Jump to content

  • Alan Parsons: Allt handlar om att lära sig lyssna

    Han har jobbat med både The Beatles och Pink Floyd. Olle Niklasson fick en pratstund för några år sedan med en av musikbranschens riktigt legendariska ljudtekniker och producenter, Alan Parsons. Artikeln är en favorit i repris.

    Olle Niklasson

    1608424762_APStudio01_red.thumb.jpg.9bfe0ff4c6d11cee0f2f3a9499e3bcf4.jpg

    Få har haft samma resa genom olika tiders inspelningsprocesser som Alan Parsons och knappast någon annan hans tidiga läroår. Från anställning på legendariska Abbey Road som 19-åring, där han blev tekniker med The Beatles och Pink Floyd, via en egen artistkarriär med sitt Project är Alan Parsons fortfarande i högsta grad aktiv, senast som producent för – och skratta inte förrän ni hört snubben – ukulelevirtuosen Jake Shimabukuro. Det är många som har tagit sig an uppgiften att förmedla kunskap om inspelning och produktion, men få har tagit samma ambitiösa grepp som Alan Parsons.

    – Jag är blygsam nog att inte säga att det här är det bästa sättet men jag har varit med länge nog att kunna prata om hur det var då och hur det är nu. Den andra fördelen är att jag, med mina 40 år i branschen, har en hel del kontakter som kunde ställa upp för intervjuer och hjälpa mig om jag hade frågor. En av detaljerna man slås av i det mer än tio timmar långa materialet är sparsamheten med regler. Alan Par- sons släpper gärna in andra tekniker som berättar att de arbetar på ett helt annat sätt än Parsons själv.

    – Det upphör aldrig att förvåna mig hur så kallade pro audio-tidskrifter kan komma undan med att skriva ”lägg till 4 decibel vid 3,2 kilohertz och 8 decibel kompression på den akustiska gitarren...”. Det är struntprat. Eller som när jag gör mina master classes när eleverna kommer fram och skriver ned eq- och limiter-inställningarna. Inspelning är inte en fysisk aktivitet, det sker med hörseln.

    Det är å andra sidan aningen enklare för en gitarrist som dyrkar Eric Clapton att kopiera hans licks jämfört med den som vill kopiera Roger Nicols, Ed Cherneys eller Alan Parsons licks.

    – Jag tror att det går att komma ganska nära om man analyserar varje ljudtekniker i detalj. Alan Parsons har ett diskantrikt ljud på sina gitarrer och Ed Cherney har ett komprimerat sound på sina virvlar. Men det här är en sak som vi försöker lära ut på dvd:n, hur man lär sig att lyssna. Och att lära sig att lyssna är en stor del av jobbet.

    Alan Parsons lärde sig lyssna på Abbey Road. Han var först anställd vid en avdelning som hette Tape Records som kopierade masterband för utlandsmarknaden. En dag skulle han kopiera ett album som hette Sgt. Pepper’s lonely hearts club band och blev helt golvad av ljudrikedomen. Han kände att han bara måste ta reda på hur det gick till och skrev ett brev till chefen på Abbey Road och fick börja som tea boy. Han blev senare tape op och började lära sig vad som framförallt krävdes för att komma uppåt i näringskedjan: att hålla tyst och observera. Han berättar att det visserligen var tillåtet att ställa frågor, men först när inspelningen var avslutad, aldrig under tiden, och han säger att tålamod var den i särklass viktigaste egenskapen.

    Träffade The Beatles
    I januari 1970 träffade han The Beatles för första gången. De hade påbör-jat det som skulle bli Let it be med en misslyckad sejour i Twickenhams filmstudior och beslöt sig för att starta om i källaren på Apple Corps, huset där The Beatles hade sitt huvudkontor och också bedrev diverse andra aktiviteter. Studion var under uppbyggnad i händerna på ”Magic” Alex Mardas, en kompis till John Lennon, som hade utlovat ett 72-kanalers mixerbord, ett gigantiskt steg eftersom det då inte var länge sedan man hade börjat spela in på åtta kanaler.

    Wings_red.thumb.jpg.b3364ff20b9c7e5d8f65efeb2c078df3.jpgWings, en ny gren på Beatles-trädet, som ännu inte hade fått sitt på det torra.

    Steg i graderna
    När bandet kom till studion fick man se mixerbordet. Det bestod av ett gammalt oscilloskop och några brädbitar. Det var uppenbart att a) Magic Alex var en galning, och att b) goda råd var dyra. George Martin lyckades låna två mixerbord från Abbey Road och med på transporten åkte en nittonårig Alan Parsons. När han klev in i rummet och presenterade sig var inte bara George Martin och Glyn Johns där, utan också alla fyra i The Beatles. George Martin, som är en klok man, bestämde sig för att andra uppgifter kallade och överlät härvan och inspelningarna på Glyn Johns och hans unge assistent.

    – Då hade jag stigit i graderna så pass att jag fick gå fram till mixerbordet och slå på strömmen, och erfaren  nog att få det att fungera, men hos varje tekniker jag fick gå i lära hos så handlade mitt första jobb som ansvarig tekniker om att hoppa i den djupa änden av bassängen direkt. Jag blev helt enkelt tillsagd en eftermiddag: ”du ska vara tekniker på en session i morgon”.

    Bandet var The Hollies och låten Gasoline alley bred. Den gjorde inte något större utslag på seismografen och även om Alan kallar det en mindre hit så inträffade det Alan Parsons själv betraktar som sitt personliga genom- brott året efter, när han var assisterande tekniker under Tony Clarke på Wings debutalbum Wild life.

    – Tony var borta en dag och jag gjorde några råmixar. En av dem var I am your singer och när Paul fick höra den sa han ”Den är perfekt. Jag kan inte se att den skulle kunna göras bättre”. Den hamnade på albumet och från den stunden gjorde vi en massa jobb ihop.

    1291922114_APOnstage01_red.thumb.jpg.1cfd0cbe8ecfc7abcfa245bb8be3190b.jpgAlan Parsons på scen med The Alan Parsons Project. Ett band som aldrig spelade live så länge de var aktiva.

    Varierande arbetsuppgifter
    Alan Parsons blev kvar på Abbey Road under flera år som anställd tekniker med fast lön även när han som frilansande producent tog in andra band. Erfarenheten från den tiden blev ovärderlig, menar han, eftersom arbets- uppgifterna var så varierande.

    – En dag kunde det vara en orkester, nästa ett hårdrocksband, nästa en folkmusiker och så vidare. Det var otroligt lärorikt. Och det har också gjort att jag kan uppskatta talang inom alla typer av musik.

    Tekniken var förstås gravt annorlunda jämfört med idag och han hävdar att svårigheterna i att få till sounds som stack ut ur ljudbilden utan andra hjälpmedel än rummet, mickplacering, bandspelare och ekokammare var en del av nöjet. Men det är fel att tro att allt gick så mycket långsammare än idag.

    – Vi tränades att sätta soundet på första genomspelningen. Det kan vara en generationsgrej, men många arbetar fortfarande så: kör igenom låten en gång, röd lampa på och sen är det tagning. Då gällde det att ha alla mickar klara när bandet kom och placera dem snabbt och korrekt. Du hade fem minuter på dig att sätta ljudet och sedan var det tagning. Annat gick långsammare.

    – Loopen på Money hade gått mycket snabbare att göra idag, den saken är klar. Du kanske har hört historien?

    Det hade jag men han berättar ändå. Alan Parsons var tekniker på Pink Floyds Dark side of the moon, och bidrog bland annat med klockorna i introt till Time, som han tidigare spelat in i en antikaffär, men han gjorde också sjutaktsloopen till Money genom att ta sju olika ljud på band, markera varje ljudstart med krita, klippa, mäta ut med en linjal så långt som en fjärdedel var, sätta ihop de sju bandbitarna och göra en bandslinga som löpte mellan en bandspelare och två mickställ.

    – Sedan var det bara för bandet att spela till. Pink Floyd var överlag mycket medvetna om att de ville använda studion som ett instrument, nästan som en del av kompositionen, och i så måtto kan man också säga att produktionen utgjorde en del av albumet. Alan dröjer lite och skrattar till.
    – Jag väntar fortfarande på min royalty...

    Tydliga referenser
    Alan Parsons är definitivt old school, han försöker inte ens krångla sig ur frågan, men han nämner ändå många fördelar med hårddiskinspelning jämfört med band.

    – Mixningen till exempel går mycket fortare idag, förutsatt att man har rätt automatisering på gain och eq. Det handlar mer om att man lyssnar om det är rätt eller fel och är det fel går det mycket fortare att börja om.

    Han påpekar också att dagens tekniker inte är lika utlämnade åt rummets eller monitorernas egenskaper. Man kan alltid ändra eq vid ett senare tillfälle i den miljö där man kan sin lyssning. Men precis som de flesta andra har Alan också sina referensplattor med sig när han går in i ett nytt kontrollrum. För det mesta sin senaste mix, något han tog efter Geoff Emerick, som han arbetade med på The Beatles Abbey Road, men det är också känt att han faktiskt fortfaran- de använder Dark side of the moon emellanåt.

    – Med en mikrofon och några inställningar bör man också ganska snabbt kunna leda sig till hur rummet låter. Mycket går på känsla och instinkt efter ett tag men om man märker att man använder ovanligt mycket eq så bör man misstänka att det finns ett problem i lyssningen.

    Att kunna överraska folk med en effekt, som man kunde när Parsons spelade in Dark side of the moon, är idag nästan omöjligt, samtidigt som han medger att en drastisk effekt kan vara skillnaden mellan hit eller miss, men generellt beklagar Alan Parsons utvecklingen där Auto-Tune och Melodyne blivit mer eller mindre obligatoriska idag.

    Datorer har han också slutat använda utanför kontoret. Numera låter han någon annan göra det åt honom.

    – Jag är helt beroende av mina assistenter idag. Jag har suttit tillräckligt med datorer och klippt och programmerat och känner att jag har vuxit ur det. Och apropå assistenter, för en ung tekniker som vill börja producera, vilket råd skulle han ge: att försöka vara bred och jobba med allt som han själv gjorde under åren i Abbey Road, eller specialisera sig?

    – Att specialisera sig, utan tvekan. Det finns så många saker som man måste vara bra på idag att det är mer eller mindre omöjligt att behärska allt.

    1787585988_Blattstreck.thumb.png.d2a32aad8c0237eda00c04e93fcfea9e.png

    Om Alan Parsons
    Det finns sämre startpunkter i livet än att spela in The Beatles Abbey road och Let it be eller Atom heart mother och Dark side of the moon med Pink Floyd. Lyssnar man mellan raderna förstår man att arbetet dessutom innebar lite mer än så, men var man fast anställd som tekniker på Abbey Road kallade man sig inte producent hursomhelst. Parsons fortsatte Beatlesspåret med McCartney på Wild life och Red rose speedway och gav också The Hollies ett annat sound än deras lite tralliga stämsångspop med He ain’t heavy...

    Alans genombrott som producent kom med Al Stewarts The year of the cat 1976 och Parsons blev sedan erbjuden att fortsätta med Pink Floyd på uppföljaren Wish you were here men tackade nej och bildade istället The Alan Parsons Project, en projektgrupp som aldrig spelade live och hyrde in musiker och sångare.


    Artikeln är uppdaterad 2021-02-24, och publicerades ursprungligen 2012-11-22.


    User Feedback

    Recommended Comments



    Create an account or sign in to comment

    You need to be a member in order to leave a comment

    Create an account

    Sign up for a new account in our community. It's easy!

    Register a new account

    Sign in

    Already have an account? Sign in here.

    Sign In Now

×
×
  • Create New...