Valle

Ska erkänna att jag är lite sådan ...

Osäker på om jag förstår dig rätt. Men brus är ju mer eller mindre statiskt i inbördes bandnivåer och kan nog inte representera hur en enskild låt med alla dess dynamiker beter sig. "Assistentens" algoritmer kommer förgäves försöka identifiera bl.a. typiska områden som ska representera baskagge, virvelkagge, bas, gitarr, röster, hårda konsonanter, etc. I ett brus finns allt det där på samma gång i en enda lång ström. Så jag tror att oavsett "Assistentens" genererar en kurva, så kommer den att vara helt meningslös.

Intressant. Nu kollade jag bara selektivt, men Warren använder alltså Gullfoss som en visuell vägledare för hur han manuellt ska justera EQ på en given sumsignal. Eller? Absolut inget fel i det (jag älskar själv allehanda analysverktyg – och använder nästan en hel monitor för detta). Fast det känns spontant som en kontraproduktiv metod, då ju pluggen i fråga är framställd för att göra just dessa justeringar. Såvida det inte handlar om prestigen om att man minsann har rattat EQ själv … Annars är ju Tokyo Dawn Labs analysplugg TDR Prism jävligt najs, och har en handfull finesser som är till stor hjälp för att avläsa och åtgärda en signal. Dessutom är den gratis. Jag var tidigare en trogen Voxengo SPAN-användare. Men TDR Prism har ersatt SPAN. Lite offtopic, kanske, men väl relaterat: Nu kanske det är fel på mina öron eller min förmåga att uppfatta överskjutande frekvenser. Men jag lyckas fan inte använda pluggar som Gullfoss och Soothe utan att jag tycker att det de resulterar låter ”fel”. Möjligen fick jag till det med sonibles smart:EQ4, om än inte helt tillfredställande, men pluggen var oerhört buggig i REAPER så jag sålde alla mina sonible-pluggar (utom true:balance och true:level). Nu har såklart även FabFilter ProQ 4 introducerat en liknande funktion, men jag har inte använt den (funktionen). Så för min del ser jag sådana här ”låt-mig-EQ:a-åt-dig”-pluggar som paniklösning när jag själv har gjort ett riktigt sugigt jobb med mixen.

Menar du att du inte har projektfilerna (eller vad de nu kallas i Reason) kvar? Alltså, den projektfil som låg till grund för din nedmixning?

Sedan ska vi ju inte glömma bort att hela Studios plattform är en guldgruva av guider och erfarenheter. Inte minst forumet. Kolla/sök i historiken, och man kommer att hitta mer än en handfull lösningar på problem som postades för över tio år sedan men som en förhållandevis nyreggad YouTuber nyss tror sig ha knäckt ... Sedan finns det enligt min mening en baksida med sådana där tips och guider, oavsett vem som publicerar dem. Det gör det inte lättare för nyförmågor när de ser en random videobloggare varna för överanvändning av kompressorer och EQ, typ "Please don't do this" med en bild på en 6dB HS bost @ 8 KHz, bara för att sedan råka se en video med Chris Lord-Alge där han fullständigt maxar allt han kan @ 8 kHz och dessutom låter kompressorernas lysa konstant rött ... En grej som speciellt får mig att bli förbryllad är när en och samma tipsare menar att en EQ med många aktiva band är amatörmässigt, samtidigt som denne hyllar pluggar som Gullfoss och soothe. Go figure. (Jo, det går visst det att jämföra!) Sensmoral: Alla guider är endast skildringar av guideframställarens egen vision och verklighet. Sannolikheten att det går att applicera på just ditt fall/problem är faktiskt lägre än man tror.

Ja, lite så är det ju. Egentligen är det vare sig nytt eller överraskande att musikkonstnärer blir (mer eller mindre) paniska så fort det dyker upp ett verktyg eller en teknik som kan generera ett resultat som vi individuellt bedömer som tillräckligt hotfullt mot inte bara vår egen talang, utan i synnerhet även vår fåfänga och vårt bekräftelsebehov. Sådant har förekommit sedan 60-talets multikanalsbandares intåg. För ca tio år sedan började jag använda VSTi för ersättande av ”riktiga” trummor. Först i form av att – den högst reserverande – trummisen fick spela på V-drums (eller dess likar) vars resultat jag färdigställde i efterhand. Men vad det led började jag konsekvent använda trumpluggarnas medföljande midi-/samplings-bibliotek och jag klipper/klistrar helt sonika ihop arrangemangen idag och låter dem vara med i slutreleasen. Jag är förstås inte ensam om detta. Men trummisarna är nog ännu lika reserverade. På min senaste release (album, 12 spår) var trummor, piano och (pedal)steel inte framförda av väsen med biologisk hjärna, utan av programmerade pluggar. Medan elgitarr, akustisk gitarr, bas samt sång/kör framfördes av fyra anlitade musiker/sångare. OK, kom på i skrivande stund att jag i några låtar faktiskt använde samplade mattkörer som sjunger enklare varianter av ”aaah” respektive ”oooh”. Men det handlar om förinspelat material med nyss nämnda sångare, där jag plågade vederbörande med att stå och sjunga aaah/oooh i 20 sekunder för varje ton i en förutbestämd kromatisk skala. Finns ingen mening med att spela in sådana mattor varje enskild gång när det kan återanvändas med övertygande resultat. Även här är jag inte ensam om detta. Idag jobbar jag med en ny produktion (album, 10+ spår). Och här har jag tagit steget att låta pluggar sköta även bas och akustiska gitarrer. Bas-pluggarna idag är långt framskridna i utvecklingen. Akustisk gitarr är ännu kanske inte lika tidseffektiv att få att låta som man vill, men när man väl fått till det så låter det tillräckligt övertygande – möjligen inte för framträdande roller, utan mer ”strumming”. Så på kommande produktion ser det alltså ut som att endast elgitarrer och sång/röster är ”äkta” (i brist på bättre uttryck). Och där går nog gränser för mitt personliga utnyttjande av artificiellt artisteri eftersom jag vill lägga sång och el-gitarrer själv – för att jag helt sonika kan det och gör det skitbra. Möööjligen kommer jag längre fram att experimentera med plugg-körer för motsvarande användning som jag nämner ovan. Nu kan ju säkert någon tycka: ”Men Valle, du kan väl för fan inte jämföra VSTi-pluggar med AI!” Well, säg det till sir Sir George Martin anno 1963 … och berätta för honom om din DAW med obegränsade klipp- och klistra-resurser. (Egentligen hade jag velat ta upp moralen och konsekvenserna med upphovsrättsanspråken man eventuellt tycker sig vill kunna göra på material som inte är framfört av en ”riktig” människa. Men inlägget här är redan åt helvete för långt samt en smula utanför ämnet.)

Jag ber om att få bjuda på ett extraordinärt tråkigt svar: Se till att originalkällan (det du spelar in) låter så bra som möjligt i det avseendet att det inte tjuter i dina öron eller på annat sätt får dig att grimasera av förfäran. (Tänk exempelvis på att en kass sång – eller kasst inspelad sång – kommer att vara kisskass genom hela mixen, via "mastring", till leverans.) Om du har oturen att vara någon som tar över mixningen efter inspelningen, då behöver du postprocessa tills det låter som det ska. Fundera på tidigt stadium i vilka respektive frekvensområden dina källor har sina mest aktiva stunder. Ju fler källor som slåss om samma frekvensområde, desto större helvete när det är dags att få det att låta balanserat, eftersom du kommer att bygga upp en enorm energi i dessa frekvensområden/partier. Jag tror många kallar det här steget för "arrangemang". Våga skita i high-passing (low-cut). EQ är inte alltid lösningen på ett frekvens-problem hos en enskild källa. Ibland är det så skitenkelt som att man bara behöver sänka/höja volymen. Lägg inte så stor fokus på sub-bas eller "air", utan lägg prio på att midrange låter bra. Om man lyckas här, så är nästans hela ljudbilden klar. Med ovan i beaktande kan jag garantera att justeringarna man behöver gör vid slutmix (eller "mastring" som mång väljer att kalla det) är löjligt minimala. Och man hör direkt var och om det behövs en justering. Sedan är jag också av den uppfattningen att om man behöver göra för stora justeringar på helheten (master-EQ), då har det gått åt helvete långt innan någonstans i kedjan. Som sagt, ett extraordinärt tråkigt svar.

Även om jag idag egentligen tycker att 80-talsrocken är meh!, så talar det till min nostalgiska själ. Det är trots allt den skiten jag har hållit på med mest under mina år som aktiv musiker/artist, så tråden fångande min uppmärksamhet. Fast ... detta känns inte som genuin 80-talsrock. Jag hör vad du har för avsikt att åstadkomma, men det når inte dit. Och det beror på en solklar detalj (och jag hade tyckt detsamma även om du inte avslöjade tekniken): sångrösten i kombination hur den är processad – den låter mer som en Top 40 Country-röst, vilket mer för mina tankar till 2015. (Därmed inte sagt att Top 40 Contry är kasst, tvärtom.) Och för att förvirra ännu mer så tycker jag att låten mer driver en Deep Purple/Blackmor-anda. Jag gillar introt och bryggan in till verserna riktigt mycket. De svagaste partierna (kompositionsmässigt sett) är dock refrängerna. Med en sådan cool versdel hade jag väntat mig en hårdare knuff när refrängen kommer in. Jag hade skrivit om melodin helt. Sedan vete fan om jag hade behållit snackpartiet ... men det är bara för att sådant osökt får mig att tänka på teen pop a la 1960 – "❤️Oooh my sweet darling, you know my life is worthless without you ...❤️" Så det är nog väldigt subjektivt. Soundet lämnar jag därhän, då det är en preproduktion/demo och saknar kritikrelevans. Ser framemot en ny lyssning.

I get it! 🙂 Den får alltid höga betyg. Så testa gärna.

Jag är min egen dräng. En skitduktig sådan. Och ödmjuk.

Jodå, man kan vara skitduktig och ändå lat. Däremot är det svårt att bli skitkänd om man är lat. Marknaden var inte öppen för Bruce Springsteen heller. Tills han bestämde sig för att den skulle vara det. Och det visar att om du verkligen vill, så kan du bli hur stor som helst, hur kasst du än sjunger ...

Precis: File/Clean current project directory

3900 SEK @ Thomann (det är en Aston Spirit, glömde jag nämna). Fast den är inte för alla. Som jag skrev; den har mest förbarmande över hur jag annars låter.

Nu har du kanske redan löst det. Men annars: FÖRST: Radera filer endast om du med säkerhet vet vad du gör. Felaktig radering av filer kan sabba inte bara dina projekt utan även viktiga konfigurationer i såväl din DAW som ditt operativsystem. (Jag friskriver mig från ansvar här) Gå in i "Preferences" och kolla nedan två kategorier. Här finns sökvägar till mappar med innehåll som kan tas bort utan att det förstör dina projekt. Det är dock underlag som REAPER behöver (peak-data, exempelvis) när du kör/öppnar ett projekt. Om sådan data saknas kommer REAPER att behöva generera dem igen. Så även om du tar bort data kommer det sannolikt snabbt att fyllas på igen. Backup-filer tänker jag inte rekommendera att du tar bort. Om du gör det gör du det på egen risk. Det behöver inte vara någon katastrof. Men du blir kvar med endast en projektfil, den senast sparade. Och skulle den skadas på något vis behöver du ha goda kunskaper i programmering/filhantering för att kunna göra filen någorlunda läsbar igen (dock är i princip all din plugin-data så gott som bortom räddning). Vad du menar med "feltagningar" är jag inte helt säker på vad du menar med. Dessa sparas troligtvis som wav-filer i din projektmapp - såvida "Preferences" inte säger annat. Du kan gå in i meny File/Clean current project directory och köra en städning därifrån. Tänk dock på att om andra projekt eller projektversioner använder dessa filer, så är det ingen bra idé.

Den här micken (Aston) är mest överseende med min röst. Älskar den! (Även till akustisk gitarr.)

På särskilt min nasala sång skapar en (ensam) LA2A förhållandevis starkare, störiga spikar än vad en (ensam) 1176 gör. Men helheten låter snyggare i en (ensam) LA2A än i en (ensam) 1176. Då fungerar mitt val av serieföljd snyggast eftersom jag kan pressa upp effekten i LA2A och sedan kapa störtoppar med 1176. Dynamiken finns där ändå. Det är knappast så att min vågform resulterar i en massiv rektangel ... Jag tror faktiskt att det är jag som jobbar på "fel sätt" här. Jag vill minnas att jag läste en tråd på Gearspace där "experterna" bröstade sig över vilken följd som minsann var den "rätta". 1176 -> LA2A användes oftare än tvärtom. (Jag är dock inte helt säker.)

Min blygsamma input: Jag har förstått att många anammar referensmixning, referenslyssning, eller vad man nu vill kalla det. Och det är bra så långt. Jag har personligen dock aldrig fått till det där med ”referensmixning” i den meningen att jag har lyckats samla på mig en handfull fasta favoritlåtar som jag troget vänder mig till för att jämföra mitt eget material med. Såvida det inte handlar om frekvensomfånget snarare än balansen mellan de enskilda källorna. Då är det att plocka nästan vilken (kommersiell) låt som helst inom ens egen genre. Och det händer såklart att jag gör det också. Men oftast vill mina öron driva mina produktioner åt ett annat slutresultat, oavsett vad jag har pumpat öronen med för referenslåt. Jag har däremot en metod för att nollställa mina öron: rosa brus (pink noise). När jag har mixat en längre stund men ändå tänker bryta mot den viktiga regeln om (mikro)pauser, så lyssnar jag (endast) på bruset en liten stund. Jag skulle vilja ge det som tips eftersom det är magiskt hur effektivt det är. I annat fall, efter att ha lyssnat på en skitstörig, övergainad gura för länge kommer öronen/hjärnan att börja justera ner de störiga frekvenserna, vilket leder till den onda cirkeln att man succesivt justerar upp dessa frekvenser med EQ eller volymregel. Och vi vet ju vad det leder till för upplevelse när vi dagen efter lyssnar på nattens långmix … guran står ut som en struts i en hönsgård! (Strutsens hals motsvarar här 2,5kHz.) Vitt brus då? Not so much, nä. Men nej, ni har nog inte glömt något. Bra artikel!

Vet inte om jag riktigt delar din chock. Du besvarar din egen frågeställning redan i andra meningen. Och nu är jag överhuvudtaget inget fan av Public Service, men det är snarare de som gör vad de kan för att rimligen jämna ut utbudet så att det tillfredsställer den större massan snarare än den lilla. Kommersiell radio spelar vad upphovsrättsinnehavarna anmodar dem att spela genom att – som du själv påpekar – betala allehanda radiostationer. Dessa stationer har inga genuina redaktörsval eller "våra favoriter", utan utbudet baseras på vad bolagens/artisternas "val". Det är därför som de är något så in i helvete repetitiva, för att inte tala om snäva. Det handlar om att (som artist) marknadsföra sig. Det spelar ingen roll hur fantastisk du är som låtskrivare – något som alltid har varit fallet, men mer idag än någonsin. Om du inte jobbar även för/med marknadsföring av din talang och förmåga händer inget. Motsatsen är få förunnat. Och ytterligare några s.k. talanger är gåtor som kommer att dö med universums kollaps. Om man vill bli "hörd", men inte orkar eller inte vet hur man ska marknadsföra sig, då får man vända sig till och fjäska för bolag/managers och hoppas på att de finner en intressant nog för att de ska slösa sin dyrbara tid på ens artisteri. Och du har rätt: vi är en samling skitduktiga musiker/låtskrivare här på forumet. Men många av oss är lata. Jag är en av dem. Både skitduktig och lat då – och ödmjuk. Visste du förresten att Tim Bergling var en medlem här på Studio Forum?

Jag föredrar också den (pluggen)! När jag kör kompressorer i serie på leadsång (som jag nämnde ovan) så lägger jag LA2A följt av 1176. Den förra jobbar rätt så hårt medan den senare jämnar ut toppar. Många (de flesta?) väljer omvänd serieföljd, dvs 1176 -> LA2A, men jag tycker aldrig att det låter lika övertygande.

Såväl medlemskontot som initialinlägget känns tyvärr mest fejk och trolligt. Men för vad det är värt: Det du beskriver jämte sättet du beskriver det på tyder kristallklart på att du helt enkelt behöver läsa på lite mer vad gäller ljudteknik, anpassat till just ditt område. Inga genvägar, tyvärr. Även om du får ett svar på en metod som löser ditt aktuella "problem", så kommer du sannolikt inte förstå varför/hur metoden rent tekniskt löser problemet, och då har du inte vunnit ett skit. Varför? Därför att metoden mest troligt är unik för det enskilda fallet. När du sjunger in nästa låt kommer du mer eller mindre behöva revidera metoden för att uppnå samma krav och tillfredställelse. Och då har du hamnat i en ond cirkel där du behöver vända dig till forumet med i princip samma fråga. Och med beaktande av din aningen överdrivna självsäkerhet är risken stor att du inte blir tagen på allvar. PS: Jag har hållit på med musik i över 40 år varav 25 av dessa är studioproduktion. Och jag har fortfarande så jävla mycket mer att lära. Fundera lite på det där.

Tack! Men du vet visst "hur man gör"! Det finns inga regler per se, och man gör det man behöver för att uppnå det resultat man blir rimligen nöjd med. Man har sina verktyg och så kör man järnet. Det handlar bara om att testa, öva och repetera. Fast, att "kunna mer" betyder å andra sidan inte därmed att man blir nöjd. Jag tror fan inte att jag blir 100% nöjd med något av det skit jag gör offentligt (nästa är ute 5 maj på Spotify). Jag formligen HATAR att bli "klar" – om man säger så ... Vilket, i och för sig, är en fruktansvärt dålig egenskap hos mig. Hey! T-Rex-voice is in da house! 😁

Asså … Ditt (sign. Baztard) tillvägagångssätt upplever jag en aning mer komplicerat än det behöver vara. Att mixa ner hela den instrumentala delen till en (som jag förstår det) stereofil som sedan, importerat till ett nytt projekt, ska vara underlaget för sångpålägg känns som en extraordinärt märklig process. I synnerhet då du med 99,99% säkerhet ändå hade behövd postprocessa individuella instrument för att slutligen få sången att ligga snyggt i helhetsbilden. Jag säger inte att du gör ”fel”. Du ska göra det som för stunden känns tryggast för dig att göra; göra det som snabbast leder dig till ett resultat du eventuellt kan godkänna, vara stolt över och stå för. Däremot kommer du med tiden att utvecklas och upptäcka vilka metoder du kan dra mer nytta av och vilka metoder som är helt jävla waste of time. En sådan senare metod är vad jag väljer att kalla ”delegerad mastring”, men det är en helt annan story. Nåväl, till saken, eller frågorna som lyfts: En fördel med att bli gubbgammal och en has-been som jag har blivit är att jag har lärt mig oerhört mycket på vägen – och mycket på och från Studio Forum (på "min tid" fanns här riktiga guldgruvor bland medlemmarna, men dessa är tyvärr inte kvar). Det var först i långt gången vuxenålder som jag äntligen fick tummen ur häcken och en gång för alla började förkovra mig i vetenskapen om hur exempelvis en jävla kompressor FAKTISKT fungerar; vad dess olika parametrar och funktioner gör med en given signal. Detta har i sin tur lett till att när jag idag väljer en processor/effekt på en given signal, så gör jag det inte bara för att jag vet vad i signalen som behöver processas, utan jag vet direkt vad jag behöver göra. Och det är egentligen sensmoralen med mitt dravel: Lär dig förstå vad du behöver göra med en signal, varför du behöver göra det och slutligen hur du ska göra det. Om du anammar detta kommer ditt arbete att flyta på så mycket lättare. Och – du kommer att använda färre processor/effekter per spår än du gjort tidigare. (Nackdelen med att bli gubbgammal och en has-been är dock att hela skiten känns förgäves. Jag kommer ändå aldrig att bli en rockstar nu. Det är försent. Jag är för fan morfar till tre!) I stora drag jobbar jag med mixning ungefär som sign. Jonatan Lundin gör och beskriver ovan. Jag kör med något som påminner om stem-mixning/mastring. I ett och samma projekt – det vill säga, jag delar aldrig upp en låt i separata projekt som inspelning, mixning, mastring. Jag kör från start till slutmix. Och filen jag slutligen mixar ner (exporterar, renderar, eller vad man nu vill kalla det) är den filen som går iväg till det slutmedium som filen är avsedd för. För min del oftast Spotify. Mina ”stems” är kort och gott bussar – i REAPER, som jag använder, kallas de ”folders” – och de är allra oftast uppdelade enligt följande: trummor, bas, kompgitarrer, piano/stråkar, solo/lead-instrument, leadsång respektive övrig sång/körer. En dedikerad buss kan ha så få som ett spår (bas) till 20+ spår (övriga röster). Ibland kan en buss innehålla underbuss, men det är oftast av arrangemangsmässiga skäl än av mixningsskäl (men vi skiter i det där nu). Jag är extremt petig med att det inspelade enskilda spåret är av bästa kvalitet vad gäller ljud och inte minst framförande. Ju bättre, desto mindre behöver du klyva hårstrån med posteffekter som ändå bara kommer att driva dig till vansinne. You know – skit in, skit ut! Därför behöver jag i de flesta fallen endast en (1) kompressor följt av EQ på ett spår. Då jag är en sucker för brutal komprimering på leadsång så blir det dock oftast två kompressorer i serie. Om jag följer mitt eget koncept ovan troget, gällande noggrannheten, kommer mina enskilda ”stems” att fungera som sub-masters där jag finjusterar summan av spåren. Det är sällan jag har mer än en ensam EQ på dessa, faktiskt, där jag justerar försiktigt. Men för all del, de-esser och andra dynamiska verktyg kan behövas – men igen, med ytterst sparsamma justeringar. Under hela den här processen är jag också noga med att aldrig låta summan av helheten (totalt alla spår i hela projektet) klippa i mastern. De starkaste spikarna når aldrig högre än -6dBFS. Och eftersom jag numera är en LUFS-nörd så håller jag ett öga på ”Short Term” så att de starkaste partierna håller sig runt -20 LUFS. Även mina ”stems” har var för sig en mer eller mindre bestämd genomsnittlig LUFS-nivå ut. Efter år av lekande har jag funnit en bra balans som fungerar i nästan varje låt. Detta gör det också lättare för mig att använda samma mixmall i andra projekt. Min master då? Här brukar jag slänga på en tape-effekt och en limiter. That’s it! Tape:en tillför det där som smått magiskt gör resultatet mer attraktivt att lyssna på (vissa kallar det ”värme”), men den filar även av transienter på ett snyggt sätt, vilket i sin tur avlastar limitern en smula, och som vidare i sin tur kommer att öka upplevd ljudvolym. Min masterlimiter nosar endast på de starkaste transient-topparna och låter resten vara. Mina slutproduktioner hamnar nästan alltid någonstans mellan -11 och -10 LUFS(I), vilket enligt min mening är bra nog för skiten som jag producerar. Eftersom jag nu mixar som jag gör, och har kört in arbetssättet, så gör det egentligen inget om jag har min master-limiter aktiverad. Ibland har jag det, ibland inte. Nackdelen när jag har den av och aktiverar den, så får jag oftast en hjärtattack efter att jag trycker på ”play” – eftersom jag samtidigt glömmer att kompensera och sänka volymen på mina monitorer … Satan i helvete vad långt det blev. Sorry! Och något svar vet jag inte om du fick. Men det är kul att skriva, så …

Din parallelldragning är inte helt orimlig. Men å andra sidan: hade vi inte fortsatt "varna" och utbilda, så hade vi kanske levt i en värld där överdriven alkoholkonsumtion respektive hörselintryck som begränsas till 2 kHz var det normala.

Tjut i öronen efter en session är en direkt varning på att du har utsatt öronen/hörseln för ohälsosamma påfrestningar. Och om du dessutom struntar i pauser – då leker du med elden på riktigt.

Disclaimer: Att "mixa på låg volym" är alltid ett bra tips och ska alltid beaktas. Hörsel/hälsa ska alltid prioriteras högre än ens fåfänga. Så! Att mixa helheten på lägre volymer än vad som kan anses normalt (högst individuellt) ställer lite högre krav på dels våra teoretiska kunskaper om hur vi upplever ljud och frekvensåtergivning, dels hur upplevt ljud och frekvenser påverkas av de verktyg vi använder (EQ, etc). Lägre frekvenser kommer att upplevas som svagare än de faktiskt är, och risken finns då att man boostar dessa mer än man har för avsikt. Och när man sedan ska kontrollyssna på normal/högre volym, konstaterar man att hela ljudbilden är feltiltad. Jag har sådär lite halfass mätt fram en ljudnivå som är optimal/normal för just mig (i min studio), det vill säga en nivå som inte utsätter min hörsel för onödig påfrestning men som ändå återger helhetens frekvenser någorlunda balanserat. Och den nivån ligger strax över 70 dB. Frekvensåtergivningen är långt ifrån jämn (vilken den heller aldrig kan bli), men tillräcklig för att kunna ge mig en korrekt(are) uppfattning om helheten. Det förekommer expertpåståenden om att 80-85 dB skulle vara någon ”bättre” nivå för jämn frekvensåtergivning. Och ja, den är ”bättre” än mina 70 dB, men åt helvete för stark och tröttande för mig. Det finns såklart tillfällen där jag av mixtekniska skäl behöver lyssna på lägre respektive högre volym än vad som är normalt (för mig). Men det är endast för tillfälliga kontroller, och för det mesta bara om mina visuella analysverktyg visar något mina öron eller erfarenheter inte riktigt håller med om.