Jump to content
Annons

Calle Olsson

Medlem
  • Content Count

    9
  • Joined

  • Last visited

Community Reputation

0 Neutralt

About Calle Olsson

  • Rank
    Nykomling

Recent Profile Visitors

453 profile views
  1. Söker du ett sound som är drömskt, futuristiskt och stilrent? Då måste du testa Musitronics klassiska phaserpedal. När du har skaffat en ny musikpryl är det bra att även införskaffa något som kan förändra dess klang. Mitt val när jag ska förvrida, förfula eller försköna ljud är ofta en phaser, en typ av effekt-enhet som dök upp för cirka 40 år sedan. Själva effekten gick att åstadkomma redan före 70-talet, men då behövdes två bandspelare och tillvägagångssättet var invecklat och tidskrävande. När phaserpedalen kom som gitarreffekt i början av 70-talet blev den därför snabbt populär. Så funkar phasern I korthet fungerar en phaser på följande sätt: Ett ljud delas upp i två likadana delar varav den ena delen får passera ett antal filtersteg. Dessa filter släpper igenom signalen opåverkad, förutom att den fasförskjuts för varje filtersteg den passerar. Fasförskjutningen beror på signalens frekvens. Efter filtren mixas de två signalerna ihop igen. När den opåverkade signalen adderas till den fasförskjutna kommer vissa frekvenser att vara ur fas och dämpas kraftigt – så kallad kamfilter-effekt. 1975 släppte Musitronics den pedal vi nu ska titta närmare på: Mu-tron Phasor II. Förutom att det är den absolut snyggaste phaserpedalen är den också den bästa. Det är helt enkelt svårt att hamna fel med den här guldklimpen i signalkedjan. På den silverskinande Phasor II finns följande rattar: rate, depth och feedback. Rate styr hastigheten på svepet, depth hur stort svepet ska vara och feedback hur mycket av signalen som ska återkopplas. Tekniken som används, opto-omkopplare, var egentligen uttjänt redan 1974, då storebror Bi-phase (Mutron Bi-phase är två Phasor II i en och samma pedal) släpptes. Men då tekniken var mindre exakt än den modernare fet-tekniken gav den ett mer musikaliskt uttryck och blev därför snabbt populär. Magisk förmåga Jag skulle vilja påstå att samtliga inställningar på den här pedalen låter bra. Den har en, i brist på bättre ord, magisk förmåga att piffa upp ett tråkigt stråkljud och få det att sitta i mixen. Något som är viktigt för mig när jag spelar in är att få saker att hända på ett subtilt plan. Med Feedback och Depth inställda på ett lågt värde kan man liksom förändra känslan på ljudet, så att det förändras utan att lyssnaren märker att något händer – perfekt på kompgitarr eller bas och trummor. Phasor II är den bästa pedalen när det gäller hanteringen av de lägre frekvenserna. Andra phaserpedaler lägger liksom till ett ljud medan den här istället blandar upp grundljudet och effekten och skapar ett helt nytt ljud. En phaser kan användas för att skapa leslieliknande effekter. Här passar dock Mu-tron inte lika bra om man jämför med till exempel Rolands Phase Five. Phasor II är mer ”disco”. Prova att köra lövtunna stråkar som vandrar genom feedback-kretsar och optoomkopplare. Ljudet blir mjukt och vackert. Ett annat intressant knep för att få till sinnesutvidgande klanger är att använda sig av till exempel en Farfisa Compact från 60-talet ( jag är egentligen inget fan av 60-talet men några bra saker dök faktiskt upp) och köra den genom en Phasor II. Eftersom du kan täcka upp ett mycket brett frekvensspektrum med Farfi san blir phasersoundet enormt och liksom hypnotiskt. Detta används flitigt av band som Spacemen 3, Spiritualized och Spectrum. Hela låtar kan bygga på svep från Phasor II (eller Bi-phase). Dessa band är inte de enda som insett storheten i Musitronics fantastiska phasereffekter. Ladytron (som 2002 släppte Mu-tron EP), Daft Punk och Stereolab är andra exempel på kreativa musiker som använder produkterna. Lee ”Scratch” Perry fick en tidig demovariant av Bi-Phase och den kom att färga en stor del av hans musikproduktion. MU-TRON PHASOR II Typ: Phaserpedal Tillverkare: Musitronics Corps Tillverkningsår: 1975 Begagnatpris: Från ca 2 800 kr och uppåt Detta är en uppdaterad och reviderad artikel, som tidigare är publicerad i Studio nr. 5-2011
  2. PPG Wave 2 är en hett eftertraktad kultklassiker från 80-talet som har använts av Depeche Mode, David Bowie och Pet Shop Boys bland många andra. I mitten av 70-talet jobbade det tyska geniet Wolfgang Palm med att bygga modularsyntar till Tangerine Dream och andra band. Redan på ett tidigt stadium blandade han in digitala lösningar i sin instrumentdesign. Det ledde fram till ett antal modeller, bland andra Wavecomputer 360, som faktiskt var helt digitala. Dock fanns det vid den tiden inte teknik som var tillräckligt bra för att skapa det Palm hade i sitt huvud. I stället började han titta bakåt, och framåt. Framåt i form av att uppfinna den magnifika wavetable-syntesen, och bakåt genom att låta de digitala vågorna flöda genom klassiska analoga filter (vcf) samt analoga förstärkare (vca). Wavetable-tekniken En wavetable är en samling encykelsvågformer. I PPG:n finns 30 stycken wavetable och varje wavetable består av 64 vågformer. Med hjälp av Waveform-ratten bestämmer man vilken av de 64 vågformerna man vill lyssna på. Vågformerna i en wavetable kan vara snarlika varandra, med olika övertonsspektrum, men de kan också vara helt olika varandra. Med hjälp av en moduleringskälla kan man växla mellan olika vågformer som man vill ska spelas upp. Moduleringskällorna kan vara till exempel lfo:n, en envelopgenerator, keyboardtracking och moduleringshjul. Om man till exempel använder lfo:n för att modulera vilken vågform som spelas upp så kan man simulera pwm eller oscillatorsync. Wavetables kom att bli ett av de mest använda sounden inom populärmusik under 1980-talet och användes bland annat av Depeche Mode, Gary Numan och Front 242. Före midi 1982 kom PPG Wave 2.2. Den presenterades på Frankfurt-mässan det året tillsammans med Waveterm, en modul med fler funktioner till PPG 2.2. Detta var året innan midi blev världsstandard, och på Wave 2.2 fanns ett av Palm designat snabbare och stabilare system för digital kommunikation mellan musikinstrument, men tyvärr stannade det där. De flesta PPG:erna byggdes i stället om för midi. Wave 2.2 består av två huvudblock: en digital och en analog panel. Den digitala styr oscillatorerna och sequencern, och den analoga styr filter och förstärkare. Varje ratt har två funktioner och man byter enkelt mellan dem genom att trycka in en knapp. Tysk funktionalitet. De värden man rattar in syns i en stor tvåradersdisplay så man har god översikt under tiden man programmerar ljuden. Digitala oscillatorer Känslan av att spela på Wave 2.2 är verkligen speciell. Designen känns futuristisk både utseendemässigt och ljudmässigt. Det går att få till otroligt rena digitala klanger som lever på samma sätt som en vco. Dessutom är själva ljudkvaliteten ypperlig, och en ren ofiltrerad vågform har ett slags skivinspelningskänsla över sig. Som att någon har plockat fram det allra bästa ur klangen, det som får öron och själ att vibrera i takt med varandra. PPG Wave 2.2 har två oscillatorer per röst som kan producera 30 gånger 64 olika "single waveform cycles" vardera. De härstammar från bland annat akustiska pianon och saxofonsamplingar. Dessutom går det att tillföra och redigera helt nya. Variationsrikedom är en underdrift. Det går att skapa de flesta ljudkaraktärer med en PPG Wave 2, både digitala och analogliknande. Dessutom har Wave 2 den speciella kvaliteten att kunna ta över ett ljudlandskap men även kunna ligga perfekt i bakgrunden – ett sant nöje att mixa. Analoga drömmar med SSM 2044 PPG Wave 2.2 har samma underbara filterchip, SSM 2044, som återfinns bland i annat Fairlight II och Korg Polysix. Krämigt och härligt, med en mycket musikalisk resonans som blandar sig med ljudet snarare än lägger sig ovanpå. Man kan styra filtrets cut off frequency från en dedikerad adsr, lfo eller via keyboard-tracking. För att programmera de olika parametrarna på synten väljer man via en nummersats vilken parameter, och sedan skruvar man en av de åtta rattarna till önskat värde. Varje ratt har dessutom två funktioner (därav Multiple function) som väljs genom ett enkelt knapptryck. Själva känslan är som en klassisk analogsynt fast ljudet är annorlunda – om man vill. På den analoga kontrollpanelen hittar vi, förutom filtret, även syntens lfo och tre envelopformare – två stycken adsr och en tredje som bara har attack och decay. Den sistnämnda används för att styra tonhöjd på oscillatorer eller suboscillatorer. På PPG Wave 2.2:s digitala panel har du även tillgång till en intressant, om än rätt svårjobbad, åttaspårs-sequencer. Har du suttit med Logic eller Pro Tools en längre tid kan den kanske kännas en aning gammalmodig. Man kan i alla fall spara 1 000 toner fördelat på 10 sekvenser, som kan vara polyfoniska. Arpeggio-mode finns också för enklare slingor. Programmering av gamla hårdvarusequencrar är en fröjd när det väl börjar klarna. Begränsningar blir möjligheter och känslan av old school-datorprogrammering är inte helt avlägsen. Vill du få en uppfattning av hur PPG Wave 2 låter kan du testa pluggen PPG Wave 3.V från Waldorf, som är en emulering av hårdvaran. https://waldorfmusic.com/en/overview PPG Wave 2 Tillverkare: PPG. Modell: Wave 2.2. Typ: polyfonisk digitalsynt. Tillverkningsår: 1982. Polyfoni: 8 röster. Sequencer/arpeggio: ja/ja. Minne: 200 ljud. Filter: 24 dB voltstyrt lågpassfilter. Keyboard: 61 tangenter C–C. Prisläge: cirka 110 000 kronor på begagnatmarknaden. Artikeln är tidigare publicerad i Studio 1-2012
  3. Kraftwerk valde Odyssey när de styrde ut på Autobahn. Calle Olsson berättar om syntens historia. I början av min karriär som synthnörd var Arp Odyssey en ganska okänd skapelse för mig. Jag visste att den var en konkurrent till Minimoogen, men jag hade aldrig sett en på riktigt och den var extremt ovanlig i de kretsar i Karlstad som jag hängde i. Numera vet jag dock att en Odyssey ljudmässigt skiljer sig rätt mycket från Minimoogen. Till och med mellan olika Odyssey-exemplar finns det skillnader – både ljudmässigt och funktionsmässigt. Till exempel hade de första exemplaren inte cv/gate för extern styrning. Det finns en del olika filter och till och med olika vco:er. Men instrumentmakarna som byggde dem hade ett mål med varje modell. Det skulle låta Arp och det skulle låta Odyssey. Och det skulle låta bra. Och det gör det. Om du går i tankar att köpa en Odyssey och surfar runt på diverse hemsidor kommer du hitta en massa diskussioner och åsikter hit och dit om huruvida den ena modellen låter bättre än den andra. Filtret är feldesignat på vissa modeller, hävdar några. Ta allt detta med en nypa salt. Alla Odyssey låter bra. Odysseyn har två välljudande oscillatorer med mycket stort omfång. Desutom finns inga fasta oktavswitchar på dem (i alla fall inte på min), vilket gör att man kan svepa steglöst över ett stort antal oktaver. Jag tycker det är väldigt bra för att skapa ambientklanger där man inte vill röra sig inom det vanliga tankesättet att man höjer en oktav hit och dit utan man kan dra lite i reglarna tills det låter bra. Det finns även en fine tune, så man är inte helt borta om man vill ställa in ljud där vco:erna ska stämma mot varandra. Arp Odyssey förekommer i flera olika versioner, alla lika bra. Duofonisk synth På varje vco kan du välja mellan sågtand eller fyrkant med variabel pulsbredd. Ganska standard alltså, men tack vare den fantastiska ljudkvaliteten behövs det knappt något mer. Två sned-stämda oscillatorer i oktav brukar räcka. Odyssey har också den fantastiska egenskapen att den fungerar som en duofonisk synth. I realiteten betyder det att du kan spela tvåtonersackord på den. Dock har den bara ett filter och vca, men till exempel Kraftwerk använde Odysseyns duofoni för att spela ackorden på Autobahn från 1974. Den stod faktiskt även för de flesta av ljudeffekterna på låten. Lfo:n är väldigt enkel och jag blev lite besviken när jag först såg den. Men den är faktiskt suverän. Den har en rate-regel, där du ställer hastigheten på lfo:n – modulatorns vågform väljs sedan på mottageren. Om till exempel vcf ska moduleras av fyrkant så väljer du det på vcf:en, och om du samtidigt vill modulera vco 1 med sinusvåg så väljer du sinus på vco 1. Det kanske låter litet märkligt, men när du väl sitter bakom spakarna är det lätt att förstå. Rate på lfo styr även tempot på s/h. De första modellerna av Odyssey var vita med svart text (Whiteface) och enligt ryktet hade dessa ett så kallat diodeladder-filter. Men detta stämmer inte utan i dessa satt ett av Arp egendesignat 12-decibelsfilter, 4023. När MKII, (Blackface, svart/guld) släpptes 1974 användes återigen detta filter. Dock sattes Moogfiltret, 4035, in i de Odyssey som tillverkades under 1975. Men eftersom Moog hade patentet på detta så byttes det, efter hot om stämning, ut till ett annat, 4072. Det innehöll dock en designmiss, så det kom alltså ännu ett, 4075, som användes i kommande produkter. MKIII är svart/orange och har i stort sett samma design rakt igenom. Men, det är en liten djungel. På filterdelen sitter också mixern där du väljer hur starkt de olika ljudkällorna ska låta samt vilken av vågformerna vco:erna ska ha. Noise, vco 1, vco 2 och ring mod. Här finns även reglar för att modulera filtret. Odysseyn har två enveloper att välja mellan och det går även bra att modulera med keyboard tracking och såklart lfo. Odysseyn har alltså två enveloper: en ar (attack, release) och en adsr (attack, decay, sustain, release). De är inte lika snabba som i Minimoogen men låter bra ändå. ■ Arp Odyssey Typ: Duofonisk synthesizer Tillverkningsår: 1972-1981 Polyfoni: 2 Effekter: Ringmodulator Filter: 12/24 dB lågpassf lter beroende på version, högpassfilter Klaviatur: 37 tangenter, C-C Styrning: cv/gate Prisläge: Ca 20 000 - 45 000 kronor beroende på skick (begagnad) Artikeln är tidigare publicerad i Studio 3-2014
  4. Roger Linns banbrytande trummaskin dominerade stort på 80-talet. Men den låter faktiskt bra än i dag. Ett av de instrument som hördes på flest hitskivor under 80-talet är den fantastiska Linn LM-2 – en underbart vacker digital trummaskin som är stor och tung. Den har fina träsidor och klassisk design. LM-2 var den lite nedbantade uppföljaren till LM-1 som var den första digitala trummaski-nen. Man arbetade med samplade trummor där samplingen lagras på eproms, vilket möjliggjorde byte av ljud. jag har dock aldrig bytt ljud i min. Kanske för att alla ljuden är så bra. Det finns 15 inbyggda trumljud och det är förvånansvärt hur bra de låter. Det låter verkligen som bra inspelade livetrummor. Vi jobbar med en skiva nu där vi har triggat Linndrumsamplingar via midi-pads och det låter som om man sitter och lyssnar på närmickade trummor inspelade i ett riktigt bra, dämpat trumbås. Fantastiskt. Träsidor och reglage så att det räcker och blir över. Linndrum LM-2 dominerade på 80-talets topplistor. Rejält med tryck Vi kan börja med bastrumman. Ett fantastiskt ljud. Luftigt samtidigt som det är rejält med tryck i det. Du kan inte redigera några parametrar men det finns möjlighet att programmera ljudet i två olika volymlägen för dynamik. Det låter så fruktansvärt bra om bastrumman. Den har den där kvaliteten som TR-808- eller TR-909-bastrummorna har. Det räcker liksom med endast den för att det ska bli musik. Rak 4/4-takt. Japp, det är en låt. Det känns som om de la ner mycket tid på att få till det där perfekta ljudet. Och det sitter perfekt i en mix också. Ren och skär magi. Virveln går heller inte av för hackor. Den går dessutom att pitcha och pitchratten har ett stort omfång och det går att få till hyfsade piccola om man vill ha det, men som bäst låter det när man pitchar ner den lite eller mycket. Virveln är det ljud i maskinen som det är mest tryck i. Som en käftsmäll. Och som med allt som har med musik att göra så är tajming viktig. Även microtajming. Det låter kanske flummigt, men det är verkligen viktigt med en startpunkt på en sampling. LM-2:s virvel har den där perfekta startpunkten. Mixa direkt Pukorna är klassiska ”synthtrummor” som tillsammans med Simmons kom att definiera hur en synthtrumma ska låta. Både på pukor och congas finns också möjlighet till att stämma om ljuden riktigt rejält. Då varje ljud har sin egen volymregel går det också att göra bra mixar direkt i trummaskinen om du spelar live eller inte spelar in trummorna som ett stereospår. Dessutom är det lätt att hitta balans mellan de olika pukorna. Varje ljud har också en panoreringsregel, så det är enkelt att få till en fin stereobild utan att behöva bläddra i menyer. Hihaten är också en av de svängigaste som går att få tag på. Den har ett eget decayreglage, vilket gör det enkelt att hitta precis rätt ”öppning” av den stängda hihaten. Min favoritinställning är dock kortaste. Som ett litet funky knäpp som tillsammans med cabasan utgör grunden för svänget i många av mina låtar. För torrt klapp Cymbalerna låter också fantastiska och i en mix väldigt naturtrogna. Det enda ljud jag har invändningar mot är faktiskt klappet. LM-1:ans klapp är bättre. LM-2 låter lite för torrt tycker jag. Det funkar dock ihop med virveln för att få upp peppen i till exempel en refräng. På baksidan av maskinen finns en massa in- och utgångar, bland annat separata ut för varje ljud. Här finns även en del trigg-ingångar för att trigga ljud med pads. Sedan finns även en trigg ut som jag brukar använda för att trigga sequencern i min SH-101. Det är inte så dumt. Bara att koppla ihop så låter det som en klassisk discolåt från 1984. ■ LinnDrum LM-2 Tillverkare: Linn Modell: LM-2 Tillverkningsår: 1982-1985 Antal ljud: 15 Polyfoni: 12 Kontroll: Clock In. Det finns numera bra midi-interface för inbyggnad Minnen: 56 pattern Effekter: Swing, kvantisering (modernt för att vara 1982!) Prisläge: 45 000 - 50 000 kr Artikeln är tidigare publicerad i Studio 5-2014
  5. När Bob Moog skulle ta fram en portabel synt blev resultatet Minimoog – en klassiker som står sig än i dag. I slutet av 60-talet hade Moog tillverkat stora och dyra modularsystem till många av världens musiker och studior. Nu ville musikvärlden ha en turnébar variant. Bob Moog valde då ut de populäraste modulerna och hårdkopplade dessa enligt de vanligaste signalvägarna: oscillatorer in i en mixer som sedan går in i ett filter, som sedan fortsätter in i en förstärkare. Filter och förstärkare styrs av varsin envelop. Det här kom att bli standarden för analoga synthar, men det var alltså på ”minin” som det gjordes först. Av någon outgrundlig anledning var det också där det blev som bäst. Varje del av minin är helt perfekt, allt från ljuddesign till den fällbara manöverpanelen. Pitch- och modulationshjul såg dagens ljus här. Synten har stora reglage som sitter utplacerade med sådan naturlig precision att man undrar om inte herren själv är inblandad i utformningen. Är bra på allt Jag har spelat på typ tio stycken olika Minimoogar och alla har låtit olika, känts olika och sett lite olika ut. Men den gemensamma nämnaren är att de bjuder in till att skapa och spela musik. Minin är bra på allt. Den är ett eget väsen – något gåtfullt och mystiskt, något levande och organiskt – samtidigt som den är diffus och drömlik. Kanske är det träet som gör att den känns mer naturlig, mer mänsklig. Eller så är det det faktum att Bob Moog faktiskt försökte ge sina instrument själ. Det kanske låter flummigt, men det räcker att ta en titt på en av de tre oscillatorerna, vilken vågform som helst, filtret helt öppet. Tryck på en tangent. Det räcker. Det går inte att göra ett dåligt ljud med Minimoogen. Det finns något rått och naturligt i ljudet. Oscillatorerna väser, pulserar och viner. Oscillator 3 kan användas som modulations- källa för att styra de andra oscillatorerna eller filtret. Dessutom går det att blanda in noise i modulationen för att skapa vackra och oförutsägbara vibraton och klangförändringar. Varje oscillator har sex olika vågformer. Alla låter lika bra och är extremt kraftfulla. Oscillatorerna var en ny design som alltså skiljer sig en del från sina modulära föregångare. Däremot behöll ingenjörerna filterdesignen. Jag tycker minin håller stämningen bra, när den väl fått värma upp sig. Min tar ungefär 45 minuter på sig att landa helt. Det skiljer ungefär ett tonsteg i tonhöjd när den är klar. Oktaverna är inte heller helt perfekta när man precis slagit på synten, men det låter bara fint vid melodispel – jag brukar passa på att spela in lite när den värmer upp sig. Det finns en inbyggd standardoscillator på 440 hertz som du kan stämma efter. Den är inte dum att använda som bordunton heller. Världens bästa filter Med hjälp av mixern kan man överstyra signalen in i filtret. Det är här, tror jag, som mycket av soundet bildas. Det går att göra otroligt många olika ljud genom att variera vågformer, deras stämning samt nivå. Man behöver faktiskt inte alltid använda filtret trots att det är världens bästa filter. Det låter fantastiskt fint och mjukt. Dessutom har det väldigt bra basrespons även vid hög resonans. Detta tillsammans med de ultrasnabba enveloperna gör att Minimoogen är den ultimata basmaskinen. Lyssna på The Robots med Kraftwerk så förstår ni vad jag menar. ■ Minimoog Tillverkare: Moog Typ: Monofonisk analog synthesizer Tillverkningsår: 1970-1982 Arpeggio/Sequencer: Nej Minne: Nej Filter: 24 dB Lågpassf lter Klaviatur: 44 (F-C) Styrning: CV/S-trigg Prisläge: Från ca 40 000 kr Artikeln är tidigare publicerad i Studio 2-2014
  6. Boss Micro Rack är en effektserie i halvracksformat från 1986 som verkligen inspirerar och bjuder på kopplingsmöjligheter. Här tittar vi närmare på delayet och tonhöjdsändraren RPS-10. I Boss Micro Rack-serie finns effekter som reverb, distorsion, kompressor/gate, chorus, flanger och phaser, men det är när man botaniserar bland delayen som man hittar flest funktioner och möjligheter. Här finns bland annat samplingsdelay, pan-delay och pitchshifter-delay. På RPS-10 har du två alternativ: antingen jobbar du med den som ett vanligt delay eller som ett pitchshifter-delay. Soundet är klassiskt tolvbitarsljud – vissa kanske skulle kalla det lo-fi , men för mig är det mer sci-fi. På fronten av RPS-10 sitter fem rattar. Den första, Range/Mode, är en niolägesswitch där du väljer hur snabbt delayet ska vara (50–800 ms) eller vilken mode pitchshiftern ska stå i. Delayet är inte så mycket att orda om, det låter mycket bra, men det finns en sak som är värd att lyfta fram, nämligen baklängesdelayet (Inv). Det är extremt användbart för att skapa spännande och bra trumljud. Det låter helt enkelt grymt bra att exempelvis köra en virvel genom det tillsammans med originalljudet. Det finns även en Inv-funktion på pitchshiftern, vilket innebär att du kan ändra tonhöjd på delaysignalen. Tack vare den snillrika finessen på baksidan som heter ”Keyboard in” kan du styra tonhöjden från till exempel en utgång på ditt ljudkort. Nästa två rattar är blåa och märkta med Pitch och Fine. I delay-mode har Pitch ingen inverkan på ljudet medan Fine fungerar som en finjustering av delaytiden. Att ha direkt tillgång till detta via en dedikerad ratt är mycket användbart i live-sammanhang. Om du använder RPS-10 som pitchshifter har du tillgång till två oktaver (en ner och en upp) genom att skruva på pitchratten. Även här kan du använda Keyboard in för extern styrning. Fin choruseffekt RPS-10 låter förvånansvärt bra och rent, ingen harmonizer för sång kanske, men som en förlängning när man programmerar trumloopar, syntljud eller effektljud är den fantastisk. Genom att snedstämma lite grann med Fine kan du även få fram fina chorus-effekter. Den fjärde, gula ratten heter Feedback och styr helt enkelt hur många studsar du vill att delayet ska ha. Med hög feedback och kort delaytid samt lite skruvande på fine kan du få fram vackra digitala avgrundsljud! Långt ifrån alla delay har funktionen att signalen kan runda, men jag skulle vilja kalla just denna funktion för den mest musikaliska. Att variera feedback på trummor så att den nästan rundar, eller rundar om vartannat, är ett klassiskt discotrick. Den sista ratten, Balance, justerar mixen mellan originalsignal och effekt. Eftersom Boss troligen avsåg att Micro Rack-serien skulle användas i studiosammanhang kan du ta bort originalljudet helt. Har du balansratten på ”Effect” så hörs bara tolvbitarssignalen. Släng upp den signalen på en egen kanal så har du ett helt annat ljud – ett bra sätt att på ett enkelt sätt byta sound om du fastnar. Live finns det vissa problem med denna effekt eftersom signalen blir aningen fördröjd, men i en digital inspelningsmiljö är det bara att flytta det inspelade spåret lite så blir det perfekt tajming. RPS-10 är allt sammantaget en behändig, mycket välljudande och mångsidig effektenhet som fungerar lika bra live som i studio. Du kan hitta den för mellan 1 500 och 1 700 kronor, och det är väl spenderade slantar! ■ Boss RPS-10 Typ: Digitaldelay/pitch shifter. Tillverkare: Boss (bossus.com). Minne: Nej. Filter: Nej. Midi: Nej. Artikeln är tidigare publicerad i Studio 2-2011
  7. Roland hade andra planer för TB-303, men med sin analoga knorr blev den snabbt kultförklarad. Tillsammans med TR-606 Drumatix lanserades den som en liten komporkester för ensamma trubadurer. Det blev dock inte alls som Roland tänkte. Ödet hade något annat i kikaren. Istället för att kompa i bakgrunden kom TB-303 att spela huvudrollen i modern dansmusik under flera års tid. En hel genre, acid house, byggde på dess patternsequencer, knorrande ljud och hypnotiska filter. Maskinen har klonats sedan 25 år tillbaka. De tidigaste klonerna är med andra ord mer vintage än vad TB-303 var när den klonades. Den har byggts om och midifierats. Den har har dissats, men en tid senare har trenden vänt, då ska alla ha en igen. Omkring 20 000 trenoll-treor producerades. Antagligen slängdes en del av dem då de flesta köparna var besvikna på dess syntetiska ljud. De förväntade sig något som liknade elbas. Resultatet blev att TB- 303 såldes billigt både i butik och på begagnatmarknaden. När den i mitten av 80-talet plockades upp av unga dj:ar och musiker i i Chicago var antagligen priset en betydelsfull faktor. Andra faktorer var dess portabilitet och att den går på batterier. Den är dessutom mycket enkel att göra musik med. Man behöver knappt programmera den. Utan batterier finns det slumpade pattern på alla 64 platser. Bara att skruva loss för instant acid. Men framför allt är det ljudet och sequencern som triggar gate, accent och slide och som styr cv, som tillsammans skapar det som jag och många med mig kallar magi eller religion eller varför inte meningen med livet. Efter min första kontakt med en TB-303 var mitt liv förändrat. Designen och känslan fick mig att drömma nya drömmar. Jag var fånge i silverboxen. Det var en kompis som hade en. Det var den enda i Karlstad. Jag tog med min portastudio till hans replokal och vi kopplade ihop TB-303 med en TR-808 och tryckte på Rec, och jag rattade försiktigt på Cut Off på trenoll-trean och det bubblade i hjärnan när resonanskvittret ökade. När cut off-potten kommit till max var det bara att skruva upp Env Mod för ännu mer extas. På bussen på väg hem kände jag total lycka och total tomhet på samma gång. Jag hade sett ljuset men samtidigt infann sig rädslan att jag aldrig skulle få skåda det igen. Jag blev helt besatt av TB-303, jag ryckte till när jag såg 303 på en nummerplåt, ett kvitto eller på en digitalklocka. Till slut fi ck jag äntligen tag på en, utan batterilucka och rätt sliten, men vad gjorde det. Ljudet, ljuset och kraften var äntligen inom räckhåll. Ljudet är helt analogt. En voltstyrd oscillator där du kan välja mellan sågtand och fyrkantsvåg löper genom ett underbart lågpassfilter vidare till en vca. Filtret självsvänger nästan, och det är det där nästan som jag antar gjorde den perfekt för improviserat rattande. Det går inte att förstöra själva grundljudet hur mycket du än kranar, det blir bara en ny hypnotisk inställning. När accenten är programmerad så ändras även filtret. Vidare har du en ratt för att kontrollera hur mycket envelopen ska modulera filtret, Det är endast decay som kan ändras på envelopen och den styr även den voltstyrda förstärkarens envelop. Slutligen styr accentratten hur mycket den programmerade accenten ska påverka vca och vcf. Dock bryr jag mig inte ofta om vilka rattar som gör vad när jag spelar. Man kommer ofta in i ett läge där varje ändring bara för mig längre och längre in i det som till vardags kallas trance. ■ Roland TB-303 Tillverkare: Roland Typ: Monofonisk synthesizer/sequencer Tillverkningsår: 1982-1984 Polyfoni: 1 Sequencer: Ja, med cv/gate ut för styrning av extern synt Minne: 32 pattern x 2 Filter: 18 dB lågpassfi lter Klaviatur: 13 knappar (en oktav) Styrning: din sync 24 (endast in) Prisläge: 15 000-20 000 kronor (begagnad) Artikeln är tidigare publicerad i Studio 4-2013
  8. Yamaha CS-5 är en enkel och relativt billig monosynt som har allt som behövs för att laborera fram egna syntljud. För några tusenlappar får du en en stabil partner på scenen. Yamaha CS-5, som kom 1979, var min första analoga synt, och den har satt djupa spår i mitt musikskapande. Den var för övrigt även Martin Gores första synt och användes flitigt i Depeche Mode i början av 80-talet. Den har inga dolda agendor eller menyer eller någonting som kan förvirra, men har allt som behövs för att laborera fram egna syntljud: en vco-oscillator, ett vcf-filter och en vca-förstärkare. Oscillatorn är voltstyrd och har två olika vågformer – fyrkant och sågtand. Fyrkanten kan pulsviddsmoduleras, det vill säga du kan modulera/skifta hur stor själva fyrkanten på vågen är. Med hjälp av det kan du skapa lite fetare ljud, speciellt om du samtidigt modulerar vco med lfo. Vco:n är stabil, inte en enda gång har jag råkat ut för att den har stämt om sig eller på annat sätt svikit mig under en spelning eller inspelning. Ljudet har en härlig, ren klang. På panelen finns Tune, Feet (oktavväljare), PWM och LFO depth. Oscillatorn producerar fyrkant och sågtand samtidigt – hur mycket man vill ha av varje avgör man i mixern. Där kan man också lägga till vitt brus, vilket är mycket effektivt vid till exempel trumljudsprogrammering. CS-5 har ett väldigt välljudande voltstyrt filter som lägger till eller tar bort frekvenser. Mest tar det bort frekvenser, men med Resonance-ratten kan man förstärka en frekvens. Den frekvens som förstärks är den som Cut off-frequency ratten pekar på. Passar för lågpass Med en switch kan du välja mellan lågpassfilter (12 dB/oct), bandpassfilter (6 dB/oct) och högpassfilter (12 dB/oct). Den här synten låter bäst i lågpass-mode , tycker jag. Även här kan du ställa in LFO depth, men också EG depth (EG står för envelope generator, även kallad ENV/ADSR). Resonansen på synten är mycket bra, den lägger till och fyller ut på ett behagligt sätt. Lfo:n är också en oscillator, men en lågfrekvent sådan. Fördelen med den är att den kan gå ända upp i det hörbara området, vilket gör att du kan använda den som en simpel men ändå, en extra ljudoscillator, som dock inte styrs av keyboarden. Det går att välja mellan sinus, sågtand eller s/h. S/h kallas ibland random och slumpar fram volttal. Att modulera vco:n med s/h är ett mycket effektivt sätt att få fram levande ljud – ha bara lite modulering på. Det låter inte som en Moog, men det blir fint och skevt. External in är en väldigt användbar funktion. Om du har en trumtakt, ett stråkljud eller varför inte din egen röst som du vill modulera och filtrera är det bara att koppla in det på External in. Då går ljudet via mixern till filtret och sedan till vca, och det är fritt fram för fina filtersvep och hårt tremolo på valfritt ljud. Det är också väldigt bra i live­situationer. Sköna svepningar Vca är en voltstyrd förstärkare som har tre rattar, Initial Level (hold level), EG depth (volym) och LFO depth. Ett av mina favoritljud är att ha hög pitch på vco samt maximal LFO depth (sågtand) på vco och vca. Man börjar på högsta LFO speed och sedan sveper man nedåt. In i ett delay så blir det fina måsar. En annan favorit är att köra röster genom External in och ha maximal LFO depth på vca samt justera LFO speed till max. Det låter trasigt och kul. Keyboarden är C-C, 37 tan­genter. Det sitter en pitchbend vid sidan av den, som inte är återfjädrande utan mer kan ses som en stämspak med ett större intervall. Yamaha CS-5 är billig, har stor variation på ljuden och är liten och robust – en perfekt live­synt! Yamaha CS-5 Typ: monofonisk analogsynt. Tillverkare: Yamaha (yamaha.se). Minne: nej. Filter: vcf, lpf/bpf/hpf. Keyboard: 37 tangenter, C-C. Midi: nej. Artikeln är tidigare publicerad i Studio 1-2011
×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.