Guitar Nilsson

Att han har lite pengar fattar jag. Men efter allt jag läst så är det helt bortkastat med billiga preampar, de är inte bättre än de som sitter i de enklare ljudkorten. Så då får han betala 2000 kr utan att fån skillnad till det bättre alls. Kanske en billig Art rörpreamp kan ge möjligheten till ett mer gammaldags skitigt ljud. Jag har slagit de billigare preamparna ur hågen, bättre att vänta och gneta ihop till en bra.

mitt problem är att jag får överdriven bas på mina låtar eftersom basen hörs så dåligt i mina monitorer (behringer truth B2030A) så jag drar på för mycket i mixen. därför funderar jag på Adam 7 som fått mycket positiv kritik och passar min budget bättre. Men har Adam mer bas än B2030? Det undrar jag. Jag har också haft Behringer Truth, gjorde mina sämsat mixar under den perioden, jag bytte bort dem mot tre flaskor Beyaz. Alla låter fick så mycket bas att det enda ställe man kunde lyssna på dem i var genom just Behringermonitorerna. Jag kanske är o-lärbar... Men genom andra högtalare har jag gjort mycket bättre ifrån mig.

kan man överhuvudtaget kolla 100% säkert att den är så gammal?

Jag fick tag på ett par hyfsade aktiva Event monitorer till ett pris jag inte kunde få bättre nånstans. Men usch vad jag tycker de är tråkiga. Alla monitorer ska ju ge ett helt ofärgat ljud, jag tycker de "av-färgar" ljudet. Om man lyssnar på tex en trumpet i verkligheten, spelar in den i en bra studio och sen lyssnar i dyra ärliga högtalare låter det inte alls som trumpeten gjorde från början om ni frågar mig. Lite mer som de bilstereo man hade i början på 70-talet. Tänker man sig en bastrumma eller elbas blir liknelsen med en Beltec -71 ännu större. Slutsats för mig: Jag skulle mycket hellre ha ett par rejäla passiva monitorer och en förstärkare av allra högsta klass så jag snabbt kunde växla mellan det tråkiga "allt på noll-ljudet" och ett fetare normalt ljud. Med en lös förstärkare kan man ju lätt koppla om mellan två olika högtalare också. Hade jag go råd vore det givet med passiva högtalare, gärna riktigt bra trevägs. Alla ljudtekniker säger sig ju höra exakt hur mycket fetbasen kommer att låta genom en stor discoanläggning trots att de bara har hört hur det låter i pyttehögtalare utan möjligthet till hängamatta. Det tror jag oftast är enbart ett önsketänkande. Man vet fan inte hur mycket lågbas man får förrns efter att man lyssnat på tex ett stort dicotek. Och var finns tiden och möjligheten att på det viset springa runt på byn mellan olika bil o hemstereosar och kanske att uppsöka ett disco? Att man absolut ska ha ett sk "rent" tycker jag är konstigt eftersom ljuden inte ett skit låter som de gör i original. Jag lyssnade nyss på en av Fleetwood Macs senare skivor som jag vet har bra ljud genom Eventmonitorerna, usch säger jag. Fast vad fan vet jag, är väl bäst att tillägga.

Ska du få nåt bättre är nog enda chansen att du köper beg för den pengen. Jag har googlat och läst om det här till leda, alla som är insatta i det säger att man måste pytsa upp minst 6000 kr för en bättre preamp, annars är det bortkastat. Har man inte råd med det ger det mkt mer utdelning att byta till en bättre mick, det finns det ju skitfina för 2000 kr. Även där hittar man ju för halva priset om man letar lite. Så en mick som från början kostade 4000 kan du ju få för halva priset, då får du fina grejor. Kolla Vendolin och Blocket. Här är en tex, som jag såg i dag. https://www.studio.se/index.php?showtopic=60058

I TCs nya golvdelay kan man ändra från millisekunder till bpm faktiskt. Skrev jag bpn i förra inlägget? (Bruttonationalprodukten)

Inte snor du väl tråden? Jag är ingen trummis, men ett stort fan av livespelade feta trummor. Jag tror omöjligt det kan vara fel med mahogny i stommarna och 26-tums kagge. Vår trummis har Tama Superstar med 24" kagge. Det finns dyrare trummor, men mindre kaggar har aldrig lika läckert sound. Det enda han skulle vilja ändra på är att ha ännu större kagge. Du skulle ha försökt komma åt att provspela likadana nånstans. Jag tror de är underbara. Att man själv tycker att det instrument men spelar på har ett läckert utseende, det är ju skitviktigt. Jag själv håller på att svimma av glädje när jag ser en telecaster. Eller John Bonham med sina trummor. Eller en gammal jazzbas med kåporna kvar på. Man kan ju dö när man ser sånt.

Jag känner två skitsäkra trummisar. Den ene ärvde ett helt orginal Ludvigset, beatlesmodell, 22" kagge av sin far. Hux flux fick han för sig att sälja det till polaren för 500kr!!!! Fem hundra alltså. Polare nr två spelar aldrig på nåt annat. Han som sålde hatar sig själv intensivt varje dag sen dess, det är flera år sen.

Ang reverb så brukar jag ta korta reverb till snabba låtar och långa till långsamma. När jag sjunger live och har bra lyssning brukar jag ändra reverbet nästan för varje låt för att det ska passa. TC delay/reverbet jag har, har en ratt, "decay" där man kan förlänga eller korta reverbsvansen. Det finns ju olika typer av reverb också, jag gillar helst långa stora diskantrika varianter, fast inte med så mycket effekt förstås, man ska knappt höra dem.

Oftast låter det bäst om man har delayet i samma takt som låten. Räknar man tempot i huvet och stannar låten hör man om ekoknallarna har rätt tempo. Men ibland tycker jag att samma tempo blir helt fel, då ändrar jag bara på måfå lite tills jag gillar det jag hör utan att bry mig om bpn eller annat. Min nya TC Nova delay har en snygg funktion, den kan lägga delayet i trioler, snygg på tex 50-talsaktiga låtar, eller mkt långsamma låtar. Man "tappar" delayet som vanligt med foten, sen ekar det i trioler, skitsnyggt ibland. Man kan ju förstås tappa i trioler själv, man får då räkan 1, 2, 3, 1, 2, 3, 1, 2, 3, 1, 2, 3. Hoppas det gick att fatta.... 🙂

Nån med erfarenhet? Såg en annons, tyckte det verkade billigt, den fanns i Stockholm. http://www.blocket.se/vi/19714894.htm?ca=5_s

Att den skulle fungera efter att ha blivit överkörd flera ggr måste vara båg. Den jag hade som kom uder vatten i min båt slutade fungera.

Jag träffar Mats som jag köpte den av ibland. Han ångrar sig fortfarande fruktansvärt. Tror modellen kallas "Bullethead" pga dragstångens som ser ut som en liten kula i toppen. Lönnen i halsen kallas ögonlönn, nya såna halsar görs knappast idag. Och den gick jag lös med bandslip och rasp på. Jag är nog ganska plojty plojty

Tack för de snabba svaren. Angående strängarna Analogfreak så är de likadana strängar påsatta som jag fick med gitarren vid inköpet. Samma tjocklek också. Nilsson: Japp jag har två st fjädrar. Jag skulle kunna ta en bild men blir lite krångligt att skruva upp alla skruvar och grejjer igen men iaf så är det som sagt 2 st fjädrar och två skruvar som är inskruvade i gitarren. Men jag kan i princip öppna och bara skruva åt dessa två skruvar en smula så kommer stallet att "räta upp" sig igen? Jag tog nyss bilder på min startas baksida men de försvann i datorn. Den har fyra fjädrar, från början var det fem. Fjädrarna sitter i en platta som i sin tur sitter fastskruvade med två rejäla träskruvar. De kan man dra åt mer eller mindre så sträcks eller slackas de. Antar att det ser lika ut på nyare strator med. Går det att sätta dit fler fjädrar kanske du skulle skaffa en till och sätta dit. Använder man aldrig svajet alls kan man ju dra åt hårt så stallet ligger helt emot träet.

Det här min gamla strata, tror det är en 71-a. Köpte den för 1000 kr för typ 30 år sen, dne var då penselmålad svart och hade ett skadat band. Då hade den 3-way switch och orginalmickar. Den vid stallet lät skitbra, men de andra två lät knappt alls. Fick tag på ett par Jackson singelcoil som lät väldigt bra, de tillverkas inte längre. Jag tog bort banden och slipade halsen lite plattare så den har en radius som är mer lik den Gibson och de nyare Fendermodellerna. (Såna fanns inte då) Den mer rundade greppbrädan som de äldre fendrarna har, har jag aldrig riktigt gillat. Bender, töjer kanske det heter, man hårt slår strängarna i och tystnar, på de flatare halsarna kan man ha strängarna lägre. Jag gav mig även på baksidan på halsen så den är tunnare där med. Banden är jumbo, tror det var Jim Dunlop, bra kvalitet jag har ju spelat som en dåre på den jämt tills för några år sen när jag blev helt torsk på den tele jag spelar mest på. Efter ett tag dog den bra orginalmicken och jag satte dit ett set Lace Sensor från från en Claptonstrata, den hade även en midboost grej med kretskort o batteri som jag fick hugga ut för under plektrumskyddet. Det var nog de bästa mickar jag haft på den. Sen fick jag tyvärr för mig att all elektronik och moderna mickar var skit och skulle tas bort. Köpte då Fender 57-62, tror jag de heter och sålde hela plektrumplattan, köpte den som sitter på nu i samma veva. När jag provspelade de nya sk fantastiska mickarna höll jag på att gråta, vad fan hade jag gjort?!?! Skitfesigt ljud, usch och tvi. Lyckades sälja dem och hittade två likadana Lace Sensor Gold på Vendolin och så köpte jag en Fender Hot Noiseless till stallet. Med mickbrytaren i ändlägena kan jag med mitt-tonkontrollen steglöst vrida från normalt singelcoil till humbucker med antingen stallmick och mittmick i serie, eller hals och mittmick i serie. En lång tid var gitarren Ferrariröd, lackad med billack. Jag var så rädd att nån skulle sno min specialstrata, andra strator kunde jag inte spela på, sä jag högg in HÅKAN NILSSON på hela framsidan, skitfult med stämjärn. Nu har jag putsat bort det och bara haft på lite Le Tonkins Bio Impressive, det är en sorts linolja för båtar. Har ibland funderat på att sälja den, eftersom jag sällan spelar på den, men det bär ju förstås emot efter att ha haft den så många år. Jag tog några fler bilder men de försvann i datorn som visar tendenser att snart krascha... Shit, inlägget hamnade i fel avdelning! Hilfe, hilfe!

Det var den mest välprickade, detaljerade gissning jag någonsin har läst =) synd att du inte kom med något förslag hur jag går till väga! vi behövde en studiolokal där vi fick plats med det vi hade tänkt! det blev annorlunda ändå =/ Kalas att funkar nu! Ofta blir det tvärtom vad man tror, man kanske ser framför sig en seg spelning man helst ville slippa, sen blir det tvärtom.

Har du bara två fjädrar? I alla fall på äldre strator brukar det väl vara tre. Eller fem tom. Jag brukar ställa in fjädrarna så att stallet åker upp lite grann, men mindre än det där. En del drar åt fjädrarna så stallet ligger dikt emot, det är en smaksak. Är det lite ovanför blir det lättare att svaja, och man kan svaja "bakåt" så tonen höljs. At "smådarra" lite går lättare också med sjavet svävande lite grann. Jag tycker det också är lättare att få gitarren att hålla stämningen när stallet ligger en bit ifrån trät. Har man tryckt ner svajet i lite störtbombarstil så kan en del strängar bli för högt stämda efteråt, då kan det räcka att man rycker till lite i svajspaken åt "fel" så stämmer gitarren bättre sen. Kanske inte helt exakt, men nästan. Har du ingen bild på hur det ser ut bak vid fjädrarna?

Neil Young kör med en humbucker vid stallet och en P-90 vid halsen. Rätt kul kombination. P-90 är en sorts stor singelcoil. Kompisen som är Gibsonsamlare har PAF-mickar på en del av sina Les Paul. De är de jag gillar allra bästa, vilket jäkla hugg, och sen är de så tysta också. Mickar med extra hög output som Super Distorsion brukar de flesta lessna på efter ett tag, man blir impad först, men sen.. Det surrar och fräser mer än det är strängljud. Det är konstigt med elgitarrer, det allra första de kom på i träslag, mickar osv, är det som är det allra bästa. Var fick de allt ifrån? Man tycker de borde ha fått hålla på åtminstone 10 år och exprimentera, men gamla Gibson och Fender kan ju inte bli bättre. Den där Slashmicken är nog bra tror jag. Att ha lite lägre output i halsmicken tycker jag är bra, då blir den inte så dov. Och med lite dist osv påskruvat så låter den inte mindre för det. Strängen rör sig ju mer vid halsmicken också. Blir det för stor skillnad i ljudet mellan stall och hals, alltså att halsmicken blir för dov, blir det inte av att man vill spela på den, man kör på i stalläget, och det är lite synd tycker jag. Kollar man de gamla hjältarna så är det nästan mer i halsmicken de hittar sitt sound. Lika på stratocaster med. Det är ju lite vana att ställa in stärkaren också så att bägge mickarna låter bra.

Kolla denna! http://www.blocket.se/vi/19663103.htm?ca=5_s Säkert en asgrym gitarr, as-asgrymma mickar. Och snygg som själva helvete. Den har även kropp i al al enligt fender.com. Och jumbo band! Det skulle jag vilja ha ännu hellre än mediumjumbo, gitarren blir så otroligt lättryckt då. Model Name Highway One™ Stratocaster® (Upgrade) Model Number 011-1160-(Color #) and 011-1162-(Color #) Series Highway One™ Series Colors (300) 3-Color Sunburst, (306) Flat Black, (367) Honey Blonde, (375) Midnight Wine, (Satin Nitrocellulose Lacquer Finish) Body Alder Neck Maple, Modern “C” Shape, (Satin Urethane Finish) Fingerboard Rosewood (p/n 011-1160) or Maple (p/n 011-1162), 9.5” Radius (241 mm) No. of Frets 22 Jumbo Frets Pickups 3 Hot Single-Coil Strat® Pickups with Alnico 3 Magnets and Reverse Wound/Reverse Polarity Middle Pickup Controls Master Volume, Tone 1. (Neck Pickup), Greasebucket™ Tone Circuit, (Rolls Off Highs without Adding Bass) Tone 2. (Bridge Pickup), Greasebucket™ Tone Circuit, (Rolls Off Highs without Adding Bass) Pickup Switching 5-Position Blade: Position 1. Bridge Pickup Position 2. Bridge and Middle Pickup Position 3. Middle Pickup Position 4. Middle and Neck Pickup Position 5. Neck Pickup Bridge Vintage Style Synchronized Tremolo Machine Heads Fender®/Ping® Standard Cast/Sealed Tuning Machines Hardware Chrome Pickguard 3-Ply Parchment Scale Length 25.5” (648 mm)

Bandhöjden är ett annat val. På nyare modeller sitter det medium jumbo frets (bandstavar) de är lättspelade, lätta att töja om man vill. På de äldre modellerna som är exakt byggda som äldre sitter det lägre band, de är skitjobbiga att spela på för den ovana. Jag scalopperade min 71a lite lagom skitfult själv.

Telen och stratan låter väldigt olika ändå, även med lönnhals på bägge. Det är fastsättningen av mickarna som skiljer rejält. På telen är de fastskruvade i trät, stratans micker hänger enbart i plektrumskyddets plast. Stallet på telen sitter ju som en står plåt den med dikt mot kroppen. Stratastallet hänger ju i fjädrar på ett annat vis. Spelar man högt som fan kommer det visst ljud från fjädrarna med ut i förstärkaren. När jag använt mina fem olika licks o trix på framsidan brukar jag krafsa med plektrumet bak på fjädrarna. Luckan har jag aldrig ditskruvad, det kan försvåra strängbytet rejält. Fy fan ni skulle sett Stevie Ray Vaugn i Stockholm när de nyss släppt första LPn. Han slog den där mesta kända gitarren i golvet, det var det värsta jag sett. Han höll den enbart i svajarmen och vevade runt som en sinnessjuk. till slut ställde han sig med bägge moonbootsfötterna på kroppen den ena foten vid pottarna, den andra på andra sidan strängarna, gitarren platt mot golvet. sen tar den jäveln tag i halsen och lyfter både sig själv och gitarren i halsen, utan att halsen gick av. Förutom de här stölleproven spelade de nåt fruktansvärt bra, de var bara tre, innan keyboardsnubben kom med.

Svår fråga. Jag kan fan inte spela alls om det är kallt, 15 plusgrader ute på sommarn känns alldeles för kallt, mina spinkiga frökenfingrar blir till is. Fast jag känner en anna gitarrist, han spelade varken sämre eller bättre när vi spelade en pingst på nåt bikerställe, det var kanske bara fem grader på natten. Jag kunde bara spela halvtaskig slide. Man kan ha såna här muddar eller vad det heter som tennislirare har på handlederna, det hjälper lite grann. Men såna har man ju aldrig med sig. Jag vill att det ska vara för varmt, gärna heta strålkastare på så att fyllsvetten rinner. Haha. Strator och så håller nog bra i kylan, men inte skulle jag vilja storma ut med en cello eller dyr ak gitarr. I så fall får man flytta dem från värme till kyla med fodralet på så inte tempväxlingen kommer för snabbt. Och lika sen man spelat klart, på med det kalla fodralet innan man tar in dem i värmen igen. Kommer ihåg att jag såg på tv eller i tidning att Shanes spelade ute när det var typ 20 grader kallt. De kom väl från Kiruna? Mitt mott är att vägra spela gitarr ute på vintern. Jag har uppträtt några gånger på byns julskyltning, men då har jag bara sjungit till mina backtrax, och spelat lite munspel. Numer vägrar jag även det.

Träslaget är det viktigaste, det som skiljer dem mest åt, det gör större skillnad i ljudet än vad mickarna gör, faktiskt sant. Det finns tre träslag som är vanliga i Fenders gitarrkroppar, plus flera special tror jag. Billigast är poppel, det är de de billigare Mexico gjorda av tror jag. Inte så bra ton. Mellandyrt är Al (alder) och den anser jag och många med mig ger det bästa ljudet, Jimi Hendrix, Clapton, Yngvie-signaturmodellerna har alkroppar. Köp en sån är mitt råd. Dyrast är ask, (ash). Den kan också vara väldigt tung. Tonen i den dyra asken är mkt kortare, men diskantrikare, en del gillar det, men för rocknroll och Stevie Ray-ös bör du köpa en Fender med alkropp. American Standardmodellen är ruskigt bra även om den inte tillhör de dyraste. Jag tycker det är stor skillnad på om halsen är av lönn rakt igenom eller om den har greppbräda av rosewood, det finns ju de två varianterna. Jag håller på hel lönnhals. Gitarrbyggarn jag känner uttryckte sig som så att den får mer attack då, ljudet blir rappare. Gå till musikaffär och prova olika. Det är skitstor skillnad på olika Fendrar, det känner man när man spelar på dem. Jag tror att om man blandar två träslag, lönn och rosenträ (rosenträ är en benämning på många olika hårda träslag!) så dämpas svängningarna, mindre tryck. Jag tycker även lönnhalsarna känns snabbare. Uppepå allt detta finns det olika radius på halsarna med, alltså hur mycket svängda greppbrädan är. Jag gillar de modernare plattare halsarna bättre, på dem kan man ha strängarna lägre utan rassel. Kolla även det. Köper man en Gibson är det enklare, de är alltid gjorda i mahogny och mickarna är nästan alltid humbuckers. Fender både låter och känns på en massa olika vis. Jag säger så här: Ta en American Standard strata med lönnhals och provspela den genom en Fender Hot Rod combo. Sen kan du inte varken sova eller äta förrns du fått hem grejerna. Jag lovar och svär att det är så.

Jag har hört att det blir mer botten ju längre ned man kommer..... Den värsta botten är väl nådd när man börjar dricka t-sprit.

Den spriten, den spriten. känner tillet, känner tillet! Ska man kompensera med dubbningar? Jag tycker helt tvärtom. Spelar man rätt låter det absolut bäst med en enda gitarr. Trummor och bas får mer plats då, mera luft, mera bättre allting. Jag försökte lägga ut en låt nyss, men filen var för stor.