Jump to content
Sign in to follow this  

Analog bas- och sånginspelning av bandet Grace.Will.Fall (del 3)

Efter en tids väntan kommer nu del tre i det analoga inspelningsprojektet med Grace.Will.Fall. De två första delarna handlade om trummor och gitarr och nu är det dags för bas och sång. Det blir genomgång av instrument samt signalkedjor för inspelningarna. Direkt under videklippet på denna sida, finner du länkarna till de första två delarna.
(In English at the bottom of the page).

På grund av bristande sångförmåga fick även den sista delen av sånginspelningen flyttas hem till farstun. I form av en riktigt retro-osande hemmastudio styrdes den sista etappen av inspelningen i hamn i lugn och ro.

När nästa del i den här serien kommer vet jag inte exakt nu, men då kommer vi vara tillbaka i studio A i Lund (också känt som The End Studios) för att genomföra mixen på det gamla fina Harrison mixerbordet.


Här finner du del 1, 2, 4
Analog truminspelning med bandet Grace.Will.Fall (del 1)
Analog gitarrinspelning med bandet Grace.Will.Fall (del 2)
Analog mix och master med bandet Grace.Will.Fall (del 4)

ENGLISH

Recording analog bass- and vocals with Grace.Will.Fall (Part 3)

After a lite break it’s time for the third part of the analog recording project with Grace.Will.Fall. The first two parts was about recording drums and guitars, and now it’s time for bass and vocals. There will be technical rundowns of both instruments and recording chains.

Because of lacking abilities the final vocal recording had to be moved to my house. In the shape of a really vintage home studio the last part of the recording was cut to tape in a comfortable pace.

I’m not sure when the next part in this series will come, but when it does we’ll be back in studio A (also known as The End Studios) to do the final mix session on the good old Harrison console. Click on the links below the embedded video to see part 1 and 2.


Ulf Blomberg
Producer & Audio engineer
+46709184758 | www.hoborec.com

Se fler video-bloggar på Studio från april 2017 och tidigare här



0 Comments


Recommended Comments

There are no comments to display.

Create an account or sign in to comment

You need to be a member in order to leave a comment

Create an account

Sign up for a new account in our community. It's easy!

Register a new account

Sign in

Already have an account? Sign in here.

Sign In Now
  • Similar Content

    • By joachime
      Dweezil Zappa har nyckeln till pappa Franks hemliga valv med inspelningar. Med hjälp av modern teknik ser han till att musikskatten kan bevaras. Studio passade på att träffa honom när han var på besök i Sverige 2006 i samband med turnén Zappa plays Zappa. Artikeln är en repris från 2007.
      Tänk att ha tillgång till inspelat material som spänner över 40 år – en artists hela karriär, från det sena 60-talets banbrytande inspelningar till hela turnéer dokumenterade på 24 kanaler. Du har friheten och möjligheten att välja vad du vill från arkivet för efterbehandling, remixande och återutgivning.
      Dweezil, Frank Zappas son, befinner sig i just den situationen. Studio passade på att träffa honom när ”Zappa plays Zappa”-turnén passerade Stockholm.

      Dweezil Zappa, från turnén Zappa plays Zappa i Stockholm 2006. Foto: @Björn Olsberg
      Frank Zappa (1940-1993) lämnade kvar en stor samling inspelat material i ett rum kallat ”the Vault”. Dweezil – som bland annat samarbetat med sin far som live- och sessionmusiker – såg det som sin uppgift att utforska arkivet. Ingen enkel uppgift skulle det visa sig. Frank Zappa gillade att dokumentera sina konserter och skaffade i början av 80-talet en mobil inspelningsstudio för att spela in varje kanal separat, vid varje konsert. Dweezil börjar måtta med händerna för att visa storleken på det källarvalv där tejperna förvaras. Hur många band eller inspelade minuter arkivet består av är fortfarande inte känt.
      – Jag vet inte hur många tusentals tejper det finns därinne, men det är överväldigande!
      Inspelningsformat kommer och går
      När ett arkiv spänner över så lång tid ställs man inför flera olika problem. Ett är att olika inspelningsformat kommit och gått genom åren. Den första flerkanalsbandare Frank Zappa använde – byggd av hans dåvarande studiotekniker Paul Buff – hade fem kanaler. Sedan följde 8-, 16- och 24-kanals analoga bandspelare och senare en uppsjö av digitala format.
      Familjens Zappas privata studio, Utility Muffin Research Kitchen, rymmer därför alla möjliga uppspelningsmaskiner för att få tillgång till allt material.
      Ett ytterligare problem är att lagringsmedia har en begränsad livslängd. Ämnet som fixerar den magnetiska oxiden på tejpen åldras och börjar kladda av sig på tonhuvudet. Både tejpen och maskinen riskerar att försämras vid varje uppspelning.
      Frågan är också vilket format man ska välja att föra över materialet till. Än så länge finns inget format som kan garantera någon längre livslängd, så för tillfället överför Dweezil materialet till den digitala domänen och lagrar det på hårddisk.
      Dweezil liknar jobbet i the Vault vid en arkeologisk utgrävning. Nyligen hittade man en låt som aldrig tidigare förekommit på något skivsläpp och som bara framförts en enda gång, under en konsert 1972. Låten inkluderades 2006 på albumet med samma namn, ”Imaginary diseases”.
      – Tanken med det mesta av materialet som ges ut är att så långt det är möjligt återge det i ursprungligt skick. Det ska höras vilken tidsepok materialet kommer ifrån, berättar Dweezil.
      Ett exempel är albumet “QuAUDIOPHILIAc” som gavs ut på dvd-audio i 5.1-surround. På omslaget till originaltejpen – inspelad 1970 – fanns en skiss som visade hur instrumenten och mikrofonerna var placerade vid inspelningstillfället. Alla instrument hade spelats in samtidigt i ett och samma rum och genom att mixa i 5.1 och placera spåren utifrån skissen gick det i princip att återskapa instrumentens position i rummet.
      Men det är inte alltid omslaget ger så utförlig information och man kan inte vara säker på vad man får när man rullar upp en tejp.
      – Frank var känd för att spela över saker. När det saknades tejp spelade han helt enkelt över något gammalt, säger Dweezil.
      Tidigt ute med digitaltekniken
      Arbetet med the Vault sker i både den analoga och den digitala domänen. Frank Zappa intresserade sig tidigt för digital inspelningsteknik och strävade efter en så ren signalkedja som möjligt. Om han hade levt idag skulle han, enligt Dweezil, vara förespråkare för den digitala utvecklingen och de möjligheter den fört med sig.
      Samtidigt är det en betydande del av arkivet som består av analoga inspelningar och Dweezil berättar att i dessa fall använder han gärna extern analog utrustning, bland annat en tidig prototyp av SSL:s berömda stereokompressor som stått i studion sedan sent 70-tal.
      – En analog kedja förstärker bruset, distorsionen och luddigheten på ett bra sätt, förklarar Dweezil. 
      I övrigt sker mixprocessen i så stor utsträckning som möjligt i den digitala domänen. Dweezil talar sig varm om de dsp-resurser moderna datorer erbjuder. Numera är det datorer med AMD-processorer, Steinbergs Nuendo och ett digitalt mixerbord från Euphonix System 5-serie som är hjärtat i studion.

      Pressbild med Dweezil i sin AMD-bestyckade studio från ca 2005.
      Unik inblick i produktionen
      Att ha tillgång till flerkanalstejperna från dessa klassiska inspelningar öppnar en mängd fantastiska möjligheter.
      – Jag ser fram emot att lyssna på gitarrkanalerna till låten ”Watermelon in easter hay” för att ta reda på om de spelades in med alla effekter eller om de lades på senare, säger Dweezil.
      Det ger en chans att lära sig mer om producenten Frank Zappas sätt att arbeta. Dweezil fascineras bland annat av hur bristen på kanaler gjorde att man tvingades ta produktionsbeslut redan vid inspelning:
      – Vissa av inspelningarna behöver man inte alls göra något åt vid mix. Om man ställer alla reglar lika låter det i princip som på skivan!
      Parallellt med the Vault arbetar Dweezil med att sätta ihop ett samplingsbibliotek av Frank Zappas stora ljudbank till det samplings- och fm-syntesbaserade systemet Synclavier.
      – Vi ser över möjligheterna att ge ut det så att alla kan få tillgång till biblioteket, säger Dweezil.
      Och även om det inte smäller lika högt som att finna hittills okända studioinspelningar är det ändå en spännande strävan. Framförallt med tanke på att hela det grammybelönade albumet ”Jazz from hell” från 1986 består av ljud från Synclaviern. Ett album som i USA även fick en ”parental advisory”-stämpel av RIIA, trots att det är helt instrumentalt.

      Dweezils bästa pluggtips
      Melodyne: Förutom det uppenbara användningsområdet – att korrigera sångtagningar – har Dweezil upptäckt att det är ett utmärkt verktyg att skapa galna effekter med. Men det han uppskattar allra mest är möjligheten att transkribera en monofonisk ljudfil och konvertera den till midi:
      – Frank skulle ha uppskattat möjligheten att så lätt transkribera melodier efter- som han ofta lät sina musiker dubblera hans improviserade gitarrsolon.
      Dweezil är ett stort fan av alla Native Instruments pluggar. På sin senaste soloskiva använde han till exempel Guitar Rig för att skapa sound som annars hade krävt ett flertal gitarrförstärkare för att återskapa. En bekantskap som även lett till idéer utanför studions fyra väggar:
      – Guitar Rig har till och med påverkat mitt val av utrustning på den nuvarande turnén. Till exempel tekniken att splitta gitarrsignalen till flera olika gitarrförstärkare och att steglöst låta ljudet mixas mellan dessa med hjälp av en volympedal.

      I övrigt håller sig Dweezil mestadels till Gibson-gitarrer.

      Om Dweezil Zappa 
      Född 1969. Har varit en återkommande sessionmusiker på Frank Zappas album sedan ”Them or us” från 1984. Medverkade på soundtracket till kultfilmen ”Spinal Tap” och bildade i början av 90-talet gruppen Z tillsammans med sin bror Ahmed. Har även arbetat inom tv, bland annat som vj på MTV och som programledare för ett kombinerat musik- och matlagningsprogram. 2005 samlade han och Ahmed ihop ett band bestående av musiker från olika epoker av Frank Zappas karriär för att bege sig ut på en världsturné med enbart Frank Zappa-kompositioner på repertoaren, kallad ”Zappa plays Zappa”.
       
      Artikeln publicerades ursprungligen 2007-01-23 och skrevs av Joachim Ekermann (@joachime)
    • By HoboRec
      Mjukvarumarknaden för elgitarrinspelning är stor, och helt ärligt väldigt bra. Men om du vill spela in med den där speciella rörtoppen du har hemma, eller i replokalen utan att störa omgivningen, hur gör du då? (In English at the bottom of the page).
      Det finns ju faktiskt ingen plugin som låter exakt som din favorit-förstärkare. Att spela in en 100w rörförstärkare hemma i lägenheten är inget alternativ för de flesta. Även om du bor i villa, så är det troligtvis inte den mest populära eftermiddagssysslan bland övriga familjemedlemmar. I veckans video experimenterar jag lite med hur du kan spela in den där förstärkaren utan att störa någon – den som du inte lyckats få till ljudet ifrån trots utbudet av plugins och ändlösa listor med Kemperprofiler. Utan att behöva använda högtalare eller mikrofoner. Dina grannar kommer nog också gilla detta.

      ENGLISH
      Record your guitar amp without disturbing your neighbours
      The software market for electric guitar sound is huge, and honestly quite good. But what about that special tube amp you have at home or at your rehearsal space?
      There’s no plugin that sounds exactly like that. To record a 100w tube amp in your apartment might not be a very good alternative for most. Even if you live in a house it’s likely not the most popular afternoon activity among your family members. In this weeks video I’m experimenting with how you can record that amp. The one that you can’t seem to replicate with plugins and endless lists of Kemper profiles. This without having to use speaker cabs or microphones. Your neighbours will probably like this too.

      Ulf Blomberg
      Producer & Audio engineer
      +46709184758 | www.hoborec.com
      Se alla HoboRec:s video-bloggar på Studio här
    • By Leo Larsson_
      Hej! Jag har en liten teaser här på en låt som jag spelat in. Det är inte min låt, jag har gjort en cover på Lionel Richies låt "Stuck on You". Inspelningen är inte riktigt klar än men som sagt det är bara en teaser, ett smakprov. Vad tycker ni? Skriv gärna.
      Instrument arr. Per Hallén, https://www.studioador.com/
      Sång. Leo Larsson
       
      Stuck On You Teaser.mp3
    • By HoboRec
      I Augusti förra året fick jag besök av japanska rock legenderna Electric Eel Shock. Jag hade tidigare kontaktat dem för att se om de var sugna på att komma förbi och ta en titt på studion om de hade vägarna förbi under sin europaturné. De svarade med ett bättre förslag, som var att boka ett par dagar för att spela in en ny singel.
      Jag passade självklart på att dokumentera så mycket jag han med under inspelningen, samt ställa lite frågor om deras instrument och annat relevant. Deras nya singel Red Devil är nu släppt så jag tänkte att det nog är hög tid att göra något av det här materialet.
      Electric Eel Shock firar 25 års jubileum i år och gör en ordentlig turné där de åter igen kommer till Sverige under våren. Har du tur kommer de spela någonstans i närheten av dig.
       
      Ulf Blomberg
      Producer & Audio engineer
      +46709184758 | www.hoborec.com
      Se fler av HoboRec:s video-bloggar här
    • By Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Så ser du till att dina låtar har rätt volym och att den stämmer överens med andra låtar i samma genre.

      Med anledning av gårdagens artikel om Loudness Penalty känns det vettigt att uppdatera blogginlägget gällande hur volymstark din mix egentligen ska vara år 2018. Ett problematiskt och omdiskuterat ämne som många av oss musikentusiaster brottas med: Hur stark ska mixen vara? Hur stark ska mastern vara? Står sig mastern volymmässigt mot annan musik i samma genre? Har mixen tillräckligt med dynamik efter limiteringen? Låter mixen fortfarande bra efter limiteringen? Listan kan göras lång och frågorna lika så.
      Men faktum kvarstår: Musikinspelningar från förr framstår ofta som betydligt svagare volymmässigt än modern pop eller rock och tv- eller radioreklam är betydligt starkare än exempelvis film eller nyhetssändningar. Detta är problematiskt av många anledningar (se exempelvis The Loudness war på Wikipedia). Men det finns en lösning.
      Fram tills för bara några år sedan har det inte funnits någon standardisering för att mäta den upplevda ljudstyrkan hos ljudinspelningar. Visst, vi har RMS, K-system och PPM för att nämna några, men ingen riktig standard utan endast rekommendationer, i kombination med eget tycke och smak. Ur detta behov föddes EBU R128, European Broadcasting Union Recommendation: En uppsättning regler för ljudstyrka och tillåten maximinivå under radiosändning. Något senare analyserade den legendariska mastringsteknikern Bob Katz iTunes Radio med den nya Apple sound check-algoritmen och kom då fram till att varje låts genomsnittliga volym låg runt -16,5 LUFS, vilket motsvarar RMS runt samma siffra.
      Vad detta i praktiken innebär är att många av låtarna som laddats upp på iTunes Radio genom åren sänkts i volym då de varit för starkt mastrade, i förhållande till den nya standarden. Detta betyder i sin tur att låtar som är starkt mastrade (limiterade/komprimerade) faktiskt upplevs som svagare än låtar som inte har någon limitering alls, eftersom de olimiterade låtarna har mer dynamik. Det vill säga skillnaden mellan låtens starkaste och svagaste parti, även kallat Dynamic Range eller DR. Om en låt har en ljudnivå på -8 LUFS så kommer iTunes Radio att sänka volymen till -16,5 LUFS. Om låten däremot ligger på -23 LUFS så volymen höjs till -16,5 LUFS. Vilken låter bäst mån tro?
      Följande volymstandard gäller för de vanligaste musiktjänsterna år 2018. Siffrorna är hämtade från masteringthemix.com.
      Itunes Store: -1.0 dB peak, LUFS på -9 till -13 och mer än 9DR Itunes Radio: -1.0 dB peak, LUFS på -15 till -16,5 och mer än 9DR Youtube: -1.0 dB peak, LUFS på -13 till -14 och mer än 9DR Spotify: -1.0 dB peak, LUFS på -13 till -15 och mer än 9DR Soundcloud: -1.0 dB peak, LUFS på -9 till - 13 och mer än 9DR CD: -0.1 dB peak och ingen volymstandard eller DR Vad detta i praktiken innebär är att det är omöjligt att göra en ”optimal” mix/master för samtliga tjänster. Samtidigt är det viktigt att inte stirra sig blind på siffror. Jag har tidigare pratat varmt om Toneboosters EBULoudness och att du bör eftersträva en volym runt -16 dB LUFS för digitala släpp på Spotify och iTunes. Men med anledning till ovanstående statistik så verkar -14 dB LUFS vara den gyllene medelvägen, för att din musik ska låta stark och dynamisk överallt. Inget hindrar dig dock från att göra en master för varje musiktjänst, även om det är extremt tidskrävande och ganska onödigt. Oavsett så skulle jag önska att vi kunde mastra aningen svagare. Om du mastar för radio, film eller tv så är det dock standarden -23 dB LUFS (se EBU R128) som gäller.
      Hur ska du då gå tillväga för att uppnå -14 dB LUFS och optimera dina digtialsläpp volymmässigt? Det hela är ganska enkelt:
      Placera Toneboosters EBULoudness sist i mastringskedjan, efter limitern. Limiterns output ska vara -1 dB, vilket innebär att risken för missljud minimeras vid eventuell konvertering till mp3 eller andra ljudförstörande format. Välj mätningen LUFS -14 eller LUFS EBU R-128 om det handlar om radio- eller TV-sändningar. Klicka på reset för att nollställa tidigare avläsningar. Välj om du vill synka pluggen via ditt inspelningsprogram eller genom själva pluggen (detta spelar mindre roll) Spela upp låten från början till slut Håll koll Läs av värdena, grönt = bra
      Om du tycker att allt detta låter på tok för komplicerat så ska jag göra det enkelt för dig. När du är klar med din låt, lägg en limiter sist i kedjan innan du exporterar. Ställ limiterns utvolym till -1 dB och se till att du inte limiterar mer än 1-2 dB max. Checka av mot Loudness Penalty. Klart.
      Kontentan: Vill du få din musik att låta starkare på 2000-talet ska du helt enkelt att mastra svagare, runt -14 dB LUFS för att vara mer exakt om du ska ge ut musiken på iTunes, Spotify eller liknande. Din musik förtjänar att låta bra och överdriven limitering är inte längre nödvändig! Volymkriget går mot sitt slut och vi närmar oss sakta en mer angenäm ljudupplevelse. Framtiden på ljudfronten ser ljus ut.
      Kuriosa
      Volymkriget, eller Loudness War, hänvisar till den volymökningstrend som tog sin början redan på 40-talet och som nådde sin peak på 80- och 90-talet med CD-skivan. I korthet handlar volymkriget således om utvecklingen av ökad ljudnivå i komersiell musik, på bekostnad av dynamik och ljudkvalité.
      Ett tydligt och välanvänt exempel är Metallicas album "Death Magnetic" som fick både lyssnare och kritiker att reagera på den usla och odynamiska ljudkvalitén. Detta album blev också på många sätt startskottet för en tydlig motreaktion ledd av bland annat mastringsteknikern Bob Katz, som tillsammans med iTunes utvecklade en ny automatiserad volymstandard, vilken senare kom att appliceras på andra streamingtjänster.
      I korthet innebar detta att starkt mastrad musik med minskad dynamik sänkes volymmässigt, medan mer dynamisk musik gick vinnande ur kriget. Volymkriget pågår i viss mån fortfarnade, men i betydligt mer begränsad omfattning.
      Läs mer om Volymkriget på Wikipedia.
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
  • Blog Entries

  • Bloggar

×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.