Jump to content
  • Kite – Toppmodern pop med feta retrosyntar


    Studio

    Svenska Kite har på senare tid hyllats som ett av de allra bästa svenska livebanden. Och soundet mejslar de fram med huvudsakligen analoga metoder.

    ingang.jpg.875a46985a91926d49ab30acfed326a0.jpg
    Nicklas Stenemo (till vänster) och Christian Berg i Kite vrider fram sina pampiga ljudlandskap ur analoga maskiner. (Foto: Herman Dahlgren)

    Den svenska syntduon Kite har välförtjänt höjts till skyarna (pun intended) både inom och utom Sverige för sin suggestiva, episka pop. Studios reporter lyckades efter stor förvirring i Årstas djungel av partihandlare, lastbilar och utbrunna bilvrak till slut hitta in i bandets allra heligaste, deras pyttelilla studio – fullständigt belamrad med syntar och gadgets av alla de slag. Allt för att undersöka vad det är för tänk, maskiner, manicker och mojänger som ligger till grund för deras magiska ljudlandskap och låtar. Kodord enligt Kite: analogt äger.

    Frodas i skuggan
    Att sångaren Nicklas Stenemo och keyboardisten och ljudskulptören Christian Berg har valt att från starten 2008 varje år släppa en ep istället för traditionella album och singlar har gjort att Kite har hamnat i en viss radio- och medieskugga. Mainstream-media recenserar sällan annat än fullängdare och radion, både den kommersiella och den statliga, vill ha formatanpassade singlar, annars får det fan vara. Ett faktum som dock inte bekymrar Kite ett ögonblick – tvärtom. Det går så bra ändå.

    – Syntmusiken idag är ju en subkulturell grej. Till skillnad från hur det var för tjugo, trettio år sedan när Depeche och andra band var stora. Vi har aldrig haft något intresse av att ligga på ett stort skivbolag. Där ska det alltid in och petas i saker och ting. Får man en hit så ska den gärna följas upp av ännu en hit som låter typ likadant, och så plötsligt står man där i ”det heliga Skavlan” eller något caféprogram fast man egentligen inte alls har lust. Och det har inte vi. Vi kör hellre vårt eget race och bygger långsamt och långsiktigt och gör precis vad vi tycker är kul och som känns bra, säger Christian Berg.

    – Det måste få ta den tid det tar, vi har inte bråttom. Och radion har vi för länge sedan slutat skicka våra plattor till. De bryr sig i alla fall inte, inflikar Nicklas Stenemo och ser inte särskilt ledsen ut för det.

    Storslagna konserter
    När undertecknad träffar Kite i deras studio har Nicklas och Christian just kommit hem från en turné i Tyskland. Som vanligt har deras spelningar unisont hyllats både för det musikaliska och, inte minst, det visuella. Det sistnämnda är något som Kite lägger nästan lika stor vikt vid som musiken.

    – Det känns ju lite fel att säga att ljusshowen är lika viktig som låtarna och soundet. Men vi gillar att tänka konceptuellt och då är helheten viktig. Men okej, musiken är ju såklart prio ett. Sedan designar vi vår scenshow runt den. Allt ska hänga ihop, säger Nicklas Stenemo.

    Vid vårt möte är Kites live-rigg fortfarande kvar i turnébussen, och tur är väl det. Deras pyttelilla, före detta kontorsrum på typ fem kvadratmeter, är ändå fullständigt belamrat av syntar, effektlådor och märkliga mojänger.

    – Vi har väl ett trettiotal olika syntar. Somliga är bättre för live-situationer och somliga funkar bättre i studion, säger Christian.

    Retro för hela slanten
    Förutom att Kite spelar in i Logic använder bandet sig i stort sett uteslutande av äldre analoga syntar och effektburkar.

    – Vi brukar utgå från en Studio Electronics SE 1:a. På våra första fyra ep:s gjorde vi i princip alla basljud på den, och vi använder den fortfarande ofta. Till skillnad från många andra gamla analoga syntar så hänger den med i sequensern och fixar ”dugga-dugga-dugga-dugga”-sextondelar när det behövs, berättar Christian Berg och fortsätter:

    – För lead-slingor är Korg Micro Preset, en av de första hemmasyntarna, väldigt bra. Framför allt om man vill ha det klassiska OMD-soundet då och då.

    polivoks.thumb.jpg.31a0df9298a7303f15e7fc697ac1da6c.jpg
    Sovjetiska Polivoks är en tung pjäs i Kites artilleri.

    Sovjetisk pansarsynt
    Vidare i Kites arsenal av analogt studiogodis finns bland annat en rysk best till synthesizer. Den vid det här laget smått legendariska Polivoks. Lika hardcore som den låter, lika hardcore ser den ut. Enligt legenden (som är alldeles för bra för att orka faktakolla) lär reglage och switchar komma från samma tillverkare som gjorde instrumenteringen till ryska pansarvagnar på 80-talet – och det finns ingen anledning att betvivla detta. Det här är en synt som verkligen är robust på alla sätt och vis.

    – Vi använder nästan aldrig samplers. Samplingar, ja, det händer. Men vi gör hellre våra egna från olika källor och kokar ihop dem till våra egna sounds. Vi har ofta minst fyra olika syntar som lirar samma grej. Vart och ett kanske de inte låter så kul egentligen, men tillsammans så funkar det. Många 80-talssyntar låter ju väldigt döda och sterila i sig själva. Men uppdubbade med till exempel en Roland Juno 60 eller andra riktigt bra analoga syntar så blir det bra, säger Christian.

    – Just Junon är kanon för att fixa sågtandsvågformer när man behöver ett riktigt smutsigt, typ distat gitarrfräs, och annat som man vill ha ”in your face”. Dubbar man sedan upp det med en DX 7:a eller någon annan egentligen ganska trist burk så händer det något …

    Roland-Juno-60.thumb.jpg.9a3318d08ff2665f413491530774c3d5.jpg
    Roland Juno 60 kan prestera riktigt smutsiga ljud, och ofta dubbar Christian och Nicklas upp den med någon annan 80-talssynt.

    Värdsliga toner
    Annat som Nicklas och Christian gärna använder sig av, för att bredda Kites ljudlandskap och ge det en spännande och lite mer oortodox ljudbild, plockar de gärna från världsmusiken.

    – Vårt trumset består egentligen bara av kick, virvel och någon puka. Istället för cymbaler och hi-hat använder vi hellre klippt brus för hi-hat och till exempel en samplad puka med mycket reverb för crasharna. Dessutom lägger vi gärna in till exempel en panflöjt eller säckpipa här och där för att ge musiken lite etnofärg och en touch av andra kulturer. När vi behövde ljudet av en blåval till en låt så spelade vi in en gummiboll studsad mot korrugerad plåt, skruvade lite på effekterna, och sedan var vi hemma, säger Christian och ler.

    Studios reporter noterar glatt att en theremin (som kan höras bland annat på Beach Boys klassiska Good Vibrations) står i ett hörn av lokalen och ovanpå denna ligger ett fjäderreverb från Knas Ekdahl.

    – Den här är riktigt bra. Den är spelbar! Alltså, man kan lira på fjädrarna, helt enkelt, berättar Nicklas och Christian med en och samma entusiastiska mun.

    – Den är överlägsen när man vill ha hårda plåt- och metalljud, och det är ju en del av vårt sound, så den finns på många av våra låtar.

    Bombay Happy Meal
    Betydligt softare både ljudmässigt och till dess design är den Raagini Digital Electronic Tanpura som har en ganska central position i Kites studio. Den plastiga kuben ser ut som en kitschig leksak (snudd på något man skulle kunna få med sig i ett Happy Meal från McDonalds Bombay) men skenet bedrar. Detta är en fullständigt spel- och programmerbar raga-synt med oändliga möjligheter att skruva ut autentiska sitar-drones i alla dess former och skepnader. Perfekt när man som Kite vill bredda ljudbilden och samtidigt gå den lite smalare väg som Nicklas och Christian verkar vara helt ense är den enda rätta.

    Det är den vägen de går. Och snart är vi nog betydligt fler över hela världen som följer…

    kite.jpg.2ecc21e940ab37d332475802cfd72a85.jpg
    "Vi kör vårt eget race och bygger långsamt och långsiktigt och gör precis vad vi tycker är kul och som känns bra" säger Christian Berg (till vänster).

    KITES FAVORITINSTRUMENT I URVAL

    1. Studio Electronics SE 1
    2. Korg Micro Preset
    3. Polivoks
    4. Roland Juno 60
    5. Mini Moog
    6. Elektron A4
    7. Raagini Digital Electronic Tanpura

    FAKTA KITE
    Medlemmar: Christian Berg, Nicklas Stenemo
    Diskografi: 6 ep:s – Kite, Kite II, Kite III, Kite IV, Kite V och Kite VI

    Artikelförfattare: Pelle Almgren



    User Feedback

    Recommended Comments

    There are no comments to display.



    Create an account or sign in to comment

    You need to be a member in order to leave a comment

    Create an account

    Sign up for a new account in our community. It's easy!

    Register a new account

    Sign in

    Already have an account? Sign in here.

    Sign In Now

  • Similar Content

    • By Calle Olsson
      När Bob Moog skulle ta fram en portabel synt blev resultatet Minimoog – en klassiker som står sig än i dag.
      I slutet av 60-talet hade Moog tillverkat stora och dyra modularsystem till många av världens musiker och studior. Nu ville musikvärlden ha en turnébar variant. Bob Moog valde då ut de populäraste modulerna och hårdkopplade dessa enligt de vanligaste signalvägarna: oscillatorer in i en mixer som sedan går in i ett filter, som sedan fortsätter in i en förstärkare. Filter och förstärkare styrs av varsin envelop.
      Det här kom att bli standarden för analoga synthar, men det var alltså på ”minin” som det gjordes först. Av någon outgrundlig anledning var det också där det blev som bäst. Varje del av minin är helt perfekt, allt från ljuddesign till den fällbara manöverpanelen. Pitch- och modulationshjul såg dagens ljus här. Synten har stora reglage som sitter utplacerade med sådan naturlig precision att man undrar om inte herren själv är inblandad i utformningen.
      Är bra på allt
      Jag har spelat på typ tio stycken olika Minimoogar och alla har låtit olika, känts olika och sett lite olika ut. Men den gemensamma nämnaren är att de bjuder in till att skapa och spela musik. Minin är bra på allt. Den är ett eget väsen – något gåtfullt och mystiskt, något levande och organiskt – samtidigt som den är diffus och drömlik. Kanske är det träet som gör att den känns mer naturlig, mer mänsklig. Eller så är det det faktum att Bob Moog faktiskt försökte ge sina instrument själ. Det kanske låter flummigt, men det räcker att ta en titt på en av de tre oscillatorerna, vilken vågform som helst, filtret helt öppet. Tryck på en tangent. Det räcker. Det går inte att göra ett dåligt ljud med Minimoogen.
      Det finns något rått och naturligt i ljudet. Oscillatorerna väser, pulserar och viner. Oscillator 3 kan användas som modulations- källa för att styra de andra oscillatorerna eller filtret. Dessutom går det att blanda in noise i modulationen för att skapa vackra och oförutsägbara vibraton och klangförändringar.
      Varje oscillator har sex olika vågformer. Alla låter lika bra och är extremt kraftfulla. Oscillatorerna var en ny design som alltså skiljer sig en del från sina modulära föregångare. Däremot behöll ingenjörerna filterdesignen.
      Jag tycker minin håller stämningen bra, när den väl fått värma upp sig. Min tar ungefär 45 minuter på sig att landa helt. Det skiljer ungefär ett tonsteg i tonhöjd när den är klar. Oktaverna är inte heller helt perfekta när man precis slagit på synten, men det låter bara fint vid melodispel – jag brukar passa på att spela in lite när den värmer upp sig. Det finns en inbyggd standardoscillator på 440 hertz som du kan stämma efter. Den är inte dum att använda som bordunton heller.
      Världens bästa filter
      Med hjälp av mixern kan man överstyra signalen in i filtret. Det är här, tror jag, som mycket av soundet bildas. Det går att göra otroligt många olika ljud genom att variera vågformer, deras stämning samt nivå. Man behöver faktiskt inte alltid använda filtret trots att det är världens bästa filter. Det låter fantastiskt fint och mjukt. Dessutom har det väldigt bra basrespons även vid hög resonans. Detta tillsammans med de ultrasnabba enveloperna gör att Minimoogen är den ultimata basmaskinen. Lyssna på The Robots med Kraftwerk så förstår ni vad jag menar. ■

      Minimoog
      Tillverkare: Moog
      Typ: Monofonisk analog synthesizer
      Tillverkningsår: 1970-1982
      Arpeggio/Sequencer: Nej
      Minne: Nej
      Filter: 24 dB Lågpassf lter
      Klaviatur: 44 (F-C)
      Styrning: CV/S-trigg
      Prisläge: Från ca 40 000 kr
      Artikeln är tidigare publicerad i Studio 2-2014
    • By Calle Olsson
      Kraftwerk valde Odyssey när de styrde ut på Autobahn. Calle Olsson berättar om syntens historia.
      I början av min karriär som synthnörd var Arp Odyssey en ganska okänd skapelse för mig. Jag visste att den var en konkurrent till Minimoogen, men jag hade aldrig sett en på riktigt och den var extremt ovanlig i de kretsar i Karlstad som jag hängde i.
      Numera vet jag dock att en Odyssey ljudmässigt skiljer sig rätt mycket från Minimoogen. Till och med mellan olika Odyssey-exemplar finns det skillnader – både ljudmässigt och funktionsmässigt. Till exempel hade de första exemplaren inte cv/gate för extern styrning. Det finns en del olika filter och till och med olika vco:er.
      Men instrumentmakarna som byggde dem hade ett mål med varje modell. Det skulle låta Arp och det skulle låta Odyssey. Och det skulle låta bra. Och det gör det. Om du går i tankar att köpa en Odyssey och surfar runt på diverse hemsidor kommer du hitta en massa diskussioner och åsikter hit och dit om huruvida den ena modellen låter bättre än den andra. Filtret är feldesignat på vissa modeller, hävdar några. Ta allt detta med en nypa salt. Alla Odyssey låter bra.
      Odysseyn har två välljudande oscillatorer med mycket stort omfång. Desutom finns inga fasta oktavswitchar på dem (i alla fall inte på min), vilket gör att man kan svepa steglöst över ett stort antal oktaver. Jag tycker det är väldigt bra för att skapa ambientklanger där man inte vill röra sig inom det vanliga tankesättet att man höjer en oktav hit och dit utan man kan dra lite i reglarna tills det låter bra. Det finns även en fine tune, så man är inte helt borta om man vill ställa in ljud där vco:erna ska stämma mot varandra.
      Arp Odyssey förekommer i flera olika versioner, alla lika bra.
      Duofonisk synth
      På varje vco kan du välja mellan sågtand eller fyrkant med variabel pulsbredd. Ganska standard alltså, men tack vare den fantastiska ljudkvaliteten behövs det knappt något mer. Två sned-stämda oscillatorer i oktav brukar räcka.
      Odyssey har också den fantastiska egenskapen att den fungerar som en duofonisk synth. I realiteten betyder det att du kan spela tvåtonersackord på den. Dock har den bara ett filter och vca, men till exempel Kraftwerk använde Odysseyns duofoni för att spela ackorden på Autobahn från 1974. Den stod faktiskt även för de flesta av ljudeffekterna på låten.
      Lfo:n är väldigt enkel och jag blev lite besviken när jag först såg den. Men den är faktiskt suverän. Den har en rate-regel, där du ställer hastigheten på lfo:n – modulatorns vågform väljs sedan på mottageren. Om till exempel vcf ska moduleras av fyrkant så väljer du det på vcf:en, och om du samtidigt vill modulera vco 1 med sinusvåg så väljer du sinus på vco 1. Det kanske låter litet märkligt, men när du väl sitter bakom spakarna är det lätt att förstå. Rate på lfo styr även tempot på s/h.
      De första modellerna av Odyssey var vita med svart text (Whiteface) och enligt ryktet hade dessa ett så kallat diodeladder-filter. Men detta stämmer inte utan i dessa satt ett av Arp egendesignat 12-decibelsfilter, 4023.
      När MKII, (Blackface, svart/guld) släpptes 1974 användes återigen detta filter. Dock sattes Moogfiltret, 4035, in i de Odyssey som tillverkades under 1975. Men eftersom Moog hade patentet på detta så byttes det, efter hot om stämning, ut till ett annat, 4072. Det innehöll dock en designmiss, så det kom alltså ännu ett, 4075, som användes i kommande produkter.
      MKIII är svart/orange och har i stort sett samma design rakt igenom. Men, det är en liten djungel. På filterdelen sitter också mixern där du väljer hur starkt de olika ljudkällorna ska låta samt vilken av vågformerna vco:erna ska ha. Noise, vco 1, vco 2 och ring mod. Här finns även reglar för att modulera filtret.
      Odysseyn har två enveloper att välja mellan och det går även bra att modulera med keyboard tracking och såklart lfo. Odysseyn har alltså två enveloper: en ar (attack, release) och en adsr (attack, decay, sustain, release). De är inte lika snabba som i Minimoogen men låter bra ändå. ■
      Arp Odyssey
      Typ: Duofonisk synthesizer
      Tillverkningsår: 1972-1981
      Polyfoni: 2
      Effekter: Ringmodulator
      Filter: 12/24 dB lågpassf lter beroende på version, högpassfilter
      Klaviatur: 37 tangenter, C-C
      Styrning: cv/gate
      Prisläge: Ca 20 000 - 45 000 kronor beroende på skick (begagnad)
      Artikeln är tidigare publicerad i Studio 3-2014
    • By Calle Olsson
      PPG Wave 2 är en hett eftertraktad kultklassiker från 80-talet som har använts av Depeche Mode, David Bowie och Pet Shop Boys bland många andra.
      I mitten av 70-talet jobbade det tyska geniet Wolfgang Palm med att bygga modularsyntar till Tangerine Dream och andra band. Redan på ett tidigt stadium blandade han in digitala lösningar i sin instrumentdesign. Det ledde fram till ett antal modeller, bland andra Wavecomputer 360, som faktiskt var helt digitala. Dock fanns det vid den tiden inte teknik som var tillräckligt bra för att skapa det Palm hade i sitt huvud. I stället började han titta bakåt, och framåt. Framåt i form av att uppfinna den magnifika wavetable-syntesen, och bakåt genom att låta de digitala vågorna flöda genom klassiska analoga filter (vcf) samt analoga förstärkare (vca).

      Wavetable-tekniken
      En wavetable är en samling encykelsvågformer. I PPG:n finns 30 stycken wavetable och varje wavetable består av 64 vågformer.  Med hjälp av Waveform-ratten bestämmer man vilken av de 64 vågformerna man vill lyssna på. Vågformerna i en wavetable kan vara snarlika varandra, med olika övertonsspektrum, men de kan också vara helt olika varandra. Med hjälp av en moduleringskälla kan man växla mellan olika vågformer som man vill ska spelas upp. Moduleringskällorna kan vara till exempel lfo:n, en envelopgenerator, keyboardtracking och moduleringshjul.
      Om man till exempel använder lfo:n för att modulera vilken vågform som spelas upp så kan man simulera pwm eller oscillatorsync. Wavetables kom att bli ett av de mest använda sounden inom populärmusik under 1980-talet och användes bland annat av Depeche Mode, Gary Numan och Front 242.
      Före midi
      1982 kom PPG Wave 2.2. Den presenterades på Frankfurt-mässan det året tillsammans med Waveterm, en modul med fler funktioner till PPG 2.2. Detta var året innan midi blev världsstandard, och på Wave 2.2 fanns ett av Palm designat snabbare och stabilare system för digital kommunikation mellan musikinstrument, men tyvärr stannade det där. De flesta PPG:erna byggdes i stället om för midi.
      Wave 2.2 består av två huvudblock: en digital och en analog panel. Den digitala styr oscillatorerna och sequencern, och den analoga styr filter och förstärkare. Varje ratt har två funktioner och man byter enkelt mellan dem genom att trycka in en knapp. Tysk funktionalitet. De värden man rattar in syns i en stor tvåradersdisplay så man har god översikt under tiden man programmerar ljuden.
      Digitala oscillatorer
      Känslan av att spela på Wave 2.2 är verkligen speciell. Designen känns futuristisk både utseendemässigt och ljudmässigt. Det går att få till otroligt rena digitala klanger som lever på samma sätt som en vco. Dessutom är själva ljudkvaliteten ypperlig, och en ren ofiltrerad vågform har ett slags skivinspelningskänsla över sig. Som att någon har plockat fram det allra bästa ur klangen, det som får öron och själ att vibrera i takt med varandra.
      PPG Wave 2.2 har två oscillatorer per röst som kan producera 30 gånger 64 olika "single waveform cycles" vardera.  De härstammar från bland annat akustiska pianon och saxofonsamplingar. Dessutom går det att tillföra och redigera helt nya. Variationsrikedom är en underdrift.
      Det går att skapa de flesta ljudkaraktärer med en PPG Wave 2, både digitala och analogliknande. Dessutom har Wave 2 den speciella kvaliteten att kunna ta över ett ljudlandskap men även kunna ligga perfekt i bakgrunden – ett sant nöje att mixa.
      Analoga drömmar med SSM 2044
      PPG Wave 2.2 har samma underbara filterchip, SSM 2044, som återfinns bland i annat Fairlight II och Korg Polysix. Krämigt och härligt, med en mycket musikalisk resonans som blandar sig med ljudet snarare än lägger sig ovanpå. Man kan styra filtrets cut off frequency från en dedikerad adsr, lfo eller via keyboard-tracking.
      För att programmera de olika parametrarna på synten väljer man via en nummersats vilken parameter, och sedan skruvar man en av de åtta rattarna till önskat värde. Varje ratt har dessutom två funktioner (därav Multiple function) som väljs genom ett enkelt knapptryck. Själva känslan är som en klassisk analogsynt fast ljudet är annorlunda – om man vill.
      På den analoga kontrollpanelen hittar vi, förutom filtret, även syntens lfo och tre envelopformare – två stycken adsr och en tredje som bara har attack och decay. Den sistnämnda används för att styra tonhöjd på oscillatorer eller suboscillatorer.
      På PPG Wave 2.2:s digitala panel har du även tillgång till en intressant, om än rätt svårjobbad, åttaspårs-sequencer. Har du suttit med Logic eller Pro Tools en längre tid kan den kanske kännas en aning gammalmodig. Man kan i alla fall spara 1 000 toner fördelat på 10 sekvenser, som kan vara polyfoniska. Arpeggio-mode finns också för enklare slingor. Programmering av gamla hårdvarusequencrar är en fröjd när det väl börjar klarna. Begränsningar blir möjligheter och känslan av old school-datorprogrammering är inte helt avlägsen.
      Vill du få en uppfattning av hur PPG Wave 2 låter kan du testa pluggen PPG Wave 3.V från Waldorf, som är en emulering av hårdvaran. https://waldorfmusic.com/en/overview


      PPG Wave 2

      Tillverkare: PPG.
      Modell: Wave 2.2.
      Typ: polyfonisk digitalsynt.
      Tillverkningsår: 1982.
      Polyfoni: 8 röster.
      Sequencer/arpeggio: ja/ja.
      Minne: 200 ljud.
      Filter: 24 dB voltstyrt lågpassfilter.
      Keyboard: 61 tangenter C–C.
      Prisläge: cirka 110 000 kronor på begagnatmarknaden.
      Artikeln är tidigare publicerad i Studio 1-2012
    • By Björn Olsberg
      Yamaha visar upp sitt nya stagekeyboard YC61 för keyboardister på scen. Det har en nyutvecklad så kallad Virtual Circuitry Modeling som ska vara ännu bättre på att återskapa exempelvis orgel- och pianoljud.
      Läs mer hos Yamaha.
      Studios nyhetsbevakning på Namm görs i samarbete med Universal Audio.
    • By Calle Olsson
      Analogsynten Pro-One imponerar än idag med sitt feta sound.
      Jag hittade ett fjäderreverb i en annons för 24 år sedan. Säljaren var en folkhögskola. När jag ringde upp passade jag på att fråga om de inte hade några gamla syntar till salu. Visst hade de en gammal Pro-One.
      Jag slog till så klart och någon vecka senare landade ett paket på mina föräldrars köksgolv. Synten var defekt enligt säljaren men enda felet var lite oxid på volymratten.
      Synten var, i brist på ett svenskt ord, ”breathtaking”! Jag programmerade den inbyggda, mycket enkla stegsequencern med några steg, startade den och svepte med cut off-ratten. Fantastiskt! Upp med Osc 2 på mixerdelen. Ännu mer fantastiskt! Sen öka env mod på filtret... den här synten låter verkligen bra och fett!
      Sequential Circuits Pro-One

      Fyra gyllene år
      Pro-One såldes i cirka 10 000 exemplar mellan 1981 och 1984 och består i huvudsak av två oscillatorer, brusgenerator, vcf, vca, en moduleringsmatris, arpeggiator samt en enkel sequencer.
      På oscillator A hittar man sågtand och variabel fyrkant/pulsvåg. Båda kan avändas samtidigt. Pulsvidden på fyrkantsvågen kan regleras manuellt eller moduleras (pwm) av lfo, filter env eller oscillator B. Här återfinns även sync, vilket synkar oscillator A till oscillator B så att vågformerna startar exakt samtidigt – mycket effektfullt om de sedan moduleras individuellt av till exempel en lfo eller envelop.
      Oscillator B har även triangelvåg och en lo-switch som gör att den kan användas som en andra lfo. Båda oscillatorerna har dessutom oktavväljare och frekvensratt. Ljudet är mycket kraftfullt och organiskt. Det räcker faktiskt med en oscillator för att göra riktigt maffiga ljud och då får man många fler moduleringsmöjligheter tack vare funktionerna i oscillator B.
      Från oscillatorerna går ljudet sedan till en enkel mixer där du kan ställa nivåerna på oscillatorerna och noise/ext. Sedan går signalen vidare till ett mycket fint filter med dedikerad envelop. Det är självoscillerande och envelopen är mycket snabb och “punchy”. Jag använder ofta Pro-Ones fi lter för att skapa kraftfulla bastrummor eller Kraftwerk-slagverk.
      Det sista ljudet gör innan det når volymratten är att passera genom förstärkarsektionen, vca. Den har en likadan envelop som filtret, som lyckligtvis är lika snabb. Fantastiskt!
      Arpeggiatorfunktionen är väldigt enkel, likaså sequencern. Man kan programmera två olika sekvenser men endast tonhöjd registreras. Det är dock ack så effektivt i sin enkelhet. Jag har stått i timmar och skruvat på rattarna och transponerat sekvenser (bara att trycka in önskad tonhöjd på tangentbordet) och det låter otroligt bra! Synka ihop synten med en trummaskin eller din dator, (den kan trigga på ljud) och resultatet blir fantastiskt. Men kom ihåg att minnet är på max 40 toner.
      Avslutningsvis lite om moduleringsmöjligheterna. Om oscillatorerna är hjärtat, filtret huden och enveloperna nävarna så är modulerings-matrisen hjärnan på Pro-One. Här kan man bussa ut filter env, oscillator b eller lfo (direct/wheel) till: osc a freq, osc a pwm, osc b freq, osc b pwm och filter. Det går att välja om signalen ska gå direkt eller via moduleringshjulet.
      Finns det då inget negativt att säga om den här 40-åringen? Jo, klaviaturen lämnar en del i övrigt att önska. På nästan alla Pro-One-exemplar orsakar den problem idag. På nätet kan du dock hitta tips om hur du löser det. För ett riktigt fint exemplar får du betala ca 20 000 kronor idag.
      Sequential Circuits Pro-One
      Typ: Monofonisk analogsynt.
      Tillverkare: Sequential Circuits.
      Polyfoni: En röst.
      Minne: Nej.
      Filter: Ja, resonant lågpassfilter.
      Klaviatur: 37 tangenter F-C.
      Midi: Nej.
      Pris begagnad: Från ca 18 500 kr och uppåt.
       
      Detta är en uppdaterad och reviderad artikel, som tidigare är publicerad i Studio nr. 3-2011
  • Utvalda blogginlägg

  • Veckans populäraste ämnen

  • Utvalda pressmeddelanden

×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.