Jump to content
  • Roland TB-303 – en förtrollad silverlåda


    Calle Olsson

    1044048337_RolandTB-303.thumb.jpg.3b24d6707bf7435f8305f9ed9d0cce63.jpg

    Roland hade andra planer för TB-303, men med sin analoga knorr blev den snabbt kultförklarad.

    Tillsammans med TR-606 Drumatix lanserades den som en liten komporkester för ensamma trubadurer. Det blev dock inte alls som Roland tänkte. Ödet hade något annat i kikaren. Istället för att kompa i bakgrunden kom TB-303 att spela huvudrollen i modern dansmusik under flera års tid. En hel genre, acid house, byggde på dess patternsequencer, knorrande ljud och hypnotiska filter.

    Maskinen har klonats sedan 25 år tillbaka. De tidigaste klonerna är med andra ord mer vintage än vad TB-303 var när den klonades. Den har byggts om och midifierats. Den har har dissats, men en tid senare har trenden vänt, då ska alla ha en igen. Omkring 20 000 trenoll-treor producerades. Antagligen slängdes en del av dem då de flesta köparna var besvikna på dess syntetiska ljud. De förväntade sig något som liknade elbas. Resultatet blev att TB- 303 såldes billigt både i butik och på begagnatmarknaden.

    När den i mitten av 80-talet plockades upp av unga dj:ar och musiker i i Chicago var antagligen priset en betydelsfull faktor. Andra faktorer var dess portabilitet och att den går på batterier. Den är dessutom mycket enkel att göra musik med. Man behöver knappt programmera den. Utan batterier finns det slumpade pattern på alla 64 platser. Bara att skruva loss för instant acid. Men framför allt är det ljudet och sequencern som triggar gate, accent och slide och som styr cv, som tillsammans skapar det som jag och många med mig kallar magi eller religion eller varför inte meningen med livet.

    Efter min första kontakt med en TB-303 var mitt liv förändrat. Designen och känslan fick mig att drömma nya drömmar. Jag var fånge i silverboxen. Det var en kompis som hade en. Det var den enda i Karlstad. Jag tog med min portastudio till hans replokal och vi kopplade ihop TB-303 med en TR-808 och tryckte på Rec, och jag rattade försiktigt på Cut Off på trenoll-trean och det bubblade i hjärnan när resonanskvittret ökade. När cut off-potten kommit till max var det bara att skruva upp Env Mod för ännu mer extas. På bussen på väg hem kände jag total lycka och total tomhet på samma gång. Jag hade sett ljuset men samtidigt infann sig rädslan att jag aldrig skulle få skåda det igen. Jag blev helt besatt av TB-303, jag ryckte till när jag såg 303 på en nummerplåt, ett kvitto eller på en digitalklocka. Till slut fi ck jag äntligen tag på en, utan batterilucka och rätt sliten, men vad gjorde det. Ljudet, ljuset och kraften var äntligen inom räckhåll.

    Ljudet är helt analogt. En voltstyrd oscillator där du kan välja mellan sågtand och fyrkantsvåg löper genom ett underbart lågpassfilter vidare till en vca. Filtret självsvänger nästan, och det är det där nästan som jag antar gjorde den perfekt för improviserat rattande. Det går inte att förstöra själva grundljudet hur mycket du än kranar, det blir bara en ny hypnotisk inställning. När accenten är programmerad så ändras även filtret. Vidare har du en ratt för att kontrollera hur mycket envelopen ska modulera filtret, Det är endast decay som kan ändras på envelopen och den styr även den voltstyrda förstärkarens envelop. Slutligen styr accentratten hur mycket den programmerade accenten ska påverka vca och vcf. Dock bryr jag mig inte ofta om vilka rattar som gör vad när jag spelar. Man kommer ofta in i ett läge där varje ändring bara för mig längre och längre in i det som till vardags kallas trance. ■


    Roland TB-303

    Tillverkare: Roland
    Typ: Monofonisk synthesizer/sequencer
    Tillverkningsår: 1982-1984
    Polyfoni: 1
    Sequencer: Ja, med cv/gate ut för styrning av extern synt
    Minne: 32 pattern x 2
    Filter: 18 dB lågpassfi lter
    Klaviatur: 13 knappar (en oktav)
    Styrning: din sync 24 (endast in)
    Prisläge: 15 000-20 000 kronor (begagnad)

    Artikeln är tidigare publicerad i Studio 4-2013



    User Feedback

    Recommended Comments

    Det finns en annan TB303 klon om det  -- XoxBox, som bygg-själv konstruktor med det liknande schema, fast annorlunda utseende och kostade typ 1500SEK (så 10ggr billigare). Det kom med steg-till-steg anvisning hur ska man sätta ihop. 

    Om man har några kunskaper att löda saker och vet hur ska hantera lödningskolv, då kan man sätta ihop ganska enkelt sådant sak. För mig det tog en dag med några pauser att sätta ihop det till en kompis vid 2012 december.

     

    Edited by SyncEmotions

    Share this comment


    Link to comment
    Share on other sites


    Join the conversation

    You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

    Guest
    Add a comment...

    ×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

      Only 75 emoji are allowed.

    ×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

    ×   Your previous content has been restored.   Clear editor

    ×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

    Loading...

Annons


  • Similar Content

    • By Calle Olsson
      När Bob Moog skulle ta fram en portabel synt blev resultatet Minimoog – en klassiker som står sig än i dag.
      I slutet av 60-talet hade Moog tillverkat stora och dyra modularsystem till många av världens musiker och studior. Nu ville musikvärlden ha en turnébar variant. Bob Moog valde då ut de populäraste modulerna och hårdkopplade dessa enligt de vanligaste signalvägarna: oscillatorer in i en mixer som sedan går in i ett filter, som sedan fortsätter in i en förstärkare. Filter och förstärkare styrs av varsin envelop.
      Det här kom att bli standarden för analoga synthar, men det var alltså på ”minin” som det gjordes först. Av någon outgrundlig anledning var det också där det blev som bäst. Varje del av minin är helt perfekt, allt från ljuddesign till den fällbara manöverpanelen. Pitch- och modulationshjul såg dagens ljus här. Synten har stora reglage som sitter utplacerade med sådan naturlig precision att man undrar om inte herren själv är inblandad i utformningen.
      Är bra på allt
      Jag har spelat på typ tio stycken olika Minimoogar och alla har låtit olika, känts olika och sett lite olika ut. Men den gemensamma nämnaren är att de bjuder in till att skapa och spela musik. Minin är bra på allt. Den är ett eget väsen – något gåtfullt och mystiskt, något levande och organiskt – samtidigt som den är diffus och drömlik. Kanske är det träet som gör att den känns mer naturlig, mer mänsklig. Eller så är det det faktum att Bob Moog faktiskt försökte ge sina instrument själ. Det kanske låter flummigt, men det räcker att ta en titt på en av de tre oscillatorerna, vilken vågform som helst, filtret helt öppet. Tryck på en tangent. Det räcker. Det går inte att göra ett dåligt ljud med Minimoogen.
      Det finns något rått och naturligt i ljudet. Oscillatorerna väser, pulserar och viner. Oscillator 3 kan användas som modulations- källa för att styra de andra oscillatorerna eller filtret. Dessutom går det att blanda in noise i modulationen för att skapa vackra och oförutsägbara vibraton och klangförändringar.
      Varje oscillator har sex olika vågformer. Alla låter lika bra och är extremt kraftfulla. Oscillatorerna var en ny design som alltså skiljer sig en del från sina modulära föregångare. Däremot behöll ingenjörerna filterdesignen.
      Jag tycker minin håller stämningen bra, när den väl fått värma upp sig. Min tar ungefär 45 minuter på sig att landa helt. Det skiljer ungefär ett tonsteg i tonhöjd när den är klar. Oktaverna är inte heller helt perfekta när man precis slagit på synten, men det låter bara fint vid melodispel – jag brukar passa på att spela in lite när den värmer upp sig. Det finns en inbyggd standardoscillator på 440 hertz som du kan stämma efter. Den är inte dum att använda som bordunton heller.
      Världens bästa filter
      Med hjälp av mixern kan man överstyra signalen in i filtret. Det är här, tror jag, som mycket av soundet bildas. Det går att göra otroligt många olika ljud genom att variera vågformer, deras stämning samt nivå. Man behöver faktiskt inte alltid använda filtret trots att det är världens bästa filter. Det låter fantastiskt fint och mjukt. Dessutom har det väldigt bra basrespons även vid hög resonans. Detta tillsammans med de ultrasnabba enveloperna gör att Minimoogen är den ultimata basmaskinen. Lyssna på The Robots med Kraftwerk så förstår ni vad jag menar. ■

      Minimoog
      Tillverkare: Moog
      Typ: Monofonisk analog synthesizer
      Tillverkningsår: 1970-1982
      Arpeggio/Sequencer: Nej
      Minne: Nej
      Filter: 24 dB Lågpassf lter
      Klaviatur: 44 (F-C)
      Styrning: CV/S-trigg
      Prisläge: Från ca 40 000 kr
      Artikeln är tidigare publicerad i Studio 2-2014
    • By Micke Linderoth
      Alla gitarrister har nog haft åtminstone en stomp-box från Boss. Om du tillhör boutiquesnobbarna har du säkert lånat en. Först ut av Boss kompakta pedaler var Boss overdrive/dist OD-1 och nyligen passerade antalet effektmodeller 100. Så med över tio miljoner sålda exemplar är du i gott sällskap. Tio år efter OD-1, med andra ord 1988, lanserade Boss en annan ”trendsättare”: Boss ME-5 – Guitar Multiple Effects.
      I dag finns ungefär samma effekter i digital form i din mobil, men då var det en dröm som blev sann för mängder av gitarrister. Enligt vissa är innanmätet i ME-5 identiskt med några av Boss eftersökta vintagepedaler.
      Med en strata med Floyd Rose, en stärkare och en Boss ME-5 hade du rätt rigg. Boss ME-5 hade 64 programmerbara ljud, vilket räckte till och blev över för de flesta oavsett om du spelade blues, rock eller i ett dansband – som proffs eller hemma på lokala puben.

      ME-5 är en hårdhudad multieffekt som var många gitarristers drömpryl i slutet av 80-talet.
      Bestämd ordning
      Alla effekter på ME-5 är analoga, förutom reverbet och delayet. Placeringen av varje effekt var förutbestämd. Först ut var en kompressor (som motsvarade en Boss CS 3) och de fyra parametrarna var: sustain, attack, tone och level. På en vanlig pedal ställs dessa steglöst, men på ME-5 görs det stegvis, så det var viktigt att få varje effekt att jobba tillsammans med effekten före och efter.
      Nästa effekt i kedjan var tre olika distvarianter med olika karaktär från mjuk dist till en hårdare, mer fuzzig ton. En enkel eq med boost/cut för bas och diskant samt signalnivå följde och sedan var det dags för chorus och flanger – två oumbärliga effekter för 80-talet som lät väldigt schysst. Att ME-5 saknade phaser var irriterande men kanske inte avgörande.
      En enkel men helt okej noise gate följde och vad jag minns gjorde den ett bra jobb innan den digitala reverb/delay-sektionen tog vid. Den hade fem olika reverb från mindre rum till större hallar men också den tidstypiska avhuggna, gejtade reverbeffekten som jag faktiskt kan sakna i dag för vissa sound. Maxtid för ekot var en halv sekund vilket var tillräckligt för de flesta då, men i dag är det ju inte mycket att komma med om långa ekon är din pryl.
      Nymodigheter som midi var nog mest förvirrande för många gitarrister men en och annan hade redan inlett teknikracet och kopplat ihop ME-5 med en Atari ST och Creator-programmet.
      Pallade trycket
      Den största fördelen med ME-5 var att den var enkel att programmera. Precis som dina vanliga stompboxar hade den också av/på-knapp för varje effektpedal. Den var hårdhudad med svart metallchassi och fler än en ME-5:a har överlevt allt från överförfriskad publik med en stor stark i nyporna till miljoner ljudbyten efter rengöring och byte av en enstaka fotpedal.
      Boss ME-5
      Boss ME-5 var den första golvbaserade och programmerbara multieffekten för gitarrister. En ny Boss ME-5 kostade över 5 000 kronor. I dag är den kanske värd en tiondel av det plus en hundring eller två om den är i fint skick. Vissa hävdar att innanmätet är identiskt med Boss vintagepedaler från 70- och 80-talen. Artister som spelat och använt Boss ME 5: Rory Gallagher, Jesus and The Mary Chain, Gyllene Tider. Artikeln är tidigare publicerad i Studio 7-2013
    • By Micke Linderoth
      Hagström är en del av svensk musikhistoria – chansen är stor att du har spelat på en av deras gitarrer.
      Kanske har du (eller hade) en pärlemorskimrande DeLuxe från 1958, en röd halvakustisk Viking, Hagströms flaggskepp Swede eller den senare Super Swede? Är du yngre har du säkert testat en ny Hagström byggd efter 2007, då företaget återuppstod. Vi testade en Super Swede Tremar (Studio 1-2011) och gav den fint betyg. Instrumenten byggs inte i Älvdalen (eller Tjyörtjbynn på älvdalska) längre, men det var där det började.
      AB Albin Hagström grundades i början av 20-talet och importerade dragspel. Tio år senare började man tillverka egna bälgaspel, men när rock’n’roll tog över etern 1958 började företaget bygga förstärkare och elgitarrer, de senare ofta lika pärlemorskimrande som företagets dragspel.
      Företaget blev ett litet imperium med musikaffärer i hela Norden och export till resten av världen.
      Tog upp kampen
      Många gitarrmodeller senare lanserades Swede, då för att ta upp kampen med de stora ame-rikanska gitarrtillverkarna. Den hämtade mycket inspiration från Gibsons Les Paul och första exemplaren från 1970-71 hette Hagström L.P. men döptes senare till Swede. Ingen vet säkert hur namnet uppkom men enligt en legend kommer namnet Super Swede – som först kallades Swede DeLuxe – från ett test i en brittisk musiktidning, men även vår svenske F1-stjärna Ronnie Peterson hade samma smeknamn.
      Elegant huvud
      Det mesta på Swede-gitarren hade klara släktdrag från Gibsons Les Paul-modeller. Några av dem är träslag: mahogny i kropp och hals, greppbrädan i ebenholts med 22 band och cutaway och två humbucker-mickar med treläges-switch. Men det fanns också detaljer som skiljde dem åt.
      Swede hade (ganska) diskret skruvad halsinfästning med en eller två skruvar, ingen lönntopp eller kantlister på greppbrädan. Ett elegant gitarrhuvud med en så kallad fransk lilja lånades från
      Hagström D’Aquistos jazzgitarrer, så look och design var ganska klassiska. Men – detta är viktigt – den skiljde sig från instrumenten som tillverkades i Japan och som idag kallas ”lawsuit models”. De sistnämnda var i stort sett klonade kopior av originalen.
      När Super Swede lanserades 1977 hette modellen Swede DeLuxe. Den hade limmad halsin- fästning, ebenholtsgreppbräda men med kantlister och längre mensur (avståndet mellan stall och översadel) och ett så kallat noll-band. I efterhand kan man spekulera i om anledningen var att man ville ge Super Swede mer attack? Super Swede gick att få i andra träslag, som lönn, och med bredare hals och bandstavar och du kunde till och med beställa din egen finish.
      Många musiker har genom åren spelat på Swede/Super Swede. Några av de mest kända är Björn Ulvaeus och basisten Rutger Gunnarsson, som spelade på en Swedebas under en USA-turné med ABBA.
      Frank Zappa, Henrik Schyffert i Whale och jazzgitarristen Larry Coryell är andra som valt Hagström. Idag är det många artister som spelar på Hagströms nybyggda instrument.
      Över 1 500 gitarrer och knappt 350 basar byggdes av Super Swede-modellen fram till 1983. En Super Swede var (och är) i grunden ett schysst instrument och ett skäl till att den inte klarade konkurrensen från amerikanska konkurrenter var säkert mickarna.
      Modell: Swede / Super Swede
      Tillverkare: Hagström
      Typ: elgitarrer
      Tillverkningsår: 1970-1983
      Prisläge: ca 20 000 kronor (Super swede, begagnad)
      Fotnot: Mikael Janssons utmärkta bok Super Swede, Hagströms gitarrer femtio år, Reverb förlag, ISBN 9789185697151 har använts som referens.
      Artikeln är tidigare publicerad i Studio 3-2013
    • By Calle Olsson
      Yamaha CS-5 är en enkel och relativt billig monosynt som har allt som behövs för att laborera fram egna syntljud. För några tusenlappar får du en en stabil partner på scenen.
      Yamaha CS-5, som kom 1979, var min första analoga synt, och den har satt djupa spår i mitt musikskapande. Den var för övrigt även Martin Gores första synt och användes flitigt i Depeche Mode i början av 80-talet. Den har inga dolda agendor eller menyer eller någonting som kan förvirra, men har allt som behövs för att laborera fram egna syntljud: en vco-oscillator, ett vcf-filter och en vca-förstärkare. 
      Oscillatorn är voltstyrd och har två olika vågformer – fyrkant och sågtand. Fyrkanten kan pulsviddsmoduleras, det vill säga du kan modulera/skifta hur stor själva fyrkanten på vågen är. Med hjälp av det kan du skapa lite fetare ljud, speciellt om du samtidigt modulerar vco med lfo.
      Vco:n är stabil, inte en enda gång har jag råkat ut för att den har stämt om sig eller på annat sätt svikit mig under en spelning eller inspelning. Ljudet har en härlig, ren klang. På panelen finns Tune, Feet (oktavväljare), PWM och LFO depth.
      Oscillatorn producerar fyrkant och sågtand samtidigt – hur mycket man vill ha av varje avgör man i mixern. Där kan man också lägga till vitt brus, vilket är mycket effektivt vid till exempel trumljudsprogrammering.
      CS-5 har ett väldigt välljudande voltstyrt filter som lägger till eller tar bort frekvenser. Mest tar det bort frekvenser, men med Resonance-ratten kan man förstärka en frekvens. Den frekvens som förstärks är den som Cut off-frequency ratten pekar på.
      Passar för lågpass
      Med en switch kan du välja mellan lågpassfilter (12 dB/oct), bandpassfilter (6 dB/oct) och högpassfilter (12 dB/oct). Den här synten låter bäst i lågpass-mode , tycker jag. Även här kan du ställa in LFO depth, men också EG depth (EG står för envelope generator, även kallad ENV/ADSR). Resonansen på synten är mycket bra, den lägger till och fyller ut på ett behagligt sätt.
      Lfo:n är också en oscillator, men en lågfrekvent sådan. Fördelen med den är att den kan gå ända upp i det hörbara området, vilket gör att du kan använda den som en simpel men ändå, en extra ljudoscillator, som dock inte styrs av keyboarden. Det går att välja mellan sinus, sågtand eller s/h. S/h kallas ibland random och slumpar fram volttal. Att modulera vco:n med s/h är ett mycket effektivt sätt att få fram levande ljud – ha bara lite modulering på. Det låter inte som en Moog, men det blir fint och skevt.
      External in är en väldigt användbar funktion. Om du har en trumtakt, ett stråkljud eller varför inte din egen röst som du vill modulera och filtrera är det bara att koppla in det på External in. Då går ljudet via mixern till filtret och sedan till vca, och det är fritt fram för fina filtersvep och hårt tremolo på valfritt ljud. Det är också väldigt bra i live­situationer.
      Sköna svepningar
      Vca är en voltstyrd förstärkare som har tre rattar, Initial Level (hold level), EG depth (volym) och LFO depth. Ett av mina favoritljud är att ha hög pitch på vco samt maximal LFO depth (sågtand) på vco och vca. Man börjar på högsta LFO speed och sedan sveper man nedåt. In i ett delay så blir det fina måsar. En annan favorit är att köra röster genom External in och ha maximal LFO depth på vca samt justera LFO speed till max.
      Det låter trasigt och kul. Keyboarden är C-C, 37 tan­genter. Det sitter en pitchbend vid sidan av den, som inte är återfjädrande utan mer kan ses som en stämspak med ett större intervall. Yamaha CS-5 är billig, har stor variation på ljuden och är liten och robust – en perfekt live­synt!
      Yamaha CS-5
      Typ: monofonisk analogsynt.
      Tillverkare: Yamaha (yamaha.se).
      Minne: nej.
      Filter: vcf, lpf/bpf/hpf.
      Keyboard: 37 tangenter, C-C.
      Midi: nej.
      Artikeln är tidigare publicerad i Studio 1-2011
  • Fler artiklar

×
×
  • Create New...