 år sedan, var det viktigt att spela in med stark volym, eftersom starkare signal in i diverse hårdvaruprylar ofta gav mindre brus. Man eftersträvade kort och gott en sweet spot, där varje preamp, kompressor eller mixerbord lät som bäst gällande volym i förhållande till egenbrus. Detta arbetssätt lever till viss del kvar än idag, framförallt bland äldre studiorävar, men helt i onödan.
      Digitalt ljud fungerar nämligen annorlunda. Dagens teknik i 24-bitar, eller mer, innebär att du inte längre behöver spela in starkt för att undvika brus. Det enda som egentligen är viktigt är att digital distortion inte uppstår. Du märker direkt om du spelat in för starkt genom att lyssna eller titta på wav-filen. Om topparna är avklippa och missljud uppstått är skadan redan skedd och att sänka volymen i efterhand hjälper tyvärr inte.

      Bilden visar en sångtagning som är för starkt inspelad och klipper nollan.
      Bilden visar en sångtagning med lagom inspelningsnivå och gott om headroom.
      Du har kanske läst att du ska spela in med ett medelvärde på runt -18dBfs (samma som 0dBVU på analog utrustning) eller toppar på -6dBfs? Och visst kan du göra det, inget fel i det. Men detta är bara riktlinjer (och verkligen inget du behöver hänga upp dig på) som talar om att du inte behöver spela in starkt för att det ska låta bra. Återigen: Om du undviker distortion när du spelar in har du gjort rätt.
      Underlätta arbetsflödet
      Med detta sagt finns det däremot andra poänger med att inte spela in lite svagare så att samtliga kanaler ”slickar nollan”. Den mest uppenbara fördelen är att du inte behöver sänka reglarna så mycket på varje kanal, när det väl är dags för mix. Ju starkare du spelat in ju mer måste du också sänka varje kanal, för att masterkanalen inte ska överbelastas. Att ha massvis med kanaler på exempelvis -23.4dB, -27,7dB, -18.5dB och så vidare blir ganska snart osmidigt och plottrigt. Det blir lätt en massa småjusteringar hit och dit, vilket inte minst kan vara tidskrävande. Viktigt att förstå i sammanhanget är dock att detta inte har något med själva ljudkvalitén som så att göra, utan att ovanstående helt och hållet handlar om arbetsflödet.
      Vidare kan det vara så att vissa pluggar inte mår bra av att pressas för hårt, speciellt pluggar som efterliknar gamla analoga prylar. Men detta hör du ganska snabbt och då är det bara att dra ner ingångsvolymen i själva pluggen. I förlängningen riskerar du inte heller att det slår över inuti exempelvis en eq-plugg när du gainar på med rejäla boostar, om detta nu skulle krävas. Sist men inte minst undviker du dessutom som sagt att överbelasta masterkanalen. Du får då mer utrymme, eller headroom som det också kallas, innan det slår på rött. Självklart kan du även sänka masterkanalen om den slår på rött, istället för att gå in och pilla på alla kanaler individuellt, då detta inte påverkar ljudkvalitén.
      Sammanfattning
      Du spelar förmodligen in starkare än du behöver. Istället för att spela in samtliga kanaler så nära nollan som möjligt, testa att lägga dig mellan -20 and -12dBfs. (Se bild nedan).

      Bilden visar en lagom inspelningsnivå på mellan -20 and -12dBfs.
      Detta kommer att underlätta ditt mixande i form av att pluggar inte riskar att styras över, blir mer lättjobbade och att arbetsflödet blir enklare och mer överskådligt. Du befinner dig i 24-bitar, ta det lugnt och njut av ditt headroom. Även om volym är viktigt för dig så kan jag nästan garantera att tystare inspelningar blir starkare när det väl är dags för mastring. Av den enkla anledningen att de faktiskt ofta låter bättre till att börja med.
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!
       
      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
    • By Ellen Sandberg
      Jag har precis införskaffat mig en portastudio, närmare bestämt en zoom r16 och en mikrofon. Problemet är att det inte kommer något ljud från mikrofonen. Jag har kopplat in den i input nummer 5, tryckt på phantomen, försökt spela in och använt fungerande hörlurar. Vad gör jag för fel? Hjälp!!!!! 
  • Blog Entries

  • Bloggar

×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.