Jump to content

Calle Olsson

Medlem
  • Content Count

    5
  • Joined

  • Last visited

Community Reputation

0 Neutralt

About Calle Olsson

  • Rank
    Nykomling

Recent Profile Visitors

253 profile views
  1. Roger Linns banbrytande trummaskin dominerade stort på 80-talet. Men den låter faktiskt bra än i dag. Ett av de instrument som hördes på flest hitskivor under 80-talet är den fantastiska Linn LM-2 – en underbart vacker digital trummaskin som är stor och tung. Den har fina träsidor och klassisk design. LM-2 var den lite nedbantade uppföljaren till LM-1 som var den första digitala trummaski-nen. Man arbetade med samplade trummor där samplingen lagras på eproms, vilket möjliggjorde byte av ljud. jag har dock aldrig bytt ljud i min. Kanske för att alla ljuden är så bra. Det finns 15 inbyggda trumljud och det är förvånansvärt hur bra de låter. Det låter verkligen som bra inspelade livetrummor. Vi jobbar med en skiva nu där vi har triggat Linndrumsamplingar via midi-pads och det låter som om man sitter och lyssnar på närmickade trummor inspelade i ett riktigt bra, dämpat trumbås. Fantastiskt. Träsidor och reglage så att det räcker och blir över. Linndrum LM-2 dominerade på 80-talets topplistor. Rejält med tryck Vi kan börja med bastrumman. Ett fantastiskt ljud. Luftigt samtidigt som det är rejält med tryck i det. Du kan inte redigera några parametrar men det finns möjlighet att programmera ljudet i två olika volymlägen för dynamik. Det låter så fruktansvärt bra om bastrumman. Den har den där kvaliteten som TR-808- eller TR-909-bastrummorna har. Det räcker liksom med endast den för att det ska bli musik. Rak 4/4-takt. Japp, det är en låt. Det känns som om de la ner mycket tid på att få till det där perfekta ljudet. Och det sitter perfekt i en mix också. Ren och skär magi. Virveln går heller inte av för hackor. Den går dessutom att pitcha och pitchratten har ett stort omfång och det går att få till hyfsade piccola om man vill ha det, men som bäst låter det när man pitchar ner den lite eller mycket. Virveln är det ljud i maskinen som det är mest tryck i. Som en käftsmäll. Och som med allt som har med musik att göra så är tajming viktig. Även microtajming. Det låter kanske flummigt, men det är verkligen viktigt med en startpunkt på en sampling. LM-2:s virvel har den där perfekta startpunkten. Mixa direkt Pukorna är klassiska ”synthtrummor” som tillsammans med Simmons kom att definiera hur en synthtrumma ska låta. Både på pukor och congas finns också möjlighet till att stämma om ljuden riktigt rejält. Då varje ljud har sin egen volymregel går det också att göra bra mixar direkt i trummaskinen om du spelar live eller inte spelar in trummorna som ett stereospår. Dessutom är det lätt att hitta balans mellan de olika pukorna. Varje ljud har också en panoreringsregel, så det är enkelt att få till en fin stereobild utan att behöva bläddra i menyer. Hihaten är också en av de svängigaste som går att få tag på. Den har ett eget decayreglage, vilket gör det enkelt att hitta precis rätt ”öppning” av den stängda hihaten. Min favoritinställning är dock kortaste. Som ett litet funky knäpp som tillsammans med cabasan utgör grunden för svänget i många av mina låtar. För torrt klapp Cymbalerna låter också fantastiska och i en mix väldigt naturtrogna. Det enda ljud jag har invändningar mot är faktiskt klappet. LM-1:ans klapp är bättre. LM-2 låter lite för torrt tycker jag. Det funkar dock ihop med virveln för att få upp peppen i till exempel en refräng. På baksidan av maskinen finns en massa in- och utgångar, bland annat separata ut för varje ljud. Här finns även en del trigg-ingångar för att trigga ljud med pads. Sedan finns även en trigg ut som jag brukar använda för att trigga sequencern i min SH-101. Det är inte så dumt. Bara att koppla ihop så låter det som en klassisk discolåt från 1984. ■ LinnDrum LM-2 Tillverkare: Linn Modell: LM-2 Tillverkningsår: 1982-1985 Antal ljud: 15 Polyfoni: 12 Kontroll: Clock In. Det finns numera bra midi-interface för inbyggnad Minnen: 56 pattern Effekter: Swing, kvantisering (modernt för att vara 1982!) Prisläge: 45 000 - 50 000 kr Artikeln är tidigare publicerad i Studio 5-2014
  2. När Bob Moog skulle ta fram en portabel synt blev resultatet Minimoog – en klassiker som står sig än i dag. I slutet av 60-talet hade Moog tillverkat stora och dyra modularsystem till många av världens musiker och studior. Nu ville musikvärlden ha en turnébar variant. Bob Moog valde då ut de populäraste modulerna och hårdkopplade dessa enligt de vanligaste signalvägarna: oscillatorer in i en mixer som sedan går in i ett filter, som sedan fortsätter in i en förstärkare. Filter och förstärkare styrs av varsin envelop. Det här kom att bli standarden för analoga synthar, men det var alltså på ”minin” som det gjordes först. Av någon outgrundlig anledning var det också där det blev som bäst. Varje del av minin är helt perfekt, allt från ljuddesign till den fällbara manöverpanelen. Pitch- och modulationshjul såg dagens ljus här. Synten har stora reglage som sitter utplacerade med sådan naturlig precision att man undrar om inte herren själv är inblandad i utformningen. Är bra på allt Jag har spelat på typ tio stycken olika Minimoogar och alla har låtit olika, känts olika och sett lite olika ut. Men den gemensamma nämnaren är att de bjuder in till att skapa och spela musik. Minin är bra på allt. Den är ett eget väsen – något gåtfullt och mystiskt, något levande och organiskt – samtidigt som den är diffus och drömlik. Kanske är det träet som gör att den känns mer naturlig, mer mänsklig. Eller så är det det faktum att Bob Moog faktiskt försökte ge sina instrument själ. Det kanske låter flummigt, men det räcker att ta en titt på en av de tre oscillatorerna, vilken vågform som helst, filtret helt öppet. Tryck på en tangent. Det räcker. Det går inte att göra ett dåligt ljud med Minimoogen. Det finns något rått och naturligt i ljudet. Oscillatorerna väser, pulserar och viner. Oscillator 3 kan användas som modulations- källa för att styra de andra oscillatorerna eller filtret. Dessutom går det att blanda in noise i modulationen för att skapa vackra och oförutsägbara vibraton och klangförändringar. Varje oscillator har sex olika vågformer. Alla låter lika bra och är extremt kraftfulla. Oscillatorerna var en ny design som alltså skiljer sig en del från sina modulära föregångare. Däremot behöll ingenjörerna filterdesignen. Jag tycker minin håller stämningen bra, när den väl fått värma upp sig. Min tar ungefär 45 minuter på sig att landa helt. Det skiljer ungefär ett tonsteg i tonhöjd när den är klar. Oktaverna är inte heller helt perfekta när man precis slagit på synten, men det låter bara fint vid melodispel – jag brukar passa på att spela in lite när den värmer upp sig. Det finns en inbyggd standardoscillator på 440 hertz som du kan stämma efter. Den är inte dum att använda som bordunton heller. Världens bästa filter Med hjälp av mixern kan man överstyra signalen in i filtret. Det är här, tror jag, som mycket av soundet bildas. Det går att göra otroligt många olika ljud genom att variera vågformer, deras stämning samt nivå. Man behöver faktiskt inte alltid använda filtret trots att det är världens bästa filter. Det låter fantastiskt fint och mjukt. Dessutom har det väldigt bra basrespons även vid hög resonans. Detta tillsammans med de ultrasnabba enveloperna gör att Minimoogen är den ultimata basmaskinen. Lyssna på The Robots med Kraftwerk så förstår ni vad jag menar. ■ Minimoog Tillverkare: Moog Typ: Monofonisk analog synthesizer Tillverkningsår: 1970-1982 Arpeggio/Sequencer: Nej Minne: Nej Filter: 24 dB Lågpassf lter Klaviatur: 44 (F-C) Styrning: CV/S-trigg Prisläge: Från ca 40 000 kr Artikeln är tidigare publicerad i Studio 2-2014
  3. Boss Micro Rack är en effektserie i halvracksformat från 1986 som verkligen inspirerar och bjuder på kopplingsmöjligheter. Här tittar vi närmare på delayet och tonhöjdsändraren RPS-10. I Boss Micro Rack-serie finns effekter som reverb, distorsion, kompressor/gate, chorus, flanger och phaser, men det är när man botaniserar bland delayen som man hittar flest funktioner och möjligheter. Här finns bland annat samplingsdelay, pan-delay och pitchshifter-delay. På RPS-10 har du två alternativ: antingen jobbar du med den som ett vanligt delay eller som ett pitchshifter-delay. Soundet är klassiskt tolvbitarsljud – vissa kanske skulle kalla det lo-fi , men för mig är det mer sci-fi. På fronten av RPS-10 sitter fem rattar. Den första, Range/Mode, är en niolägesswitch där du väljer hur snabbt delayet ska vara (50–800 ms) eller vilken mode pitchshiftern ska stå i. Delayet är inte så mycket att orda om, det låter mycket bra, men det finns en sak som är värd att lyfta fram, nämligen baklängesdelayet (Inv). Det är extremt användbart för att skapa spännande och bra trumljud. Det låter helt enkelt grymt bra att exempelvis köra en virvel genom det tillsammans med originalljudet. Det finns även en Inv-funktion på pitchshiftern, vilket innebär att du kan ändra tonhöjd på delaysignalen. Tack vare den snillrika finessen på baksidan som heter ”Keyboard in” kan du styra tonhöjden från till exempel en utgång på ditt ljudkort. Nästa två rattar är blåa och märkta med Pitch och Fine. I delay-mode har Pitch ingen inverkan på ljudet medan Fine fungerar som en finjustering av delaytiden. Att ha direkt tillgång till detta via en dedikerad ratt är mycket användbart i live-sammanhang. Om du använder RPS-10 som pitchshifter har du tillgång till två oktaver (en ner och en upp) genom att skruva på pitchratten. Även här kan du använda Keyboard in för extern styrning. Fin choruseffekt RPS-10 låter förvånansvärt bra och rent, ingen harmonizer för sång kanske, men som en förlängning när man programmerar trumloopar, syntljud eller effektljud är den fantastisk. Genom att snedstämma lite grann med Fine kan du även få fram fina chorus-effekter. Den fjärde, gula ratten heter Feedback och styr helt enkelt hur många studsar du vill att delayet ska ha. Med hög feedback och kort delaytid samt lite skruvande på fine kan du få fram vackra digitala avgrundsljud! Långt ifrån alla delay har funktionen att signalen kan runda, men jag skulle vilja kalla just denna funktion för den mest musikaliska. Att variera feedback på trummor så att den nästan rundar, eller rundar om vartannat, är ett klassiskt discotrick. Den sista ratten, Balance, justerar mixen mellan originalsignal och effekt. Eftersom Boss troligen avsåg att Micro Rack-serien skulle användas i studiosammanhang kan du ta bort originalljudet helt. Har du balansratten på ”Effect” så hörs bara tolvbitarssignalen. Släng upp den signalen på en egen kanal så har du ett helt annat ljud – ett bra sätt att på ett enkelt sätt byta sound om du fastnar. Live finns det vissa problem med denna effekt eftersom signalen blir aningen fördröjd, men i en digital inspelningsmiljö är det bara att flytta det inspelade spåret lite så blir det perfekt tajming. RPS-10 är allt sammantaget en behändig, mycket välljudande och mångsidig effektenhet som fungerar lika bra live som i studio. Du kan hitta den för mellan 1 500 och 1 700 kronor, och det är väl spenderade slantar! ■ Boss RPS-10 Typ: Digitaldelay/pitch shifter. Tillverkare: Boss (bossus.com). Minne: Nej. Filter: Nej. Midi: Nej. Artikeln är tidigare publicerad i Studio 2-2011
  4. Roland hade andra planer för TB-303, men med sin analoga knorr blev den snabbt kultförklarad. Tillsammans med TR-606 Drumatix lanserades den som en liten komporkester för ensamma trubadurer. Det blev dock inte alls som Roland tänkte. Ödet hade något annat i kikaren. Istället för att kompa i bakgrunden kom TB-303 att spela huvudrollen i modern dansmusik under flera års tid. En hel genre, acid house, byggde på dess patternsequencer, knorrande ljud och hypnotiska filter. Maskinen har klonats sedan 25 år tillbaka. De tidigaste klonerna är med andra ord mer vintage än vad TB-303 var när den klonades. Den har byggts om och midifierats. Den har har dissats, men en tid senare har trenden vänt, då ska alla ha en igen. Omkring 20 000 trenoll-treor producerades. Antagligen slängdes en del av dem då de flesta köparna var besvikna på dess syntetiska ljud. De förväntade sig något som liknade elbas. Resultatet blev att TB- 303 såldes billigt både i butik och på begagnatmarknaden. När den i mitten av 80-talet plockades upp av unga dj:ar och musiker i i Chicago var antagligen priset en betydelsfull faktor. Andra faktorer var dess portabilitet och att den går på batterier. Den är dessutom mycket enkel att göra musik med. Man behöver knappt programmera den. Utan batterier finns det slumpade pattern på alla 64 platser. Bara att skruva loss för instant acid. Men framför allt är det ljudet och sequencern som triggar gate, accent och slide och som styr cv, som tillsammans skapar det som jag och många med mig kallar magi eller religion eller varför inte meningen med livet. Efter min första kontakt med en TB-303 var mitt liv förändrat. Designen och känslan fick mig att drömma nya drömmar. Jag var fånge i silverboxen. Det var en kompis som hade en. Det var den enda i Karlstad. Jag tog med min portastudio till hans replokal och vi kopplade ihop TB-303 med en TR-808 och tryckte på Rec, och jag rattade försiktigt på Cut Off på trenoll-trean och det bubblade i hjärnan när resonanskvittret ökade. När cut off-potten kommit till max var det bara att skruva upp Env Mod för ännu mer extas. På bussen på väg hem kände jag total lycka och total tomhet på samma gång. Jag hade sett ljuset men samtidigt infann sig rädslan att jag aldrig skulle få skåda det igen. Jag blev helt besatt av TB-303, jag ryckte till när jag såg 303 på en nummerplåt, ett kvitto eller på en digitalklocka. Till slut fi ck jag äntligen tag på en, utan batterilucka och rätt sliten, men vad gjorde det. Ljudet, ljuset och kraften var äntligen inom räckhåll. Ljudet är helt analogt. En voltstyrd oscillator där du kan välja mellan sågtand och fyrkantsvåg löper genom ett underbart lågpassfilter vidare till en vca. Filtret självsvänger nästan, och det är det där nästan som jag antar gjorde den perfekt för improviserat rattande. Det går inte att förstöra själva grundljudet hur mycket du än kranar, det blir bara en ny hypnotisk inställning. När accenten är programmerad så ändras även filtret. Vidare har du en ratt för att kontrollera hur mycket envelopen ska modulera filtret, Det är endast decay som kan ändras på envelopen och den styr även den voltstyrda förstärkarens envelop. Slutligen styr accentratten hur mycket den programmerade accenten ska påverka vca och vcf. Dock bryr jag mig inte ofta om vilka rattar som gör vad när jag spelar. Man kommer ofta in i ett läge där varje ändring bara för mig längre och längre in i det som till vardags kallas trance. ■ Roland TB-303 Tillverkare: Roland Typ: Monofonisk synthesizer/sequencer Tillverkningsår: 1982-1984 Polyfoni: 1 Sequencer: Ja, med cv/gate ut för styrning av extern synt Minne: 32 pattern x 2 Filter: 18 dB lågpassfi lter Klaviatur: 13 knappar (en oktav) Styrning: din sync 24 (endast in) Prisläge: 15 000-20 000 kronor (begagnad) Artikeln är tidigare publicerad i Studio 4-2013
  5. Yamaha CS-5 är en enkel och relativt billig monosynt som har allt som behövs för att laborera fram egna syntljud. För några tusenlappar får du en en stabil partner på scenen. Yamaha CS-5, som kom 1979, var min första analoga synt, och den har satt djupa spår i mitt musikskapande. Den var för övrigt även Martin Gores första synt och användes flitigt i Depeche Mode i början av 80-talet. Den har inga dolda agendor eller menyer eller någonting som kan förvirra, men har allt som behövs för att laborera fram egna syntljud: en vco-oscillator, ett vcf-filter och en vca-förstärkare. Oscillatorn är voltstyrd och har två olika vågformer – fyrkant och sågtand. Fyrkanten kan pulsviddsmoduleras, det vill säga du kan modulera/skifta hur stor själva fyrkanten på vågen är. Med hjälp av det kan du skapa lite fetare ljud, speciellt om du samtidigt modulerar vco med lfo. Vco:n är stabil, inte en enda gång har jag råkat ut för att den har stämt om sig eller på annat sätt svikit mig under en spelning eller inspelning. Ljudet har en härlig, ren klang. På panelen finns Tune, Feet (oktavväljare), PWM och LFO depth. Oscillatorn producerar fyrkant och sågtand samtidigt – hur mycket man vill ha av varje avgör man i mixern. Där kan man också lägga till vitt brus, vilket är mycket effektivt vid till exempel trumljudsprogrammering. CS-5 har ett väldigt välljudande voltstyrt filter som lägger till eller tar bort frekvenser. Mest tar det bort frekvenser, men med Resonance-ratten kan man förstärka en frekvens. Den frekvens som förstärks är den som Cut off-frequency ratten pekar på. Passar för lågpass Med en switch kan du välja mellan lågpassfilter (12 dB/oct), bandpassfilter (6 dB/oct) och högpassfilter (12 dB/oct). Den här synten låter bäst i lågpass-mode , tycker jag. Även här kan du ställa in LFO depth, men också EG depth (EG står för envelope generator, även kallad ENV/ADSR). Resonansen på synten är mycket bra, den lägger till och fyller ut på ett behagligt sätt. Lfo:n är också en oscillator, men en lågfrekvent sådan. Fördelen med den är att den kan gå ända upp i det hörbara området, vilket gör att du kan använda den som en simpel men ändå, en extra ljudoscillator, som dock inte styrs av keyboarden. Det går att välja mellan sinus, sågtand eller s/h. S/h kallas ibland random och slumpar fram volttal. Att modulera vco:n med s/h är ett mycket effektivt sätt att få fram levande ljud – ha bara lite modulering på. Det låter inte som en Moog, men det blir fint och skevt. External in är en väldigt användbar funktion. Om du har en trumtakt, ett stråkljud eller varför inte din egen röst som du vill modulera och filtrera är det bara att koppla in det på External in. Då går ljudet via mixern till filtret och sedan till vca, och det är fritt fram för fina filtersvep och hårt tremolo på valfritt ljud. Det är också väldigt bra i live­situationer. Sköna svepningar Vca är en voltstyrd förstärkare som har tre rattar, Initial Level (hold level), EG depth (volym) och LFO depth. Ett av mina favoritljud är att ha hög pitch på vco samt maximal LFO depth (sågtand) på vco och vca. Man börjar på högsta LFO speed och sedan sveper man nedåt. In i ett delay så blir det fina måsar. En annan favorit är att köra röster genom External in och ha maximal LFO depth på vca samt justera LFO speed till max. Det låter trasigt och kul. Keyboarden är C-C, 37 tan­genter. Det sitter en pitchbend vid sidan av den, som inte är återfjädrande utan mer kan ses som en stämspak med ett större intervall. Yamaha CS-5 är billig, har stor variation på ljuden och är liten och robust – en perfekt live­synt! Yamaha CS-5 Typ: monofonisk analogsynt. Tillverkare: Yamaha (yamaha.se). Minne: nej. Filter: vcf, lpf/bpf/hpf. Keyboard: 37 tangenter, C-C. Midi: nej. Artikeln är tidigare publicerad i Studio 1-2011
×
×
  • Create New...