Jump to content

Search the Community

Showing results for tags 'vintage'.



More search options

  • Search By Tags

    Type tags separated by commas.
  • Search By Author

Content Type


Calendars

There are no results to display.

Forums

  • Musikskapande
    • Låtskriveri, låttexter och arrangering
    • Samarbeten
    • Inspelning
    • Ljudredigering
    • Mixning och mastring
    • Effektpluggar
    • Instrumentpluggar
    • Studiofestival
    • Allmänt om musik
  • Instrument
    • Akustiska instrument
    • Elektriska instrument
    • Trummor
    • Syntar
  • Studio
    • Datorer och tillbehör
    • iOS och Android
    • Studiobygge och akustik
    • Ljudkort
    • Mikrofoner
    • Studiomonitorer och hörlurar
    • Övrig studioutrustning
  • Inspelningsprogram
    • Ableton Live
    • Cubase
    • FL Studio
    • GarageBand
    • Logic Pro X
    • Pro Tools
    • Reaper
    • Reason
    • Studio One
    • Övriga inspelningsprogram
  • Scen
    • Liveljud och PA
    • DJ
  • Distribution
    • Distribution och marknadsföring
    • Vinyl- och cd-produktion
  • Övrigt
    • Hörsel
    • Utbildning
    • Musik- och sajttips
    • Enkäter
    • Utanför ämnet (off-topic)
  • Köp- och sälj
    • Sökes/köpes
    • Säljes
    • Stulna produkter
  • studio.se
    • Medlemspresentationer
    • Om sajten
  • Arkiv
    • Nyheter från Studio
    • Gammal låtkritik
    • Papperskorgen

Blogs

  • Olsbergs blogg
  • Ledare
  • Redaktionsbloggen
  • Bobs hemstudioblogg
  • Pro Tools Tutorial
  • Shrine of Distortion blogg
  • Frederick's blogg
  • Lundin's blogg
  • drloop's blogg - i all enkelhet...
  • gurraljung's blogg
  • Jazz blues
  • Akustik & teknik
  • S-bloggen
  • HoboRec:s vlogg
  • Kreativt musikskapande
  • Mastring & ljudteknik
  • Nashville-bloggen
  • Claes Holmerups blogg om musikteknik, hörsel, akustik, musikprylar och mixning
  • Nils Eriksons låtskrivarblogg
  • Skapandet av Palma Music Studios
  • Så gjordes musiken till SVT-dokumentären Donationen
  • Trombonistens blogg
  • To be on the Edge - take care :)
  • Rum i rummet - lägenhet

Categories

  • Tips
  • Guide
  • Intervju
  • Vintage
  • Nyhet

Categories

  • Pop/Country
  • Rock/Metal
  • Jazz/Blues
  • Klassiskt/Filmmusik
  • Soul/Funk/R'n'b/Hiphop
  • Folkmusik/World Music
  • Övrig musik
  • Gamla låtuppladdningar
  • Ljudfiler

Find results in...

Find results that contain...


Date Created

  • Start

    End


Last Updated

  • Start

    End


Filter by number of...

Joined

  • Start

    End


Group


Stad/plats


Min utrustning


Intressen


Home page


Youtube


Soundcloud


Facebook


Instagram


LinkedIn


Skype


Yahoo

Found 27 results

  1. FREDAGSTIPSET: Regnet öser ner och det mesta känns allmänt grått och trist. Jag gräver djupt i skafferiet i hopp om att hitta något att lysa upp tillvaron med och finner till min glädje en hel del gamla bortglömda pluggar. Dagens inlägg får därför två syften. Dels vill jag lyfta fram vikten av att du inte behöver det senaste för att skapa bra musik. Men samtidigt också betona att det är lätt att glömma bort gamla favoriter och trotjänare. Det kanske till och med är så att gamla pluggar är vår tids nya vintage? Nåväl, här kommer mina nuvarande bortglömda favoriter. Vissa är gratis, medan andra kostar en liten eller större slant: Boz-n Digital Labs – Bark of Dog Gratispluggen som på ett väldigt effektivt sätt lyfter fram botten utan att gröta. Perfekt på bas och baskagge. BootEQ mkII Gratis och fortfarande en av de mest välljudande equalizerna till PC. Fungerar till både mix och master. Sknote – Cuttertone Supereffektiv plugg för att råda bot på väsande frekvenser och centrera botten. Mångsidig men samtidigt lättrattad. Noisebud – Smile 3 En nytänkande equalizer som förhoppningsvis får dig att dra på smilbanden. En alternativ mastringsplugg. Plugin Alliance – Noveltech Character Klassiskern som är perfekt för att lyfta fram karaktären på olika instrument. Ett utmärkt val på trummor, bas och sång. Toneboosters – ReelBus 4 Rullbandsemulator med eget sound som tveklöst utmanar de allra största. Processorsnål och välljudande. Tone Projects – Sonitex STX-1260 Pluggen som gör allt och lite till för att skita ner dina inspelningar. Endast PC. Stillwell Audio – The Rocket Fortfarande min favoritkompressor på trummor, oslagbar parallellkomprimering. Kush – UBK-1 Kompressor med skit under naglarna som får musiken att andas och röra på sig. Analog känsla "på riktigt". Voxengo – Span Egentligen det enda analysverktyget du behöver och dessutom helt gratis. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
  2. Allt fler musiker har börjat botanisera bland gamla syntar och effekter, och det finns stora chanser att göra riktiga guldfynd. Här är Roland S-10, en samplare från 1986. När den renodlade samplaren Roland S-10 kom 1986 vände den sig till en relativt bred massa med sin i sammanhanget låga prislapp (11 800 kronor) och användarvänliga gränssnitt. Modulvarianten döptes till MKS-100. Modulvarianten MKS-100. I dag kan man få tag på S-10 för några hundralappar på andrahandsmarknaden, och det gör den till en av de mest prisvärda vintagesyntar som går att köpa. På köpet får man ofta med några fabriksdiskar, och de håller väldigt hög kvalitet. Visst, Roland S-10 har begränsade programmeringsmöjligheter, är rätt tung och har långsamma diskettstationer. Men begränsningar föder kreativitet, och en känslig diskdrive kan ge upphov till en hel del slumpmässiga effekter. Roland S-10 lägger nämligen till och fyller ut med exempelvis vitt brus om den inte kan läsa från disken. Det kan låta otroligt mäktigt när man lägger stråkbasar i oktaver och helt plötsligt kommer en storm in mitt i ackordet! Baksidan av Roland S-10 Quick Disk-drivern är en del av charmen med S-10: Du får nöja dig med ett ljud per sida – enkelt och bra! Roland S-10 lämpar sig utmärkt till fina stråk- och körljud, kanske en vacker flöjt eller varför inte en gitarr? Alla fab­riksljud är noggrant programmerade/samplade/processade i Rolands fabriker eller hos någon annan professionell instans, för det är – eller i alla fall var – ett professionellt instrument. När ett ljud har laddats in har du möjlighet att gå in och ändra till exempel attack och release, vilket är mycket användbart. Vibrato kan appliceras, och vad mer behöver man? Ja, både högpass och lågpass finns, men de är destruktiva, så du måste var noggrann med att spara din sampling innan du trycker in Execute. Roland S-10 har hela åtta toners polyfoni, och du kan ha fyra olika ljud samtidigt. Själva samplingarna kallas A/B/C/D och kan konfigureras på olika sätt: A+B/C+D, A/B/C/D, A+B+C+D, etcetera. En stor del av originalljuden var av etno­karaktär, och boxarna med fem ljuddiskar kostade 595 kronor. Oftast använder jag bara en bank och samplar ett ljud, ändrar lite adsr och lfo, och spelar. Bland fabriksdiskarna finns dock lite mer sofistikerade ljud som består av upp till fyra olika samplingar som strategiskt lagts ut vid olika splitpunkter. Allt för att det ska låta så naturligt som möjligt. Det gör det inte, men det låter vackert och hoppfullt, och kampen hos ljudingenjörerna lyser igenom. De hade 12 bitar, 30 kilo­hertz och 4,4 sekunder på sig att skapa körljudet från himlen. På ljudet ”Choir 1” har de utfört jobbet galant. Andra favoriter är String Ensemble, VP-330 Choir och VP-330 String. Alla ljud är i mono, men faktum är att instrumenten är så billiga att jag har skaffat två av varje i stället för att gnälla. Sedan kan man kanske undra varför i hela friden man ska lägga ner tid på dessa gamla skapelser när det finns gratispluggar som rent tekniskt kan göra allting – och förmodligen en miljon gånger fler saker. För mig handlar det om känslan, estetiken, och mekaniken. ROLAND S-10 Typ: samplingssynt. Produktnamn: Roland S-10. Tillverkare: Roland (roland.se). Polyfoni: 8 röster. Sampling: 12 bit, 30 kHz. Minne: 256 k, 4,4 sekunders total samplingstid. Filter: Hög- och lågpass. Keyboard: 49 anslagskänsliga tangenter. Midi: Ja. Den här är en reviderad artikel som ursprungligen publicerades i tidningen Studio 8-2010.
  3. Vintagefantasten Calle Olsson berättar om sina favoritprylar bland mixerbord, rullbandspelare och mikrofonförstärkare och varför de håller måttet än i dag. I del 2 berättar han om kompressorer, eq-enheter och effektburkar. Varför vintage? När jag började spela in så var det självklara svaret på den frågan att det var vintage jag hade råd med. Nu är det prismässigt snarare tvärtom. Vintagemaskiner brukar vara rätt svåra att hitta och hittar man dem är de dyra. Fast oftast är det värt att i alla fall köpa in en äldre grunka för att få tillgång till lite brus, brum och karaktär. Naturligtvis låter inte allt som är gammalt bra. Inte ens allt det står Urei, Neve eller Telefunken på låter bra. Det gäller att välja rätt. Många klassiska modeller finns som effektplugg och det är ingen dum idé att börja med att prova någon sådan innan man bestämmer sig för att köpa motsvarande hårdvara, och kanske nöjer du dig med just effektpluggen? Inte sällan är det lite krångligare med hårdvaran, men det är något visst med gammal teknik som värmer upp både studiorum och ljudbild. Mixerbord Neve 8048 – Mixerbordens Stradivarius Det här exemplaret av Neve 8048 finns i Svenska Grammofonstudion i Göteborg. Rupert Neve är en noggrann person med en fingertoppskänsla utöver det vanliga när det kommer till professionella ljudprodukter. Sitt första mixerbord byggde han i början av 60-talet. Detta följdes av en rad transistorbaserade mixerbord, samt annan inspelningsutrustning såsom eq-enheter och mikrofonförstärkare. I början av 70-talet designade Neve världens mest kända mikrofonförstärkare 1073 och kort därefter kom världens bästa mixerbord Neve 8048. Hög kvalitet är en röd tråd som löper genom hela Neves produktion och det här bordet är gudomligt. Numera är varje mikrofonförstärkare, eq, effektretur och buss, som det är uppbyggt av, så pass dyra att de stora borden börjar anses ovärderliga. Men hav förtröstan, vissa bord har styckats upp och man har möjlighet att åtminstone få hem en kanal till sin studio. Dessutom görs det kloner av en hel del företag, och Rubert Neve själv håller fortfarande på att producera dels gamla klassiker men även nyare produkter. Universal Audio har skapat pluggen Neve 1081 Classic Console EQ – en eq från Neve som användes för att tillhandahålla mick/line-förstärkaren och EQ-delen i konsoler som Neve 8048. VIDEO: Take the Listening Challenge: Pro Tools "In the Box," Neve 8048, Pro Tools HEAT SSL 4000E – Mixerbordens Rolls Royce SSL 4000E. Företaget SSL köptes 2005 av artisten Peter Gabriel. SSL 4000E låter verkligen lyxigt. Det är inte en slump att bandet KLF i sin bok The Manual skrev att det första du ska göra för att få en listetta är att boka tid i en studio, och se till att studion har ett SSL-bord. Det finns en legendarisk SSL-masterkompressor inbyggd i bordet som om man applicerar den på musiken liksom tar hand om den och färdigställer den. SSL 4000E är, om man får tro SSL själva, det bord som använts för att mixa fler platinumskivor än alla andra mixerbord tillsammans. På varje kanal återfinns, förutom en mycket fin mikrofon/linjeförstärkare och eq, en sektion med kompressor och expander. Precis som i datorn med andra ord, men analogt och strået vassare. Inte konstigt att så många valt att mixa sina skivor på SSL. Kända användare är ovan nämnda KLF, men också bland annat Nine Inch Nails, Peter Gabriel och Bryan Adams. Både Waves och Universal Audio har en plugg för att simulera kanalstrippen med eq och kompressor från ett SSL 4000. Här finner du Waves plugg SSL E-Channel och här är Universal Audios UAD SSL 4000 E Channel Strip Collection VIDEO: What Do All Those Buttons Do? SSL 4000E Channel Basics - Musicians Guide Tascam M-216 – Mixerbordens undergroundhjälte Tascam M-216 kostar en spottstyver på begagnatmarknaden. Mitt eget "weapon of choice". Jag köpte det rätt nyligen och det var i ganska dåligt skick. Men det låter riktigt bra. Det var billigt och är enkelt att jobba med. Det har dock endast två effektsendar men ibland är det faktiskt bara bra med begränsningar. Det brukar kallas för ”humpa” och jag tror att det är elektromusikern Jens Kallback som först började använda det uttrycket. Det finns en rad olika versioner, men alla har samma varma eq, som passar perfekt om du jobbar med trummaskiner eller analoga syntar. Det har också bra preampar och eq med svepbar mid. Jag har provat en del nyare mixerbord men det var inte förrän jag hittade mitt humpa-bord som allt kändes rätt. Det är väldigt hög output ur bussarna också – det distar fint om man är ute efter det. Bordet är dock obalanserat, så en del brum kan förekomma. Trots det är Tascam M-216 verkligen ett bord jag rekommenderar om du jobbar i datormiljö och vill ha lite analog värme och brus till dina alster. Mixerborden är idag inte helt lätta att hitta på begagnatmarknaden, men kan gå att köpa för ett par tusenlappar och uppåt beroende på skick. VIDEO: Tascam M-312 Overview Soundcraft 200B – En fin arbetshäst Soundcraft 200B är känt för sin fina eq-sektion. Jag har en kompis som köpte ett 200B för ett antal år sedan. Det låter mycket bra, men är liksom M-216 semiprofessionellt. Det finns i en rad olika varianter med olika antal kanaler, subgrupper med mera. Vill man bara använda 200B:s mycket fina mickförstärkare vid inspelning till dator finns det direktutgångar (direct out) på varje kanal. Av någon anledning så har det använts mycket inom reggae- och dub-produktion och den svenske electronicaartisten Andreas Tilliander är en av dem som fastnat för dess fina eq. Eq:n är aningen lyxigare och mer flexibel än M-216. Dessutom finns det fyra effektsendar, vilket är bra om man jobbar med att spela in mycket live och vill använda ett större antal effekter. Soundcraft-borden är ofta välbyggda och lätta att handskas med. VIDEO: Analog Summing with the Soundcraft 200B and ProTools Mikrofonförstärkare Neve 1073 – Perfekt in i minsta detalj Mickförstärkaren Neve 1073N Neves klassiska mikrofonförstärkare 1073, som kom 1970, är en av de mest åtråvärda prylarna på vintagehimlen. Om du får möjlighet att spela in med en någon gång så kommer du inse varför. 1073:an är uppbyggd av mycket noggrant utvalda och matchade komponenter. Varje detalj, till exempel frekvensomfång på den inbyggda equalisern, är helt enkelt där för att tjäna det mänskliga örat. Detta är perfektion i kommunikationen maskin-människa. Allt från känslan i rattarna till de utsökta färgvalen är som en inblick i paradiset. Den finns efter påtryckningar från en hel värld av ljudtekniker, musiker och andra som vill mänskligheten väl numera i nyproduktion från Neve. Dyr men bäst! Mickförstärkaren Neve 1073 i en modernare version. Universal Audios plugg Neve 1073 Preamp and EQ Collection och Waves plugg Scheps 73 simulerar preamp och eq från ett Neve 1073. VIDEO: 5-Minute UAD Tips: Neve 1073 Preamp & EQ Collection API 312 – Innovativ perfektion API 312 togs fram i slutet av 60-talet och kan göra underverk med sång, gitarrer eller syntar. API 312 är en amerikansk mikronfonförstärkare med anor från slutet av 60-talet. Den ingick i en serie enheter som var grundstenarna i Automated Processes INC:s stora modulära mixerbord. API 512c, som är en modern variant av API 312. API 312 är användbar på det mesta tack vare den legendariska tekniken i form av OP-ampen API 2520. Den är underbar på sång och mycket användbar för både gitarr genom förstärkare och line-gitarr. Trummaskiner och syntar låter också fantastiskt genom den. Det är inte en slump att så pass många skivor spelas in/har spelats in med denna klassiska mickförstärkare i signalkedjan. Det är den där OP-ampen som gör hela skillnaden. Själv har jag valt API 512c, som är en modern variant av 312. I januari, 2019 släppte API en 50-årsjubileum-version av API 312 som du kan läsa mer om här. Någon pluggversion av API 312 ser inte ut att finnas idag på marknaden men Universal Audio har gjort kanalstrippen API Vision Channel Strip som simulerar API 225L kompressor-kretsar och API 212L preamp med mera. Waves har också pluggversioner av API – kompressorn API 2500, eq:n API 550 samt 10-bands eq:n API 560. Telefunken V72 – Tysk kvalitet Telefunken V72 togs fram för den tyska radion, men användes också av bland andra Beatles. Telefunken V72 är ett bra exempel på klassisk studioutrustning som används än i dag. Den bygger på teknik som utvecklades på Telefunken redan under 30-talet i form av V41. 1949 påbörjades utvecklingen av en mikrofonförstärkare som satte en ny standard i Tyskland och resten av världen. 1952 stod den klar. V72 är en rördriven mikrofon- och studioförstärkare som är anpassad för Tysklands vid den tiden nybyggda fm-radiostationer. Det var inte bara Telefunken som byggde dem utan även företag som Siemens och TAB. Totalt byggdes cirka 25 000 enheter åt den tyska radion. Trots detta är den mycket dyr att köpa begagnad. Den kom att användas flitigt i musikstudior under 60-talet, bland annat i Abbey Road och användes flitigt under inspelningarna av The Beatles skivor. Någon plugg som simulerar Telefunken V72 ser inte ut att finnas på marknaden, men däremot finns Telefunken V76 som huvudsakligen är två seriekopplade V72:or. Här finns Arturias pluggversion Pre V76 och Universal Audios pluggversion V76 Preamplifier. VIDEO: Telefunken V72 Tube Mic Preamp | VintageKing.com Rullbandspelare Studer A-80 – Kvalitetsbygge från Schweiz Studer A-80 finns i flera olika utföranden, alla med högsta tänkbara ljudkvalitet. Studer A-80 är en av de mest använda rullbandspelarna i inspelningshistorien. Denna schweiziska bandare finns i flera olika utföranden: åtta kanaler på entumstape, 16 eller 24 kanaler på tvåtumstape samt två kanaler på 0,25- eller 0,5-tumstape. Samtliga är gedigna kvalitetsbyggen. A-80 var Studers första 24-kanalsbandspelare och såldes under några år på 70-talet. Finmekaniken är oslagbar. Ljudkvaliteten likaså. Välj mellan 15 eller 30 tum per sekund. En fin effekt är att spela in till exempel stråkar på 30 tum/sekund och sedan spela upp dem på halva hastigheten. Jag hade turen att få jobba med en 24-kanalers A-80 under flera år. Aldrig några problem. Man måste dock vara noga med att göra rent tonhuvuden och de rörliga delarna varje morgon innan inspelning. Baksidan med dessa monster är att de är väldigt stora och att de måste kalibreras då och då. Ett av de otaliga klassiska album som spelats in på Abbey Roads sextonkanaliga Studer A-80 är Pink Floyds Dark side of the moon från 1973. Tape Machine 80 från Arturia och Studer A800 Multichannel Tape Recorder från Universal Audio är pluggversioner av Studer A-80. Fostex B16 – Snygg budgetmaskin Fostex B16 är ett kap för dig som inte skyr lite servicearbete. En riktigt bra budgetmaskin på halvtum som i dag går att hitta för runt en tusenlapp. Tyvärr är många av dem som finns inte använda på länge så lite fixande får du räkna med. Men de låter fantastiskt bra, så har du plats är det väl spenderade pengar. Detta var den första maskinen att erbjuda 16 spår på halvtum när den kom ut 1983. Dessutom var detta en av de tidigaste bandarna som hade inbyggt stöd för Dolby C. Proffskänslan försvinner lite i och med att det är rca-kontakter men när du väl ser banden snurra så glömmer du detta snabbt. Det är faktiskt så att en av de stora behållningarna, förutom ljudet då, är att rullbandare är så förbaskat snygga. Men som sagt, lite fix måste du stå ut med. Kanal 1 och 16 brukar vara lite sämre, till exempel kan diskanten försvinna på dessa spår. Det beror på att de ligger längst ut på tonhuvudet och med tiden så börjar bandet slira runt en aning. VIDEO: fostex B16 Revox A-77 – Radiofavorit av hög kvalitet Det har förmodligen funnits minst en A-77 på samtliga radiostationer i hela världen. En klassiker för nedmixning och mastring men även för ljudexperiment. Varför inte göra bandloopar genom att klippa och klistra? Jag lovar, resultatet skiljer sig från det du kan åstadkomma i datorn. A-77 ger dig två kanaler på kvartstumsband. Det har förmodligen funnits minst en A-77 på samtliga radiostationer i hela världen. Så de går att hitta ganska enkelt. Om du köper en från Sveriges Radio (om de finns kvar) är den säkert i bra skick, men som med alla vintageprylar är det underhåll och fix som gäller. Gör rent tonhuvudena ofta, helst varje dag. Som originalköpare hade du dock livstids garanti. A-77 kom i flera olika versioner men orginalmekaniken behålls genom hela serien. Den har tillverkats i över 290 000 exemplar. Vissa av dem är tillverkade i Tyskland, vissa i Schweiz. Men en sak är säker. Alla håller högsta kvalitet när det kommer till både elektronik och mekanik. VIDEO: Overview of the Revox A77 10 klassiska vintageprylar som du måste ha koll på: Del 1/2 är en uppdaterad och reviderad artikel, som tidigare är publicerad i Studio nr. 6-2013
  4. Analogsynten Pro-One imponerar än idag med sitt feta sound. Jag hittade ett fjäderreverb i en annons för 24 år sedan. Säljaren var en folkhögskola. När jag ringde upp passade jag på att fråga om de inte hade några gamla syntar till salu. Visst hade de en gammal Pro-One. Jag slog till så klart och någon vecka senare landade ett paket på mina föräldrars köksgolv. Synten var defekt enligt säljaren men enda felet var lite oxid på volymratten. Synten var, i brist på ett svenskt ord, ”breathtaking”! Jag programmerade den inbyggda, mycket enkla stegsequencern med några steg, startade den och svepte med cut off-ratten. Fantastiskt! Upp med Osc 2 på mixerdelen. Ännu mer fantastiskt! Sen öka env mod på filtret... den här synten låter verkligen bra och fett! Sequential Circuits Pro-One Fyra gyllene år Pro-One såldes i cirka 10 000 exemplar mellan 1981 och 1984 och består i huvudsak av två oscillatorer, brusgenerator, vcf, vca, en moduleringsmatris, arpeggiator samt en enkel sequencer. På oscillator A hittar man sågtand och variabel fyrkant/pulsvåg. Båda kan avändas samtidigt. Pulsvidden på fyrkantsvågen kan regleras manuellt eller moduleras (pwm) av lfo, filter env eller oscillator B. Här återfinns även sync, vilket synkar oscillator A till oscillator B så att vågformerna startar exakt samtidigt – mycket effektfullt om de sedan moduleras individuellt av till exempel en lfo eller envelop. Oscillator B har även triangelvåg och en lo-switch som gör att den kan användas som en andra lfo. Båda oscillatorerna har dessutom oktavväljare och frekvensratt. Ljudet är mycket kraftfullt och organiskt. Det räcker faktiskt med en oscillator för att göra riktigt maffiga ljud och då får man många fler moduleringsmöjligheter tack vare funktionerna i oscillator B. Från oscillatorerna går ljudet sedan till en enkel mixer där du kan ställa nivåerna på oscillatorerna och noise/ext. Sedan går signalen vidare till ett mycket fint filter med dedikerad envelop. Det är självoscillerande och envelopen är mycket snabb och “punchy”. Jag använder ofta Pro-Ones fi lter för att skapa kraftfulla bastrummor eller Kraftwerk-slagverk. Det sista ljudet gör innan det når volymratten är att passera genom förstärkarsektionen, vca. Den har en likadan envelop som filtret, som lyckligtvis är lika snabb. Fantastiskt! Arpeggiatorfunktionen är väldigt enkel, likaså sequencern. Man kan programmera två olika sekvenser men endast tonhöjd registreras. Det är dock ack så effektivt i sin enkelhet. Jag har stått i timmar och skruvat på rattarna och transponerat sekvenser (bara att trycka in önskad tonhöjd på tangentbordet) och det låter otroligt bra! Synka ihop synten med en trummaskin eller din dator, (den kan trigga på ljud) och resultatet blir fantastiskt. Men kom ihåg att minnet är på max 40 toner. Avslutningsvis lite om moduleringsmöjligheterna. Om oscillatorerna är hjärtat, filtret huden och enveloperna nävarna så är modulerings-matrisen hjärnan på Pro-One. Här kan man bussa ut filter env, oscillator b eller lfo (direct/wheel) till: osc a freq, osc a pwm, osc b freq, osc b pwm och filter. Det går att välja om signalen ska gå direkt eller via moduleringshjulet. Finns det då inget negativt att säga om den här 40-åringen? Jo, klaviaturen lämnar en del i övrigt att önska. På nästan alla Pro-One-exemplar orsakar den problem idag. På nätet kan du dock hitta tips om hur du löser det. För ett riktigt fint exemplar får du betala ca 20 000 kronor idag. Sequential Circuits Pro-One Typ: Monofonisk analogsynt. Tillverkare: Sequential Circuits. Polyfoni: En röst. Minne: Nej. Filter: Ja, resonant lågpassfilter. Klaviatur: 37 tangenter F-C. Midi: Nej. Pris begagnad: Från ca 18 500 kr och uppåt. Detta är en uppdaterad och reviderad artikel, som tidigare är publicerad i Studio nr. 3-2011
  5. Söker du ett sound som är drömskt, futuristiskt och stilrent? Då måste du testa Musitronics klassiska phaserpedal. När du har skaffat en ny musikpryl är det bra att även införskaffa något som kan förändra dess klang. Mitt val när jag ska förvrida, förfula eller försköna ljud är ofta en phaser, en typ av effekt-enhet som dök upp för cirka 40 år sedan. Själva effekten gick att åstadkomma redan före 70-talet, men då behövdes två bandspelare och tillvägagångssättet var invecklat och tidskrävande. När phaserpedalen kom som gitarreffekt i början av 70-talet blev den därför snabbt populär. Så funkar phasern I korthet fungerar en phaser på följande sätt: Ett ljud delas upp i två likadana delar varav den ena delen får passera ett antal filtersteg. Dessa filter släpper igenom signalen opåverkad, förutom att den fasförskjuts för varje filtersteg den passerar. Fasförskjutningen beror på signalens frekvens. Efter filtren mixas de två signalerna ihop igen. När den opåverkade signalen adderas till den fasförskjutna kommer vissa frekvenser att vara ur fas och dämpas kraftigt – så kallad kamfilter-effekt. 1975 släppte Musitronics den pedal vi nu ska titta närmare på: Mu-tron Phasor II. Förutom att det är den absolut snyggaste phaserpedalen är den också den bästa. Det är helt enkelt svårt att hamna fel med den här guldklimpen i signalkedjan. På den silverskinande Phasor II finns följande rattar: rate, depth och feedback. Rate styr hastigheten på svepet, depth hur stort svepet ska vara och feedback hur mycket av signalen som ska återkopplas. Tekniken som används, opto-omkopplare, var egentligen uttjänt redan 1974, då storebror Bi-phase (Mutron Bi-phase är två Phasor II i en och samma pedal) släpptes. Men då tekniken var mindre exakt än den modernare fet-tekniken gav den ett mer musikaliskt uttryck och blev därför snabbt populär. Magisk förmåga Jag skulle vilja påstå att samtliga inställningar på den här pedalen låter bra. Den har en, i brist på bättre ord, magisk förmåga att piffa upp ett tråkigt stråkljud och få det att sitta i mixen. Något som är viktigt för mig när jag spelar in är att få saker att hända på ett subtilt plan. Med Feedback och Depth inställda på ett lågt värde kan man liksom förändra känslan på ljudet, så att det förändras utan att lyssnaren märker att något händer – perfekt på kompgitarr eller bas och trummor. Phasor II är den bästa pedalen när det gäller hanteringen av de lägre frekvenserna. Andra phaserpedaler lägger liksom till ett ljud medan den här istället blandar upp grundljudet och effekten och skapar ett helt nytt ljud. En phaser kan användas för att skapa leslieliknande effekter. Här passar dock Mu-tron inte lika bra om man jämför med till exempel Rolands Phase Five. Phasor II är mer ”disco”. Prova att köra lövtunna stråkar som vandrar genom feedback-kretsar och optoomkopplare. Ljudet blir mjukt och vackert. Ett annat intressant knep för att få till sinnesutvidgande klanger är att använda sig av till exempel en Farfisa Compact från 60-talet ( jag är egentligen inget fan av 60-talet men några bra saker dök faktiskt upp) och köra den genom en Phasor II. Eftersom du kan täcka upp ett mycket brett frekvensspektrum med Farfi san blir phasersoundet enormt och liksom hypnotiskt. Detta används flitigt av band som Spacemen 3, Spiritualized och Spectrum. Hela låtar kan bygga på svep från Phasor II (eller Bi-phase). Dessa band är inte de enda som insett storheten i Musitronics fantastiska phasereffekter. Ladytron (som 2002 släppte Mu-tron EP), Daft Punk och Stereolab är andra exempel på kreativa musiker som använder produkterna. Lee ”Scratch” Perry fick en tidig demovariant av Bi-Phase och den kom att färga en stor del av hans musikproduktion. MU-TRON PHASOR II Typ: Phaserpedal Tillverkare: Musitronics Corps Tillverkningsår: 1975 Begagnatpris: Från ca 2 800 kr och uppåt Detta är en uppdaterad och reviderad artikel, som tidigare är publicerad i Studio nr. 5-2011
  6. I slutet av 50-talet och under 60-talet var Epiphone mest känt för sina semiakustiska elgitarrer. Men det fanns också ett gäng egensinniga plankor i sortimentet. En anledning till Gibsons köp av Epiphone, med lager och allt, för 20 000 dollar 1957 sägs vara att Gibson ville nå ut till återförsäljare som man annars inte nådde. Om det stämmer är det rätt logiskt att Epiphones sortiment under de första Gibsonåren utmärktes av USA-tillverkade semiakustiska elgitarrer som ganska väl matchade Gibsons eget sortiment. Konstig kropp Men Epiphone tillverkade också plankor, i flera fall budgetmodeller, som skilde sig från Gibsons modeller. Visst fanns det likartade modeller, med likartad konstruktion, men kroppsformen skiljer sig åt i de allra flesta fall. Inte minst intressant för samlare är att Epiphonemodellerna är billigare än motsvarigheterna från Gibson. Man kan hitta exemplar från början av 60-talet för under 1 000 dollar. Den enklaste av Epiphonemodellerna hette Olympic. Den började livet 1960 som en kopia av Gibsons enkelhornade Melody Maker med en enkelspolig mikrofon vid stallet, men modellerna kom snart att utvecklas åt olika håll. Dubbelhornad 1963 gjordes den om med samma kroppsform som Epiphones andra plankor. Men Gibsoninfluenserna levde kvar i varianten Special som kom 1962. Den såg ut som en dubbelhornad Melody Maker. Dessutom hade varianten Double, med två mikrofoner, Gibsonutseende till en början. Coronet, Crestwood och Wilshire hade det typiska Epiphoneutseendet, men med rätt stora variationer. De två första kom 1958 och Wilshire 1959. Det var frågan om dubbelhornade skapelser, men det undre hornets längd varierade kraftigt genom åren. Likaså typen av mikrofoner. Coronet hade en mikrofon, först Epiphones egna ”New York”, sedan en P90. Crestwood hade först två New York, sedan två vanliga minihumbuckers. Wilshire började med två P90, som byttes till två minihumbuckers. Alla tre hade ibland svajstall. Fasansfulla nyutgåvor En annan sak som varierade var huvudet. Allt eftersom fick de olika modellerna det übercoola huvudet av typen ”batwing”. Från början hade de traditionella huvuden med tre stämskruvar på varje sida. I skiftet mellan 1960- och 70-talen upphörde tillverkningen av de här plankorna. Under årens lopp har det kommit en del mer eller mindre fasansfulla nyutgåvor. Värst av alla var kanske en USA-tillverkad Coronet med uppochnervänt bananhuvud, Floyd Rose-stall och en fullvuxen humbucker vid stallet som tillverkades 1991-1994 (usch!). I november, 2012 tog Gibson/Epiphone sitt förnuft till fånga och släppte en tämligen vintagetrogen nyutgåva av Wilshire med mini-humbuckers som kunde hittas för drygt 2 500 kronor ute i handeln. Personligen skulle jag slå till direkt om Epiphone släppte en Olympic med ”Epiphoneutseende” som höll åtminstone hyfsad kvalitet. Värt att nämna är att Coronet även såldes under varumärket Dwight. Ibland brukar dessa nämnas med särskild kärlek i rösten av fantaster. ■ Källor: Epiphone The Complete History, av Walter Carter. The Unofficial Epiphone Wiki. Epiphoneplankor Vad: Billiga elgitarrmodeller från Epiphone 1958-1970. Modeller: Olympic, Coronet, Crestwood och Wilshire. Idag: Billigare alternativ till Gibsons motsvarande modeller för samlare. Kända gitarrister som använt modellerna: Jimi Hendrix, Johnny Winter, Kurt Cobain, Paul Gilbert och Steve Marriot. Nyutgåva: Epiphone ‘66 Wilshire som kostar från ca 4 500 kr. Artikeln är tidigare publicerad i Studio 11-2012
  7. PPG Wave 2 är en hett eftertraktad kultklassiker från 80-talet som har använts av Depeche Mode, David Bowie och Pet Shop Boys bland många andra. I mitten av 70-talet jobbade det tyska geniet Wolfgang Palm med att bygga modularsyntar till Tangerine Dream och andra band. Redan på ett tidigt stadium blandade han in digitala lösningar i sin instrumentdesign. Det ledde fram till ett antal modeller, bland andra Wavecomputer 360, som faktiskt var helt digitala. Dock fanns det vid den tiden inte teknik som var tillräckligt bra för att skapa det Palm hade i sitt huvud. I stället började han titta bakåt, och framåt. Framåt i form av att uppfinna den magnifika wavetable-syntesen, och bakåt genom att låta de digitala vågorna flöda genom klassiska analoga filter (vcf) samt analoga förstärkare (vca). Wavetable-tekniken En wavetable är en samling encykelsvågformer. I PPG:n finns 30 stycken wavetable och varje wavetable består av 64 vågformer. Med hjälp av Waveform-ratten bestämmer man vilken av de 64 vågformerna man vill lyssna på. Vågformerna i en wavetable kan vara snarlika varandra, med olika övertonsspektrum, men de kan också vara helt olika varandra. Med hjälp av en moduleringskälla kan man växla mellan olika vågformer som man vill ska spelas upp. Moduleringskällorna kan vara till exempel lfo:n, en envelopgenerator, keyboardtracking och moduleringshjul. Om man till exempel använder lfo:n för att modulera vilken vågform som spelas upp så kan man simulera pwm eller oscillatorsync. Wavetables kom att bli ett av de mest använda sounden inom populärmusik under 1980-talet och användes bland annat av Depeche Mode, Gary Numan och Front 242. Före midi 1982 kom PPG Wave 2.2. Den presenterades på Frankfurt-mässan det året tillsammans med Waveterm, en modul med fler funktioner till PPG 2.2. Detta var året innan midi blev världsstandard, och på Wave 2.2 fanns ett av Palm designat snabbare och stabilare system för digital kommunikation mellan musikinstrument, men tyvärr stannade det där. De flesta PPG:erna byggdes i stället om för midi. Wave 2.2 består av två huvudblock: en digital och en analog panel. Den digitala styr oscillatorerna och sequencern, och den analoga styr filter och förstärkare. Varje ratt har två funktioner och man byter enkelt mellan dem genom att trycka in en knapp. Tysk funktionalitet. De värden man rattar in syns i en stor tvåradersdisplay så man har god översikt under tiden man programmerar ljuden. Digitala oscillatorer Känslan av att spela på Wave 2.2 är verkligen speciell. Designen känns futuristisk både utseendemässigt och ljudmässigt. Det går att få till otroligt rena digitala klanger som lever på samma sätt som en vco. Dessutom är själva ljudkvaliteten ypperlig, och en ren ofiltrerad vågform har ett slags skivinspelningskänsla över sig. Som att någon har plockat fram det allra bästa ur klangen, det som får öron och själ att vibrera i takt med varandra. PPG Wave 2.2 har två oscillatorer per röst som kan producera 30 gånger 64 olika "single waveform cycles" vardera. De härstammar från bland annat akustiska pianon och saxofonsamplingar. Dessutom går det att tillföra och redigera helt nya. Variationsrikedom är en underdrift. Det går att skapa de flesta ljudkaraktärer med en PPG Wave 2, både digitala och analogliknande. Dessutom har Wave 2 den speciella kvaliteten att kunna ta över ett ljudlandskap men även kunna ligga perfekt i bakgrunden – ett sant nöje att mixa. Analoga drömmar med SSM 2044 PPG Wave 2.2 har samma underbara filterchip, SSM 2044, som återfinns bland i annat Fairlight II och Korg Polysix. Krämigt och härligt, med en mycket musikalisk resonans som blandar sig med ljudet snarare än lägger sig ovanpå. Man kan styra filtrets cut off frequency från en dedikerad adsr, lfo eller via keyboard-tracking. För att programmera de olika parametrarna på synten väljer man via en nummersats vilken parameter, och sedan skruvar man en av de åtta rattarna till önskat värde. Varje ratt har dessutom två funktioner (därav Multiple function) som väljs genom ett enkelt knapptryck. Själva känslan är som en klassisk analogsynt fast ljudet är annorlunda – om man vill. På den analoga kontrollpanelen hittar vi, förutom filtret, även syntens lfo och tre envelopformare – två stycken adsr och en tredje som bara har attack och decay. Den sistnämnda används för att styra tonhöjd på oscillatorer eller suboscillatorer. På PPG Wave 2.2:s digitala panel har du även tillgång till en intressant, om än rätt svårjobbad, åttaspårs-sequencer. Har du suttit med Logic eller Pro Tools en längre tid kan den kanske kännas en aning gammalmodig. Man kan i alla fall spara 1 000 toner fördelat på 10 sekvenser, som kan vara polyfoniska. Arpeggio-mode finns också för enklare slingor. Programmering av gamla hårdvarusequencrar är en fröjd när det väl börjar klarna. Begränsningar blir möjligheter och känslan av old school-datorprogrammering är inte helt avlägsen. Vill du få en uppfattning av hur PPG Wave 2 låter kan du testa pluggen PPG Wave 3.V från Waldorf, som är en emulering av hårdvaran. https://waldorfmusic.com/en/overview PPG Wave 2 Tillverkare: PPG. Modell: Wave 2.2. Typ: polyfonisk digitalsynt. Tillverkningsår: 1982. Polyfoni: 8 röster. Sequencer/arpeggio: ja/ja. Minne: 200 ljud. Filter: 24 dB voltstyrt lågpassfilter. Keyboard: 61 tangenter C–C. Prisläge: cirka 110 000 kronor på begagnatmarknaden. Artikeln är tidigare publicerad i Studio 1-2012
  8. Kramer guitars var det bästsäljande elgitarrmärket under 80-talet, men gick trots detta i konkurs. Enligt uppgifter från flera håll var Kramer det bäst säljande elgitarr-märket 1985 och 1986, men i december 1989 förklarades företaget trots detta i konkurs. Att kraschen inträffade under 80 talets sista skälvande dagar är oerhört symboliskt. Få gitarrmärken var så förknippade med 80-tals-hårdrocken som Kramer. Känd köpare Verksamheten fortsatte fram tills juni 1990. Två år senare dök Michael Jackson (!) upp på scenen och köpte det som var kvar av Kramer via ett av sina företag. Det äventyret slutade illa, med bland annat en beslagtagen flygel, som Jackson ska ha skrivit Thriller-låtarna på, och två Rolls Royce. Företaget återupplivades våren 1995 och såldes till Gibson hösten 1996. Under 2012 hade Kramer en ganska undanskymd roll i Gibsonfamiljen, klart under Epiphone i hackordningen för varumärkena. Men det finns i alla fall återutgivningar av en del kända modeller. Hur kunde det gå så här? Vad hände med det gitarrmärke som kanske mer än något annat förknippades med pudelrocken? Låt oss ta det från början. Under 70-talet gjorde sig Kramer ett namn med elgitarrer som hade aluminiumhalsar. Men det var på 80-talet det tog fart med mer traditionella konstruktioner som riktade sig till hårdrockare. Det var framför allt en specifik gitarr som blev omtalad: Eddie van Halens, med namnet 5150. Det finns olika versioner av hur det gick till när Eddies gitarr byggdes 1984, och vad det egentligen var för skapelse. Det verkar luta åt att kroppen i grunden var en Pacer Special. Det finns flera detaljer på 5150 som kom att bli stilbildande bland 80-talets hårdrockare, till exempel att det bara fanns en humbucker och en volymkontroll. Och så förstås Floyd Rose-stallet. Upphottad Strata Finishen, eller vad man ska kalla det, med vit tejp mot en röd bakgrund, kom att bli ett kännetecken för Van Halen. Det så kallade bananhuvudet kom från 1984 att återfinnas på produktionsmodeller från Kramer. Det har ett tag funnits en återutgivning av 5150, med namnet Kramer 1984. I dag finns The 84 i sortimentet. I grund och botten är det frågan om en upphottad Stratocaster-kopia. Mindre egensinniga sådana än 5150 är än i dag populära rockgitarrer. Van Halens inblandning satte riktig fart på affärerna för Kramer. Men vad hände sedan? Musikstilen som Kramer var förknippad med dog, och med den Kramer. En del historieskrivningar vill göra gällande att företaget Kramer var lika omåttliga när det gällde pengar, som musikerna som spelade på deras gitarrer var med sprit, droger och sex. Men mest handlar det nog om att ett märke som var så förknippat med ett visst ljudideal och estetiskt ideal inte kunde överleva av egen kraft. Lärdomen är att man bör ha ett diversifierat utbud. Kramer Guitars Vad: Amerikanskt elgitarrmärke. Status: Numera en del av Gibson-koncernen. Historia: Storsäljare under 80-talet då Kramer var intimt förknippad med hår(d)rocken. Kända modeller: Baretta och Pacer. En speciell Kramer: Eddie van Halens 5150 som han enligt uppgift byggde själv i Kramers gamla fabrik i New Jersey. Kända gitarrister som använt Kramer: Eddie Van Halen, men även stjärnor som Tom Morello, Richie Sambora, Mick Mars och Vivian Campbell. Artikeln är tidigare publicerad i Studio 4-2012
  9. Den är en klassisk effekt som ger elgitarrister tillgång till unikt sound. Det är naturligtvis wahwah-pedalen vi pratar om. I rockens barndom hade elgitarristerna få effekter till hands (eller heter det till fots?). Bandeko, tremolo, fjäderreverb och fuzzboxar förändrade gitarrljudet och popmusiken under sextiotalet. slutet av the swinging sixties lanserades wahwah-pedalen, en unik effekt som ger gitarristen tillgång till nya klangfärger. Bland gitarrhjältarna var Eric Clapton först ut med wahwah på vinyl på Tales of Brave Ulysses. Jimi Hendrix visade också prov på gott fotarbete på Burning of the Midnight Lamp. Mitt första minne av den magiska wahwah-effekten är från Frank Zappas Peaches En Regalia – ett av rockens instrumentala mästerverk. Xotic RoboTalk I början av 2007 presenterade Trevor Cox, ljudakustikprofessor vid Salfords universitet, resultatet av en nätenkät som undersökte vilka ljud människor hatar att höra. På prispallen för världens värsta ljud hamnade gråtande barn, mikrofonrundgång och... på förstaplatsen kräkljud. De tre ljuden ingår som av en händelse i wahwah-effektens ljudpalett – särskilt i kombination med dist. Wahwah-pedalen kan användas på många sätt och Michael Schenker och Frank Zappa är två gitarrister som använde den som ett tonfilter, där de hittade en bra inställning som lät gitarren ta plats i ljudbilden. Men wahwah kan också fås att kvacka, bräka och ”waowaha”, precis som jazztrumpetaren Clyde McCoy använde sordin på miljonsäljaren Sugar Blues 1931. Gitarristen som köpte en Vox-wahwah med McCoys bild och signatur på undersidan undrade säkert vem den liraren var. Brad Plunkett är wahwah-effektens fader men, precis som när det gäller många andra uppfinningar, hade han flera medarbetare till sin hjälp. En av dem var gitarristen Del Casher, som tidigt insisterade att effekten var perfekt för gitarr. Casher använde en modifierad prototyp av wah-pedalen för demonstrationer vid presskonferenser och filmmusikinspelningar. Två olika namn När Vox senare lanserade wahwah-pedalen i slutet av 60-talet såldes samma pedal under olika namn på båda sidor av Atlanten – av Thomas Organ i USA och JMI (Jennings Musical Instruments) i Europa. Ingen av de båda distributörerna ville sälja samma pedal, vilket Vox löste genom att döpa den amerikanska versionen till Cry Baby, eftersom effekten lät som ett barn som gråter. Jag har alltid gillat Hendrix wahwah-intro på Voodoo Child (Slight Return) och det bluesfärgade wahwah-inpasset på All Along The Watchtower. Jag garvar när jag hör Steve Vais wahwah-duell med sonen på Ya-Yo Gakk och njuter av Slash, John Frusciante eller Oz Noy. Du gissar förmodligen att jag själv har en wahwah-pedal (eller två)? Svaret är nej. Jag har testat några olika wahwah-pedaler, men domen blev alltid densamma: jag är ingen wahwahist. Det går inte att lära gamla hundar att sitta, sägs det. Nyligen köpte jag dock en gammal Xotic Robo Talk pedal – ett kombinerat envelopfi lter/autowah och Random Arpeggiator. Jag kan styra wahwah-filtereffekten via en expressionpedal. Plötsligt blev det extra kul att vränga fram toner och sound med hjälp av högerfoten. Det är aldrig för sent att skaffa en wahwah och undertecknad har nu börjat kolla in det fullmatade utbudet av wahwah-pedaler. Den klassiska Cry Baby (idag i Jim Dunlops version), Fulltones Clyde Wah, Morleys Bad Horsie och T-Rex färska Gull – med ”yoy yoy sound” är bara några exempel. ■ Källor: Wah: The Pedal That Wouldn’t Die, Art Thompson, Guitar Player Magazine, maj 1992 Xotic Xotic RoboTalk Typ: 100 % analog effektpedal. Auto wah/slumparpeggiator/lågpassfilter/wah via expressionpedal. Tillverkare: Prosound Communications Inc./Xotic (www.xotic.us). Tillverkningsår: 2001. Ersattes 2009 av RoboTalk2. Gitarrister som använt RoboTalk: Scott Henderson, Steve Lukather och Oz Noys. Låten Which Way is Up är en schysst introduktion till RoboTalk. Pris: cirka 1 300 kronor och uppåt.
  10. Roger Linns banbrytande trummaskin dominerade stort på 80-talet. Men den låter faktiskt bra än i dag. Ett av de instrument som hördes på flest hitskivor under 80-talet är den fantastiska Linn LM-2 – en underbart vacker digital trummaskin som är stor och tung. Den har fina träsidor och klassisk design. LM-2 var den lite nedbantade uppföljaren till LM-1 som var den första digitala trummaski-nen. Man arbetade med samplade trummor där samplingen lagras på eproms, vilket möjliggjorde byte av ljud. jag har dock aldrig bytt ljud i min. Kanske för att alla ljuden är så bra. Det finns 15 inbyggda trumljud och det är förvånansvärt hur bra de låter. Det låter verkligen som bra inspelade livetrummor. Vi jobbar med en skiva nu där vi har triggat Linndrumsamplingar via midi-pads och det låter som om man sitter och lyssnar på närmickade trummor inspelade i ett riktigt bra, dämpat trumbås. Fantastiskt. Träsidor och reglage så att det räcker och blir över. Linndrum LM-2 dominerade på 80-talets topplistor. Rejält med tryck Vi kan börja med bastrumman. Ett fantastiskt ljud. Luftigt samtidigt som det är rejält med tryck i det. Du kan inte redigera några parametrar men det finns möjlighet att programmera ljudet i två olika volymlägen för dynamik. Det låter så fruktansvärt bra om bastrumman. Den har den där kvaliteten som TR-808- eller TR-909-bastrummorna har. Det räcker liksom med endast den för att det ska bli musik. Rak 4/4-takt. Japp, det är en låt. Det känns som om de la ner mycket tid på att få till det där perfekta ljudet. Och det sitter perfekt i en mix också. Ren och skär magi. Virveln går heller inte av för hackor. Den går dessutom att pitcha och pitchratten har ett stort omfång och det går att få till hyfsade piccola om man vill ha det, men som bäst låter det när man pitchar ner den lite eller mycket. Virveln är det ljud i maskinen som det är mest tryck i. Som en käftsmäll. Och som med allt som har med musik att göra så är tajming viktig. Även microtajming. Det låter kanske flummigt, men det är verkligen viktigt med en startpunkt på en sampling. LM-2:s virvel har den där perfekta startpunkten. Mixa direkt Pukorna är klassiska ”synthtrummor” som tillsammans med Simmons kom att definiera hur en synthtrumma ska låta. Både på pukor och congas finns också möjlighet till att stämma om ljuden riktigt rejält. Då varje ljud har sin egen volymregel går det också att göra bra mixar direkt i trummaskinen om du spelar live eller inte spelar in trummorna som ett stereospår. Dessutom är det lätt att hitta balans mellan de olika pukorna. Varje ljud har också en panoreringsregel, så det är enkelt att få till en fin stereobild utan att behöva bläddra i menyer. Hihaten är också en av de svängigaste som går att få tag på. Den har ett eget decayreglage, vilket gör det enkelt att hitta precis rätt ”öppning” av den stängda hihaten. Min favoritinställning är dock kortaste. Som ett litet funky knäpp som tillsammans med cabasan utgör grunden för svänget i många av mina låtar. För torrt klapp Cymbalerna låter också fantastiska och i en mix väldigt naturtrogna. Det enda ljud jag har invändningar mot är faktiskt klappet. LM-1:ans klapp är bättre. LM-2 låter lite för torrt tycker jag. Det funkar dock ihop med virveln för att få upp peppen i till exempel en refräng. På baksidan av maskinen finns en massa in- och utgångar, bland annat separata ut för varje ljud. Här finns även en del trigg-ingångar för att trigga ljud med pads. Sedan finns även en trigg ut som jag brukar använda för att trigga sequencern i min SH-101. Det är inte så dumt. Bara att koppla ihop så låter det som en klassisk discolåt från 1984. ■ LinnDrum LM-2 Tillverkare: Linn Modell: LM-2 Tillverkningsår: 1982-1985 Antal ljud: 15 Polyfoni: 12 Kontroll: Clock In. Det finns numera bra midi-interface för inbyggnad Minnen: 56 pattern Effekter: Swing, kvantisering (modernt för att vara 1982!) Prisläge: 45 000 - 50 000 kr Artikeln är tidigare publicerad i Studio 5-2014
  11. Kraftwerk valde Odyssey när de styrde ut på Autobahn. Calle Olsson berättar om syntens historia. I början av min karriär som synthnörd var Arp Odyssey en ganska okänd skapelse för mig. Jag visste att den var en konkurrent till Minimoogen, men jag hade aldrig sett en på riktigt och den var extremt ovanlig i de kretsar i Karlstad som jag hängde i. Numera vet jag dock att en Odyssey ljudmässigt skiljer sig rätt mycket från Minimoogen. Till och med mellan olika Odyssey-exemplar finns det skillnader – både ljudmässigt och funktionsmässigt. Till exempel hade de första exemplaren inte cv/gate för extern styrning. Det finns en del olika filter och till och med olika vco:er. Men instrumentmakarna som byggde dem hade ett mål med varje modell. Det skulle låta Arp och det skulle låta Odyssey. Och det skulle låta bra. Och det gör det. Om du går i tankar att köpa en Odyssey och surfar runt på diverse hemsidor kommer du hitta en massa diskussioner och åsikter hit och dit om huruvida den ena modellen låter bättre än den andra. Filtret är feldesignat på vissa modeller, hävdar några. Ta allt detta med en nypa salt. Alla Odyssey låter bra. Odysseyn har två välljudande oscillatorer med mycket stort omfång. Desutom finns inga fasta oktavswitchar på dem (i alla fall inte på min), vilket gör att man kan svepa steglöst över ett stort antal oktaver. Jag tycker det är väldigt bra för att skapa ambientklanger där man inte vill röra sig inom det vanliga tankesättet att man höjer en oktav hit och dit utan man kan dra lite i reglarna tills det låter bra. Det finns även en fine tune, så man är inte helt borta om man vill ställa in ljud där vco:erna ska stämma mot varandra. Arp Odyssey förekommer i flera olika versioner, alla lika bra. Duofonisk synth På varje vco kan du välja mellan sågtand eller fyrkant med variabel pulsbredd. Ganska standard alltså, men tack vare den fantastiska ljudkvaliteten behövs det knappt något mer. Två sned-stämda oscillatorer i oktav brukar räcka. Odyssey har också den fantastiska egenskapen att den fungerar som en duofonisk synth. I realiteten betyder det att du kan spela tvåtonersackord på den. Dock har den bara ett filter och vca, men till exempel Kraftwerk använde Odysseyns duofoni för att spela ackorden på Autobahn från 1974. Den stod faktiskt även för de flesta av ljudeffekterna på låten. Lfo:n är väldigt enkel och jag blev lite besviken när jag först såg den. Men den är faktiskt suverän. Den har en rate-regel, där du ställer hastigheten på lfo:n – modulatorns vågform väljs sedan på mottageren. Om till exempel vcf ska moduleras av fyrkant så väljer du det på vcf:en, och om du samtidigt vill modulera vco 1 med sinusvåg så väljer du sinus på vco 1. Det kanske låter litet märkligt, men när du väl sitter bakom spakarna är det lätt att förstå. Rate på lfo styr även tempot på s/h. De första modellerna av Odyssey var vita med svart text (Whiteface) och enligt ryktet hade dessa ett så kallat diodeladder-filter. Men detta stämmer inte utan i dessa satt ett av Arp egendesignat 12-decibelsfilter, 4023. När MKII, (Blackface, svart/guld) släpptes 1974 användes återigen detta filter. Dock sattes Moogfiltret, 4035, in i de Odyssey som tillverkades under 1975. Men eftersom Moog hade patentet på detta så byttes det, efter hot om stämning, ut till ett annat, 4072. Det innehöll dock en designmiss, så det kom alltså ännu ett, 4075, som användes i kommande produkter. MKIII är svart/orange och har i stort sett samma design rakt igenom. Men, det är en liten djungel. På filterdelen sitter också mixern där du väljer hur starkt de olika ljudkällorna ska låta samt vilken av vågformerna vco:erna ska ha. Noise, vco 1, vco 2 och ring mod. Här finns även reglar för att modulera filtret. Odysseyn har två enveloper att välja mellan och det går även bra att modulera med keyboard tracking och såklart lfo. Odysseyn har alltså två enveloper: en ar (attack, release) och en adsr (attack, decay, sustain, release). De är inte lika snabba som i Minimoogen men låter bra ändå. ■ Arp Odyssey Typ: Duofonisk synthesizer Tillverkningsår: 1972-1981 Polyfoni: 2 Effekter: Ringmodulator Filter: 12/24 dB lågpassf lter beroende på version, högpassfilter Klaviatur: 37 tangenter, C-C Styrning: cv/gate Prisläge: Ca 20 000 - 45 000 kronor beroende på skick (begagnad) Artikeln är tidigare publicerad i Studio 3-2014
  12. Hej! Jag har en Dynacord Digital Hit Natural bass 20". Problemet är bara att jag hittar ingen info om den på nätet. Har googlat i timmar men inte fått fram något konkret bara några bilder. Nån som sitter på lite info om denna?
  13. De första gitarrsyntarna dök upp på 70-talet men lockade få gitarrister. Det var först med Roland GR-1 från 1992 som genombrottet kom. Listan på de som byggt gitarrsyntar kan göras lång. Där finns namn som EMS Synthi Hi-Fly, 360 Systems, ARP Avatar, Hagström Patch 2000, Korg X-1, Casio DG-20, Photon... alla med lite olika sätt att försöka överföra gitarrens alla nyanser och spelteknik till kraftfulla syntljud. Vad är då en gitarrsynt? Det har funnits många varianter, men vanligast i dag är en gitarr (el eller akustisk med stålsträngar) med en ”hexaphonisk” mikrofon som läser av varje enskild sträng och konverterar det till midi-data. Fördröjningen har alltid irriterat gitarrister, men det är inte enkelt att fånga gi-tarrspelets alla nyanser. Inbyggda ljud och en spelkänsla som inte gick av för hackor gjorde GR-1 till en framgång när den släpptes Roland i framkant Gitarrsyntar har aldrig varit någon jättehit och synttillverkaren ARP gick i konkurs som en följd av en hårdsatsning på gitarrsynten ARP Avatar. Den såldes i under 1 000 exemplar och dess öde liknar Hagströms gitarrsynt Patch 2000, som i samarbete med Ampeg byggdes för både bas och gitarr i knappt 800 exemplar. Med facit i hand har Rolands gitarrsyntar oftast legat i framkant om vi snackar pris, finesser och funktioner. Särskilt om du inte tillhör den gitarrelit som har råd med en Synclavier eller SynthAxe. På 80-talet började syntarna snacka midi med varandra och 1987 var det dags för gitarr-till-midi. Rolands GM-70 var en rackmodul (utan ljud) som faktiskt gjorde sitt jobb hyfsat bra, men Roland lyckades ändå övertyga relativt få gitarrister. Roland GR-1 lanserades som sagt 1992 och är förfadern till senare modeller som GR-09, GR-30, GR-33/33B för bas, GR-20 men också GR-55 som är en kombination av multieffekt och gitarrsynt. Med samplade internljud från Rolands General MIDI-syntar var ljuden i GR-1 riktigt schyssta och både triggning och spelkänsla var imponerande redan från första tonen. Hemligheten sägs vara att Roland installerat ljuden på syntens moderkort, vilket gav en snabb intern omvandlig av tonhöjden till midi-data. Men då som nu var det också viktigt att trimma in GK2-mikrofonen. GR-1 hade 24 toners polyfoni, 64 ljud uppbyggda av 200 samplade grundljud, samt en inbyggd fyraspårs-sequencer som kunde lagra hela 2 000 toner (!) plus tre grundeffekter: reverb, eko och chorus. Det var mäktigt att spela med ett fett syntljud och ett distat gitarrljud, eller en stämningsfull stråkpad eller GR300 LD, fabriksljudet som kopierade Pat Methenys ”valfångarsound” och allt med en triggning som fick godkänt för de flesta ljuden. I dag är en begagnad GR-1 inte så dyr och den funkar med Rolands GK-mickar (med 13 pinnar). Men om du vill testa senare (och deras) gitarrsyntar idag behöver du inte gräva så djupt fickan för att utöka ditt ljudförråd... men kom ihåg att du fortfarande måste jobba med spelteknik och ljuden för att få ut maximalt av din gitarrsynt. ■ Roland GR-1 Tillverkare: Roland Typ: Gitarrsynt Tillverkningsår: 1992 Funktioner: Sequencer, reverb/eko och chorus Prisläge: Från ca 1 500 kr Artikeln är tidigare publicerad i Studio 12-2013
  14. När Bob Moog skulle ta fram en portabel synt blev resultatet Minimoog – en klassiker som står sig än i dag. I slutet av 60-talet hade Moog tillverkat stora och dyra modularsystem till många av världens musiker och studior. Nu ville musikvärlden ha en turnébar variant. Bob Moog valde då ut de populäraste modulerna och hårdkopplade dessa enligt de vanligaste signalvägarna: oscillatorer in i en mixer som sedan går in i ett filter, som sedan fortsätter in i en förstärkare. Filter och förstärkare styrs av varsin envelop. Det här kom att bli standarden för analoga synthar, men det var alltså på ”minin” som det gjordes först. Av någon outgrundlig anledning var det också där det blev som bäst. Varje del av minin är helt perfekt, allt från ljuddesign till den fällbara manöverpanelen. Pitch- och modulationshjul såg dagens ljus här. Synten har stora reglage som sitter utplacerade med sådan naturlig precision att man undrar om inte herren själv är inblandad i utformningen. Är bra på allt Jag har spelat på typ tio stycken olika Minimoogar och alla har låtit olika, känts olika och sett lite olika ut. Men den gemensamma nämnaren är att de bjuder in till att skapa och spela musik. Minin är bra på allt. Den är ett eget väsen – något gåtfullt och mystiskt, något levande och organiskt – samtidigt som den är diffus och drömlik. Kanske är det träet som gör att den känns mer naturlig, mer mänsklig. Eller så är det det faktum att Bob Moog faktiskt försökte ge sina instrument själ. Det kanske låter flummigt, men det räcker att ta en titt på en av de tre oscillatorerna, vilken vågform som helst, filtret helt öppet. Tryck på en tangent. Det räcker. Det går inte att göra ett dåligt ljud med Minimoogen. Det finns något rått och naturligt i ljudet. Oscillatorerna väser, pulserar och viner. Oscillator 3 kan användas som modulations- källa för att styra de andra oscillatorerna eller filtret. Dessutom går det att blanda in noise i modulationen för att skapa vackra och oförutsägbara vibraton och klangförändringar. Varje oscillator har sex olika vågformer. Alla låter lika bra och är extremt kraftfulla. Oscillatorerna var en ny design som alltså skiljer sig en del från sina modulära föregångare. Däremot behöll ingenjörerna filterdesignen. Jag tycker minin håller stämningen bra, när den väl fått värma upp sig. Min tar ungefär 45 minuter på sig att landa helt. Det skiljer ungefär ett tonsteg i tonhöjd när den är klar. Oktaverna är inte heller helt perfekta när man precis slagit på synten, men det låter bara fint vid melodispel – jag brukar passa på att spela in lite när den värmer upp sig. Det finns en inbyggd standardoscillator på 440 hertz som du kan stämma efter. Den är inte dum att använda som bordunton heller. Världens bästa filter Med hjälp av mixern kan man överstyra signalen in i filtret. Det är här, tror jag, som mycket av soundet bildas. Det går att göra otroligt många olika ljud genom att variera vågformer, deras stämning samt nivå. Man behöver faktiskt inte alltid använda filtret trots att det är världens bästa filter. Det låter fantastiskt fint och mjukt. Dessutom har det väldigt bra basrespons även vid hög resonans. Detta tillsammans med de ultrasnabba enveloperna gör att Minimoogen är den ultimata basmaskinen. Lyssna på The Robots med Kraftwerk så förstår ni vad jag menar. ■ Minimoog Tillverkare: Moog Typ: Monofonisk analog synthesizer Tillverkningsår: 1970-1982 Arpeggio/Sequencer: Nej Minne: Nej Filter: 24 dB Lågpassf lter Klaviatur: 44 (F-C) Styrning: CV/S-trigg Prisläge: Från ca 40 000 kr Artikeln är tidigare publicerad i Studio 2-2014
  15. Yamaha CS-5 är en enkel och relativt billig monosynt som har allt som behövs för att laborera fram egna syntljud. För några tusenlappar får du en en stabil partner på scenen. Yamaha CS-5, som kom 1979, var min första analoga synt, och den har satt djupa spår i mitt musikskapande. Den var för övrigt även Martin Gores första synt och användes flitigt i Depeche Mode i början av 80-talet. Den har inga dolda agendor eller menyer eller någonting som kan förvirra, men har allt som behövs för att laborera fram egna syntljud: en vco-oscillator, ett vcf-filter och en vca-förstärkare. Oscillatorn är voltstyrd och har två olika vågformer – fyrkant och sågtand. Fyrkanten kan pulsviddsmoduleras, det vill säga du kan modulera/skifta hur stor själva fyrkanten på vågen är. Med hjälp av det kan du skapa lite fetare ljud, speciellt om du samtidigt modulerar vco med lfo. Vco:n är stabil, inte en enda gång har jag råkat ut för att den har stämt om sig eller på annat sätt svikit mig under en spelning eller inspelning. Ljudet har en härlig, ren klang. På panelen finns Tune, Feet (oktavväljare), PWM och LFO depth. Oscillatorn producerar fyrkant och sågtand samtidigt – hur mycket man vill ha av varje avgör man i mixern. Där kan man också lägga till vitt brus, vilket är mycket effektivt vid till exempel trumljudsprogrammering. CS-5 har ett väldigt välljudande voltstyrt filter som lägger till eller tar bort frekvenser. Mest tar det bort frekvenser, men med Resonance-ratten kan man förstärka en frekvens. Den frekvens som förstärks är den som Cut off-frequency ratten pekar på. Passar för lågpass Med en switch kan du välja mellan lågpassfilter (12 dB/oct), bandpassfilter (6 dB/oct) och högpassfilter (12 dB/oct). Den här synten låter bäst i lågpass-mode , tycker jag. Även här kan du ställa in LFO depth, men också EG depth (EG står för envelope generator, även kallad ENV/ADSR). Resonansen på synten är mycket bra, den lägger till och fyller ut på ett behagligt sätt. Lfo:n är också en oscillator, men en lågfrekvent sådan. Fördelen med den är att den kan gå ända upp i det hörbara området, vilket gör att du kan använda den som en simpel men ändå, en extra ljudoscillator, som dock inte styrs av keyboarden. Det går att välja mellan sinus, sågtand eller s/h. S/h kallas ibland random och slumpar fram volttal. Att modulera vco:n med s/h är ett mycket effektivt sätt att få fram levande ljud – ha bara lite modulering på. Det låter inte som en Moog, men det blir fint och skevt. External in är en väldigt användbar funktion. Om du har en trumtakt, ett stråkljud eller varför inte din egen röst som du vill modulera och filtrera är det bara att koppla in det på External in. Då går ljudet via mixern till filtret och sedan till vca, och det är fritt fram för fina filtersvep och hårt tremolo på valfritt ljud. Det är också väldigt bra i live­situationer. Sköna svepningar Vca är en voltstyrd förstärkare som har tre rattar, Initial Level (hold level), EG depth (volym) och LFO depth. Ett av mina favoritljud är att ha hög pitch på vco samt maximal LFO depth (sågtand) på vco och vca. Man börjar på högsta LFO speed och sedan sveper man nedåt. In i ett delay så blir det fina måsar. En annan favorit är att köra röster genom External in och ha maximal LFO depth på vca samt justera LFO speed till max. Det låter trasigt och kul. Keyboarden är C-C, 37 tan­genter. Det sitter en pitchbend vid sidan av den, som inte är återfjädrande utan mer kan ses som en stämspak med ett större intervall. Yamaha CS-5 är billig, har stor variation på ljuden och är liten och robust – en perfekt live­synt! Yamaha CS-5 Typ: monofonisk analogsynt. Tillverkare: Yamaha (yamaha.se). Minne: nej. Filter: vcf, lpf/bpf/hpf. Keyboard: 37 tangenter, C-C. Midi: nej. Artikeln är tidigare publicerad i Studio 1-2011
  16. Roland hade andra planer för TB-303, men med sin analoga knorr blev den snabbt kultförklarad. Tillsammans med TR-606 Drumatix lanserades den som en liten komporkester för ensamma trubadurer. Det blev dock inte alls som Roland tänkte. Ödet hade något annat i kikaren. Istället för att kompa i bakgrunden kom TB-303 att spela huvudrollen i modern dansmusik under flera års tid. En hel genre, acid house, byggde på dess patternsequencer, knorrande ljud och hypnotiska filter. Maskinen har klonats sedan 25 år tillbaka. De tidigaste klonerna är med andra ord mer vintage än vad TB-303 var när den klonades. Den har byggts om och midifierats. Den har har dissats, men en tid senare har trenden vänt, då ska alla ha en igen. Omkring 20 000 trenoll-treor producerades. Antagligen slängdes en del av dem då de flesta köparna var besvikna på dess syntetiska ljud. De förväntade sig något som liknade elbas. Resultatet blev att TB- 303 såldes billigt både i butik och på begagnatmarknaden. När den i mitten av 80-talet plockades upp av unga dj:ar och musiker i i Chicago var antagligen priset en betydelsfull faktor. Andra faktorer var dess portabilitet och att den går på batterier. Den är dessutom mycket enkel att göra musik med. Man behöver knappt programmera den. Utan batterier finns det slumpade pattern på alla 64 platser. Bara att skruva loss för instant acid. Men framför allt är det ljudet och sequencern som triggar gate, accent och slide och som styr cv, som tillsammans skapar det som jag och många med mig kallar magi eller religion eller varför inte meningen med livet. Efter min första kontakt med en TB-303 var mitt liv förändrat. Designen och känslan fick mig att drömma nya drömmar. Jag var fånge i silverboxen. Det var en kompis som hade en. Det var den enda i Karlstad. Jag tog med min portastudio till hans replokal och vi kopplade ihop TB-303 med en TR-808 och tryckte på Rec, och jag rattade försiktigt på Cut Off på trenoll-trean och det bubblade i hjärnan när resonanskvittret ökade. När cut off-potten kommit till max var det bara att skruva upp Env Mod för ännu mer extas. På bussen på väg hem kände jag total lycka och total tomhet på samma gång. Jag hade sett ljuset men samtidigt infann sig rädslan att jag aldrig skulle få skåda det igen. Jag blev helt besatt av TB-303, jag ryckte till när jag såg 303 på en nummerplåt, ett kvitto eller på en digitalklocka. Till slut fi ck jag äntligen tag på en, utan batterilucka och rätt sliten, men vad gjorde det. Ljudet, ljuset och kraften var äntligen inom räckhåll. Ljudet är helt analogt. En voltstyrd oscillator där du kan välja mellan sågtand och fyrkantsvåg löper genom ett underbart lågpassfilter vidare till en vca. Filtret självsvänger nästan, och det är det där nästan som jag antar gjorde den perfekt för improviserat rattande. Det går inte att förstöra själva grundljudet hur mycket du än kranar, det blir bara en ny hypnotisk inställning. När accenten är programmerad så ändras även filtret. Vidare har du en ratt för att kontrollera hur mycket envelopen ska modulera filtret, Det är endast decay som kan ändras på envelopen och den styr även den voltstyrda förstärkarens envelop. Slutligen styr accentratten hur mycket den programmerade accenten ska påverka vca och vcf. Dock bryr jag mig inte ofta om vilka rattar som gör vad när jag spelar. Man kommer ofta in i ett läge där varje ändring bara för mig längre och längre in i det som till vardags kallas trance. ■ Roland TB-303 Tillverkare: Roland Typ: Monofonisk synthesizer/sequencer Tillverkningsår: 1982-1984 Polyfoni: 1 Sequencer: Ja, med cv/gate ut för styrning av extern synt Minne: 32 pattern x 2 Filter: 18 dB lågpassfi lter Klaviatur: 13 knappar (en oktav) Styrning: din sync 24 (endast in) Prisläge: 15 000-20 000 kronor (begagnad) Artikeln är tidigare publicerad i Studio 4-2013
  17. Boss Micro Rack är en effektserie i halvracksformat från 1986 som verkligen inspirerar och bjuder på kopplingsmöjligheter. Här tittar vi närmare på delayet och tonhöjdsändraren RPS-10. I Boss Micro Rack-serie finns effekter som reverb, distorsion, kompressor/gate, chorus, flanger och phaser, men det är när man botaniserar bland delayen som man hittar flest funktioner och möjligheter. Här finns bland annat samplingsdelay, pan-delay och pitchshifter-delay. På RPS-10 har du två alternativ: antingen jobbar du med den som ett vanligt delay eller som ett pitchshifter-delay. Soundet är klassiskt tolvbitarsljud – vissa kanske skulle kalla det lo-fi , men för mig är det mer sci-fi. På fronten av RPS-10 sitter fem rattar. Den första, Range/Mode, är en niolägesswitch där du väljer hur snabbt delayet ska vara (50–800 ms) eller vilken mode pitchshiftern ska stå i. Delayet är inte så mycket att orda om, det låter mycket bra, men det finns en sak som är värd att lyfta fram, nämligen baklängesdelayet (Inv). Det är extremt användbart för att skapa spännande och bra trumljud. Det låter helt enkelt grymt bra att exempelvis köra en virvel genom det tillsammans med originalljudet. Det finns även en Inv-funktion på pitchshiftern, vilket innebär att du kan ändra tonhöjd på delaysignalen. Tack vare den snillrika finessen på baksidan som heter ”Keyboard in” kan du styra tonhöjden från till exempel en utgång på ditt ljudkort. Nästa två rattar är blåa och märkta med Pitch och Fine. I delay-mode har Pitch ingen inverkan på ljudet medan Fine fungerar som en finjustering av delaytiden. Att ha direkt tillgång till detta via en dedikerad ratt är mycket användbart i live-sammanhang. Om du använder RPS-10 som pitchshifter har du tillgång till två oktaver (en ner och en upp) genom att skruva på pitchratten. Även här kan du använda Keyboard in för extern styrning. Fin choruseffekt RPS-10 låter förvånansvärt bra och rent, ingen harmonizer för sång kanske, men som en förlängning när man programmerar trumloopar, syntljud eller effektljud är den fantastisk. Genom att snedstämma lite grann med Fine kan du även få fram fina chorus-effekter. Den fjärde, gula ratten heter Feedback och styr helt enkelt hur många studsar du vill att delayet ska ha. Med hög feedback och kort delaytid samt lite skruvande på fine kan du få fram vackra digitala avgrundsljud! Långt ifrån alla delay har funktionen att signalen kan runda, men jag skulle vilja kalla just denna funktion för den mest musikaliska. Att variera feedback på trummor så att den nästan rundar, eller rundar om vartannat, är ett klassiskt discotrick. Den sista ratten, Balance, justerar mixen mellan originalsignal och effekt. Eftersom Boss troligen avsåg att Micro Rack-serien skulle användas i studiosammanhang kan du ta bort originalljudet helt. Har du balansratten på ”Effect” så hörs bara tolvbitarssignalen. Släng upp den signalen på en egen kanal så har du ett helt annat ljud – ett bra sätt att på ett enkelt sätt byta sound om du fastnar. Live finns det vissa problem med denna effekt eftersom signalen blir aningen fördröjd, men i en digital inspelningsmiljö är det bara att flytta det inspelade spåret lite så blir det perfekt tajming. RPS-10 är allt sammantaget en behändig, mycket välljudande och mångsidig effektenhet som fungerar lika bra live som i studio. Du kan hitta den för mellan 1 500 och 1 700 kronor, och det är väl spenderade slantar! ■ Boss RPS-10 Typ: Digitaldelay/pitch shifter. Tillverkare: Boss (bossus.com). Minne: Nej. Filter: Nej. Midi: Nej. Artikeln är tidigare publicerad i Studio 2-2011
  18. Hagström är en del av svensk musikhistoria – chansen är stor att du har spelat på en av deras gitarrer. Kanske har du (eller hade) en pärlemorskimrande DeLuxe från 1958, en röd halvakustisk Viking, Hagströms flaggskepp Swede eller den senare Super Swede? Är du yngre har du säkert testat en ny Hagström byggd efter 2007, då företaget återuppstod. Vi testade en Super Swede Tremar (Studio 1-2011) och gav den fint betyg. Instrumenten byggs inte i Älvdalen (eller Tjyörtjbynn på älvdalska) längre, men det var där det började. AB Albin Hagström grundades i början av 20-talet och importerade dragspel. Tio år senare började man tillverka egna bälgaspel, men när rock’n’roll tog över etern 1958 började företaget bygga förstärkare och elgitarrer, de senare ofta lika pärlemorskimrande som företagets dragspel. Företaget blev ett litet imperium med musikaffärer i hela Norden och export till resten av världen. Tog upp kampen Många gitarrmodeller senare lanserades Swede, då för att ta upp kampen med de stora ame-rikanska gitarrtillverkarna. Den hämtade mycket inspiration från Gibsons Les Paul och första exemplaren från 1970-71 hette Hagström L.P. men döptes senare till Swede. Ingen vet säkert hur namnet uppkom men enligt en legend kommer namnet Super Swede – som först kallades Swede DeLuxe – från ett test i en brittisk musiktidning, men även vår svenske F1-stjärna Ronnie Peterson hade samma smeknamn. Elegant huvud Det mesta på Swede-gitarren hade klara släktdrag från Gibsons Les Paul-modeller. Några av dem är träslag: mahogny i kropp och hals, greppbrädan i ebenholts med 22 band och cutaway och två humbucker-mickar med treläges-switch. Men det fanns också detaljer som skiljde dem åt. Swede hade (ganska) diskret skruvad halsinfästning med en eller två skruvar, ingen lönntopp eller kantlister på greppbrädan. Ett elegant gitarrhuvud med en så kallad fransk lilja lånades från Hagström D’Aquistos jazzgitarrer, så look och design var ganska klassiska. Men – detta är viktigt – den skiljde sig från instrumenten som tillverkades i Japan och som idag kallas ”lawsuit models”. De sistnämnda var i stort sett klonade kopior av originalen. När Super Swede lanserades 1977 hette modellen Swede DeLuxe. Den hade limmad halsin- fästning, ebenholtsgreppbräda men med kantlister och längre mensur (avståndet mellan stall och översadel) och ett så kallat noll-band. I efterhand kan man spekulera i om anledningen var att man ville ge Super Swede mer attack? Super Swede gick att få i andra träslag, som lönn, och med bredare hals och bandstavar och du kunde till och med beställa din egen finish. Många musiker har genom åren spelat på Swede/Super Swede. Några av de mest kända är Björn Ulvaeus och basisten Rutger Gunnarsson, som spelade på en Swedebas under en USA-turné med ABBA. Frank Zappa, Henrik Schyffert i Whale och jazzgitarristen Larry Coryell är andra som valt Hagström. Idag är det många artister som spelar på Hagströms nybyggda instrument. Över 1 500 gitarrer och knappt 350 basar byggdes av Super Swede-modellen fram till 1983. En Super Swede var (och är) i grunden ett schysst instrument och ett skäl till att den inte klarade konkurrensen från amerikanska konkurrenter var säkert mickarna. Modell: Swede / Super Swede Tillverkare: Hagström Typ: elgitarrer Tillverkningsår: 1970-1983 Prisläge: ca 20 000 kronor (Super swede, begagnad) Fotnot: Mikael Janssons utmärkta bok Super Swede, Hagströms gitarrer femtio år, Reverb förlag, ISBN 9789185697151 har använts som referens. Artikeln är tidigare publicerad i Studio 3-2013
  19. Alla gitarrister har nog haft åtminstone en stomp-box från Boss. Om du tillhör boutiquesnobbarna har du säkert lånat en. Först ut av Boss kompakta pedaler var Boss overdrive/dist OD-1 och nyligen passerade antalet effektmodeller 100. Så med över tio miljoner sålda exemplar är du i gott sällskap. Tio år efter OD-1, med andra ord 1988, lanserade Boss en annan ”trendsättare”: Boss ME-5 – Guitar Multiple Effects. I dag finns ungefär samma effekter i digital form i din mobil, men då var det en dröm som blev sann för mängder av gitarrister. Enligt vissa är innanmätet i ME-5 identiskt med några av Boss eftersökta vintagepedaler. Med en strata med Floyd Rose, en stärkare och en Boss ME-5 hade du rätt rigg. Boss ME-5 hade 64 programmerbara ljud, vilket räckte till och blev över för de flesta oavsett om du spelade blues, rock eller i ett dansband – som proffs eller hemma på lokala puben. ME-5 är en hårdhudad multieffekt som var många gitarristers drömpryl i slutet av 80-talet. Bestämd ordning Alla effekter på ME-5 är analoga, förutom reverbet och delayet. Placeringen av varje effekt var förutbestämd. Först ut var en kompressor (som motsvarade en Boss CS 3) och de fyra parametrarna var: sustain, attack, tone och level. På en vanlig pedal ställs dessa steglöst, men på ME-5 görs det stegvis, så det var viktigt att få varje effekt att jobba tillsammans med effekten före och efter. Nästa effekt i kedjan var tre olika distvarianter med olika karaktär från mjuk dist till en hårdare, mer fuzzig ton. En enkel eq med boost/cut för bas och diskant samt signalnivå följde och sedan var det dags för chorus och flanger – två oumbärliga effekter för 80-talet som lät väldigt schysst. Att ME-5 saknade phaser var irriterande men kanske inte avgörande. En enkel men helt okej noise gate följde och vad jag minns gjorde den ett bra jobb innan den digitala reverb/delay-sektionen tog vid. Den hade fem olika reverb från mindre rum till större hallar men också den tidstypiska avhuggna, gejtade reverbeffekten som jag faktiskt kan sakna i dag för vissa sound. Maxtid för ekot var en halv sekund vilket var tillräckligt för de flesta då, men i dag är det ju inte mycket att komma med om långa ekon är din pryl. Nymodigheter som midi var nog mest förvirrande för många gitarrister men en och annan hade redan inlett teknikracet och kopplat ihop ME-5 med en Atari ST och Creator-programmet. Pallade trycket Den största fördelen med ME-5 var att den var enkel att programmera. Precis som dina vanliga stompboxar hade den också av/på-knapp för varje effektpedal. Den var hårdhudad med svart metallchassi och fler än en ME-5:a har överlevt allt från överförfriskad publik med en stor stark i nyporna till miljoner ljudbyten efter rengöring och byte av en enstaka fotpedal. Boss ME-5 Boss ME-5 var den första golvbaserade och programmerbara multieffekten för gitarrister. En ny Boss ME-5 kostade över 5 000 kronor. I dag är den kanske värd en tiondel av det plus en hundring eller två om den är i fint skick. Vissa hävdar att innanmätet är identiskt med Boss vintagepedaler från 70- och 80-talen. Artister som spelat och använt Boss ME 5: Rory Gallagher, Jesus and The Mary Chain, Gyllene Tider. Artikeln är tidigare publicerad i Studio 7-2013
  20. Jag har äntligen fått liv i min gamla Wingtone-pickup, och har lekt med den en stund nu, bland annat gjort konsert på kastrullock och äggharpa. Vad jag klurar på är om någon har nåt intressant att säga om den? Efter att ha sökt en bra stund på nätet har jag fått reda på att den är från runt '45, senast '50, och att den är tillverkad i liten upplaga av två Göteborgare som, vad jag förstod, var helt först med att tillverka Svenska elgitarrer, även om det med handen på hjärtat egentligen bara var stålsträngade Levin Solist-gitarrer med deras pickup till. Det var ju inte imponerande mycket man fick reda på där precis, så då undrar jag om det finns nån här som har nåt kul att säga om den? Jag fick den av min Morfar för bra länge sen, men tyvärr finns han inte bland oss längre, så jag missade chansen att fråga där. Är det verkligen meningen att den måste vara typ max 1,5mm ifrån strängarna??
  21. Nikk Dust

    Cocaine

    86 downloads

    En lite softare rock/poplåt... Hoppas att det fallen någon i smaken i alla fall. Gitarrer, bas, orgel, trummor spelade av mig, samt sång (som jag inte gillar att jobba med). Vore skönt med ett band, men jag e för blyg/dålig för att våga kasta mig in i ngt sånt MVH/Niklas
  22. Hej, köpte just lite vintage Emthree. Nån som vet vad för tejp man kan använda till Computer Echo-delen? Samma som Roland Space Echo? Ström och ljud går genom 5-Pin DIN mellan delarna! Fler bilder: http://imgur.com/a/LQKPW
  23. Version mp3

    59 downloads

    NÅGON SOM VILL GÖRA EN REMIX? Det här är en låt med retro vibes som nog skulle funka på somriga dansgolv : )
  24. När Fender släppte nya produktserien Vintage Hot Rod ville vi på Studio givetvis testa de mest intressanta modellerna. Vi bestämde oss för två olika gitarrer - valet föll på en Vintage Hot Rod ’60s Tele och en Vintage Hot Rod ’60s Strat. Enligt Fender är den nya serien framtagen som en förlängning av American Vintage-serien som följer ett speciellt årtals specifikationer. Den nya Hot Rod-serien är en spännande mix av gammalt och nytt med uppdaterade specifikationer och modifieringar som halsprofil, greppbrädans radie, ny elektronik med mera. Här hittar du Studios test: http://forum.studio....-klassiker-r518 Prova 3 nr av Studio för bara 99 kr! Klicka här för att visa nyhetsartikel
  25. Hej! Jag har en gammal tandberg anläggning här hemma (70 tal?). När jag skruvar upp ljudet till 1/4 så låter det kanon! Men sen när jag skruvar upp lite till så "dör" min vänstra högtalare. Den är igång fortfarande men det kommer inget ljud ifrån den. Jag tippar på att det är glapp i förstärkaren. Vad tror ni? Går det att fixa problemet själv eller måste någon mer kunnig person ta en titt på det? Tack på förhand!
×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.